NYA SVARTA FANOR / SISTA UPPLAGAN

Ignatius av Loyola : Viljan till vilja

2012-03-07T14:14:00.000Z

Bo I. Cavefors:

Ignatius av Loyola - Viljan till vilja

Katoliken, den konservative revolutionären, Carl Schmitt-vännen och frejdade dadaisten Hugo Ball, ställer den möjligen retoriska frågan: ”Varför deserterar inte preussiska officerare till Ignatius av Loyola?”.

Ignatius karakteriserar sig själv som en vandrande gesäll, som en pilgrim, när han dikterar sina minnen för Gonçalves de Câmara. Det är under de sexton första levnadsåren det blivande helgonets liv formas, innan den livslånga pilgrimsresan börjar. Är inte den unge lidande och samtidigt levandslustige Iñigos äventyr mer avslöjande för den blivande ordensgrundaren än de extatiska upplevelserna i Manresa, Jerusalem, Alcalá, Paris och Venedig? Med andra ord: är i hjärtat inte Iñigo samma människa före pilgrimsfärden som den Ignatius som tar på sig ansvaret som general för Jesu Sällskap? Är det inte i hjärtat samme man som tigger sig fram mellan vallfartsorterna och som mot livets zenit nekar lämna Rom för att fullgöra uppdraget som administratör? I hjärtat är det samme man som talar om människans totala frihet och skriver lagar och förordningar. Iñigo är den Ignatius som bryter med samhället, som avstår från ägodelar och en säker framtid som hovfunktionär, för att i brev efter brev tigga allmosor och som oroar sig för ”arvet” som skall föras vidare av ordensbröderna.

Svaret är att rätt tyda ordet frihet, trots att människan Ignatius in i döden bär med sig fler hemligheter än någon annan ordensgrundare. Frihet är att rätt kombinera karisman och sinnelaget hos en man som talar om mystikens nåd och samtidigt är redo att organisera det glada budskapet.

+ + + + +

Iñigo, född 1494, är yngst av elva syskon, son till Beltrán Ibañez de Loyola och Maria Sánches de Licona. Sju pojkar och fyra flickor. Möjligen är Sancha ett utomäktenskapligt barn. Modern dör när Iñigo är sju år. Fastern Magdalena de Araoz, blir en älskad styvmor. Under sju år, fram till faderns död, utövar den djupt religiösa Magdalena ett avgörande inflytande på den unge släktingen.

Livet på Loyolaborgen, som i dag är ett jesuitkollegium, vet vi föga om. I testamentet den 21 juni 1496 skriver den äldste brodern, Juan Pérez de Loyola, innan han går ut i striden och dör och avslöjar att han har två utomäktenskapliga barn med två ogifta kvinnor. Brodern Hernando emigrerar 1510 till Amerika – vidare öden okända – och brodern Pedro López de Oñas försörjer sig som präst och rektor i Azpeitia och efterlämnar två utomäktenskapliga barn när han avlider i Barcelona 1529.

Detta är en vanlig familjehistoria inom dåtidens adel. Äldste sonen ärver allt och de övriga tvingas söka lyckan som äventyrare eller genom äktenskap. I en stor brödraskara blir alltid någon präst. Även Iñigo anlägger tonsur.

På borgen Loyola tillhör katolsk tro traditionen. Det innebär emellertid inte att man inte är troende, men man stödjer tron på dogmer bekräftade genom vallfarter, välgörenhetsarbete, gåvor och patronat.

Denna katolska tro låter sig väl förenas med ytlig livsföring. Förebild är Borgiapåven Alexander VI och den katolske Ferdinand, som har en familj vid sidan om familjen som ingår i hovceremonielet. Familjen Loyola accepterar denna livsform. Tron är en del av de traditioner som även kräver ära och tapperhet. Vid tillfälle roar man sig. Inom familjen finns två utomäktenskapliga barn, pojken Juan Beltrán och flickan Maria Beltrán, som blir ordenssyster.

När Iñigo är fjoderton år dör fadern. Sonen är myndig och kan inte längre räkna med syskonens, svågrarnas och svägerskornas hjälp. Han blir page hos den kastiljanske kungens finansminister. Juan Vélasques de Cuellar. Iñigo växlar över från det vilda livet i Loyola till det än vildare livet vid det kastiljanska hovet. Han stannar i elva år. Visserligen hävdar historiker som enbart läser dokument, att drottning Isabella och kardinalen Cisneros tuktar hovets kvinnor och män, men de glömmer att Isabellas efterträderska hos Ferdinand är Germaine de Foix, en sexbesatt, rundnätt och alkoholiserad förförerska. Skattmästaren Juan de Velásques hustru Maria de Velasco har givits det trevliga uppdraget att organisera hovets nöjesliv.

Vad gör Iñigo i denna värld av utsvävningar? Naturligtvis störtar han sig huvudstupa in i de frestelser som bjuds hovets pager. Samtidigt drömmer han om att bli soldat och hjälte, men eftersom det inte finns något land att erövra söker han äventyret i kärlekssmek och efterföljande dueller. Iñigos förste biograf, Ribadeneira, beskriver Iñigo som en ung man med smak för eleganta och vackra kläder. Han är stolt över sitt blonda hår, putsar naglarna lika ivrigt som han blänker stövlar. Iñigo beskrivs som ”fräck och krävande, alltid klädd i läder och rustning, beväpnad med värja och pistoler och med långt blont hår under den lila baretten.”

I tidens riddarromaner söker han hjältar att identifiera sig med. Men den fräcke pagen nöjer sig inte med att drömma. 1515 reser han hem till Loyola och från det besöket har bevarats ett rättegångsprotokoll där Iñigo och brodern kaplanen beskylles för att ”ha förgått sig” och trakasserat borgarfruar på ett sätt som Ribadeneira betecknar som resultatet av Iñigos svaghet för ”kvinnor, spel, dueller och vapen”.

Efter Ferdinands död 1516 råkar Iñigos välgörare, skattmästaren, i onåd hos den nye kungen. Iñigo tar tjänst hos hertigen av Navarra, Antonio Manrique. Hertigen ger Iñigo förtroendeuppdrag och han hör till furstens livgarde, gente de caballo. 1520 deltar han vid återerövringen av Nájera men vägrar ta emot sin del av krigsbytet. Året därpå beordras Iñigo stifta fred mellan de stridande parterna i provinsen Guipuzcoa. Det lyckas han med.

Så följer händelserna vid Pamplona. I sig obetydliga om det inte vore för att Ignatius av Loyola förvandlat historien till historia. Comuneros revolterar mot Karl V. Hertigarnas uppror mot kungen följer på folkets uppror mot adeln. Franske Frans I inser att detta är rätt tillfälle att hjälpa herrarna från Navarra, Frankrikes bundsförvanter, att återta makten i Kastilien. Flertalet navarranska medborgare har aldrig accepterat att regionen blivit en del av den spanska kronan. Man sätter sitt hopp till de anstormande franska trupperna, vilka ser fälttåget som en promenad mot lättvunnen seger. Pamplonaförsvararna förhandlar med fienden. Måndagen den 20 maj 1521 tågar André de Foix in i staden. Endast fästningens soldater bjuder motstånd. Iñigo de Loyola är motståndarnas eldsjäl. Kampen är ojämn. Iñigos styrkor håller ut i två dygn, till dess hjälten skadats. En kanonkula krossar ena benet och skadar det andra. På bår bärs han av borgare från staden Navarra hem till Loyola. Under konvalescensen förvandlas soldaten Iñigo till Ignatius av Loyola.

Medan striderna om Pamplona pågår profileras Iñigos kärlek till ära och ryktbarhet. Han är inte beredd att acceptera hertigens underkastelse inför de anstormande fransmännen, för att få fri lejd. Iñigo stärker de vacklande officerarnas mod, men är samtidigt klok nog att för egen del inte ha några illusioner om framgång. Denna realism präglar senare Iñigos liv som Ignatius: oböjlig vilja, jag emot alla andra, ego contra omnes. När alla möjligheter till motstånd förefaller uttömda, ställer han sig själv mot övermakten. Ordet ”kapitulera” existerar inte. Intet är omöjligt. En modig soldat kan alltid åstadkomma det omöjliga. Iñigo tror på sig själv, han fruktar varken fysisk smärta eller död. Denna viljekraft rycker de andra officerarna med sig. När Iñigo såras bryter motståndet samman och kapitulationen är ett faktum.

+ + + + +

Tre gånger måste det skadade benet opereras innan knotorna fogats samman. Iñigo klagar inte. I Pilgrimens berättelse berättar Ignatius att han knep ihop läpparna och knöt händerna, för att uthärda smärtan.

Efter operationerna blir Iñigo emellertid allt svagare. Han kan inte längre äta och på den Helige Johannes dag får han rådet att bikta. Iñigo tar emot sakramentet och räknar med att dö. Men sjukdomsförloppet vänder och tillfrisknandet börjar. Ignatius hävdar aldrig att detta var ett under och han berättar att han inte ens bett sitt skyddshelgon, den Helige Petrus, om tillfrisknande, utan konstaterar torrt att han alltid haft stort förtroende för aposteln. Iñigos omvandling från punkare till kristen anark är resultatet av en otrolig viljeansträngning.

+ + + + +

Ignatius av Loyola är tidigt en man som härskar över sin vilja; han bestämmer själv vilka mål han skall sträva efter och fullföljer avsikterna oavsett vart vinden blåser. Svårigheter och motstånd entusiasmerar honom. När andra tvekar och böjer sig för övermakten, står Ignatius där han sig ställt. Med glädje och tron på seger ger han sig in i striden. Han är hårdhänt när så krävs och beredd att sätta livet som insats. Han är överaktiv och visar utomordentlig motståndskraft mot trötthet och smärta. Denna disciplin präglar också livet vid Jesuitskolan St.Louis le Grand, där markisen de Sade hamnar som tioåring 1750:

05.30 Uppstigning

06.00 Bön

06.15 Studier av den Heliga Skrift

07.45 Frukost, därefter vila

08.15 Studier

10.30 Mässa

11.00 Studier

12.00 Middag, därefter vila

15.15 Studier

16.30 Vesper, därefter vila

17.00 Studier

19.45 Kvällsmål, därefter vila

21.00 Sängdags

En sådan människa som Ignatius av Loyola lämnar inte omgivningen oberörd. Man älskar eller hatar honom. Han injagar fruktan och respekt. Fransmännen respekterar Iñigo, men navarrabor som redan från början var beredda att kapitulera avskyr honom. Meningarna går isär och så kommer det att vara även när Iñigo blir Ignatius, under hans livstid och under seklerna efter hans död. Det är priset som måste betalas för uppgiften han givit sig själv.

Trots stor fysisk och moralisk kraft, är Ignatius av Loyola inte osårbar. Han har dödsångest, men föraktar snarare än fruktar döden. Ignatius ånger är rädslan för att leva ett meningslöst liv.

Ett urval rekommenderad litteratur (idag, 2012, kan listan kompletteras med mer nyutkommen litteratur)…

Ignatius av Loyola Andliga övningar. Med kommentarer. Översättning av Herman Seiler SJ och Rune P. Thuringer SJ. Katolska Bokförlaget, Uppsala 1979. 242 s., hft.

Ignatius von Loyola Geistliche Übungen. Übersetzt und erläutert von Adolf Haas SJ. Herder Verlag, Freiburg i. Br. 1966, 192 s.

Ignatius von Loyola Der Bericht des Philgers. Übersetzt und erläutert von Burkhart Schneider SJ. Herder Verlag, Freiburg i. Br. 1977, 192 s., hft.

Ignatius von Loyola Trust und Weisung, Geistliche Briefe. Benziger Verlag, Zürich 1979, 218 s., hft.

II.

Hans Bischlager SJ, Karl Rahner SJ, Georg Sporschill SJ, u.a. Die Exerzitien des Ignatius. Cavefors, Zürich 1983, ill., 100 s., inb.

Lothar Lies SJ Ignatius von Loyola. Die Exerzitien des Ignatius. Theologie, Struktur, Dynamik. Verlag Tyrolia, Innsbuck 1982, 142 s., hft.

III.

Pedro Arrupe SJ Trovärdigt vittnesbörd. En jesuit uttalar sig om kyrkan och världens problem vid slutet av 20:e århundrandet. Förord av Karl Rahner SJ. Efterskrift av Herman Seiler SJ. Översättning från tyska av Ingegerd Friberg. Cavefors, Zürich 1981, 160 s., hft.

Pedro Arrupe SJ La identidad del jesuita en nuestros siempos. Editoral Sal Terrae, Santander 1981, 690 s., hft.

Pedro Arrupe SJ La iglesia de hoy y del futuro. Mensajero, Bilbao / Sal Terrae, Santander 1982, 806 s. hft.

Karl Rahner SJ Praxis des Glaubens. Geistliche Lesebuch. Benziger, Zürich / Herder, Freiburg i. Br. 1982, 480 s., inb.

IV.

Albert Ebneter SJ Jesuitorden. Översättning från tyska av Bror-Ivan Johansson. Katolska bokförlaget, Uppsala 1983., ill., 104 s., hft.

Paul Frings / Josef Übelmesser SJ Paracuaria. Die Kunstschätze des Jesuitenstaats in Paraguay. Matthias Grünewald Verlag, Mainz 1982, ill., 166 s., inb.

Paul Imhof SJ / Karl Rahner SJ Ignatius av Loyola. Översättning från tyska av Catharina Broomé OP. Cavefors, Zürich 1982, ill., 120 s., inb.

Bengt Ingmar Kilström / Lars Rooth SJ Jesu sällskap. Perspektiv på Ignatius och hans orden. Skeab, Stockholm 1979, ill., 270 s., hft.

Ursula König-Nordhoff Ignatius von Loyola. Studien zur Entwicklund einem neuen Heiligen-Ikonographie in Rahmen einer Kanonisationskampagne um 1600. Gebr. Mann Verlag, Berlin 1982, ill., 596 s,. inb.

André Ravier SJ Ignatius von Loyola gründet die Gesellschaft Jesu. Översättning från franska av Josef Stierli SJ. Verlag Echter, Würzburg 1982, 540 s., inb. (Franska upplagan, Ignace de Loyola fonde la Compagnie de Jésus, utgiven 1974 av Desclée de Brouwer, Paris.)

Richard Wehner SJ, Jesuitorden i Norden. Till ordens historia i Sverige 1574-1879. Översättning från tyska av Motzi Eklöf. Cavefors, Zürich 1983, ill., 216 s., inb.

Mer läsning i ämnet:

Leif Holmstrand : Introduktion till döden (och ensamheten) - ur en kommande roman...

2012-02-21T13:49:00.000Z

Leif Holmstrand

Introduktion till döden (och ensamheten)

...ur det pågående arbetet Städer som inte är städer
...se även avsnittet septemberyra...

+ + +

Det är häpnadsväckande att just detta idiotiska grepp fungerar gång på gång: onanerandet av det rationella. Eller: åsikten att den uppvisningsrationalitet man byggt in som en hetsig partikelaccelerator i det egna tankesystemet är en garanti för det egna tankesystemets nödvändighet och sanning.

Och därmed har man motiverat livsfientlig praktik och hjärndöd konflikt till dess helvetet tagit oss alla.

Fast det där stämmer inte. Helvetet är en ständigt närvarande angelägenhet. Dumt att hota med en framtida katastrof när den egentligen redan inträffat och inträffar ständigt, kan tyckas.

Dumt men effektivt!

Det här med att vara DÖD är något många människor tänker alldeles för mycket på. Andra tidstjuvar: status, uppskattning, alla sorters relationer.

Livsprojektet är en på många sätt enkel sysselsättning som passar fokuserade människor bäst, sa den gangurosminkade värdinnan till sin sensuella, erekta mikrofon. Krånglar man till perceptionerna kan det hända att man får sparken.

Vem var Rafael Sánchez Ventura? Isidoro de Blas? Luis de la Serna? Vad duktigt av den ene att försöka vara den andre och senare den tredje, sa värdinnan släpigt (men ändå gällt). Den som liknade en häst började bete sig som en hund, han pissade som en sådan och gläfste, gjorde strupljud. En fågel försökte göra sig insektslik och lyckades, det var något metalliskt och krasande förfrämligat över knyckiga robotrörelser, inget som inte fåglar gör, men med en tydlig, otäck tendens –

Alltså, det var något som var fel med organismerna. Insekter gick samman till ett låtsat däggdjur med hovar, de kunde i flockform vara en samlad gestalt utan stack eller kupa. Hovarna vändes upp, de var rosenbladsnaglar som bändes mot solen och resten hasade-krasade neröver likt rosens rötter, en stock, en landskapets hjärteåder. Ljuset splittrades över Peters bleka ansikte, hans öppna mun. Det var dags. Allt var lysande kalejdoskopiska kristaller, men han tyckte inte längre om att ha det så.

Kvinnan stod nu på scenen. Hade nog gjort det länge. Hon var ung – och självförtroendet mer än massivt. Det var från henne orden om logik och ansvarstagande rann ut i klubbluften. Men Peter ville inte höra. Det var tänkt som en särskild, riktad sorts humor, och visst skrattade de flesta, men för somliga bands orden samman i skrämmande sammanhang och snörde känslorna, ryckte ut små trådar av hormonell jagupplevelse, spände dem från hypofysen till de andras munnar och emellanåt till någon särskilds sugande hud.

Hans vakendrömmar tömdes på puñalitos, på glittrande insektslika nåldolkar, små spänstiga bögar. Det var inte lätt att skaka symptomen av sig, effekten, men de isiga dimmorna lättade och folk kom tillbaka in i synfältet. Inte många brydde sig om honom, men somligas blickar kunde tolkas som undersökande, intresset sprunget ur oro och avsmak.

Så kom hennes ord: Du verkar tro att du är på väg tillbaka? Glöm det. Du fick skiten för bara en liten stund sedan, fattar du, knappt ett halvt ögonblick. Gör bot! Först nu lämnar skeppet hamnen, lille vän, så spänn fast dig ordentligt och ge upp alla försök till städat och begripligt beteende. Hej med dig, vi ses när du finns, förbannade klåpare, dumskalle, dräggiga idiot, en dålig formulering är du.

Hon fortsatte: Kamrater! De stora övergreppsideologierna agerade (och agerar) svårslaget rationellt. Monstruösa sexualmördare är omvittnat systematiska, metodiska, genomtänkta i tankevärld och tillvägagångssätt, åtminstone i förhållande till sina egna premisser och axiom. Jordbävningar och vidriga recept är logiker, de är känslotomma väktare av kongruens och kontinuitet, av orsak och verkan. Den effektiviserade, världsomspännande, militära dödsindustrin präglas av samma rationalitet som icke livsdugliga konstruerade språk, kognitiv beteendeterapi, sociala orättvisor. Maginfluensa beter sig aldrig irrationellt.

Hon lät publiken applådera det sista. Peters tankar genomstacks av andras repliker, uttalade långt tidigare, eller aldrig uttalade. När gangurokvinnan (kanske för gammal?) återtog sitt uppkäftigt sminkade uppdrag, när hon öppnade sitt huvud för mikrofonen och glittrade som en discoboll, då uppstod förvirring: man frågade sig vem det nu var som skötte pratet, vem som förstört stämningen, benbitar stack ut genom väggarnas torrsmuliga rappning – förbannade ossuarium – tror inte jag gillar politisk satir – inte om det är så den formuleras – är det du som – ja – det är så det är – jag vill inte att du lägger strunt i munnen på mig – fast trots det – jo –

jag vill ha din mun i min – att din muns insida vrängs ut – att den vrängs in i min mun – att den känns glatt mot min muns insida – då smakar allt jag säger som du gör inuti – det är lätt att tänka kåta tankar då – självklart – idiot – jag borde döda er böghoror – ha ha – smisk blir det – let’s cultivate dangerous radicalisation through hostile dialogue – men jag orkar inte – vad är det du säger – communication is never – stön – stön – good news – vad är det du säger – stön – håll käften – puss – ha ha – jag saknar dig.

Så välbekant uppblåst att se sitt perspektiv som så vittomfattande att man en gång för alla låter den egna rationaliteten glida samman med allmängiltig sanning. Bättre och svårare är att hänge sig åt, ja, ändå rationellt, analytiskt, infektuöst, splitterperspektivskapande självhat, alltså låta tjänsteman Rationell sköta de rivningsjobb som just den sortens statushora faktiskt kan hantera. Men det är inte alltid inre kritik lyckas slå sönder goda självbilder: som tur är finns sätt att istället ignorera dem.

Som tur är finns alltid apatin, kom slutklämmen. Skönt var att musiken ökade i styrka, att pulsen fyllde ut det nervösa. Måste sluta klia mig i skägget. Överkropparna blir vackrare nu, när de gungar, hann en sista språklig rest av Peter hävda innan allt blivit sinnesförnimmelse, innan denna översvämning ätit upp såväl mottagarled som reflektion och han var som död. En smeksamt övergivande NOCTURNE OM TOMRUMMET vände sig mot pojkhålet för att se att allt var borta, och den såg att det var gott. Man lät höljet ligga.

(…) att se brister och fläckar som klänningars största förtjänster, att ge bort någons enda par handskar som liten vinterhämnd, att släppa sitt enda egna par på ödetomtens frostkristalliga kvisthög över vita rester av gräs, att klart och tydligt se de små isbriljanterna trots nattligt köldmörker och trots berusning, att prata om berusningen med kärlek på grund av dess akuta förgiftningsegenskaper, att äntligen tappa orken och därför inte behöva balansera arytmiska suicidimpulser mot en lika skevande självbevarelsepanik, att se händerna dra långsamma glödsnigelspår i gatljusluften innan man faller på knä, att inte lyckas döda sitt elefantiska minne på grund av dess labyrintiska störningssjukdomar, att dra ner någon annans rök i lungorna, att inte ana vem som finns inuti denna skönt kväljande smak av äppeltobak, att råka trampa på oberörda pojkansikten vidlådande små skrikiga och inaktuella pundarflyers, att inte fatta hur man bär sig åt för att stå upp men ändå göra det, att plötsligt inse det ofrivilliga i situationen, att inte förmå bli upprörd över den okändes tidigare tilltag att lägga oerhörda mängder sedativer i den sprit man fått, att inte vilja befatta sig med nästa drog som därefter oväntat sköljt in över hjärnbarken, att drunkna i den drogen för att man drunknar i sitt motstånd mot den, att trots det förnedrande i situationen ändå på något plan uppskatta dess humoristiska aspekter, att känna hur mannens dunkla fingrande skapar felslag och värk i hjärtmuskeln, att plötsligt förstå vidden av det våld man inte la märke till medan det pågick, att igenkänna den bakomliggande orsaken till kroppens svårigheter att hålla sig på fötter, att tänka bort det halvupptäckta men inte lyckas, att i sin kyliga frånvaros dröm ändå veta att ljudet som omsluter en egentligen inte består av omvärldens ljudvågor utan kommer sig av noggrant genomförda slagserier mot skallen, att inte vilja känna igen den fingrande skuggmannen men göra det i alla fall, att på krypnivå låta sitt kisande smeka över det stora tomma torget, att fortsätta kisa med blodfyllda ögon och i denna ensamma realitet känna lycka, att inte riktigt stå ut med just så sönderslitande överglädje och i detta att inte stå ut plötsligt nå fram till en större acceptans eller undergivenhet än vad naturlagarna egentligen säger sig tillåta, att bli så oerhört sviken av den älskade skugga man gjort allsmäktig att vidare existens är en lika orimlig som oattraktiv lögn, att livet på grund av detta kärlekens mest underbara svek i allt väsentligt har fullbordats och ens förstörda kropp i händelse av läkning och biologisk fortlevnad ändå skulle härbärgera en annans psyke (…) innebar att Peter i praktiken blev portad från Kreuzbergs mest tillåtande klubb, och en smula våldsamt behandlad i själva utstötandet, plutten, framskitandet av hans technoamöbakropp ur dansgolvets sköte där värdinnan säkert ännu dansade-skakade dekorativt på det behagfullt epileptiska vis som så många mindre begåvade hoppades uppnå socialt accepterat mästerskap i.

Att vara en ganguroflicka betydde i detta sammanhang medvetet uppenbara smetsyntetsolbrännor, neongröna och neonrosa nylonband inflätade i toviga men planerade jättefrisyrer, vit färg tätande gropiga hålfält vari tittgluggar och falskfransar dvaldes, helvita näsryggar och dito daggmaskläppar, rosadominerade pastellkläder och en skräckstark vilja att inte låtsas om skammen i kroppslig kvinnomognad, tonårens uppenbara ickenärvaro. Männen var i gengäld vidriga på ett annat men givetvis mer imponerande sätt.

Peters situation var fruktansvärd, men knappast möjlig att registrera känslomässigt. (…) varken upprörd eller rädd –

Vad hände?

Han var där han var. Han befann sig i en situation. Han tänkte vagt på köttätare, men de såg ut som nötkreatur, inga rytande jättekatter eller så. Och därefter avsnört synfält och halva tankar, slut på fantasier en stund. Paus. Ett nyklippt huvud, eller snarare nyrakat, sköts in i motvilligt synfält en tid senare. Troligen Stanton. Så hände något – igen. Kroppen vred sig under hårdhänta halvminnen, ett halvt varv i luften och så ner på marken, man minns alla enskilda slag. Aj aj. Pojken som kanske var Stanton signalerade oro på avstånd.

Att åter lyssna till en pojke med mobil i handen. De faktiska orden just nu gick Peter helt förbi, men en monolog från 2003 harklade sig och fnissade lite, klev ut på scenen:

Alltså, han är så full att han inte hör ett ord jag säger. (…) Ja! Självklart. (…) Faktiskt inte, han hade inte jättemycket stålar på sig, men jag tänkte att – hallå? (…) Nej, det är inte bara som jag säger. Jag tänkte du kanske hade lust att komma hit, det här är a once in a lifetime opportunity. (…) Haha! (…) Det var ett tag sedan han försökte prata, det lät inget vidare och du fattar inte hur sjukt gärna jag vill slå in tänderna på aset. (…) Jag väntar. (…) Ja, han har haft ena handen på mitt lår i fan en timme snart, men tror inte han minns varför.

Men det var för länge sedan. Sötaste Stanton mumlade i mobilen, lät bekymrad och trött. Det blev svart igen och sedan kom en bil.

(…) men i och med de svårigheter situationen så generöst erbjöd, föll kristalldamm över de allra sista flyktingarna med vänligt deprimerande tyngd.

Huvudet i Stantons knä. Ett huvud som sökte vägar inåt, alltså inte medvetslöst (längre), men heller inte medvetet. Bilen tog sig självsvåldligt genom morgontrafiken, tycktes vrida rodret huvudsakligen för att mota bort de andra, sabotera, kanske ramma och klyva, splittra relingar, vi sjunker. Men det var allra mest en sjösjuk yrselkänsla som inte kunde knytas just till situationen som rådde, utan mer hade med idiotkonsumerade toxiska substanser och dålig fysik att göra.

Visa mig, sluddrade Peter in mot gylfen. Jag vill se den. Fingrar lekte över hans hjässa, tunna pojkfingrar. Han ville åt det magiska hålet, kärleksögat, det visade sig vara oerhört viktigt till slut. Även med näsa och mun.

Inte vara ledsen, lugna dig. Men det var viktigt att se, det svarade mot en stor längtan. Kanske inte rättvist med så hårdhänta krav, men nu var han inte redig och knappast större än en fyraåring.

Ingenting var egentligen borta, det var mer som ett inre fokus han kunde förbättra, köttfokus. Ingenting fattades i Peters värld, eftersom saknaden var så självklart allmängiltig. Bilen liksom tystnade, och han sa det en gång till: Visa mig! Och Stanton som inte direkt skämdes över den hemlighet de delade, men ville fortsätta leva sitt allmäna vardagsliv med just detta fördolt, gick honom till mötes. (Som alltid.) Han tog sin hand från Peters huvud och sänkte den försiktigt mot skrevet, så Peter skulle hinna se vad han gjorde. En knapp blänkte till och gylfen öppnade sin springa. Det var mörkt och nära, kalsongerna var svarta. Med båda händernas tummar och pekfingrar drog Stanton ner kalsongerna en bit, så tillräckligt mycket av fittan syntes: Peters sorg och glädje, de absurda möjligheternas märke. På ett sätt var det även vad fittan, denna opåkallade födslorätt, betydde för Stanton.

Jag älskar dig, sa Peter, tätt intill, och den som älskade honom tillbaka orkade tillfälligtvis tro på det. Båda hade de slidmynningens företräden i huvudet, tolkade på olika sätt, komplementärt. Låt oss tänka på blomblad och en ömmande knopp. Oväntat mycket systerskap i luften, trots uppenbara handikapp. Som sten i vatten. Som pojkröster i storm. Som kärlekens ytterkanter. Som andras ungar. Som hål i floder eller moln. Som transsexuellt frånvarande händer. Som konsten att rulla cigg med en hand. Som gryningens spår av tarminnehåll på kvistarna. Som en trovärdig bluffprofil på nätet, en fälla. Som stickningar djupt inne i lemmarnas muskulatur. Som konkreta valsituationer. Som en hund i det ögonblick den råkar sätta tänderna i fel person. Som att sniffa på äpplen, titta på oro, nervositet, somna, njuta av andras ångest.

Det var en sorglig verklighet som omgav dem. Fossilt bränsle var inte i fokus för chaufförens nervösa besvär, den skuggpersonen tyckte nog att paret kunde vänta med vissa aktiviteter till hemkomst och privatlivets låda. Men det handlade inte om att komma, det gällde varken tvåsam sex eller tröstonani. För att täcka taket, döda myrans lilla hål, krävdes inga stönanden genom Peters öppna vänsteröga. Som att ha armen i kyligt strömmande flodvatten, ja, det visste han hur det kändes. Stickningarna kom tillbaka. Peter hårdnade inombords, eller, det var något bakom eller inuti lungorna som hårdnade och sammanknöts. Han tänkte på hur barn ser på sex, hur han själv en gång föreställde sig metoderna, det tekniska, om han från början på allvar trodde det handlade om att göra bebisar.

Bilen for ut över en öppen yta, inte ett torg som Peters nu uppåtvända ögon föreställt sig i vrårna, nej, det var kanske utrymmet framför skräpiga lagerlokaler, framför en bortglömd liten industri, ett nerlagt bussgarage. Yo! Det där hålet, inga armar skall in eller ut ur det. Yo! Stanton kände det som att en kall druva försiktigt trycktes mot hans kind, men det var ett Peterfinger. All världens ljus fick nu plats i ett öga. Det var gryningen. Inte den yttre, förstås. Men tuppen gol och någon gång måste varje vänskap av denna sort pröva sina två par förfinade pojkvingar. Yo! En gräddvit lucka öppnades, hulkande men på bättringsvägen. Peter kände sig inte längre omgiven av kritiska åskådare. Yo! De våldsamma var borta. Chauffören tystnade och försökte åter vara en skugga, en rök. Man bör bortse från vem det var, vilket perspektiv denna genanta episod lästes ur, vilken inverkan en skugga och en rök kan ha på livet.

Skönt att slippa vara lemlästad. De struntade i huvudstäderna och kinderna hade inte tagit mycket skada. Städer är som ihåliga framtidsplaner utan dig, älskling. Man äter inte sina döda. Vårt gemensamma liv var inte direkt fast förankrat, men ändå. Inga doftljus, inga new age-fasoner, nej tack! I morgon är det du som tar tag i detta LANDSKAP MED TVÅ GRAVAR OCH EN ASSYRISK HUND och det gör du sekunden efter att tandborstningen är avklarad.

God morgon själv, min sköna. Nu slutar vi prata om cancer, tramadol och palliativ vård (palliativ vård är vård i livets slutskede, som aktivt tar hand om både sjuklingen och de närstående med hela gruppens fysiska, psykiska och framför allt andliga behov att tillgodose). God morgon.

De var nu mycket långt från Schöneberg, och lakan där knölarna inte lämnat kladdfläckar var svåra att finna; någon som körde bil hade ett öga på halsen och gatlyktorna kom för glest och ojämt för att realiteterna skulle kännas verkliga. Det var Monas tur att dra in stålar, vi brände henne knappast till aska. Yo! Vännen, är du verkligen alldeles vaken? Andningssvårigheter. Tryck över bröstkorgen, det krampar. Skölj näsan med havsvatten, dra in ordentligt tycker jag. Det är svårt att kalkylera återstående tid. Här på landet. Du måste tvätta det där med sprit. Hon gråter ofta, men enbart i sömnen. Dude! Den assyriska hunden ylar. Huset är numer en dekorativ RUIN men tjänar inget egentligt syfte. Vem var Regino Sáinz de la Mata? Inget eko. Jag sa (väl) Regino Sainz de la Maza?

Pojkarna var borta, en kvinna envisades med sin blockad bakom fönstret, försedd med läderpiskor och stearinljus, nämen gud så gotiskt. Små tänder och lansetter kom flygande. Chauffören, Stanton, borta. Reklam även inuti förpackningarna. Gryningens stenar mot fönstret, ingen Peter, ingen skada skedd.

Saliv och kärlek, tom himmel. Förberedd kärlek. Utan sömn. Särskilt rubriker läses försiktigt. Den tvivlande mummelmunnen, genom den. Ögonen sa med sin gemensamma tunga något syrligt om de ÄLSKANDE SOM DÖDADES FÖR EN RAPPHÖNA och de ville det båda, sa mamman, det är omöjligt, sa jag, ni är för hetsig för er ålder, det kommer nålar ur era porer, små tänder och en barnhand i din större, vägande hand, jämförande, man måste försvara sig och då kan det kvitta hur man använder ord som ”förövare” och ”offer”, de är döda, många har dött, de låg med varandra så barnsligt de kunde, fyra öron som lystrade, deras kroppar flydde staden, gemensam hud av ljudande glas, två avsvimmade ynglingar, jag kan inte gråta, den döda rapphönan i skogen var tecknet, döden, konfliktens slut.

+

Collage: Holmstrand/Cavefors

KÜCHENMESSER (Holmstrand & Cavefors)

2012-02-20T20:55:00.000Z

KÜCHENMESSER

Photograph : Leif Holmstrand
Objekt : Bo I. Cavefors

21.02.2012

INFORMATION>>>

aryan kaganof >>> bo i. cavefors.... updating...

2012-02-19T15:27:00.001Z

>>>kaganof>>>cavefors<<<updating...

William Zarate : Bo - 5 new portraits

2012-02-11T15:56:00.000Z

+ + +

William Zarate

bo i. cavefors , fotograf : hampshire & dublin 1948 - 1950

2012-02-04T08:18:00.000Z

hampshire 1

hampshire 2

hampshire 3

hampshire 4

hamnen, dublin

bögande sjömäns kaj i dublin

från kajen till promenaddäck

heaven über dublin

poliser, dublin

bögande pojkars gränd i dublin

soldater, dublin 1950

ddublin 1950

dublin 1950

abbey theatre, dublin

dublin 1950

nunnor i regn...

...på väg...

...i väntan på bussen... dublin 1950

Cavefors - Barockrethorik und Jesuitenpedagogik

2012-01-27T12:02:00.000Z

Bo I. Cavefors

VULCANO OCH RETORIK

Böcker:

Barockrhetorik und Jesuitenpädagogik

Niccolò Vulcano: Sagata Pallas sive pugnatrix eloquentia

Edition mit Einleitung, Übersetzung und Kommentar:

1) Thomas Feigenbutz: Buch I De inventione

2) Andreas Reichensperger: Buch II De dispositione; Buch III De elocutione

Stauffenburg Verlag,Tübingen 1997

Senmedeltidens latin, i sak ett modernt latin, användes ej enbart i 1500- och 1600-talens kärleksdiktning, utan även i religiös och allmän litteratur innan man under 1600-talet börjar dikta på folkspråk. I jesuiternas retorikläror och i jesuitpedagogiken förenades klassiskt latin med de förändringar som skedde under sen medeltid och som bibehölls fram mot slutet av 1800-talet. På så sätt räddade man sig undan de uttalsvidrigheter som än idag alltför ofta praktiseras vid kyrklig liturgi.

På bokmarknaden, sommaren 1984, i den norditalienska staden Como, fann professorn vid Heidelbergs universitet, Michael von Albrecht, en handskrift omfattande drygt 500 sidor i oktavformat. Det visade sig vara en tidigare okänd lärobok i retorik, från 1600-talet, författad av jesuiten, pedagogen och retorikern, det vill säga predikaren, Niccolò Vulcano, född i Neapel den 6 november 1663, död den 21 januari 1735.

Manuskriptet, Sagata Pallas sive pugnatrix eloquentia, omfattar tre delar, Liber I: De inventione; Liber II: De dispositione; Liber III: De elocutione. Därtill ett icke fullbordat manuskript på sex sidor, Brevis texendae orationis Methodus. Hur manuskriptet hamnat på bokmarknaden i Como, är ovisst, men den nästan trehundraåriga irrfärden har säkerligen inte skett med Jesu Sällskaps vetskap. Troligen har Vulcanos manuskript kommit på avvägar under någon av de perioder jesuiterna förföljts och förhindrats verka inom Kyrkans ramar, trots att de försökt rädda arkiv och bibliotek, när deras universitet, skolor, kollegier och kyrkor, av världsliga och/eller kyrkliga makter, stängts, profanerats och sekulariserats.

Fyndet i Como är inte Vulcanos originalmanuskript utan en avskrift, troligen utförd av någon ordenskollega. Manuskriptets drivna handstil tyder på att det är en ordensman och ej en femtonårig skolelev som varit i farten. Den väl sammanhållna texten och dispositionen ger dessutom goda skäl anta att avskriften skett i lugn och ro och inte under föreläsningar. Thomas Feigenbutz och Andreas Reichensperger menar att avskriften tillkom under åren 1698-1705.

Sagata Pallas... trycktes inte i bokform under Vulcanos livstid. Däremot står den napolitanske jesuiten som författare till en rad andra tryckta skrifter, förtecknade av Francesco Altobelli i Catalogus bibliothecae Collegii Neapolitani Soc.Iesu, upprättad 1750.

Förmodligen var det aldrig meningen att Vulcanos jesuitpedagogiska lärobok i barockretorik skulle offentliggöras. Anteckningarna var underlag till hans föreläsningar vid jesuitkollegier och jesuitgymnnasier. Kollegerna och eleverna antecknade och förde kunskaperna vidare när de fick uppdrag som jurister, lärare, präster och rådgivare.

Det mest intressanta med Vulcano är hans opretentiösa lärarstil, hans fria förhållande till auktoriteter. Vulcano struntar i all sådan hövlighet som var bruklig som inledning till lärda verk, ingen falsk hövlighet, inget krusidullande; Vulcanos retorik går rakt på sak, didaktiskt praktiskt: inventione, dispositione, elocutione.

Niccolò Vulcano var en väl ansedd ordensbroder och predikant, men glömdes bort efter sin död, förmodligen därför att jesuiterna, inte endast i Neapel, under 1700-talets första hälft utsattes för politiskt tryck samtidigt som den litterära smaken och insikten om nyttan av god retorik, framförd på latin, förändrades, dvs nonchalerades, ansågs överspelad. Man befann sig ju i en ”ny tid”.

När jesuiterna 1767 fördrevs från Neapel hamnade större delen av arkiv och bibliotek i vad som idag är Biblioteca Nazionale Vittorio Emanuele II. Där finner man viktiga biografiska data om Vulcano. Den 20 oktober 1680 inträder den då sjuttonårige pojken i Societas Iesu. Efter ett tvåårigt noviciat börjar han undervisa i grammatik, fysik och metafysik, för att därefter och under några år övergå till litterae humanioraes innan han påbörjar de fyraåriga teologistudierna. Omkring 1692 prästviges Vulcano och 1697 avlägger han sina tredje och fjärde ordenslöften. På tidigt stadium upptäcker Vulcanos överordnade novisens begåvning för conciones, det vill säga att Vulcano kan användas för särskilt högtidliga och viktiga predikningar (sådana Vulcanopredikningar finns publicerade i Panegirici Sagri ed Orazioni Funebri del Padre Nicolò Vulcano della Compagnia di Gèsu (Neapel 1724)).

Under åren 1703 till 1705 är Vulcano rektor och superior i Benevent där han återuppbygger kollegiet och Chiesa del Gesù efter en omfattande jordbävning. Men framför allt sysslar han under dessa år med retorikundervisning och verkar som predikant; han håller ett beundrat och vida berömt liktal över Domenico Orsini, hertig av Gravia och bror till kardinalen, sedermera påven Benedictus XIII.

Som sed inom jesuitorden var/är vandrar Vulcano mellan olika kollegier, även Rom och Barletta. I Catalogi secreti påpekas redan 1720 att Vulcanos hörsel är nedsatt, att hälsan försämrats. När retorikern dör 1735 har han varit sjuklig under många år. Den sista uppgiften om honom i den "hemliga akten" visar att Vulcanos överordnade på intet sätt bestrider ordensbroderns stora begåvning och hans förtjänster som vetenskapsman, men att hans "urskiljningsförmåga" ibland brustit; dock, efterhand som åren går och erfarenheter samlas blir även Vulcano allt skickligare i att göra kloka bedömningar och avväganden. Fram till 1717 karakteriseras Vulcano som ”melankoliker”. Vad annat skulle han vara efter att under många år undervisat tonårspojkar i retorik och latin. Dock: läroboken i retorik ger Vulcano skarpare konturer än den mest utförliga Catalogi secreti. Vulcanos retorikundervisning visar honom som en litterärt vida bevandrad och begåvad, ofta ironisk och sällan melankolisk men desto oftare galghumoristisk lärare, beläst och okonventionell när det gäller att välja slående exempel från den antika litteraturen. Kort sagt: som elev måste det ha varit spännande och uppiggande att följa Vulcanos undervisning, hans vandringar mellan antiken och dåtidens nutid. Han var en lärartyp som jesuiterna hållit fast vid in i vår tid.

Vulcanos lärobok är avsedd för retorikundervisningen inom ramarna för den ordinarie humanitasundervisningen. Det är ett komplicerat område som inkluderar antikens filosofi och katolsk teologi och där det gäller att skickligt balansera mellan det trovärdiga och det otroliga, mellan sanning och det som synes vara sanning. Den skicklige retorikern, utbildad inom denna av jesuiterna under århundraden praktiserade pedagogik, kan säga många obehagliga sanningar utan att själv förlora ansiktet eller falla för de falska budskap han avslöjar - men som, då och då, kan verka lockande, dvs locka till ”synd” - om han rätt behandlar stoffet och förpackar det elegant.

Vulcanos lärobok har sitt största värde i informationen om kunskapen hur man didaktiskt förmår vandra mellan det enkla och det svåra, utan att för ett ögonblick förlora målet ur sikte eller sänka argumentens kvalitet och avsikt.

Som god taktik förordar Vulcano flitigt det ignatianska agere contra, till exempel i kapitel 22 där jesuiten förenar klassisk lärdom med ständigt aktuell argumentationsteknik: "Dissimilitudo est duorum vel plurium diversitas seu disconvenientia, sicut similitudo est convenientia, cuius loci haec regula est: quod uni dissimili competit, alteri competere non potest, et quod uni non competit, alteri competere debet; e.g.a ignavi cives rei publicae damna non curant; generosi ergo et boni civis est ea / populsare, clarius Catullus:

Soles occidere et redire possunt:

Nobis, cum semel occidit brevis lux,

Nox est perpetuo una dormienda.

Med andra ord i koncentrerad snabböversättning: den motsatta bilden, den motsatta ståndpunkten, ja till och med motpartens åsikt är i sig ett effektivt instrument som argument för den egna saken, just därför att det är annorlunda, just därför att det inte passar in i sammanhanget för den som är mindre vetande eller som av slöhet eller illvilja endast ser sammanhangets yttre hölje. Generellt kan sägas att ignatiansk spiritualitet, i vilken jesuiternas retorik är förankrad, karakteriseras av starka motsatser, av dialektiken mellan motsatta förhållningssätt, ageranden. Några exempel hämtade ur den Helige Ignatius skrifter: den själ som önskar göra framsteg i det andliga livet bör alltid göra på motsatt sätt till det som fienden gör; de övriga tingen på jordens yta är skapade för människan och för att hjälpa henne vid uppnåendet av det mål för vilket hon är skapad, varav följer att människan skall använda dem i den mån de hjälper henne till hennes mål och lösa sig ifrån dem i den mån de hindrar henne från detta; att så förtrösta på Gud som om allt berodde på en själv och så lita på sig själv som om allt berodde på Gud; att sträva efter människans radikala befrielse - i lydnad; att avsvära sig livet - för att vinna det; att anförtro sig åt hjärtats bön och samtidigt nyttja sitt förstånd; att främja individualism men leva i Kyrkans gemenskap; att inte låta sig förföras av världen men samtidigt se världen som Guds boning; att samtidigt leva kontemplativt och kärleksfullt aktivt; att inte tala så vidlyftigt och eftertryckligt om nåden så att det gift bildas som upphäver den fria viljan.

Med andra ord: såväl när det gäller retorik som militär strategi gäller det att tänka och agera contra, dvs tredimensionellt. Anfall, med minsta möjliga resurser, två sekundära mål på fiendens territorium. Fienden tvingas avsätta betydande resurser tagna från det primära målet, som jag genast anfaller med mina huvudstyrkor. Dock: snabbt anfall och – viktigt - snabb reträtt. Fienden befinner sig på defensiven, dvs irrar runt bland egna skogar och dalar, vilket ger mig möjlighet att med huvudstyrkan åter, men nu på allvar, anfall de sekundära målen, göra en kringgående rörelse och paketera fiendens samtliga styrkor på dennes eget territorium. Detta agere contra präglar Vulcanos retoriklära. När motståndaren börjar ducka, lyder regeln: finn sambandet mellan två skilda företeelser/argument, helst sådana samband, sådana gemensamma egenskaper som motståndaren aldrig upptäcker, eftersom motståndaren aldrig vet mina verkliga avsikter, mina verkliga kunskaper, mina djupast förankrade åsikter, mitt sanna slutliga mål.

Som Catullus skriver:

Solen går ned och återkommer.

Men när vårt korta liv sjunkit ned bakom horisonten

återstår intet annat än att sova en natt utan slut.

Relationen mellan jesuiten Vulcano och latinaren Catullus borde inte ha varit utan komplikationer: Vulcano, som beundrade Catullus som diktare, använde sig gärna även av dennes erotiska dikter. Till skillnad från praxis i nittonhundratalets jesuitskolor var diktare som beskrev dåliga seder och annan omoral ej ens nämnda i läroplanerna för 1600-talets jesuitundervisning. Under Vulcanus tid tillhörde Catullus de onämnbara. Desto mer beundransvärt är det att medeltidsnapolitanaren vågar sig på att citera ett av latinarens frispråkigare avsnitt, Carmen 5, "Vivamus, mea Lesbia atque amemus". Men för all del, Vulcanos mer berömda kolleger, jesuiterna och pedagogerna Cyprianus Soares (De arte rhetorica, Coimbra 1560), Michael Radau (Orator extemporaneus, Leipzig 1664) och Nicolas Caussin (De eloquentia sacra et humana, Lyon 1643), drog sig inte för att i sina läroböcker också de nyttja Catulluscitat. Trots all amoralism fann de Catullus inspirerande. Även av och genom synderna finns åtskilligt att lära.

Skillnaden mellan dagens och nattens eviga återkomst och människans tillvaro som ett ensartat liv-död-äventyr, ser såväl Catullus som dessa ledande jesuitpedagoger som ett carpe diem: njut av livet och kärleken. Den fruktbara anspänningen mellan tro, hopp och kärlek inordnas i Guds frälsningsplan. Jesuiterna nyttjar relationen mellan antikens hedendom och kristendom för att pedagogiskt åskådliggöra skillnaderna mellan kristna och världsliga värderingar: pietas och sapientia.

Inom området sapientia samsades alla de antikens discipliner vilka var själva förutsättningen för renässansens humanism, däribland de bortglömda artes liberales, dvs retorik och grammatik. Men trots att jesuiterna uppskattade antikens bildningsideal satte man, naturligtvis, pietas i första rummet.

Vulcano led ej av beröringsångest när det gällde att använda antikens lärdomar för att ge eleverna en omfattande och djup bildning. Niccolò Vulcanos retorik är samtidigt en kärlekens - kärleken till Gud, människorna och konsten - och en kampens retorik, militärt disciplinerad, ständigt försvarsberedd. Därvidlag befinner sig Vulcano i samma skola som den sicilianske jesuiten Antonio Forti som 1681 publicerade Miles rhetoricus et poeticus, där det framgår hur organisation och orderstruktur inom Jesuitorden orienterades mot militära förebilder. Den enskilde jesuiten såg sig som en soldat i kampen för religiösa mål, att försvara den rätta tron, att med hjälp av goda argument slå tillbaks mot kättare och med god retorik återvinna de förlorade. Att sätta in militära styrkor för att försöka slå ned ”terrorister” av annan tro, var dem främmande.

Därför bygger jesuiternas retoriska framföranden på en klart definierad strategi och hos Vulcano består den, som hos Cicero i De oratore, av en allmänt hållen inledning, expositio, varefter följer några ord om talets tema, ratio. I redditio sammanfattas vad som dittills sagts, genom conclusio för talaren fram sitt ärende och i propositio delar han med sig av detta budskap.

Därmed bör segern vara vunnen, anser Vulcano som avslutar första delen av sin retoriklära med en kort epilog som tjänar skilda syften: dels gör han en resumé över vad han tidigare sagt och dels, och framför allt, uppmanar han än en gång eleverna att söka efter argument som talar emot – agere contra - vad han, läraren, tidigare sagt. Elever bör alltid opponera mot lärares påståenden. På så sätt uppnår Vulcano balans mellan det sagda/undervisade och elevernas förmåga att ifrågasätta det sagda/undervisade. Det är just denna kritiska syn Vulcano menar eleverna skall nyttja även när de läser Den Heliga Skrift: genom denna verkligt raffinerade Bibelläsning förvandlas torra studier av texter till spännande och intressanta upplevelser, till en Livets Spegel, Theatrum mundi. Istället för att tvinga eleverna läsa Bibeln är det Vulcanos ambition att böckerna i Böckernas Bok skall bli eftertraktade som läsobjekt.

Niccolò Vulcano. Epilogus.

Haec sunt arma, quibus instruitur Palladis miles, qui etiam callere debet variis disciplinis que theologicis qua philosophicis necnon mathematicis atque etiam astrologicis. Sacer autem orator imprimis imbutus esse debet sacris literis ac prae manibus sacra biblis habere, ubi tamquam in theatro videbit instituentem Deum terrarum orbem cum animantibus, spectabit iusta naufragia, piorum praemia, impiorum supplicia, maria populo siccata et de / petra rursus populo maria porrecta; intuebitur de caelo descendentes messes, inspiciet flumina transitus siccos refrenatis aquarum agminibus populis exhibentia; demirabitur in quibusdam fidem cum igne luctantem, fide superatas beluas ac taeterrima monstra subacta atque in mansuetudinem conversa nec non animas ab ipsa morte revocatas.

Niccolò Vulcano uppmanade eleverna att inte vrida om med dolkens vassa spets i motståndarens sår, utan att varsamt rispa med den väl vässade fjäderpennan: non stilo, sed stylo.

Artikeln publicerad som privattryck 2000, samt i andra former i Paulus, Mjölk&Honung, Nya Argus och Ariel.

joran laperre - in mijn dromen ontwaak Ik

2012-01-24T13:50:00.000Z

xavier de maistre / bo i. cavefors DEN SPETÄLSKE I STADEN AOSTA

2012-01-21T00:14:00.000Z

Dramat och samtliga kommentarer ingår i boken TEATER DEKADENS av Bo I. Cavefors (Hammarströms Bokförlag 2006). I boken finns också kommentarer, recensioner, en essä om uppsättningen, av Mårten Björk, mm.

Xavier de Maistre / Bo I. Cavefors

DEN SPETÄLSKE I STADEN AOSTA

eller

DEN SPETÄLSKE OCH OFFICEREN

Såväl författarens originaltext Le lépreux de la cité d'Aoste från 1811 som Hjalmar Lundgrens översättning från 1949, här totalt reviderad, moderniserad, omstrukturerad, utökad, försedd med scenanvisningar samt tillägnad min gode vän Den Unge Riddaren.

Bo I. Cavefors

+ + +

INFORMATION KRING UPPSÄTTNINGEN

Personer:

DEN SPETÄLSKE Thomas Hultcrantz

OFFICEREN Måns Holst-Ekström

BERÄTTAREN Bo I. Cavefors

Originalmusik: Jörgen Andersson och Ulf Marknäs

Ljussättning: Kicki Eldh

Dokumentation: Lena Mattsson (film), Kathrine Scharatzi-Rahd (stillbilder)

Produktion: Teatergruppen Döparens Dag

MAF, scen 1, Norra Skolgatan 10A, Malmö

Svensk urpremiär den 27 januari 2005

Pjäsen spelades under 4 föreställningar för drygt 200 personer

Introduktion

Xavier de Maistre föddes i Chambery, i franska Savoyen, år 1765, och dog, vid hög ålder, 87 år…, i St. Petersburg år 1852. Yngre bror till den mer kände författaren Joseph-Marie, hertig av Maistre. Föräldrarnas namngivning av de båda sönerna visar på säker förankring i katolsk tro och tradition. Den äldste sonen döptes efter Josef och Maria, Jesus far och mor. Den yngre sonen uppkallades efter Francisco Xavier, Ignatius av Loyolas vän och färdkamrat, missionens apostel.

Xavier de Maistre förlorade sina officersepåletter när Sardinien 1792 tvångsåterförenades med Frankrike. Några år senare tjänstgör han i den österrikisk-ryska armé som med viss framgång försvarade de habsburgska intressena i norra Italien. Efter den förste Napoleons olycksaliga äventyr återvänder Xavier de Maistre till hemön, som tjänsteman. Papper och pärmar istället för kulor och gevär. Passade inte. Säkerligen inte rätt miljö för en sökande själ. Så småningom hamnar officeren/författaren i Ryssland och deltar i strider i Kaukasus. Tjetjenien var då som nu en oroshärd. Moskva beskyllde då som nu tjetjenierna för att vara ett folk sammansatt av rövarband och terrorister.

För Xavier de Maistre var författarskapet endast en aristokratisk fritidssysselsättning. Det mest berömda verket, Voyage autour de ma chambre skrev han under fyrtiotvå dagars arrest efter att ha duellerat i Turin. Redan i den boken (tryckt 1795 i Lausanne) finns den lätta konversationstalang och oförskräckta nyfikenhet som Xavier de Maistre utvecklar till fulländning genom sitt alter ego, Officeren, i Den Spetälske i staden Aosta. Huvudrollen i denna enaktare innehar emellertid Den Spetälske, som elegant försvarar sin rätt att få leva sitt liv i avskildhet, utan den påträngande nyfikenhet Officeren visar. Officerens nyfikenhet är emellertid inte av det grällt turistfolkliga slag som är frånstötande och vulgärt. Tvärtom försöker han hela tiden finna beröringspunkter mellan den spetälske eremitens påtvingade ensamhet och sin egen frivilligt sökta ensamhet därute i den vilda världen. I deras konversation, som roterar kring de romantiska begreppen kärlek och död, trånad efter kroppslig kärlek och meditativt celibat, finns många undertoner. Framför allt vill författaren visa hur behovet av, längtan efter, kroppslig kärlek, kan sublimeras genom kärleken till Gud, samme Gud som ger sådan kroppslig kärlek fritt utrymme hos andra människor. Genom kärleken till Gud upplever Den Spetälske eremiten lycka när han ser kärleken mellan de människor han på avstånd kan iaktta från sin trädgård och hans eget behov av kärlek transformeras till barnen som plockar blommor i hans trädgård ("När de sedan går sin väg, tittar de upp mot mig, där jag står i fönstret, de ler och ropar "Farväl du spetälske". Sådant gör mig lycklig."). Författaren tangerar också, försiktigt, temat förbjuden kärlek: kärleken, också den fysiska, mellan bror och syster, mellan två män. I denna subtila text kan man även ana den sexuella spänningen mellan Officeren och Den Spetälske. Men kan en sexuell relation vara möjlig mellan den oberörbare spetälske och den på evig gesällvandring sökande officeren? Xavier de Maistre's svar blir: Nej. Vad som kunde utvecklats till nära vänskap, till kärlek, bränns snabbt ned till aska. Avskedsreplikerna är konventionella ("Den Spetälske: Farväl, främling, lev lycklig… Farväl… …för alltid!"). Mötet och samtalet mellan de båda männen är slut, dramats mystik är bruten. Allt återgår till det normala: ensamhet.

Dramat spelas av nakna aktörer. Det är till texten - också till kropppen som text - till dialogen mellan Den Spetälske och Officeren intresset bör riktas, ej till tidstrogna och därmed tidsbundna kläder. Överdriven scenrekvisita hör ej hemma i denna nakna dialog om katolsk tro, ensamhet och åtrå.

Jag har tagit mig friheten att förvandla framför allt några av Den Spetälskes repliker/monologer till att berättas av Berättaren och Officeren. Antalet medverkande har därmed utökas från två till tre. Dessutom har Miserere samt en Bön för döende lagts in som en del av skådespelet. I de Maistre's version är dessa texter endast omnämnda.

Bo I. Cavefors

+ + +

På scenen: två skärmar, format 2x2,5 respektive 2,5x2 m. Skärmarnas ena sida med motiv från staden Aosta respektive av den borg där handlingen utspelas; skärmarnas andra sida en form av collage med erotiska undertoner. Eller: 3 enkla stolar. Eller: 3 grå kuber.

Originalmusik: Jörgen Andersson och Ulf Marknäs.

Personer:

Den Spetälske, helt naken.

Officereen, helt naken, bortsett från ett par tidsenliga ridstövlar, samt piska.

Berättaren, helt naken, bortsett från ringar eller annan utsmyckning av penis.

Scenen ligger i absolut mörker. Musik. Ljus. De tre aktörerna intar och förblir i samma positioner medan musiken fortsätter 5-7 minuter.

Häftigt åskväder, hårt regn och blixtar. Musik som tilltar i styrka samtidigt/efterhand som åskregnvädret avtar. Ljus riktas mot Berättaren som träder fram och börjar skådespelet.

+ + +

BERÄTTAREN För tvåhundra år sedan var södra delen av den lilla kurortsstaden Aosta, i nordvästra Italien, ett öde landskap. Området bestod av odlade fält och ängsmarker, omgivna av på ena sidan vallar, återstoden av en ringmur som uppförts under det romerska imperiets storhetstid, då staden bar namnet Augusta Prætoria. På andra sidan om denna gräsbevuxna vall fanns murar, trädgårdar och några hälsobringande källor. Är detta av intresse? Ja, det ensliga området fascinerade resenärer som förirrat sig dit, därför att invid stadsporten fanns dåförtiden fortfarande kvar ruinerna av det gamla slott där greven René de Chalans på 1400-talet lät sin hustru, prinsessan Marcie av Braganza, dö av svält… enligt folksägnen. Folket i trakten kallade detta slott för Bramafan, som betyder "hungerskri".

Några hundra steg bortom slottsruinen fanns ett fyrkantigt torn. Det var en del av den gamla muren från antiken och uppfört av marmor. Det kallades för "fasans torn" eftersom man trodde att det var bebott av spöken. Äldre människor i Aosta kunde så sent som vid 1800-talets början mycket väl erinra sig att de i nattens mörker sett en stor vit kvinna, med en lampa i handen, komma ut från tornet.

Vid sekelskiftet mellan 1700-talet och 1800-talet reparerades detta torn och kringgärdades med ett staket. Varför? Jo, för att stadens styrelse beslutat att i tornet och i trädgården internera en spetälsk man. På så sätt kunde man hålla honom isolerad från andra människor, och samtidigt ge honom största möjliga frihet att sköta sig själv. Det näraliggande Sankt Moritz sjukhus beordrades att förse Den Spetälske med mat, kläder, möbler och redskap för trädgårdsarbete. De enda som besökte Den Spetälske var en präst, som kom för att ge honom Guds välsignelse och ta emot hans bikt, och den man från sjukhuset som varje vecka försåg honom med vad han behövde för att hålla sig vid liv.

Det pågick krig i Alperna mellan franska och habsburgska trupper. En fransk officer som var i tjänsteärende i Aosta passerade en dag Den Spetälskes trädgård. Denne franske officer är i detta drama författarens alter ego. Porten till trädgården stod öppen. En okänd kraft drog officeren mot trädgården. I trädgårdens dunkel skymtade han en enkelt klädd man som, djupt försjunken i tankar, stod lutad mot ett träd. Mannen, Den Spetälske, vände sig om mot officeren och sade:

DEN SPETÄLSKE Vem är Ni? Vad söker Ni?

OFFICEREN Ursäkta en främling, jag beundrar verkligen Er trädgård… …men jag vill inte på något sätt störa Er.

DEN SPETÄLSKE Nåja… kom bara inte närmare, kom inte närmare… framför er har Ni en olycklig människa… jag är… spetälsk.

OFFICEREN Vilken olycka… men Er olycka får mig inte att springa min väg, olyckan skrämmer mig inte, jag tänker inte fly... Jag brukar inte fly olyckor. Men… om jag med min närvaro irriterar er, ger jag mig naturligtvis genast iväg.

DEN SPETÄLSKE Nejnej, är det så… så stanna… om ni vågar stanna också sedan ni sett mitt ansikte.

OFFICEREN (ser förskräckt på Den Spetälske) Jag stannar mer än gärna. Slumpen förde mig hit, men jag stannar därför att jag vill lära känna Er.

DEN SPETÄLSKE Lära känna… jag väcker aldrig annat än medlidande.

OFFICEREN Jag blir lycklig… om jag kan trösta er.

DEN SPETÄLSKE För mig är det en tröst bara detta att möta en människa och att få höra rösten från en man som inte flyr när han ser mig.

OFFICEREN Vi kan väl pratas vid en stund… dessutom undrar jag hur Er bostad ser ut.

DEN SPETÄLSKE Mer än gärna. Gå några steg mot söder, där håller jag på med en liten blomrabatt som Ni kanske tycker om. Det är vackra blommor som kommer från frön av vilda blommor som växer i Alperna. Jag försöker förädla dem… fullända dem.

OFFICEREN Fantastiskt! Sådana blommor har jag aldrig sett tidigare!

DEN SPETÄLSKE Titta på den här lilla rosbusken… en ros utan törnen. I vanliga fall växer den bara högst upp på alptopparna. Men nu när jag försöker förädla den och odla den förlorar den snabbt sin särprägel och skjuter törnen…

OFFICEREN…som symbol för otacksamhet…

DEN SPETÄLSKE Kanske… Blommor Ni tycker är vackra får Ni gärna plocka och ta med Er. Det är ofarligt att röra vid dem… Jag har visserligen planterat dem och jag har haft glädje av dem när jag vattnat och sett på dem… men jag har aldrig rört vid dem!

OFFICEREN Varför?

DEN SPETÄLSKE Varför… jo, därför att jag är rädd att smitta ner dem… och då skulle jag aldrig kunna skänka bort dem.

OFFICEREN Till vem ger Ni bort dem?

DEN SPETÄLSKE Till den som kommer från sjukhuset med mat och annat jag behöver. Ibland kommer barn inifrån staden, fram till trädgårdsporten. Då går jag upp i tornet för att inte skrämma dem eller råka smitta dem. Från fönstret ser jag barnen leka och plocka med sig några blommor. När de sedan går sin väg, tittar de upp mot mig, där jag står i fönstret, de ler och ropar "Farväl du spetälske". Sådant gör mig lycklig.

OFFICEREN Här finns många olika slags växter… som Ni samlat… vinrankor, fruktträd…

DEN SPETÄLSKE Ja, men alla växterna är ganska unga. Jag har själv planterat dem. Vinrankan låter jag klättra upp utefter den forntida muren… där på krönet har jag röjt undan till en liten promenadstig. Det är mitt favorittillhåll. Kom med… stig på stenarna, här… jag har själv byggt trappan… men håll er i muren…

OFFICEREN Vilken fantastisk plats att vara ensam på… Som skapt för en isolerad mans drömmar!

DEN SPETÄLSKE Jag älskar den här platsen. Härifrån ser jag ut över slätten och jag ser när man arbetar på åkrarna. Jag ser allt som händer på ängarna, men ingen ser mig.

OFFICEREN Jag avundas stillheten och ensamheten. Man är i en stad men man tror sig vara i en öken…

DEN SPETÄLSKE Ja, det är inte bara i skogar och bland bergen det finns ensamhet. Den olycklige är ensam var han än befinner sig.

OFFICEREN Vad var det som förde Er till just den här platsen? Är Ni härifrån?

DEN SPETÄLSKE Jag föddes i furstendömet Oneille… vid havet. Jag har bott här de senaste femton åren. Mitt liv består av en enda lång och enformig olyckskrönika.

OFFICEREN Ni har alltid varit ensam?

DEN SPETÄLSKE Mina föräldrar dog när jag var barn. Mitt enda syskon, en syster, dog för två år sedan. Vänner vet jag inte vad det är…

OFFICEREN Olycklig?

DEN SPETÄLSKE Guds vilja!

OFFICEREN Säg mig… vad heter Ni?

DEN SPETÄLSKE Det är förfärligt… men jag heter Den Spetälske! Ingen vet mitt släktnamn och ingen vet mitt dopnamn… jag ÄR Den Spetälske, det är mitt namn och min titel. Och må aldrig någon få veta vem jag verkligen är!

OFFICEREN Er syster, bodde hon här hos Er?

DEN SPETÄLSKE Ja, under fem år bodde hon med mig, här. Hon var lika olycklig som jag, delade mina plågor medan jag försökte mildra hennes…

OFFICEREN I denna fruktansvärda ensamhet… vad sysslar Ni med?

DEN SPETÄLSKE Ha…att beskriva en enstörings liv skulle bli alltför enformigt att höra för en man som är van vid att röra sig ute i världen…

OFFICEREN Kanske… men Ni känner inte världen… jag har aldrig varit lycklig därute i världen… Jag är enstöring och isolerad av eget val. Jag tror det finns fler likheter mellan Er och mig än Ni anar. Men jag måste erkänna att den eviga ensamhet som Ni tvingas leva i, skulle jag ha svårt uthärda… jag kan helt enkelt inte förstå den!

DEN SPETÄLSKE Kristus Jesus lär oss att människan som vill följa Honom, och som väljer klostercellen, kommer att finna friden just där. Jag anar numera sanningen i detta… Känslan av ensamhet trängs undan av praktiskt arbete. En man som arbetar med sina händer är aldrig totalt olycklig… Det vet jag av egen erfarenhet. Under de vackra årstiderna har jag mycket att göra med trädgården, med rabatter och blommor. Under vintermånaderna tillverkar jag korgar och mattor och syr mina kläder. Varje dag lagar jag mat av det jag får från sjukhuset. Timmarna som blir över? Ja, då ber jag. Ett år går väldigt snabbt.

OFFICEREN Mig förefaller ett år som ett sekel…

DEN SPETÄLSKE Det är olyckor och bekymmer som får timmarna att förefalla som evigheter. Men trots detta flyger åren iväg med samma hastighet… Tro mig, vid olyckans yttersta gräns finns det alltid en glädje som få människor känner och som Ni kanske tycker är oförnuftig. Vad är det för glädje? Jo, glädjen över att finnas till, glädjen över att andas. Under de vackra årstiderna stannar jag ofta hela dagar här på min vall, för att njuta av den friska luften och av den vackra naturen. Då är alla mina tankar utan form och innehåll. Inga sorger tynger mig. Mina blickar vandrar runt på fälten och in bland klipporna. Landskapet är så inpräntat i mitt minne så att det blivit en del av mig själv… varenda plats är en vän som jag varje ny dag återser med glädje.

OFFICEREN Jag känner ofta något liknande… när jag är bekymrad, ledsen, när jag i människors hjärtan inte finner det mitt hjärta söker… då ger mig naturen och livlösa ting, ro och tröst. Klippor, träd och alla skapade varelser ser jag då som vänner som Gud skänkt oss.

DEN SPETÄLSKE Ni har rätt, så reagerar också jag. Jag verkligen älskar allt detta som följer mig genom hela livet och som jag ser varje dag. Innan jag går in i min cell på kvällen sänder jag en tacksam tanke till glaciärerna i Ruitorts, till de mörka skogarna på Sankt-Bernhards sluttningar och till vinbergen i Rhême-dalen. Jag inser ju att Guds härlighet är lika uppenbar i en myra som i hela universum, men trots det kan jag inte undgå att bli förhäxad av de höga bergen. Kalla det gärna för religiös extas, det jag upplever när jag ser dessa väldiga berg, klädda av evig is. Men jag har mina favoritplatser, som jag älskar mer än andra platser, i denna väldiga värld av bilder. Till dem hör den eremithydda Ni ser där borta… däruppe på toppen av berget vid Charvensod. Ensam i skogens djup, vid en öde slätt, når den sjunkande solens sista strålar just dit… Jag har aldrig varit där… men trots det blir jag oändligt glad när jag ser den. När dagen går mot afton och jag sitter i min trädgård, vilar mina ögon på den ensliga hyddan… i min fantasi, i mina tankar, är jag där! På något underligt sätt äger jag denna hydda. I mitt undermedvetna känner jag att jag en gång levt där… det var lyckliga dagar, som plånats ut och försvunnit ur mitt minne. Och jag blir lycklig när jag ser mot bergen i fjärran, som vid horisonten smälter samman med himlen…. Avståndet, precis som framtiden, ger mig en känsla av hopp. I mitt hjärta vet jag att det finns ett land långt där borta, där jag någon gång i framtiden äntligen kommer nå till den lycka jag längtar efter och som jag i mitt innersta vet är möjlig…

OFFICEREN Med en så brinnande själ som Er, förstår jag nu, att det måste vara oerhört svårt att finna sig i ett öde sådant som Ert… och att inte gå under av förtvivlan!

DEN SPETÄLSKE Nåväl… jag är oärlig om jag säger Er att jag alltid är nedstämd och förtvivlad… Så är det inte! Jag har inte nått särskilt långt på den väg till självförnekelse som är alla eremiters mål… Jag har fortfarande mänskliga känslor! Mitt liv är fyllt av strider… inte ens religionens mäktiga kraft förmår alltid trycka ned fantasiernas flykt… Längtan, fantasier, driver mig ofta, mot min vilja, genom ett hav av stormande begär in i den värld som jag inte känner eller vet något om, men som trots det ständigt är närvarande i min fantasi… Det plågar mig!

OFFICEREN Om Ni kunde läsa mina tankar, se in i min själ, då kunde jag ge Er en uppfattning om min syn på världen… och då skulle alla Era begär till världen, snabbt försvinna…

DEN SPETÄLSKE Mycket möjligt… men alla de böcker jag läst har inte lärt mig någonting och de har inte berättat mer än bråkdelen om alla de vidrigheter människan bär inom sig… Men i mitt hjärta tror jag inte på all den ondska som tydligen finns i världen. Istället ser jag framför mig grupper med uppriktiga och trogna vänner, lyckliga par… och alla har de sin lycka i att vara friska, unga och rika. Jag ser dem vara tillsammans i skogsdungar med träd mer grönskande och friska än de som ger mig skugga… att solen lyser mer på dem än på mig! Deras liv gör mig avundsjuk. När våren kommer, när vinden från Piemonte blåser genom dalen, känner jag hur deras livsvärme driver rakt igenom mig… och jag darrar! Mina oförklarliga begär och en obestämd känsla av oändlig lycka, tar tag i mig… begär som skulle kunna vara mina och lycka som skulle kunna vara min, men som förnekas mig! När jag känner så, flyr jag bort från min cell, då strövar jag bort över markerna för att kunna andas friare… Jag undviker människor mitt hjärta trånar efter att få möta… Men från kullens höjd, som ett vilt djur dolt bland buskarna, vänder jag blicken mot Aosta. Avundsjukt ser jag på avstånd de lyckliga stadsborna…

OFFICEREN …lyckliga!?…

DEN SPETÄLSKE …suckande sträcker jag ut mina händer emot dem och bönfaller dem om bråkdelen av den lycka som borde vara min del… Jag bekänner inför Er, att jag, när jag varit som mest hänförd av detta, slagit armarna om något av skogens träd och bett Gud att göra det levande… att ge mig ett av träden som evig vän. Men trädet förblir stumt, den kalla barken skiljer oss åt… trädet har inget gemensamt med mitt hjärta, som bultar och brinner! Fullkomligt utmattad, trött på livet, tvingar jag mig att återvända till cellen. Jag beklagar mig inför Gud och när jag ber får jag en stunds ro, vila i själen.

OFFICEREN Olycklige man, det är både själens och kroppens smärtor…

DEN SPETÄLSKE Själens smärtor är värst…

OFFICEREN …men det finns väl också andra stunder?

DEN SPETÄLSKE Det skiftar från månad till månad, som sol följer måne. När månen stiger allt högre på himlen, lider jag som mest… ...men så blir det bättre och det onda ändrar karaktär… …huden skrumpnar och vitnar och det onda försvinner… Värst är emellertid den förfärliga sömnlösheten!

OFFICEREN Sömnlösheten…

DEN SPETÄLSKE …ja, de sömnlösa nätterna. Natten är ohygglig för den som ligger på bädden utan att kunna sluta ögonlocken. Tankarna irrar kring något ohyggligt… …på en framtid utan hopp! Ingen kan förstå detta, hur oron ökar under nattens lopp och när morgonen närmar sig är jag så förskräckt så jag vet inte vad jag skall ta mig till! Allt snurrar runt! Så upprorisk som jag är då är jag bara i mina mest dystra stunder. Ibland förefaller det som om en oemotståndlig kraft drar ner mig i bottenlösa djup och ibland fladdrar svarta fläckar framför mina ögon, men när jag försöker se vad de föreställer korsar de varandra med blixtens hastighet. Vid andra tillfällen ser jag moln stiga upp i norr och närma sig som stora vågor, för att sluka mig. När jag då försöker resa mig upp och befria mig från dessa tankar och bilder, känner jag mig som fångad av osynliga rep, och de tar all kraft ur mig… Ni kanske tror att allt detta är drömmar? Nej, jag är helt vaken! Allt detta som jag ser återkommer och det förskräcker mig mer än allt annat.

OFFICEREN Antagligen har Ni feber under dessa hemska och sömnlösa timmar… …alltsammans är feberfantasier…

DEN SPETÄLSKE Om det vore så väl att Ni hade rätt, men detta är inga feberfantasier! Jag fruktar att de här visionerna visar att jag är sinnessjuk. Det gör mig skräckslagen! Må Gud förvandla dem till feberfantasier!

OFFICEREN Jag beklagar verkligen Ert öde! Jag kan inte sätta mig in i Er situation. Jag hoppas att allt var bättre när Er syster levde?

DEN SPETÄLSKE Bara Gud vet allt det jag förlorade när min syster dog… …Men är Ni inte rädd att stå så nära mig? Sätt er istället på den där stenen, så ställer jag mig bakom buskarna… …då kan vi talas vid utan att se varandra.

OFFICEREN Varför detta! Nej, stanna där Ni är… Eller, ännu bättre, kom och sätt Er här bredvid mig… (Officeren försöker fatta Den Spetälskes hand, som denne blixtsnabbt drar tillbaks).

DEN SPETÄLSKE Var inte oförnuftig… Ni försökte ta mig i handen…

OFFICEREN …ja, och jag skulle tryckt den med hela mitt hjärtas glädje!

DEN SPETÄLSKE …det skulle i så fall varit första gången någon gjort mig den glädjen… …ännu har aldrig någon tryckt min hand!

OFFICEREEN Oerhört, oerhört, verkligen oerhört! Om vi bortser från Er syster… …har Ni aldrig varit förälskad, har Ni aldrig varit älskad av någon som haft samma sjukdom?

DEN SPETÄLSKE Tack och lov har jag ingen som är som jag… …på hela jorden…

OFFICEREN Jag ryser…

DEN SPETÄLSKE Förlåt, jag menade inte att göra Er ledsen… …men, vet Ni, olyckliga människor talar gärna om sina olyckor!

OFFICEREN Fortsätt, tala, berätta mer… Tidigare sa Ni att Er syster under några år levde med Er och hjälpte Er att bära livets lidanden.

DEN SPETÄLSKE Ja, så var det.. Min syster var min enda förbindelse till människorna… Men Gud fann behag i att slita också det bandet och lämna mig ensam och övergiven… Hennes själ hörde hemma i Himlen… …där hon nu vistas… …med sitt exempel höll hon den förtvivlan borta som nu, efter hennes död, ständigt fräter i mig… Dock, vi levde inte i den ljuvligt intima gemenskap som jag tror att också olyckliga vänner kan förenas i… Våra olyckor tog ifrån oss den trösten… …också! Tillochmed när vi gemensamt bad våra böner, undvek vi att se på varandra, för att inte synen av det vi då såg, skulle fördärva våra böner. Våra blickar vågade bara möta Himlen. Efter bönerna gick min syster åter till sin cell eller till hasselbuskarna där borta (pekar…). Vi levde för det mesta var för sig…

OFFICEREN Men varför detta hårda regemente?

DEN SPETÄLSKE När min syster angreps av sjukdomen, ja, hela familjen var sjukdomens offer, och när hon kom till mig för att med mig leva tillbakadraget här, hade vi aldrig sett varandra… Hon blev helt förskräckt när hon första gången såg mig. Jag ville inte göra henne ännu mer ledsen och jag var rädd för att förvärra hennes sjukdom om jag närmade mig henne… …därför inrättade jag mitt liv på det här sättet… Min syster hade då spetälska endast i sina bröst, så jag hoppades att hon kunde botas… …Här ser Ni en bit av en spaljé som förfallit… När min syster levde var det en häck av humle som jag omsorgsfullt skötte… …den delade trädgården i två delar. På båda sidor om häcken hade jag anlagt en liten stig och längs den kunde vi vandra och tala med varandra utan att se eller komma varandra alltför nära…

OFFICEREN …himlen fann nöje i att förgifta den lilla glädje den samtidigt unnade er!

DEN SPETÄLSKE Kanske det… …men jag var aldrig ensam när min syster bodde här! Hennes närvaro gjorde platsen levande. I ensamheten hörde jag hennes steg… När jag vid gryningen bad till Gud… …här under dessa träd… …öppnades sakta tornets port och min systers röst blandades, omärkligt, med min. När jag under kvällarna vattnade trädgården gick hon ibland just här… och jag såg hennes skugga vandra fram och tillbaka över blommorna, i solnedgången! Också då jag inte såg henne fann jag överallt spår av hennes närvaro… Men nu finner jag aldrig på stigen en vissen blomma eller blad från en gren hon tappat… Jag är ensam. Här finns numera varken rörelse eller liv och stigen som leder till hennes favoritberså är igenväxt. Utan att jag märkte det ägnade hon all sin tid åt mig, ständigt sysselsatte hon sig med sådant som gjorde mig glad…. När jag kom in i min kammare fanns där ofta friska blommor, eller ett fat med saftiga frukter…. Jag vågade aldrig besvara all denna omtanke… …istället förbjöd jag henne till slut att gå in i mitt rum… Men vem kan sätta en gräns för en systers kärlek? Jag vill ge Er ett enda exempel, som visar hennes ömhet för mig. En natt gick jag fram och tillbaks i min cell, rov för outhärdlig smärta. Jag satte mig ned för att vila. Då hör jag ett lätt buller vid dörren. Jag går fram och lyssnar… …och därute på dörrtröskeln ligger min syster försänkt i bön! Hon hade hört mitt jämmer. Hon ville inte störa mig, men hon kom för att finnas tillhands om jag behövde henne… Jag hörde hur hon med låg röst läste Miserere.

- - -

OFFICEREN (Knäböjer) Miserere mei, Deus, secundum magnam misericordiam tuam.

Et secundum multitudinem miserationum tuarum, dele iniquiatatem meam.

Gud, var mig nådig efter Din godhet,

utplåna mina överträdelser efter Din stora barmhärtighet.

Två mig väl från min missgärning,

och rena mig från min synd.

Ty jag känner mina överträdelser,

och min synd är alltid inför mig.

Mot Dig allena har jag syndat och gjort vad ont är i Dina ögon,

för att Du må finnas rättfärdig i Dina ord och rättvis i Dina domar.

Se, i synd är jag född

och i synd har min moder avlat mig.

Skära mig med isop, så att jag blir ren,

två mig, så att jag blir vitare än snö.

Skapa i mig, Gud, ett rent hjärta

och giv mig på nytt en frimodig ande.

Förkasta mig icke från Ditt ansikte

och tag icke Din Helige Ande ifrån mig.

Rädda mig undan blodstider, Gud, Du min frälsnings Gud,

så skall min tunga jubla över Din rättfärdighet.

Herre, upplåt mina läppar,

så att min mun kan förkunna Ditt lov.

Ty Du har icke behag till offer, eljest skulle jag giva Dig sådana,

till brännoffer har Du icke lust.

Det offer som behagar Gud är en förkrossad ande,

ett förkrossat och bedrövat hjärta skall Du, Gud, icke förakta.

O, Gud, se med godhet på Sion: må Jerusalems murar byggas.

Så kan Du ta emot rättvisans offer och andra offer; och man skall

Föra unga tjurar till Ditt altare.

Ära vare Fadern och Sonen och Den Helige Ande, så som det var

I begynnelsen, nu är och skall förbli i all evighet. Amen.

- - -

DEN SPETÄLSKE Jag föll på knä på min sida av dörren och utan att avbryta henne följde jag hennes ord… …med ögonen fulla av tårar… Är inte detta verklig kärlek? När jag märkte att hon slutat sin bön, sa jag tyst: tack kära syster, gå nu tillbaks till din cell, jag känner mig redan bättre. Tyst drog hon sig tillbaka. Hennes bön blev hörd… …jag fick några timmars ljuvlig sömn.

OFFICEREN Tiden efter Er systers död, måste ha varit vedervärdig!?

DEN SPETÄLSKE Länge var jag som bedövad. Jag fattade inte vidden av min olycka! När jag börjat återhämta mig och kunde bedöma min situation någotsånär, höll jag på att förlora förståndet. Ja, den tiden blev dyster i dubbel bemärkelse eftersom min systers död, den största av alla mina olyckor, kunde ha förorsakat ett fruktansvärt brott…

OFFICEREN Ett brott!? Jag kan knappast tänka mig Er som brottsling…

(Ljuset vandrar över till Berättaren.)

BERÄTTAREN "Jo, jag är en brottsling", svarar Den Spetälske… Men den spetälske har fel, han var ingen brottsling, men han hade kunnat bli en brottsling. Istället för att låta Den Spetälske själv berätta en del av sitt livs historia, en historia som Den Spetälske anade skulle få honom att sjunka i Officerens aktning… …tar jag över ansvaret för att denna historia blir korrekt återgiven. . . . Efter systerns död, djupt deprimerad, fick Den Spetälske ingivelsen att begå det svåra brottet… …att ta livet av sig, men fruktan för Guds straff höll honom tillbaka… Hur kunde detta ske? Svaret är: av en tillfällighet, av en händelse, hamnade Den Spetälske i en situation där han i sin förtvivlan kunde ha gått förlorad för evigheten… Den Spetälske hade fått ett nytt bekymmer på halsen… …utöver alla de gamla vanliga, om vilka han berättat här tidigare, själv! Det var så här… Under några år hade en liten hund sällat sig till Den Spetälske och hans syster. Systern älskade den lilla hunden och efter hennes död blev hunden till stor tröst för Den Spetälske. Att hunden valt systern och Den Spetälske som sitt värdpar, menade Den Spetälske berodde på att också han, precis som hunden, var så ful… En byracka, tovig, haltande, skitig. Hunden hade kastats ut och avvisats av alla andra människor, de hade terroriserat den, trakasserat den, förtalat och hånat hunden, men i de båda spetälskesjukas hem var han guld värd! Av tacksamhet för den nåd Gud visat de båda syskonen när han gav dem hunden, kallade de honom för Miraklet. Ett ovanligt löjligt namn med tanke på hundens fulhet…Det var ett namn som stod i stark kontrast till hundens fulhet, men trots allt var den glada hunden de båda syskonen till ovärderlig glädje. Men Miraklet var som alla hanhundar… ibland rymde han… …in till staden Aosta. Bort från den spetälske i hans torn, in till kurortslivet i Aosta. Vad Miraklet sysslade med där kan man lätt föreställa sig… Han gjorde det som alla hanhundar som söker friheten gör… Miraklet levde det gränsöverskridande liv som författaren Gombrowicz talar om i sina böcker, framför allt i sina memoarer. Miraklet pendlade mellan tryggheten, den meditativa, ron, kärleken och kanske tristessen hos den spetälske i hans fyrkantiga marmortorn och in till den vilda sexualiteten i Aostas parker. Några av stadens invånare blev upprörda… så de skrev debattartiklar i Aostas KvällsExpress, gjorde namninsamlingar och allt mjöligt annat för att få bort Miraklet från sta'n. Senare säger de att deras upprördhet kom sig av att De trodde att Miraklet spred smitta, att Den Spetälskes sjuka kunde spridas via hunden…Men allt detta är rena lögner. I själva verket var deras upprördhet en form av avundsjuka över Miraklets anarkistiska frihet. Dessa nya moralister, dessa upprörda medborgare hade bara några år tidigare marscherat under fanorna och skanderat krav om liberté, fraternité och l'amour, men nu samlade man sig för en gemensam attack mot Miraklets frihetsbegär. Så när inget annat hjälpte travade Så de upprörda medborgarna klagade hos kommendanten och kommendanten som var beroende av medborgarnas välvilja och symnpatier gav order om att Miraklet skulle dödas, omgående. Några soldater, följda av upprörda medborgare, travade genast upp till Den Spetälske för att verkställa den grymma ordern. I Den Spetälskes närvaro slog de ett rep runt halsen på Miraklet och drog bort med honom. När soldaterna, medborgarna och Miraklet passerade slottsporten vänder sig hunden om och ber med ögonen om Den Spetälskes hjälp. Men Den Spetälske gjorde intet för att försöka befria sin vän. . . . Soldaterna hade haft för avsikt att dränka Miraklet i floden Doire, men populasen, som redan hade travat dit, slog ihjäl hunden med stenar. Hunden stenades! Den Spetälske hörde sin väns skrik. Han återvände till sitt torn. Hans darrande knän bar honom knappast. Han kastade sig på sängen. Förtvivlad. I ordern om att avliva hunden kunde han inte se annat än ett grymt och onödigt barbari. Men den spetälske inser inte, han kanske inte ens anar, att Miraklet bara var det första offret, att han själv, den spetälske, kan bli det andra offret och att sedan fölkjer offer på offer på offer av andra avvikare som inte passar in i de upprörda medborgarnas, i nymoralisternas och i maktens knäsatta normalitet. Men den spetälske blir själv ett offer för denna moralitet när han…Långt senare säger Den Spetälske att han skäms för sin känslosamhet… men samtidigt är det så att han inte kan tänka kallt och klart på denna grymma händelse. Man hade tagit ifrån honom den enda levande varelse som stod honom nära, som var hans verklige vän. Man hade rivit upp hjärtats alla sår… …och han hade själv inte gjort någonting för att förhindra detta! Så gick den sorgliga exekutionsdagen mot sitt slut.

(Ljuset fångar in Berättaren och Officeren.)

OFFICEREN Vid solnedgången sätter sig Den Spetälske på den sten där jag nu sitter. Han grubblar över sitt dystra öde… …men så, plötsligt borta vid björkarna vid häckens slut, får han syn på ett ungt förälskat par. De närmar sig längs stigen som går över ängen och passerar nära Den Spetälske. Den ljuva tryggheten att vara hos varandra återspeglas i det unga parets ansikten. De går långsamt, med armarna om varandra. Plötsligt stannar de. Den ene lutar sitt huvudet mot den andres bröst och de omfamnar varandra, eldigt. Den Spetälske känner hur hjärtat snörs samman. Och han erkänner för första gången att begäret steg upp i hans hjärta. Aldrig hade lycka framstått för honom, så starkt och så tydligt. Den Spetälske följer med blicken det unga älskande paret till ängens slut. När de kommer in i skogen, bland träden, förlorar han dem ur sikte. Då hör han på avstånd glädjerop… Det är parets familjer som gått för att möta dem. Den Spetälske hör ett otydligt mummel av glädje, mellan trädstammarna ser han klädernas lysande färger. Alla förefaller sväva på moln av lycka. Den Spetälske kan inte uthärda den synen. Helvetets stormar når hans hjärta. Han vänder bort blicken och skyndar in i sin cell. Och han tänker: Herre Gud, O Gud, vad denna tillvaro är dyster, öde och beklämmande. Detta är alltså, säger han till sig själv, min boning… för alltid… …det är här jag skall leva hela mitt liv och invänta ett långsamt slut… …Den Evige har lämnat mig här, utan hjälp, utan vänner, utan kamrater… …vilket ohyggligt öde!

BERÄTTAREN Men Den Spetälske inser så småningom att sorgen gjorde att han glömt att det finns en tröstare. Den Spetälske glömde sig själv… han glömde att han fanns till. Varför, sa Den Spetälske till sig själv, varför fick jag se dagens ljus? Varför är naturen orättvis bara mot mig? Som ett arvlöst barn ser jag människans rikedomar inför mina ögon, men Himlen nekar mig min lott… Nej, nej, skriker Den Spetälske, det finns ingen lycka på jorden. Dö, dö, du olycklige, länge nog har du besudlat jorden med din närvaro. Må den sluka dig levande utan att lämna några spår av din förhatliga lekamen. … Den Spetälskes vettlösa vrede ökade gradvis, önskan att förinta sig själv, att ta livet av sig, grep tag i honom. Den Spetälske beslutade att låta sig förtäras av elden som skulle sluka allt som kunde påminna om honom. Upprörd och uppriven springer han ut på fältet, irrar länge i skuggan av tornet. Stönanden pressar sig ofrivilligt fram i hans bröst, i nattens tystnad. Förbannad på sig själv återvänder Den Spetälske till cellen och ropar: Slå ned din fåfänga, spetälske, slå ned! Från slottsruinerna kommer svaret: slå ned. Det svaga ekot från bergen upprepar: slå ned…

OFFICEREN Den Spetälske beslutar sig för att sätta eld på tornet. Med en lampa i handen går han in i det nedersta rummet. Det var det rum där systern bott. Han har inte varit där efter hennes död. Fåtöljen står kvar som den stod när hon levde. Han ryser när han ser systerns slöja och några kläder kastade här och där i rummet. I händerna håller Den Spetälske blånor och torra stickor. Han minns systerns sista ord om att hon inte skall överge honom när döden närmar sig, att hon skall vara med honom i dödsögonblicket. När Den Spetälske sätter ned lampan på bordet får han syn på bandet till det kors systern brukade bära vid halsen. Korset låg nu mellan ett par blad i Bibeln. Den Spetälske rycker till som av helig smärta. Darrande nalkas han den heliga boken.

BERÄTTAREN Och plötsligt inser Den Spetälske att just där, i den heliga boken, finns den hjälp systern lovat honom. När han drar ut korset ur Bibeln följer med ett förseglat brev som systern lämnat efter sig. Tårarna, som tidigare hållits tillbaka av smärtan, strömmar fritt. Alla föresatser om att ta livet av sig, är som bortblåsta. Länge trycker han brevet mot bröstet, innan han börjar läsa det. Den Spetälske kastar sig på knä för att be om himlens barmhärtighet, han öppnar brevet och läser följande: "Min bror, snart skall jag lämna dig, men från Himlen skall jag vaka över dig. Jag skall be till Gud att han ger dig mod att uthärda livets svårigheter till dess det behagar Honom att vi förenas i en annan värld. Då skall jag visa dig all min kärlek. Ingenting kan då hindra mig från att komma nära dig. Ingenting kan då skilja oss åt. Det lilla kors jag burit hela mitt liv, lämnar jag kvar till dig. Det har ofta tröstat mig. Endast korset har varit mina tårars vittne. När du ser på det, kom då ihåg att min sista önskan var att du skulle leva och dö som en god kristen". … … …

(Ljuset helt på Officeren.)

OFFICEREN När Den Spetälske läst brevet färdigt, var han nära att svimma, helt bragd ur fattningen av vad han just upplevt. Under några sekunder glömde han alla sina olyckor och känslan av att vara till. När han återkom till sig själv klarnade tankarna och han kände en oändlig frid. Allt som hänt tidigare under kvällen, kändes som en ond dröm. Han lyfte blicken mot himlen i tacksamhet över att den befriat honom från den största av alla olyckor. Aldrig tidigare hade nattens himlavalv tyckts honom så högt och så vackert. En stjärna lyste genom fönstret. Han såg på den med en obeskrivlig känsla av lycka. Stilla gick han upp till sin cell. Fram mot morgonen läste han Jobs bok och den heliga hänförelse boken väckte i Den Spetälskes själ skingrade alla mörka tankar. Att veta att systern fanns nära honom, lugnade honom och vetskapen om hennes kärlek var nog för att trösta Den Spetälske och ge honom mod att leva vidare.

(Ljuset omfattar Officeren och Den Spetälske.)

DEN SPETÄLSKE Medlidsamme främling… Må Gud bevara Er från att någonsin behöva leva ensam! Min syster, min kamrat, är död, men Himlen ger mig kraft att leva vidare.

OFFICEREN Hur gammal var Er syster, när hon dog?

DEN SPETÄLSKE Knappt tjugofem år… Men hon såg äldre ut på grund av alla sina lidanden. Trots sjukdomen som vanställt hennes ansikte hade hon varit en mycket vacker kvinna om hon inte varit så blek. Hon såg ut som en levande död. Jag kunde inte se på henne utan att sucka… Hennes svaga kropp höll inte stånd mot så många olyckor. Jag märkte tidigt att hon inte kunde bli gammal. Hennes öde var så dystert så jag ibland önskade hennes död. När jag för varje ny dag såg hur hon trånade bort och förtärdes, såg jag med sorgsen glädje att slutet på hennes lidanden nalkades. Under hennes sista månad tvinade hon bort. Hon svimmade ofta. En kväll i början av augusti var hon så svag att jag inte ville lämna henne ensam. Hon satt i sin fåtölj eftersom hon inte längre kunde ligga till sängs. Jag satt bredvid henne när vi i skymningen hade vårt sista samtal. Mina tårar rann. Jag anade… "Varför gråter du", frågade min syster, "varför oroar du dig? Jag kommer inte att överge dig när jag dör och jag kommer att vara hos dig i din dödsstund". Något senare bad hon att jag skulle bära henne ut ur tornet, bort till bersån av hasselbuskar, där hon brukade vistas under de vackra årstiderna. "Jag vill se himlen, när jag dör", sade hon. Jag tog henne i mina armar för att bära ut henne, men hon sade: "Stöd mig bara, kanske kan jag gå själv". Långsamt gick vi mot hasselbuskarna, där gjorde vi en kudde av torkade blad som hon tidigare själv samlat ihop. Jag lade en slöja om henne för att skydda henne mot nattkylan, och satte mig bredvid henne. Men hon ville vara ensam med sina sista böner. Jag gick min väg, men utan att förlora henne ur sikte. Jag såg hur slöjan höjdes när hennes vita händer sträcktes mot himlen. Hon bad om vatten. Jag räckte henne en bägare och hon fuktade läpparna. "Jag känner slutet nalkas", sade hon, "min törst stillas snart för alltid. Stöd mig, min bror, hjälp din syster att ta steget över den efterlängtade men fruktansvärda gränsen. Stöd mig och läs för mig de döendes bön". Det var hennes sista ord. Jag lutade hennes huvud mot mitt bröst. Jag läste de döendes bön.

BERÄTTAREN "Skall jag inte dricka den bägare som Fadern har räckt mig? - Fader, låt din vilja ske, inte min. Fader, låt din vilja ske, inte min. Fader, låt din vilja ske, inte min.

DEN SPETÄLSKE Tre timmar satt vi så… Så slocknade lågan helt stilla och hennes själ frigjorde sig sakta från jordiska band.

OFFICEREN (gör sig beredd att gå) Ni har aldrig tryckt en människas hand… gör mig glad… …låt mig få uppleva att Ni trycker min hand. Det är en väns hand…

DEN SPETÄLSKE (tyst) Barmhärtige Gud, välsigna denne man, detta medlidande…

OFFICEREN Om Ni inte vill ge mig Er hand, kom mig då till mötes på ett annat sätt… Jag far snart min väg och vi kommer säkerligen inte att se varandra på mycket länge. Kan vi inte under tiden skriva till varandra? Det skulle ge Er förströelse och mig stor glädje!

DEN SPETÄLSKE Varför skall jag gå med på en sådan överenskommelse? Nej, jag är mitt enda sällskap, Gud är min ende vän… hos Honom kommer vi att återse varandra. Farväl, främling, lev lycklig… Farväl… …för alltid!

(Den Spetälske går in bakom sin skärm och Officeren går in bakom sin skärm. Berättaren försvinner från den mörklagda scenen.)

+ + +

bladh - cavefors - bacon : three studies for a crucifixion...

2012-01-18T22:13:00.000Z

DVD

BOK

Martin Bladh & Bo I. Cavefors : Tre studier för en korsfästelse. Ett passionsdrama i tre akter till Francis Bacon

2012-01-18T19:39:00.000Z

Martin Bladh & Bo I. Cavefors

TRE STUDIER FÖR EN KORSFÄSTELSE

Ett passionsdrama i tre akter

Till Francis Bacon

Aktörer:
Bo I. Cavefors
Martin Bladh

Två nakna män

Medaktör [Läkare / Bödel]

Vid inspelningen på Fylkingen, Stockholm, 9 september 2007, medverkade Martin

Bladh (Martin), Bo I. Cavefors (Bo), Johan Adolphi (Naken Man=Piskmannen),

Jacob Ohlin (Naken Man), Mikael Oretoft (Läkare/Bödel). Fotografer: Peter

Andersson och Lars Bosma. Musik: Martin Bladh och Erik Jarl + + + Stort tack till

Leif Elggren och Kent Tankred. + + + Ett trettiotal åskådare.

+ + +

Akt 1

Cirka 25 minuter.

Mörk teaterscen.

Publiken släpps in.

Musik: en utdragen orgelton (Martin Bladhs Study for a Theatre of Cruelty, Part 1).

Ljuskälla lyser upp en ensam mikrofon vid scenkanten.
På golvet vid mikrofonen en flaska eller skål med kroppsolja samt en tom läderpung.

I taket ovanför mikrofonen hänger en naken glödlampa.
En enkel stol.

Fem minuter mörker och orgelton.

Under dessa fem minuter tonas en bildprojektion av den vänstra panelen av Francis Bacons Three Studies for a Crucifixion (två män, en iförd kostym, en naken).

Bo entré, iförd mörka byxor med livrem, mörk kavaj, slips, vit skjorta och glasögon(association: Francis Bacons The Man in Blue Studies, 1954).

Naken Man (Jacob Ohlin), tatuerad, kommer in på scenen. Hans kropp har pudrats med vitt talkpuder. Han går fram till en plats på höger sida om mikrofonen, där det står två njurformade skålar, den ena med människohår, den andra med en liter blod. Han tänder eld på håret.
En annan tatuerad Naken Man - Piskmannen (Johan Adolphi), äntrar scenen från publiken/salongen. Piskmannen placerar sig direkt bakom Bo.

Bo ställer sig framför mikrofonen.

Bo tar av sig glasögonen, Bo drar ut livremmen ur byxorna och ger den till Piskmannen, tar av sig kläderna, och lägger allt detta på stolen.
Scenarbetare bär ut kläderna.
Bo tar av sig kukringarna och lägger dem i läderpungen som lägges på stolen (= totalnaken, rakad osv) – (association: Francis Bacons Study for the Human Body, 1949).

Musiken/orgeltonen tystnar/klippes av, när Bo blivit naken.
Tystnad. Förhuden framdragen, á la greque.
Bo står still, icke-aktivt utmanande.

Samtidigt (långsamt) smörjer Bo in sig med oljan, även i anus, onanerar långsamt, drömmande, njutningsfullt, drar förhuden bakåt: ollonet fram, tar livremmen från pinnstolen och ger den till Piskmannen, lägger sig på rygg med uppdragna ben, visar anus för publiken, börjar onanera, Piskmannen smeker anus med livremmen, låter livremmen vandra över Bos kuk, mage och bröst upp till hans mun, Bo suger livremmen. Bo reser sig upp och fortsätter onanera under följande läsning.

Bo börjar läsa en specialversion av Bo Cavefors Miraklet:
"Jag skall berätta en saga. Det var en gång. För tvåhundra år sedan. Det hela utspelar sig i en liten stad i norra Italien, i Piemonte. I stadens utkant fanns ett gammalt torn, byggt av marmor. Där hade myndigheterna placerat en spetälsk man och hans syster, som också var spetälsk. Systern dog. Den spetälske mannen kände skam över sin sjukdom, över sitt utanförskap, trots att maktens företrädare hävdade att all skam var utrotad, att ingen hade något att skämmas för. Den spetälske tänkte ta livet av sig men rädslan för Guds vrede fick honom att avstå. Av ren slump räddades Den Spetälske från att gå förlorad för evigheten. Under dagarna mediterade Den Spetälske, beundrade rosorna som hans syster hade planterat, njöt av utsikten ner mot dalen och staden. Det enda sällskap Den Spetälske hade var de korta stunder vandrare stannade till för att – på behörigt avstånd – samtala med honom."

Bo rör sig mot scenens vänstra sida. Sätter sig på stolen, lägger högerben över vänster (association: Francis Bacons George Deyer with Dog, 1968 och Portrait of John Edwards, 1988). Smeker sig, särar på benen, onanerar njutningsfullt och fortsätter läsningen:
"Nej, riktigt så illa var det inte. En liten hund hade sällat sig till Den Spetälske. Varför hunden sökt sin tillflykt till Den Spetälske vete gudarna. Den Spetälske menade att det berodde på att han och hunden var lika fula. Hunden hade kastats ut och också han avvisats av alla människor, som terroriserat den, trakasserat den, förtalat och hånat den. Men för Den Spetälske var hunden guld värd. Av tacksamhet för den nåd Gud visat Den Spetälske när han gav honom hunden, kallade han hunden för Miraklet. Egentligen ett ovanligt löjligt namn på en så ful hund. En byracka, tovig, haltande, skitig. En bastard. En bastard. (Bo visar fram den eregerade kuken.) Men Miraklet var som alla andra hanhundar. Ibland rymde han in till staden nere i dalen. Bort från Den Spetälske i hans marmortorn. Vad Miraklet sysslade med där? Han gjorde det som alla andra hanhundar, som söker friheten, gör. Han knullade. Helst andra hanhundar. Miraklet levde det gränsöverskridande liv som Gombrowicz talar om i sina böcker, framför allt i memoarerna. Och som målaren Francis Bacon återger i sina religiösa målningar med älskande män. Med älskande män men alltid med Gud närvarande. Miraklet pendlade mellan tryggheten, den meditativa ron, kärleken och tristessen hos Den Spetälske i hans fyrkantiga torn av vit marmor, och den vilda och öppna sexualitet som praktiserades i stadens parker och bakgårdar. Några av stadens medborgare, förgrämda revolutionärer, blev upprörda, indignerade över Miraklets frihet, och rapporterade beteendet till stadens myndigheter och skrev långa insändare i lokaltidningarna och anordnade namninsamlingar för att få bort Miraklet från staden. Ropen skallade: Miraklet ut ur sta’n. Men Miraklet var inte bara halt och lytt, skitig och en bastard, han hörde dessutom dåligt. Så Miraklet stannade kvar i parkerna och på bakgårdarna så länge han vågade innan han tvingades söka skydd i tornet hos Den Spetälske. Senare säger de upprörda moralisterna att de inte ville ha bort Miraklet därför att han var hund, utan de ville ha bort honom därför att de var rädda för att han spred smitta, att Den Spetälskes sjukdom kunde spridas vidare av Miraklet till stadens medborgare.

Men alla dessa förklaringar var inget annat än bortförklaringar. I själva verket var deras upprördhet inget anna än ren avundsjuka över Miraklets anarkistiska frihet. De menade att Miraklet borde skämmas. Skämmas över vad?"

Orgeltonen återkommer. Först svagt när läsningen kommit till ”I själva verket var deras…”, snabbt allt starkare när läsningen avslutats.

Bo reser sig från stolen. Bo går med eregerad kuk provocerande fram mot publiken. Samtidigt lämnar den nakne Piskmannen sin observationsplats och går fram till Bo, smeker honom med piskan/livremmen. Bo lägger sig på knä, slickar Piskmannens pung, suger hans kuk, smeker honom (association: Francis Bacons Study for Nude, 1951). Piskmannen går runt Bo och börjar piska honom. Lägger livremmen runt Bos hals vid textavsnittet där soldaterna och Miraklet lämnar den spetälske mannen. Orgeltonen minskar till en viskning. Piskning omväxlande med smekning av piskan, intensifieras liksom Bos onanerande under läsningen av nedanstående textavsnitt. Under läsningen får Bo utlösning. Samlar sperman i ena, kupade, handen. Slickar i sig en del av sperman. Smetar in den övriga sperman på kroppen. Den nakne mannen(Jacob Ohlin) vid de njurformade skålarna, som stått blickstilla bakom mikrofonen, tömmer samtidigt blodet över huvudet (alternativ: häller blodet i munnen, låter det sedan långsamt rinna ned över kroppen i en rak rännil).

Bo "Dessa moralister i tiden hade bara några år tidigare som franska revolutionärer marscherat under fanorna och krävt liberté, fraternité och l’amour. Men nu samlades man för en gemensam och sista attack mot Miraklets frihet. Man uppvaktade stadens kommendant, som var beroende av medborgarnas lojalitet och skattemedel. Kommendanten gav order om att Miraklet skulle avlivas, dödas, omgående. Åtföljda av dessa moraliserande medborgare travade några soldater genast upp till Den Spetälske för att verkställa den grymma ordern. Soldaterna beordrade Den Spetälske att lämna ut Miraklet. Man hänvisade till något lagrum om att man inte fick gömma knullande hundar. De kunde vara smittbärare. I Den Spetälskes närvaro slog de ett tjockt rep runt Miraklets hals och drog iväg med honom. När soldaterna, medborgargardet och Miraklet passerade porten i muren som omgav det vita marmortornet, vänder sig Miraklet om och med ögonen ber han om Den Spetälskes hjälp. Men Den Spetälske gör ingenting för att hjälpa sin vän, för att försöka befria honom… Soldaterna hade haft för avsikt att dränka Miraklet i floden som rinner i dalen, men pöbeln var redan på plats när de kom dit, populasen, de förborgerligade svikarna hade redan travat dit och de hade stenar i händerna och de slog ihjäl Miraklet med dessa stenar. Miraklet stenades! Den Spetälske hörde sin väns skrik. Men han återvände till sin cell i marmortornet. Hans darrande knän bar honom knappast. Han kastade sig på sängen. Grät en skvätt. OK. För andra gången denna dag svek han Miraklet. Senare påstår Den Spetälske att han i ordern om att avliva hunden inte kan se annat än moralismen och maktens grymma barbari. Men Den Spetälske inser inte, han kanske inte ens anar att Miraklet bara var det första offret, att han själv, Den Spetälske, kan bli det andra offret och att sedan följer offer på offer på offerav andra avvikare som inte passar in i de upprörda medborgarnas, i nymoralisternas och i maktens normalitetshysteri. Att dessa avvikare är cancersvulster på samhällskroppen. Kanske vill bögarna våldta djuren, söta små hundvalpar. Hur går man från ord till handling? Hur operera bort dessa cancersvulster? Genom halshuggning eller elektriskastolen, som i Texas? Med råttgift? Den Spetälske blev själv ett offer för denna masshysteri, för denna omoraliska moralism som predikas av slöddret bland tidningsskribenter och predikanter och nynazister när han senare säger att han skäms för sin känslosamhet. Skäms, skäms! Skäms för sin känslosamhet! Skäms över sin skam att finnas till…"

Man hör bara sensuella och utmattade flämtningar från Bo och Piskmannen.

Alla ljus släckes.
Totalt mörker.

Akt 2

Cirka 25 minuter.
Musik: orgeltonen från Ak 1 ligger kvar men utökas med IRMs Sebastian (instrumental, hög volym).

Bildprojektion: mittpanelen (ensam naken man på säng) av Francis Bacons Three Studies. for a Crucifixion.

Strålkastare lyser upp sängen som placerats bakom mikrofonstativet. Sängen är bäddad med vita lakan, kuddar och täcken. På sängens gavlar sitter rampbelysning, som tänds när Akt 2 inledes – association: en teaterscen (en scen på scenen), ett offeraltare, martyrium: Kristus/Sebastian; slaktdjur, peep show, blodröda ridåer. Martin ligger naken (så när som på en suspensoar med intorkade blodfläckar) i sängen. Martins kroppsställning imiterar Baconmålningen. På Martins bröst ligger en tarmkanal fylld med avföring. Vid sängens huvudände står en Medaktör (Mikael) iförd vit overall, plasthandskar och munskydd som skydd mot smittohärd – association: läkare, bödel, obducent, likplockare efter en tsunamikatastrof. Bakom Medaktören finns ett enkelt, litet, bord. På bordet finns: tio blodbehållare innehållande totalt fem liter blod (association: en fullvuxen människa innehåller ca fem liter blod). En plastslang med en tratt. En tvättsvamp indränkt i vinäger. Medaktören tvättar sina händer med den vinägerindränkta svampen. Medaktören stoppar in slangen i Martins mun. Medaktören häller blodet från behållaren ner i tratten som via slangen leder in i Martins mun. Martin för in sin högra hand i tarmkanalen; knådar den varsamt, sensuellt. Till en början låter Martin blodet rinna ut ur munnen och ned i sängen på ett odramatiskt sätt. Efter varje liter går Medaktören fram till sängen och rengör Martins mun med den vinägerindränkta svampen. När två liter avverkats blir aktionen mer intensiv och våldsam: Martin kräks och spottar ut blodet, som stänker åt alla håll. Martin knådar tarmkanalen allt mer ovarsamt tills den spricker och avföringen rinner ut i sängen. Avslutningsvis tvättar Medaktören sina händer med den vinägerindränkta svampen. Den Nakne Mannen (Jacob) följer skeendet, går mot aktens slut fram till sängen, tar Martins högra hand, kysser den, knäböjer och förblir i den ställningen under resterande tid av akt 2 och under hela akt 3 (som sörjande vid foten av korset). Under hela andra akten fortsätter Bo och Piskmannen (Johan) sitt agerande. Ömsesidig onanering, kyssar, smekningar, samlag. Meditativt, drömmande, icke-aktivt. Yogaställning. Efter knull reser sig Piskmannen upp, tänder en cigarett, askar på Bo. När Martins agerande blir alltmer intensivt och våldsamt blir även Bos och Piskmannens agerande mer intensivt. Fullbordat samlag. Ljuset slocknar. Musiken tystnar.

Akt 3

Cirka 10 minuter.

Bildprojektion: Francis Bacons Three Studies, for a Crucifixion, höger panel (korsfäst djur/människokadaver).

Intensiv ljuskälla lyser upp Martins livlösa kropp i sängen, Medaktören har täckt över hans ansikte med en vit trasa (association: en offentlig avrättning: ”evisceriato”, ett lustmord; Jack The Rippers sista offer Mary Kelly, en spektakulär olycka).

Efter några minuter lämnar Piskmannen Bo, går fram till sängens vänstra sida, tar Martins vänstra hand i sin hand, knäböjer och förblir i den ställningen till tredje aktens slut. Piskmannen och den Nakne Mannen smetar in sina ansikten, bröstkorgar och armar med den ”heliga” lekamen – blod, kött, avföring. De begraver slutligen sina ansikten i sängens lakan och täcken. Stillhet.

Ett par minuter före tredje aktens slut reser sig Bo upp, går fram till sängen och lägger sig bröst mot bröst på Martin, och förblir i den ställningen till tredje aktens slut. Stillhet – en levande skulptur. Alternativt går Bo fram till sängen - den Nakne Mannen och Piskmannen, reser sig upp, bjuder ut sina kukar till Bo som suger av dem och smetar in sperman på sin kropp (association: Edward Muybridges The Human(nakna brottare), 1887; Francis Bacons Two Figures , 1953 och Two figures in the Grass, 1954).

Bos förinspelade röst av Bo Cavefors Uppror i Kasban:

"Stormogulernas Rike var starkare än någonsin: omoralisk makt förvandlad till moral, etik ersatt med retorik. Friheten degraderades till rätten att bli övervakad och klassamhället bestod av två klasser, den härskande klassen och de klasslösa som inte ens hade någon inbördes klasstillhörighet. Endast sann moral kan ersätta moralen och förena de klasslösa i kamp mot den omoral som stormogulerna proklamerar som moral, där oviljan till humanitet döljes av det oblyga blottandet av pliktlös humanism. I en sådan situation måste Kasban befrias och det beigeklädda folket förlösas för att förenas med de klasslösa, de utstötta, så att kärlek blir kärlek, min broder min broder, min syster min syster. Revolutionens fanor fladdrar och den karismatiske, smidige, unge tigern leder mot seger armén av smittade och oönskade. När solen går upp i öster, när den nya dagen randas efter en genomliden natt, samlar han aidssmittade, svartskallar, ms-sjuka, skinheads, halta och lytta, judar och araber, utslagna byråkrater, utsvultna åldringar, dårar och terrorister, arbetslösa tigerungar och de vilka tidigare dolt sig bakom joggardressarnas pansaruniformer. Med jeansens blixtlås neddraget står han bredbent, smeker sina brunbrända lår, spänner den vackra kuken, blottar bröstkorgen, ger signal för uppbrott. Med risknippen piskande ryggarna, med läderremmarna ristande skåror på nakna stjärtar marscherar till hetsig musik folkhemmets flagellanter ut till Kasban. I narrkåpor, med svartmålade naglar och läppar, med gröna ögonlock, med ringar i öron och kring fotvrister och med håret flammande av regnbågens färger, med öppna våta vulvor, blottade och fyllda med lingonris och blommande ljung, med sköna kukar vars huvuden är svullna som mogna blå plommon, frestande för varje utsvulten fågel att hacka blodiga med näbben, marscherar tigerns armé ut ur staden, över ängarna, genom skogarna, bort från maktens bläckfiskarmar, på flykt undan politikernas lögande i rosenbad och åsninnemjölk. De lämnar samhället som förnekar dem, som stöter dem ifrån sig, för att i organiserad hämningslöshet uppleva en ny natts extas, där sublimering ersatts av orgasmer lika mäktiga som kuken i ögonblicket då saven lämnar den för att översvämma svullna läppar. Vad förmår poliser och vaktbolag, stormoguler, gummibatonger, tårgas och vattenkanoner mot en armé av plågade, där varje ny plåga ökar extasen, gör smärtan ljuvare, när döden förlöser och det kollektiva döendet förenar. Markisen de Sade talar om ett måste som chockerar civilmasochister, men är det ej endast ur sådana smärtotårar extremt goda excesser blommar?"

Samtidigt med läsningen av Uppror i Kasban ett öronbedövande oljudskollage av IRM som dock dämpas och regleras gentemot uppläsningen. När Bos röst ekat ut når volymen klimax.

Musiken tystnar.

Ljuset slocknar.

+ + +

Ljuset tänds. Applåder, men samtliga medagerande förblir i de intagna ställningarna. Detta kan upprepas tre gånger. När mörkret förblir mörker försvinner de agerande ut bakom scenen.

APPENDIX

Appendix 1. Svenska Röda Korsets uppslagsbok – huvudredaktör Professor Gunnar Dahlgren: Spetälska (lepra). - Sjukdomen härstammar från Orienten, där den under forntiden tycks ha varit mycket utbredd. Den spreds till Europa framförallt efter korstågen och blev även här en jämförelsevis vanlig sjukdom. I Frankrike fanns en tid över 2000 sjukhus för spetälska (leproserier). Redan tidigt kom man underfund med, att sjukdomen var smittsam och man organiserade en hårdhänt kamp mot densamma. De sjuka vårdades på särskilda anstalter och fingo bära särskild klädedräkt, så att friska lätt skulle känna igen dem och kunna undfly beröring med dem. Delvis pågrund av dessa årgärder har sjukdomens utbredning minskat (i Sverige har den praktiskt tagit försvunnit), men möjligen har sjukdomen också under tidernas lopp antagit en mindre smittsam karaktär. Sjukdomen orsakas av en bacill, som till utseende och egenskaper mycket påminner om tuberkelbacillen. Sjukdomen kan uppträda i i två former. Den ena formen kännetecknas av små knutformiga, brunröda uppdrivningar av huden, framförallt allt i ansiktet och på händer och fötter men mycket sällan på bålen. Även i slemhinnorna uppstå sådana knutor, och ej sällan angrips ögonen. Sjukdomen drar ut i åratal och medför så småningom avtagande krafter och en minskad motståndskraft mot tillstötande sjukdomar, såsom lunginflammation, blodförgiftning o. dyl. – Vid den andra formen av spetälska uppstå rödaktiga till bruna fläckar i huden, som efter hand blekna i mitten och breda ut sig i kanterna. Samtidigt angrips nerverna vilka förtjockas på grund av inflammatoriska processer. Det uppstår förlamningar av både rörelseförmåga och känsel framförallt i händer och fötter, och i dessa kroppsdelar uppstå sedan lätt inflammationer med sårigheter och mer eller mindre utbredda förstörelser. Denna form är ännu mera långsamt fortskridande än den föregående.

Appendix 2. Lyndy Abraham - A Dictionary of Alchemical Imagery: Leprosy: the disease of metals, the impurity which metals have contracted in the mines of the earth where they are formed. The alchemists apply the epithet “leprousto the “imperfect” metals (iron, copper, tin and lead), which have not yet matu red into silver or gold. Thomas Tymme wrote: “Imperfect metals are in fact Gold and Silver, but their sicknes and imperfeccions do hide their properties, whih the imperfeccions and sicknesses proceede of the causes…All these leprousies come by mixture of divers Sulphurs corrupting them, which was in their Mynes.” According to the alchemists, ordinary

fire cannot purge and cleanse the impurity from metals. This can only be done through the secret fire of the opus. These sick metals, wrote Tymme, can only be

transmuted into silver and gold if they are cured by the true medicine: ”Therefore

as a sick man taking medicine is made sounde, only by alteracion…so mettaline bodies, by the true medicine altering them, are made perfect and become pure and good Gold and Silver.” The miraculous panacea or medicine whichcures the leprous metals of their corruption and transmutes them into gold is the philosopher’s stone or elixir.

Appendix 3. Anonyn prostituerad ung man citerad ur Michel Dorais Rent Boys: ”Clients are brutal with me at times, especially the big tough ones. They get violent when I suck them off. They hold my head and jam their dick down my throat until I choke. When I have anal sex, some of them try to hurt me on purpose, as if they wanted to bust me open."

Appendix 4. Witold Gombrowicz - Dagboken ll: … naken rygg under piskan, svartkrulligt huvud neddraget mellan axlarna, blicken åt sidan, med vinande från remmen i öronen... Detta är det som förgiftar mig i Santiago. Det är det gift de har i blodet! I blicken. I leendet. Lansarna, svärden, sporrarna, sköldarna, panacherna på de vita, skäggiga conquistadorerna när de trängde in för trehundra fyrahundra år sedan i dessa Huries, Lules, Vilelas och deras värnlösa nakenhet... Och för hundra år sedan? General Paz beskriver i sina memoarer hur guvernören på 1840-talet lät sticka ihjäl två indianer dagligen med kniv... de plockades ut bland hopen av fångar som

ruttnade i fängelsehålan... och fördes ut till slakt... och deras ögon, skriver generalen, såg jag ofta... Sadism och masochism dallrar än i dag i den färggranna luften, dansar på gatorna – dunsterna förgiftar mig. Detta är det perversa i Santiago! Blanda in lite saliv i den vanligaste stad och... Men kanske tar jag fel...

Appendix 5. Ur Handbok i oralkirurgi: Munskydden kan vara av en- eller flergångstyp och av olika typ och kvalitet. Filtreringseffekten av olika typer varierar i stor utsträckning. Bäst är engångsmunskydd där bakteriefiltret är hårfina glasfiber mellan lager av rayonfiber. Ett munskydd bör bytas mellan varje operation och aldrig förvaras i rockfickan eller dylikt efter användande. Ett använt munskydd bör betraktas som infekterat och behandlas därefter. Sedan preoperativ handtvätt utförts och steril operationsrock påtagits, sätts sterila gummihandskar på operatörens och assistenternas händer. Dessa operationshandskar kan vara av en- eller flergångsbruk och av varierande storlekar och tjocklek. Vanligen användes numera engångshandskar. Hållbarheten av dessa är emellertid begränsad och perforationer förekommer I c:a 6-30 % beroende på instrumentel, operatör etc. Är en gummihandske perforerad, vilket vanligen upptäcks genom att blod från operationssåret intränger genom handsken, måste den omedelbart bytas. I annat fall föreligger risk för kontamnation från hand till sår eller vice versa. Eftersom skador på handskar är så jämförelsevis frekventa, är det nödvändigt att operatören dels är observant på detta, dels utför täta handskbyten och/eller använder tjockare handsktyper. Härigenom kan man effektivare eliminera riskerna för denna typ av av smittspridning.”

Appendix 6. Francis Bacon - Brutality of Facts. Interviews with David Sylvester: “I’ve always been very moved by pictures about slaughter houses and meat, and to me they belong very much to the whole thing of the crucifixion. There’ve been extraordinary photographs which have been done of animals just being taken up before they were slaughtered; and the smell of death. We don’t know, of course, but it appears by these photographs that they’re so aware of what going to happen to them, they do everything to attempt to escape. I think that these pictures were very much based on that kind of thing, which to me is very, very near this whole thing of the crucifixion.” [...] “Well, of course, we are meat, we are potential carcasses. If I go into a butcher’s shop I always think it’s surprising that I wasn’t there instead of the animal.”

Appendix 7. Hans Henny Jahnn: ur Blynatten: översatt från tyska av Brit Edfelt: “Då ryckte Matthieu till. Han såg ingenting längre. Han rusade fram, grep först med den fria handen i tomma luften; så fick han stöd – och det han stödde sig mot var pojkens kropp, som han kände någonstans under sig. I detta ögonblick, halvt hopsjunken, inser han klart, vad som hänt. Ljuset hade brunnit ut; veken hade tillsammans med det sista nedsmälta stearinet fallit ned i flaskhalsen och slocknat. Samtidigt – som om mörkrets inbrott varit det tecken Anders väntat på – tryckte denne armen, som han klamrat sig fast vid, nedåt och in i sig själv. Den fasa, som Matthieu känner är utanför all föreställning; den gör honom alldeles förlamad. En lång stund kan han inte göra annat än ta stöd. Han märker, att det är pojkens ena knä han stöder sig mot. Så är det den högra handen han lägger märke till. Den har trängt in i buken genom såret. Han kände motståndet, som den alltför trånga öppningen gjorde mot den våldsamma stöten. Pojkens raseri, hans dödsvilja, överträffade smärtan och kroppens förmåga att härda ut. Denna omvända förlossning förhindrades inte. Handen är inbäddad i varm fradga från inälvorna. Skulle Matthieu gripa tillfället i mörkret, skulle han skaffa sig en insikt, en visshet – löjligt liten jämförd med begärets oerhörda fattningsförmåga – men ändå en visshet: att man kan krama sönder en människas hjärta. Fasan, inför vars ohygglighet han inte visste någon jämförelse, har inte gjort honom grym eller ens dumdristig. Han är ingen marodör. Hans hjärna är förvandlad till is, hans puls har upphört; men han överlämnar sig inte åt ödet, han störtar inte ner i avgrunden. Han känner det, som om hans hand glidit genom maskorna på ett nät, som är för trångt för denna hand. Den är infångad. Den är inne i en människa, i en pojke, som han har kär. Den är som en mördares hand. Han måste dra den tillbaka igen. Den kan inte stanna där den är. Men varje rörelse, bara ett försök att dra tillbaka handen, bereder offret skälvande smärta. Matthieu tvekar. Han lyssnar i mörkret efter något utbrott från den andre. Mördaren väntar på en rörelse, ett skri, ett våldsammt motstånd. Men bara ljudet av en svag andning förnims.”

Appendix 8.

Dr Thomas Bond: Obduktionsprotokoll Mary Kelly. "The face was gashed in all directions the nose cheeks, eyebrows and ears being partly removed. The lips were blanched & cut by several incisions running obliquely down to the chin. There were also numerous cuts extending irregularly across all the features. The neck was cut through the skin & other tissues right down to the vertebrae the 5th & 6th being deeply notched. The skin cuts in the front of the neck showed distinct ecchymosis. The air passage was cut at the lower part of the larynx through the cricoid cartilage. Both breasts were removed by more or less circular incisions, the muscles down to the ribs being attached to the breasts. The intercostals between the 4th, 5th & 6th ribs were cut through & the contents of the thorax visible through the openings. The skin & tissues of the abdomen from the costal arch to the pubes were removed in three large flaps. The right thigh was denuded in front to the bone, the flap of skin, including the external organs of generation & part of the right buttock. The left thigh was stripped of skin, fascia & muscles as far as the knee. The left calf showed a long gash through skin & tissues to the deep muscles & reaching from the knee to 5 ins above the ankle.” Both arms & forearms had extensive & jagged wounds. The right thumb showed a small superficial incision about 1 in long, with extravasation of blood in the skin & there were several abrasions on the back of the hand moreover showing the same condition. On opening the thorax it was found that the right lung was minimally adherent by old firm adhesions. The lower part of the lung was broken & torn away. The left lung was intact: it was adherent at the apex & there were a few adhesions over the side. In the substances of the lung were several nodules of consolidation. The Pericardium was open below & the Heart absent. In the abdominal

cavity was some partially digested food of fish & potatoes & similar food was found in the remains of the stomach attached to the intestines.”

Appendix 9. Francis Bacon citerad i en intervju med Peter Beard: ”If you see someone lying on the pavement in the sunlight, with the blood streaming from him, that is in itself – the colour of the blood against the pavement – very invigorating…

exhilarating… In all the motor accidents I’ve seen, people strewn across the road, the first thing you think of is the strange beauty – the vision of it, before you try to do anything. It’s to do with the unusualness of it. I once saw a bad car accident on a large road, and the bodies were strewn about with broken glass from the car, and the blood and various possessions, and it was in fact very beautiful. I think the beauty in it is terribly elusive, but it just happened to be in the disposition of the bodies, the way they lay and the blood, and perhaps it was also because it was not a thing one was used to seeing… It was midday, when the sun was very strong and on a white road.”

Appendix 10. Pier Paolo Pasolinis obduktionsprotokoll – professorerna Silvio Merli, Giancarlo Umani Ronchi och Enrico Ronchetti: När Pasolini hittades låg han på rygg, med en blodig arm vriden och den andra dold under kroppen. Håret var nerblodat. Armarna var svarta av blåmärken och röda av blod, liksom händerna. Fingrarna på vänster hand var brutna och sönderskurna. Vänstra käken var krossad. Näsan var tillplattad och böjd åt höger. Öronen var halvt avskurna, och det vänstra förvridet. Sår på axlarna, bröstkorgen, ljumskarna. Ett djupt rivsår i nackgropen. Ett blåmärke vid testiklarna, brett, djupt. Tio revben brutna, och bröstbenet. Levern sargad på ställen. Hjärtat krossat.

span>

Johann von Fritz : 5 dikter

2012-01-16T15:39:00.002Z

JOHANN VON FRITZ
5 dikter

Neuromancer

Sense of wonder Sa Wintermute

Är likt uppenbarelser hos komapatienter

Är likt euforisk sömnparalys

Att låta livet rinna ut genom en trasig flaskhals

I halspulsådern i en förvirrad snöstorm

I en bortglömd småbåtshamn

/VisibeI / /Sensibell/

Drömtidsimplosion

Iskyla i uterus.

Blade Runners ungdomsnätter

Gick långa promenader
var hemma innan gryningen,
tänkte på rimbaud
att försvinna.

Ibland lyste det ur något fönster
då kunde jag känna att jag ville
bli en del av det som fanns.
fick aldrig något sagt,
seglade bort i impulser
lugnet fann jag i blade runner.

Högg sönder orden och mig själv
Med kniv och blick,
I en thriller av för mycket känsla
Sliter du mina ben rena från kött
Med din blotta frånvaro, för
Jag vet inte vem du är,
Visste det en stund
När jag så söker mig själv
I min ungdoms promenader
Känner jag inte hur mina fötter
Rör vid den regntunga asfalten,
I en immig bilruta ser jag hur jag ler:
Visbys nätter är min själ.

Där vid det ödelagda växthuset,
Med sina talande skuggspel
Och spiralformade vinrankor
Strax intill hamnens industriområde
Tittade vi på varandra och rökte
Då varje natt var ny och helig,
Och månskenet begärde avsked
Och började ärligt och slutade ärligt
Med bladerunner och ghost dog.

Ingenting finns kvar nu
Det är mitt fel
Att jag är död

När jag hör skott utifrån,
Flyr jag ut, från cementplatån
Lyser fyrverkerier upp himmelen,
Illustra stjärnor faller mot min trottoar,
Trötta spädbarn reser sig ur askan
Med lite större möda för varje gång
Och allting är ändlöst och tiden står still

MS Wintermute

Det är som om något har skuggat ljudlösa nattflämtningar,
fjärilars drömsekvenser
Genom ådriga nät av nedärvd glömska har den gäckande ådran
växt sig

Till rött damm i invärtesöken
Blodets hjärtliga detonation

Det som skett under huden långsamt:

Kan tanken färdas från fel till större fel?
Sorgen, känslan, kärleken, hålet
I mitt ansikte, bär ditt namn.

Blunda och kortslut dina bländande bränder
ett, två, tre
är du här, djupsinnigt i kaviteten?

Vad ser du i glänsande yta,
Vatten över vatten,
Är du kvar, är du borta, såg du mig?

(
nu, när texten skrivs,
inser ”cyberpunktrubaduren”

Att det gör honom ledsen,
Allt som aldrig blir av
Att det ändå bara gör ont

)

Vitsvit IV

(ver. I: exodus.)

Jag vill slicka dig tills din mun får ett utbrott, blir en krater
ett köttsligt urtillstånd, ett sinnligt vakuum
ytterlighet och intighet i naturlig symbios
du är så vacker när du kommer
när du är du och inte finns;
kan du känna min frånvaro
som en närvaro?
jag kan känna din.

(ver. II: Hinnomdalen)

Allt av dig
är mer av dig

Du är i mina nerver
i din säng i sidenpyjamas med vått kön
vill slicka dig tills din mun blir en krater
när du skriker ut din orgasm: du
är så vansinnigt vacker i den tidlösa vakuumsymbiosen
mellan ytterlighet och intighet,

Bisarra penséer och jag har aldrig haft rätt
om du har en mening
slumpen är ingen tillfällighet:

På grund av vilken omständighet/signalsubstans/
verklighetsuppfattning/ erfarenhet/ punktpartikel

Varför gör du så mot mig
mot mig så att det känns
som att jag finns så mycket
att jag inte vill finnas?

Eukaryoter
du säger att det är från ditt hjärta
hugskott, en gudom som spelar tärning
med tärningens uppdiktade pentagram
som insats/ingenting
detet spelar mot sig själv i Limbo
bland brinnande fantasifoster
under sömnparalys i en dröm i en dröm
om en dröm om ofödda universums vita hål
vid utflödet till glömda dimensioners händelsehorisont,
allt detta och ändå är du så verklig att du verkar
verkligare än vilken verklighet som helst.

Cooper skrev att han inte vet skillnaden på sex och tortyr
han är en motbjudande pederast men jag gör ingen skillnad
på någonting

om jag någonsin blivit född

[och en arg man som var ensammast, den enda i publiken bland alla andra reste sig, förklarade krig mot sanden och tog ton]

"-Regnet skall piska din blånande kropp. Det finns ingen räddning. Svartmånens luder gallskriker från källaren: Du måste plåga dem. Skända dem. Koka dem. Döda dem med flaska, dina händers ondska måste vara stiletter av kval i lagen om den eviga återkomstens tjänst, du måste dricka mor Marias cancerkladdiga äckeldi från hin ondes uppfläkta hypofys. Du måste älska analsex. Jag älskar det, med någon jag älskar, vissa monster älskar andra än sig själva, och deras rumpor. Eller att det är fel, att komma in där, det är nog det. Lite. Fel. Om man inte får. Jag har aldrig frågat så jag har aldrig testat!

Nej, det är bara skönt, att vara öm och försiktig mot det trånga vackra altaret. Aldrig bli erigerad, käka stilnoct och skära av skiten. Käka svampar, lyssna på Cash och dansa i kilt med ett paraply och skriva texter.

Vithetens hetsiga lekamen är en hund med rabies vars röda ögon slickar oskuldens dröm! Spring. Ja men va fan spring då för i helvete. Det obeskrivliga; vi vet vad det är! Det är obeskrivligt.

Det är krigsrosslet i skymningen på morgonen spring om du vill. Ja, igen då, eller tja, det var väl allt."

[Sedan insåg han att det aldrig funnits någon teater och att staden höll på att försvinna till sjöss, han tänkte genast på att det skulle bli svårt att gå till biblioteket och lämna tillbaka Hermann Ungars "De lemlästade" nu, han tyckte att den var fantastisk, det fans det där Kafkaelementet i en djupt depraverad form, och det där nya ordet, vad var det nu igen, just det, ocb, så var snubben i boken, på ett lugnt och charmigt sätt som vittnade om kommande fullständiga förintelse, men samtidigt var det ju verkligen inte hans fel att biblioteket plötsligt låg fyrtio mil från land. han tänkte på sin flickväns rumpa]

Japanska träsnitt

Radioaktiva regndroppar föll från hans svarta hår
när orörliga sömnkalla händer
slet den vita filten från sin sovande kropp,
Förpuppad i en ark av sönderfallande kött.

Strömvirvlar av elektriska drömmar
for kring kallsvettiga panna, små vita prickar
i form av ansikten han aldrig hade sett tidigare
målade horisonten oresonlig.

En avoghet ur kärlek till paniktillstånden,
en frenesi så allvarlig att den övergått i dröm
Vad var det.
Ingenting, han kände sig cynisk

för att han var det
samtidigt som han kunde andas ut vackra, vackra iskristaller
av pur lycka vid åsynen av en smutsig vattenpöl
med ett stänk olja i, vid tanken på en solvarm
daggmasks sökande efter jord, liv eller död
Vet inte eller det är krig