Mona Vincent / Mellan tystnad och ord

MONA VINCENT / MELLAN TYSTNAD OCH ORD

Möten och dialoger är litteraturvetaren/kritikem Mona Vincents ledmotiv till essäsamlingen Mellan tystnad och ord (Carlssons förlag, 1991); möten och dialoger med Martin Buber, Michail Bachtin, Birgitta Trotzig, Marcel Proust, André Breton, Emmanuel Lévinas Och med Gud. Med "händers kärlek" bindes "linnevävens trådar sköra", skriver Vincent i bokens ouvertyrdikt, förälskat, impressiomstiskt och i ögonkontakt med kvinnan på Meister Wilhelms klassiska målning från 1410, Veronika med svetteduken.

Intertextuellt återspeglar svetteduken författarinnans engagerade, välskrivna, väl genomtänkta och därmed även icke oemotsägbara filosofiska språkanalyser, bonader vävda efter Julia Kristevas, Jacques Derridas, Michael Riffaterres och Gérard Genettes poststrukturalistiska mönster. I essäsamlingen nypubliceras även den utmärkta och lättfattliga introduktion om intertextualitet som Mona Vincent och Anders Olsson lät trycka i BLM 1984 och som borde, om den blivit läst, ha undanröjt diverse missförstånd som florerade under 1980-talets stundom märkliga debatter om litteraturkritik, om vad en text är, hur den skapas och hur den läses.

Martin Buber, den store religionsfilosofen, såg all verklighet som tolkad verklighet, människors relationer sinsemellan och människans relation till Gud, som fortlöpande dialoger. Med Buber som förebild och med hänvisning till bland annat Maurice Blanchot och Paul Ricoeur uppfattar Vincent/Olsson kritikern som uttolkare och förmedlare av det litterära verket. Derridas jämförelser mellan Hegel och Genet är prov på kritikerns pedagogiskt skickligt genomförda intertextuella förhållningssätt till de analyserde författarnas verk, en spegel, ett i sig själv, i sitt eget Vara vilande konstverk, i sin konstruktion "en text som är flera".

Marcel Proust anses vara föregångare till företrädare för den estetiska medvetenhet som är nödvändig för att kritikern ska rätt analysera författarjaget och författarens verk utan att förvirras av biografiska data. Författarjaget är aldrig "identiskt med den fysiska person, som bär författarens namn", skriver Vincent. En något förhastad slutsats, menar jag. Författaren återger aldrig verkligheten utan transformerar den genom medvetandet, skriver Vincent. Ja, kanske det, men är inte medvetandets verklighet den sanna verklighet som avskalats alla yttre irritationer! Fragment bildar nya helheter, "varje smekning (är) endast / en sönderkysst pärla", står det i Vincents dikt Tystnadens klockspel, men att i Bubers anda erkänna den Andres vara i Duet är även att i tredje dimensionen medvetet önska Jagets makt över den Andre. Så långt följer Vincent tyvärr inte Bubers tanke på resan mot total identifikation med Duet, utan menar att den judiske filosofen förkastar Nietzsches vilja till makt och Freuds njutningslära om Duet som objekt för egen lusta. När Buber hävdar att människan är ond därför att hon är i behov av kärlek är detta naturligtvis inte endast kabbalistisk humanism utan också ett förhärligande av Jaget, en pretentiös form av ödmjukhet som egentligen är dess motsats men som de facto ger uttryck för vilja till makt till förändring av den Andre genom kärlek. Katolska filosofer hänger med i den analysen.

Mona Vincents studie Jaget som duets mirakel om den litauisk-franske filosofen Emmanuel Lévinas dialogfilosofi bjuder en rad stimulerande reflektioner om relationen "mellan idéernas och fenomenens världar", om det avgörande sanningsögonblick då människan möter Gud ansikte mot ansikte och blir delaktig av den självutgivande kärlekens transcendenta medvetenhet. Blanchot, Derrida och Lévinas formar språkfilosofiskt en etik där Guds frånvaro och kärlekens motbild, för Blanehot därutöver den sexuella extasen och dödsmystiken, är ett återvändande till kult och liturgi. Religion är etik. Utan etik ingen moral. Liturgi är etik. Etik är "lyssnande väntan på den Andres tilltal. Etik är sömnlös vaka" i Mona Vincents underbara formulering.

Tyvärr saknar Vincent ibland kritisk distans till såväl Buber som Lévinas och inser inte att öppenhet för tilltal även kräver insikt i viljan till det destruktiva och det ofattbara, till det mysteriösa, till tro. Ordet är som i Vincents dikt Marias tårar tredimensionellt: "gråt inte Maria / han lossade sin hand / ur din / men vid verklighetens gräns / fylls hans mun / av ditt mjölkvita minne". Lévinas subjektfixerade filosofi handlar huvudsakligast om kärlek och om närhet till den Andre, till nästan, men även om Lévinas formel "Vad angår mig den André? Vad angår mig Hecuba? Är jag min broders väktare?" knyter an till Kants "Vad bör jag veta? Vad bör jag göra? Vad kan jag vänta mig?", skiljer sig fransosens kätteri från tyskens kanon genom att formulera frågorna på sådant sätt att ej endast Jaget utan även den Andre lockas ut i terra incognita. Det är korrekt när Vincent tolkar Lévinas filosofi som en uppmaning att alltid uppfatta Varat som "en insikt" i den Andres död men av detta följer inte nödvändigtvis att Lévinas ser Heideggers tes om det egna livet och den egna döden som "något från Duet/den Andre isolerat". Även "insikt" i det egna Jaget öppnar möjligheten för medkänsla med Duet/den Andre. I sak kommer Lévinas inte längre än tidigare filosofer när dessa försökt ge svar på frågan om människans uppgift. Augustinus är fortfarande oöverträffad som guide in till frågan om varför människan är människa. Lévinas dekonstruktion av filosofiska traditioner uppenbarar vad som redan tidigare uppenbarats och föga därutöver. Emellertid blottlägger Lévinas skarpsinnigt hur subjektet saboteras av livets jävligheter och petitesser, att människan lider av att vara non- kombattant, icke-suverän, lättjefull. Kärnan i Lévinas filosofi är att allt har en mening, att det sker som skall ska. Det kan varje troende människa skriva under på. Rörelsen utgår från cirkelns mitt där medvetandet finns; den en gång av trollstaven vidrörda odefinierbara tanken söker egna vägar och formulerar egna mål trots inbyggt immunförsvar, identitetstvång och det subjektiva förnuftets totalitet.

Lévinas filosofiska gränsvandring mellan förnuft och Duets anamnesis, dvs den Andres känsla av att vara förföljd av nästans vilja, ger kontur åt det namnlösa lidande som under 1900-talet ej endast symboliserades av nazismens koncentrationsläger, utan även i kolonialismens slavländer. I sökandet efter en annan människa, efter den Andre, efter den enes ansvar för den andre, utgår Lévinas från hebreisk humanism, men där lika litet som någon annanstans finns entydiga svar. Lévinas storhet ligger i att han trots allt ger oss fragment, spår, spegelbilder av erfarenheter som river sönder filosofiska diskursers traditionellt slutna former, men hans frågor kring den Andre, om Hecuba som förvandlas till hynda och om min broder som kan vara min fiende, döljs bakom mystikens gåtfulla mask. Det gives inga alternativ till att vara eller inte vara; Lévinas intresse kretsar istället kring Han/dets förtvivlade "What's Hecuba to him or he to Hecuba / That he should weep for her?". Den som begråter Hecuba gråter över intet. Vad som återstår är bågens spännvidd, Lévinas lära om kombinationen av närhet/engagemang och distans. I romanen Luften är full av S. skriver Christer Eriksson om pojken som "kliver över tröskeln in i köket" där ingen är, men pojken fortsätter "in i rummet där någon är".

Mona Vincent talar om spegeln som tystnad och tigande, om Guds frånvaro och om kärlekens motbild. Visuell läsning av Håkan Rehnbergs målning Handen för ansiktet återskapar Golgata som en plats där judiskt och kristet ej längre är åtskilt, där allt är rörelse, förvandling mot något, mot Gud, det som gör "den Andres ansikte synligt", mot något som leder vidare till hjärtats "hemlighetsfulla trådar ". Men är Gud verkligen frånvarande? Är kärleken Guds motbild? Är det inte snarare så att spegeln är det talande beviset för att Gud är närvarande, att Gud är själva kärleken. Spegelbilden visar Gud i oss, i mig.

+ + +

Artikeln, här något reviderad, om Mona Vincents bok, publicerad i LO-tidningen Nr.20/1991. Artikeln finns även i min bok Valpen möter Othello (Hammarströms förlag 2005).

fotografi och etik...

Bo I. Cavefors

FOTOGRAFI OCH ETIK

Några reflektioner föranledda av en utställning

Inledning till en diskussion på Malmö Konsthall (våren 2003) om fotografi och etik

Fotografiet är som alla andra bilder ett konstverk utan etik, befriat från etik. Som enbart bild har varken ett fotografi, en målning eller en skulptur en utifrån sig själv verkande etik. Bilden är formlös och etiklös till dess den placeras in i det konkreta sammanhang där den dels får ett egenvärde och dels fördjupar sammanhanget den är en del av. Därför blir bilder utställda på muséer och gallerier ofta så tafatta, substansbefriade. Fotografiet är amoraliskt, utan moral.  Etiken  finns runtomkring fotografiet: hur människan handskas med fotografiet, hur fotografiet nyttjas och utnyttjas. Vilken etik  blir det då fråga om, vilken "moral" avses när man/någon sätter rubriken "fotografi och etik"? Skönhetens och det vackras etik som är en form av diplomatins etik, av diplomatins servilitet? Eller banalitetens etik, som är en form av meningslöshetens och det politiska partispelets brist på goda seder, god etik? Eller avses ondskans etik? Eller provokationens etik? Under vilka former, det vill säga med vilken etik, är fotografiet en provokativ möjlighet? Eller menar rubriksättaren estetik? Finns det etik i ett icke-estetiskt fotografi? Knappast. Vilken form av etik vi än talar om, är den otänkbar om den inte utgår ifrån en adekvat estetik.

För att konkretisera frågeställningen: Leif Elggren kontaktade mig under försommaren 2002 och önskade att han och Kent Tankred skulle ordna en utställning med den tryckta upplagan av tidskriften Svarta Fanor på galleriet Vita Kuben, som är en del av NorrlandsOperan i Umeå. Jag accepterade med glädje. Utställningsmaterialet bestod av A3-kopior av sidorna i några av mina gamla kataloger från nittonhundrasextio- och sjuttiotalen, samt av tidskriften Svarta Fanor, som kom ut mot slutet av 1990-talet. Dessutom låg i några glasmontrar original av några av de så kallade Artists Books som jag 2001-2003 producerat med hjälp av dator och skrivare; små upplagor på mellan 10 och 15 exemplar.

Den 7 november anlände Elggren, Tankred och jag till Umeå. Elggren och Tankred började genast bygga upp utställningen i Vita Kuben, som består av fyra vitmålade väggar. Rummet är bortemot 30 kvadratmeter stort och finns i operans foajé. Den utmärkta idén med galleriet är att operabesökarna skall lockas att se även konst.

Elggren och Tankred färdigställde utställningen under fredagen den 8 november. Klockan 15.45 inspekterar Umeås konstintendent, Lars Sahlin, utställningen. Inspektionen tar mindre än en minut. Sahlin river sig i håret, rusar ut och skriker: "Det här går inte". Dramatik, eller fars? Elggren, Tankred och jag blir alla tre ganska häpna men stannar kvar i galleriet. Några minuter senare kommer en vänlig och hjälpsam vaktmästare, hälsar från Sahlin och låter meddela att det inte skall bli någon utställning, att vi tre måste lämna galleriet samt att dörren till galleriet skall reglas.

Under de återstående timmarna fram till klockan 24.00 försöker Elggren och Tankred få kontakt med Sahlin. Dels direkt via telefon, dels genom ombud. Detta misslyckas. Sahlin är som bortblåst. Slutligen meddelar ombudet att Sahlin vill tänka(!) på saken fram till lördagen - vernissagedagen - och då klockan 10.00 säga vad han kommit fram till: om utställningen får öppnas eller icke! Utställningen skall enligt vernissageinbjudningarna öppnas klockan 12.00! Klockan 11.30(!), ej klockan 10.00,  meddelas Sahlins beslut (eller var det icke Sahlins beslut… var det kulturpolitikernas och operachefens beslut?): utställningen är censurerad, får ej visas, den är förbjuden, dörren till Vita Kuben förblir låst. Med andra ord: medborgarna i Umeå anses icke vuxna och mogna att ta del av det material som visas i utställningen. Elggren och Tankred tillåtes ej komma in och fotografera utställningen. Jag, som är ägare till det utställda materialet, tillåtes icke beträda gallerilokalen för att hämta mitt material, min egendom.

Sahlin låter genom ombud hälsa att han under måndagen den 11 november vill ta upp en diskussion om att öppna eller icke öppna utställningen. Detta avvisas av oss tre av det enkla skälet att man inte kan kompromissa om varken det fria ordet eller om konstens frihet. Dessutom har Sahlin beställt flygbiljetter för oss alla tre, från Umeå till Stockholm respektive Malmö, med avgång söndag morgon!

Frågan är: var det entartete kunst som fanns inlåst bakom den reglade galleridörren? Eller var det entartete politik som bedrevs och möjligen fortfarande bedrives, i andra sammanhang, med andra politiska förtecken, av den kommunalpolitiska ledningen i Umeå? Efter Umeåincidenten har liknande censuringripanden eller försök till censuringripanden skett i Malmö och Stockholm.

Delar av utställningen visades senare på Johan Hammarströms antikvariat i Umeå samt under våren 2003 på Färgfabriken i Stockholm och på Ystads Konstmuseum.

Efter vernissagen i Ystad publicerades i KvällsPosten (2.4.03) en märklig artikel av tidningens konstkritiker, Conny Malmqvist. Efter en ganska förvirrad genomgång av min verksamhet under femtio år som förläggare och skribent tycker sig Malmqvist kunna konstatera att jag sysslat med "outsiders i samhällets utkanter", men nämner samtidigt att jag givit ut författare som Marx, Lenin, Stig Claesson och Peter Weiss! Marx som en outsider i "samhällets utkanter": visar inte på några djupare kunskaper om 1900-talets historia... Malmqvist anknyter därefter till censuringripandet i Umeå och menar att chefen för Ystads konstmuseum, Thomas Millroth, gör fel när han visar utställningsmaterialet i offentlig lokal! I logikens namn innebär detta att Malmquist menar att böcker som representerar sådant material som presenteras i Svarta Fanor, bilder och text, inte heller bör säljas i boklådor och vid konsthallarnas bokdiskar. Steget från Malmquists ståndpunkt till verkliga bokbål är kort! "Om jag var chef för Ystads Konstmuseum hade jag inte visat utställningen", skriver Malmquist. Malmquist, en randfigur i det svenska konstlivet, torde knappast vara påtänkt som chef varken för galleri eller museum.

Det är inte heller lätt sätta tilltro till Lars Sahlins och den så kallade "styrgruppens" motivering - "styrgruppen" var en politiskt tillsatt grupp som i sista hand avgjorde vad som skall visas på Vita Kuben - att det var Robert Mapplethorpes fotografier av nakna män som man reagerade emot i Umeå. "Styrgruppen" menade att barn skulle ta skada av att se svarta män utan badbyxor. Jag tror inte på Lars Sahlins och "styrgruppens" motivering för att stoppa utställningen. Det handlade om något mer allvarligt än moralisk frossa och den slags homofobi som inte sällan kännetecknar just det som brukar kallas "smygbögeri". Jag är ganska övertygad om att censuren i Umeå var politiskt betingad, samt att den hade religiösa inslag. Samma attityd går igen i Malmqvists artikel i KvällsPosten när han förfasar sig över att fotografierna och texterna i Svarta Fanor bland annat handlar om "religiös mysticism och homoerotik…". Frågan blir då: får inte verk av "outsiders i samhällets utkanter", som Karl Marx och Peter Weiss, och bilder som illustrerar "religiös mysticism och homoerotik" visas på offentlig lokal?

Varför tror jag att kritiken mot Svarta Fanor var politiskt betingad och att den bestod av moralisk frossa?

Fotografiet har idag inte samma genomslagskraft som det hade för bara några årtionden sedan. Vi är idag alltför vana vid upprörande och uppeggande bilder - krig, svält och pornografi, sönderslitna människor, aidssjuka barn, flugor som kryper över döende ögon. Fotografiet i sig har blivit ointressant som opinionsbildande medel. Endast i kombination med text, med en rubrik, kan fotografiet fylla en opinionsbildande funktion. Den omdebatterade utställningen Ecce Homo är ett utmärkt exempel på fotografiets oförmåga att väcka uppmärksamhet, förargelse. Endast genom att visa bilderna på en specifik och solitär plats, Uppsala Domkyrka, där bilderna inte hörde hemma, väckte de irritation. Det var inte de menlösa och icke-erotiska fotografierna som chockerade, utan att man hade den dåliga smaken att visa dem i ett för andra ändamål avsett rum, dvs Domkyrkan. Det borde ha varit lika otänkbart att visa ecce-homo-fotografierna i Domkyrkan som det är otänkbart att moderaterna skall få bedriva politiska propaganda i vänsterpartiets lokaler, eller tvärtom.

Utställningsväggarna i Vita Kuben i Umeå, på Färgfabriken i Stockholm och i Ystads Konstmuseum var fullnålade med flera hundra A3-kopior av mina kataloger och tidskrifter från 1959 till 2003. Mapplethorpefotografierna utgjorde knappt 2 procent av det totala antalet A3-kopior. Däremot, och det är substansen i mitt resonemang, gav rubrikerna i framför allt Svarta Fanor ett mäktigt intryck, en blandning av katolsk och politisk manifestaion. Stora svarta Arial Black-rubriker som: Det tysta Sverige, Demokratikritik, Heroisk idealism, Njut av livet då Döden närmar sig, Judas Iskariot, GUD, Tagelskjorta, kedjor och tresvansad katt, Bred dina vida vingar, Att lära som man lever, En förlorad strid om socialismens själ, Provokatören: Friedrich Spee, Falska gudar, Smärta - extas, Människans tyranni, Myter och revolutionär verklighet, Den sköna makten, Uppror i Kasban, Die Gestalt des Arbeiters, När fäder dödar sina söner begår de kungamord, Köttets återuppståndelse, På väg mot ett prästerskap, Bögens dolda budskap, Sista striden?, Ignatius av Loyola: Viljan till vilja, Carl Schmitts antiliberala partisaner, Albert Camus och den främsta människan: terroristen,  Himlens förgård, Mussolini,  Politisk teologi, Korset och den sado-masochistiska njutningen, Ryska björnen expansiv?, Européers väg mot apokalyptisk rening, Konservativ revolution med förhinder, Vid källans klara vatten: konservatism, anarkism, socialism - - - allt detta, de svarta rubrikerna och textmassan, skapade osäkerhet och kanske skräck hos en politiskt nollställd "styrgrupp" som mentalt och partitaktiskt ställt in sig på att begränsa politisk aktivitet till utdelning av subventionerade sömnmedel: vilka konsekvenser kan denna utställning få för karriär och politisk framtid?; är vi i "styrgruppen" med om att skapa öppet hus för anarkism, katolicism, terrorism, bögeri och revolution?

Men inget blodbad väntade på Umeås esplanader om utställningen öppnats och visats i vanlig ordning.  Politisk konsensus skulle fortsätta råda i Umeå även sedan Mapplethorpes fotografier plockats bort från kubens vitmålade väggar. Ignatius av Loyola ägnade sig åt subtilare former av motreformation än att uppträda på konstgallerier.

Fotografi och etik… Fotografiet befinner sig idag bortom etikens gränser om man med etik menar fotografiets möjligheter att av egen kraft påverka, inspirera, irritera. Fotografiet har förlorat sin betydelse som opinionsbildande medel även om det kombineras med en slagkraftig rubrik om fotografiet endast presenteras på traditionellt sätt. Exempel: om en rubrik och artikeltext som handlar om Israels inmarsch med soldater och stridsfordon på palestinskt område illustreras med ett fotografi  som visar israeliska soldater och stridsfordon på palestinskt område, så är detta varken upplysande, opinionsbildande eller irriterande. Sådan kombination av fotografi och text, är verkningslös;  fotografiet är då endast illustrativt. Det hade varit bättre att använda spaltutrymmet till mer informerande och beskrivande text! För att väcka opinion, reaktion och eftertanke bör texten istället illustreras med ett fotografi som inte direkt illustrerar texten, men som ger en fördjupning av texten, till exempel ett fotografi som visar bedjande judar vid klagomuren - skänk oss frid, ej strid.

Vad jag menar kan beskrivas med några exempel hämtade från Svarta Fanor.

1)       Rubriken lyder En förlorad strid om socialismens själ. Istället för att illustrera med en konventionell bild med ett demonstrationståg eller med Hjalmar Branting eller ett collage av bilder som visar socialismens historia, väcker Robert Mapplethorpes fotografi med den piratklädde pojken (påklädd!) med tubkikare större uppmärksamhet och ger den tråkiga rubriken mer spänst. Pojken skådar mot fjärran, efter "socialismens själ".

2)      Skribenten som skrev en artikel med rubriken Den sista människan tyckte inte om illustrationen. Han ville inte ha en "stor penis dinglande mitt i texten".  Själv tycker jag bilden är perfekt. Penisen har dessutom ingen framträdande plats på fotografiet, som istället är en ytterst välkomponerad studie av en naken och anonym kropp, av "den sista människan". Det hade varit totalt meningslöst att illustrera artikeln med ett foto av Ernst Jünger (som artikeln handlar om). Ännu mer idiotiskt hade det varit att publicera en bild av artikelförfattaren.

3)       Artikeln med rubriken Provokatören. Friedrich Spee von Langenfeld handlar om den kanske främste bekämparen av häxprocesserna under 1600-talet, Friedrich Spee. Istället för att illustrera artikeln med en bild av Friedrich Spee, eller av häxor på bål, eller av en häxdomstol, eller av världsliga eller kyrkliga inkvisitorer, bilder alla känner till och som använts och återanvänts i det oändliga och därför inte skapar något intresse för texten, är det bättre att överhuvudtaget inte nämna ordet "häxprocesser" i rubriken, utan istället tala om "provokatören" Friedrich Spee och illustrera med en Mapplethorpebild som visar en anonym ryggtavla, där man kan läsa in sår och smärta.

4)       Artikeln med rubriken Det tysta Sverige kunde ha illustrerats med en bild av en tillbommad port till Rosenbad, av en bild från riksdagen med en talare i talarstolen, men inga riksdagsmän i bänkarna, eller med en bild av Fru Justitia, osv osv osv. Istället blir det större intresse för artikeln om det tysta Sverige illustreras med en s/m-bild med en naken kvinna som onanerar med hjälp av en elektrisk apparat. Det tysta Sverige, ensamheten, sekulariseringen, förtvinade mänskliga relationer, maskinsamhället, åskådliggörs med en sådan bilden dramatiskt och lagom chockerande.

På det ena av de tre fotografier vilka kan tänkas ha föranlett Sahlins homofobiska reaktion suger en vit man av en svart man. Det handlar om erotik och kärlek. Akten är sensuell. Bilden illustrerar en artikel som handlar om Mapplethorpe, som handlar om Mapplethorpes estetik och konstnärliga formspråk. Jag gör följande reflektion: hade istället för den svarta kuk som placerats i den vite mannens mun, en vit mans pistol riktats mot en svart mans mun, utlösts/avlossats och förorsakat en splittrad skalle, blod, pulvriserad hjärnsubstans, död, av "styrgruppen" i Umeå betraktats som ett icke lämpligt utställningsfotografi för Operapubliken, för barn? Hade då utställningen censurerats, dörren till Vita Kuben reglats?

Det är ett märkligt samhälle vi lever i. Död, massaker, blod, krig, våldtäkt, lemlästning, barnsoldater, anses som normalt, acceptabelt och visas dagligen även för de minsta barn på TV, videos, biograffilmer, tidningar, böcker och tidskrifter. Mördarna upphöjs till hjältar. Mord är underhållning. Men en vit man som suger av en svart mans kuk, anses anstötligt, censureras. Dörren reglas.

Provokationens etik, med fotografiet som arbetsmaterial, är en etik som följer oförutsebara vägar. Därför är det sällan möjligt att planlägga en provokation. Man är inne på fel spår när man som Ingela Lind i en krönika i Dagens Nyheter, som kommentar till utställningen när den visades på Färgfabriken, talar om "…den gamla vanliga provokationsmixen" och hävdar att denna gamla vanliga provokationsmix består av bland annat "katolsk mystik, Ernst Jünger och homosexualitet"… (Som hos Malmquist är det hos Lind mystik och homosexualitet som är det brännbara, det farliga, det okända, eller kanske det kända men ofullkomligt upplevda, som får kinderna att hetta och svetten rinna längs ryggraden.) Ingela Lind lyckas blanda ihop det mesta. En "provokationsmix"  av det slag Lind nämner har jag aldrig hört talas om (Jünger och homosexualitet…). Man får gå tillbaks till början av 1900-talet för att finna motsvarande okontrollerade aversion, som när Wilhelm II förfasades över "rännstenskonst" och Hitler några decennier senare förargades över "Idioten, Kretins und Paralytikern". Dessutom förhåller det sig ju som så att det sällan går att skapa en provokation utifrån den ensidiga ambitionen att provocera: det fungerar inte... Provokation uppstår om man handlar utifrån sin egen vilja, vad som finns i ens eget hjärta och i ens egen hjärna, vad man vill ha sagt och framfört, vad man "brinner" för. Det är det raka, direkta och orädda budskapet som skapar provokation. Ingenting annat. Det är den sortens nakenhet som är provokativ: om den kombineras med upplysning och fakta blir den förödande för motståndaren, som strippar av sig själv de sista resterna av etik och värdighet; nakenhet är inte alltid vacker.

Den lyckade provokationens etik är således: uppriktighet, enkelhet, trovärdighet, intellektuell ärlighet.

För att återvända till Umeå-händelsen. Naturligtvis visar alltid alla miserabla anti- och fobi-attityder på stor osäkerhet, identitetsbrist, underdogmentalitet hos den som för dem till torgs. Men sådan är världen och det måste man acceptera, men det är också människans plikt att skapa förutsättningar för förändringar till det bättre. Det kan bland annat ske genom att i publicistiken använda sig av en rak och okomplicerad etik. I det raka budskapet ligger provokationen, men ingen bör missta sig på att budskapet är det väsentliga. Det gäller sedan för "provokatören" att stå emot de destruktiva krafter som kommer loss, som låter sig provoceras. 

Som ett märkligt randfenomen kan man konstatera att nästan alla tidningar som skrev om utställningarna i Umeå, Stockholm och Ystad och som valde att illustrera artiklarna med bilder av eller hämtade från Svarta Fanor valde fotografier med nakna svarta män. Helsingborgs Dagblad, där Jonas Ellerström skrev om utställningen i Ystad, var det goda undantaget. Där valde man att illustrera artikeln med den Svarta-Fanor-förstasida som visar en bild med den korsfäste Kristus Jesus som ung man, med taggtråd som gloria, nedslagen och utslagen, utslängd bland skrot på en öppen plats. Den bilden  hämtade jag från en väldigt mycket vänstervriden tidskrift utgiven i Berlin omkring 1968.

+++

Artikeln tidigare publicerad i min bok VALPEN MÖTER OTHELLO, Hammarströms förlag 2005. Här obetydligt uppdaterad.

Nietzsche och Taorminas nakna gudar...

Bo I. Cavefors

TAORMINAS UNGA NAKNA GUDAR - NIETZSCHES ÖVERMÄNNISKOR?

Artikeln tidigare publicerad i bl.a. Hufvudstadsbladet, Helsingfors (27.7.1989).

Här obetydligt renoverad. Illustrationer: Wilhelm von Gloeden (1856 - 1931).

Den sicilianska staden Taormina ligger på Monte Tauros sluttningar med en fantastisk utsikt bort mot vulkanen Etna. Denna gamla grekiska koloni har i årtusenden lockat turister. Grekisk kärlek  är en av platsens huvudattraktioner. Johann Wolfgang von Goethe var den förste bland de främste från vår tid som trampade de branta grändernas kullerstenar. Efter honom kom under andra hälften av 1800-talet och i början av 1900-talet en rad berömdheter ur det manliga europeiska etablissemang som älskade unga pojkar, Karl Friedrich Krupp, kronprins August Wilhelm, Oscar Wilde, Stefan George, André Gide. De upptäckte Taormina genom Wilhelm von Gloedens^{Se: Bildbilaga.} fotografier med nakna sicilianska pojkar, bilder som än idag flyger ut över världen.

Sedan Friedrich Nietzsche tröttnat på det baselska borgerskapets bigotta och intriganta tisslande och tasslande, tog han käpp och kappsäck och begav sig till Italien. Där växer såväl citroner som apelsiner. Höjdpunkt på det mångåriga Italienvagabonderandet var inte matroserna och hamnpojkarna i Genua, utan en tids vistelse i Taormina med jakt på bronsglänsande nakna unga kroppar. I Taormina fann Nietzsche sin son Zarathustra; i en vacker brunhyad pojke upptäckte han sin Övermänniska.

Så menar i vart fall Joachim Köhler, född 1952 och filosofidoktor [1989!] i Würzburg med en avhandling om Nietzsches "Fröliche Wissenschaft" [Glada vet(en)skap], Zarathustras Geheimnis. Friedrich Nietzsche und seine verschlüsselte Botschaft (Greno Verlag, 1989). Köhlers avhandling är en ganska häpnadsväckande historia om de mindre kända sidorna hos den blide filosofen.

Det har alltid, även idag, varit tabu att tala högt om författares homosexualitet trots att homoerotism som filosofi och som praktisk handling ofta positivt påverkat diverse författarskap. Thomas Mann försökte bryta diskretionsmuren då han 1930 i en föreläsning om August von Platen talade om dennes "exclusiv homoerotischer Anlage". Nietzschekännare som Erwin Rohde, Ludwig von Scheffler, Wilhelm Stekel, Curt Paul Janz, Werner Ross och många andra har antytt homosexualiteten men sällan analyserat den och placerat den i centrum av Nietzsches sökande efter skönheten och en intensivt sexuell kärlek som kan fördriva marorna.

Bland alla nedhyssjade Nietzschehemligheter är således hans homoerotiska glädje den mest förtegna och bäst bevarade: att filosofens syfilis snarare hade sitt ursprung från en pojkbordell i Genua än från en kvinnlig prostituerad i Leipzig eller Köln. Än idag vandrar Nietzsche som ett osaligt offer omkring i filosofihistorien; som ett osaligt offer för sina renhetsivrande och maktberusade lärjungar. Skuld till detta har i inte ringa grad filosofens syster, Elisabeth Förster-Nietzsche, som likt en eldsprutande drake kämpade för broderns image av maktelitistisk gudfader. I praktiken innebar det att den självsvåldiga systern förstörde brev och anteckningar och möblerade om i broderns manuskript så till den milda grad att Nietzsche, om han förblivit frisk och haft tillfälle läsa vad som utgavs under hans signatur, möjligen möjligen känt igen sina ord men knappast sina intentioner. Systerns kriminella verksamhet skedde för att trolla bort Nietzsches "hemligheter". Finns inte sanningen just i hemligheterna?

Nietzscheentusiasterna hävdar ofta att filosofi intet har med kroppen att skaffa. Nietzsche själv menade det rakt motsatta, att det är omöjligt för en filosof att "skilja mellan själ och kropp" och likt Dionysos älskade även den exhibitionistiska Zarathustra  att visa sig naken. Nietzsches egen kärlek till nakenhet är uppenbar för alla (utom möjligen för svenska nietzscheaner som förefaller sakna såväl blod som kött och känslor) men modet fattades honom att fullt ut leva ut sin längtan efter pojkars skönhet. Han vågade inte ens ta några försiktiga danssteg förrän vansinnet slagit honom till marken i Turin 1889, och han därefter sökte tröst och skydd hos sin mångårige vän Baselläkaren Franz Overbeck. Alltsammans patetiskt, tragiskt, sorgligt.

Freidrich Nietzsche längtade efter en värld fylld av nakenhet och skönhet, en värld som skulle vara som en pånyttfödd antik värld, men han dolde denna längtan bakom hatet gentemot den småaktiga och inskränkta värld han tvingades leva i. Det är först när forskare som Joachim Köhler knyter samman människan Nietzsche med filosofen Nietzsche som han blir varm, mänsklig, väl värd all beundran, trots de vedervärdiga mustascherna som dolde en sensibel mun.

I Köhlers omfångsrika biografi följer man Nietzsche alltifrån barndomen i det protestantiska kyrkoherdehemmet, faderns alltför tidiga död, åren vid det stränga skolinternatet Pforta  -  ett före detta cistercienserkloster som förvandlats till luthersk läroanstalt; där väcktes Nietzsches sadomasochistiska homoerotism  -  universitetsstudierna, professuren i Basel  -  där han var omtyckt av studenterna men föraktad av professorskollegerna  -  konflikterna med Cosima och Richard Wagner och fram till åren då han visserligen frös och svalt men äntligen fann sina pojkar, ständigt på väg mellan Genua, Rapallo, Gardasjön, Rom, Neapel, Sicilien och  -  Taormina. Köhler interfolierar det biografiska materialet med Nietzsche-texter. Vad får man ut av det? Jo, det är märkligt så väl Nietzsche kontinuerligt i aforismer och dikter beskriver sina erfarenheter och irrfärder. Köhler menar att Nietzsches författarskap är ett den manliga homokärlekens segermanifest, men att filosofen skickligt försöker dölja detta genom omskrivningar som blir begripliga endast för den i homoerotism invigde, för den som känner igen och kan tyda signalerna.

Nietzsche förträngde inte sin homosexualitet utan utgick ifrån den i sina försök att radikalt förändra västerländskt tänkande, menar Köhler. Och då kan man fråga sig om alla de självutnämnda svenska Nietzscheexperter som helst inte vill höra talas om Nietzsches homosexualitet, i själva verket är en ynklig skara smygbögar?

Nietzsche förde kampen mot kristendom, vetenskap, moral, sunt förnuft  -  d.v.s. snusförnuft  -  och metafysik i Dionysos namn, den befriade och befriande sexualitetens gud. Köhlers argumentation är i och för sig inte ny, den förekommer då och då i tysk och italiensk Nietzscheforskning, kanske även annorstädes.  I tysk filosofi och i tysk filosofihistoria har man alltid inordnat ensamvargen Nietzsche i den klassiska rekvisitan, men man har även där tidigare glömt bort människan Nietzsche. Berömd är Martin Heideggers interpretation att begränsa Nietzsche till rollen som en viljan-till-makt-filosof. Köhler menar att detta är ett ensidigt betraktelsesätt, denna vilja-till-makt måste spaltas upp i enskildheter och sättas in i sitt metafysiska sammanhang.

Förmodligen har ingen lika träffsäkert som Thomas Mann sammanfattat Nietzsches filosofi, när han talar om den som en "renässansesteticism" som i sin vitalitet och i sin vilja följer instinkten snarare än intellektet. Köhler fortsätter Manns tankegång och menar att denna instinktsfilosofi trots allt har ett bestämt syfte och därför blir dunkel och lätt kan missförstås eftersom Nietzsches instinkter är en del av hans "hemligheter".

I Tyskland drog Köhler på sig kritik från de Nietzschefanatiker som i filosofen endast ser inspiratören till läran om den viljestarke maktmänniskan. Man kritiserade Köhler för att i bevisföringen koncentrera sig på tillfällen, episoder då Nietzsche släpper fri sin latenta, ängsligt hemlighållna och under tusen masker dolda homosexualitet.

Köhlers argumentering för att Nietzschees homoerotism fick sitt genombrott i Genua i januari 1882, är emellertid fascinerande och låter övertygande. Då planerade Nietzsche att med vännen Paul Rée resa till oasen Biskra i Nordafrika, som tolv år senare besöktes av André Gide. Jamenvadå… oasen Biskra? Ja, oasen Biskra fungerade på den tiden ungefär som storstädernas mer lättillgängliga bögsaunas idag. Spjutspetsen riktar Köhlers kritiker även mot avhandlingsförfattarens påstående att det var von Gloedens fotografier som lockade Nietzsche till Taormina och att den vandrande filosofen vid åsynen av de bronsbruna nakna pojkkropparna på Siciliens stränder äntligen och just där fann Övermänniskans sentida ättlingar.

Varför inte? Köhler må stundom ibland väl hårt pressa sista citrondropparna ur vissa argument, men de faller naturligt in i helhetsbilden av Nietzsche för den som tidigare inte låst sig vid honom som en "maktfilosof". Köhler pläderar för en öppnare, friare och i all sin tragik dock ljusare och mer erotiserande syn på Nietzsche, han gör honom lättillgängligare, mänskligare och viktigare. Att detta stöter de nietzscheaner för pannan som i intellektuell maktberusning lagt sig till med olater som filosofen själv tvingades maskera sig med för att rädda sin själ från världens och kollegers ondska, får man ta med en klackspark.

sebastian saar : dikt

Sebastian Saar



Dikt


1.
En återvändande mitt.
En väntans natt.
(Ordens stillan antyder dess exakta innebörd.)


Vår återfödelse är inte vår egen.
Vi har måst skiljas åt. 


Igenkännandet möjliggörs.


Dagen har inte ännu inte randats.


Våra skillnader(s) nu har inte tydliggjorts. 


Skuggan för sin skarpa skärpa.
(Smärta råder inte över tyngden)


Tidens baklängesmoln skapar (istället) monstruösa skepnader
vi gjordes tvungna att bevista.


Betvingandet av solen gjorde därmed kroppar utbytbara.


Natten tillhör våra tystnader dagen givit sken.


Fortgående
(låt oss börja om) 
Ett annat ansiktes ansikte talar blott/endast? i substantiv.


Det konturlösa leendet.
Vi har aldrig mötts så här nakna. 


Visst föraktar jag sång. Min egen såsom andras.
Men en röst annorstädes är den blott änglar kan förringa. 

Den vakar, iskallt, i en annan del, återbördandes.





2.
(dagen
En skärva måne. Låt det vara det första tecknet.


Din egen historia. Konkav åsyn. Slumrandets gytter. )
Försjunken till spillrande kropp. Krampande händer. 


Om våra ord andas mellanrum
är det avståndet i andetag, (ett enskilt hjärtas rytm)


Att växa i tystnader som dessa-
Att med linjer och streck förråda och avtäcka vävens andning.


Med dina händer. Där ditt huvud funnit tröst. Sveper du nu värme kring.
Alfabetisk smärta förvandlad till sömn. 




3.
(sömnen)e o 


Det bröstkrypande vänstra
äter händernas förmåga 
Man vill sällan 
tror sin egen hjärtskada
men när den kryper som sista andetag (utan luft)-
revben har ju en en skapande livskraft.              Uppstår
Ingen gråt – blott stråt. 


Det haltandes perspektiv – är en åker du känner så väl.
Vi växte upp bland dem, 

PAULUS

PAULUS

Drawing by William Zarate

+

Carlo Maria Martini S.J.

Den Helige Paulus bekännelser

william zarate x 3 (video)

william zarate x 3

Bo I. Cavefors / Don DeLillo : UNDER JORD

Bo I. Cavefors

THE REALLY AMERICAN WAY OF LIFE

Don DeLillo (*1936, föräldrarna invandrade italienare, uppvuxen i Bronx, NY) fick idén till UNDER JORD när han för några år sedan läste New York Times av den 4.10.1951 med nyheten att Sovjetunionen smällt sin första atombomb. Originalets titel UNDERGROUND borde det svenska förlaget behållit; UNDER JORD leder tanken till begravningsbyrå, men DeLillo sysslar inte med jordfästningsritualer.

Sedan trettio (2001!) år är DeLillo en i USA uppskattad och flitigt belönad författare. Han rör sig utanför kvasiintellektuella cirklar. Kritiker jämför honom med Psychon, Faulkner, Hemingway och Roth. Thomas Psychon  har visst fog för sig; det absurda fascinerar dem båda. Övriga icke. Mer logiskt att placera DeLillo som efterföljare till Henry Miller (THE AIR-CONDITIONED NIGHTMARE) och till Jack Kerouac (ON THE ROAD), och till Robert Penn Warren, den gamle segretaristen som mot alla odds 1957 gav ut SEGREGATION; i min anmälan av boken i AB (57.07.14) citerar jag författarens "I don't think you can live with yourself when you are humilating the man next to you". Exakt så lyder DeLillos humana, sociala och katolska budskap. Idag.

Som Kerouac är DeLillo och hans berättarjag ständigt ontheroad,  på väg bort från bandidos och andra magra skuggor i Harlem, bort från kalla krigets verklighet och skräck, som tonåring på jakt efter reliker, tex baseballbollen i det vinnande slaget. Att fånga ögonblicket, molnet vid himmelsranden, att genomskåda Sinatra och Lenny Bruce, CIA-chefen Hoover och  andra politiska maffiosos på stadionläktaren eller som tjuvtittande smygbögar, är delar av den luftkonditionerade mardröm som stämplar USA och som DeLillos råttfälla fångar.

DeLillos beskrivning av fyra decenniers kallt krig känns igen: atombomber, Nixon och Kennedy, nukleära-kriget-hot,  Korea, Viet Nam; en ständigt pågående statsterrorism som föder oro, ängslan, ljug och falsk patriotism. I denna fasansfulla värld måste människor överleva och hitta en brödbit för dagen. DeLillos berättarjag är en poesins paranoiker som berättar om ett USA  som lever i DÖDENS TRIUMF (prologen), torterade av DAS KAPITAL (epilogen) som "bränner bort nyanserna i en kultur" som skapar "nationsledare" vilka vill "förlänga sina skuggor över territorierna", godsaveamerica. DeLillos roman är aktuellare idag (ej endast 2001 utan även 2012...) än när den skrevs: här talas om de båda WTC-tornen i NY ("med gungande lyftkranar på krönen"), då "makt betydde nåt".

I kalla krigets skugga praktiseras skilda former av sexuella relationer, utanförskap  och kulturarbetaraktiviteter, som en smågalen konstnärinnas installation med 230 flowerpowermålade stridsflygplan ute i öknen. DeLillos roman,  895 sidor infall, utvikningar, samtal, reportage,  spretar åt alla håll men trots detta är linjen klar, ingen kan missta sig på författarens avsikt: att som Miller och Kerouac beskriva det USA som refuserats av de rosafärgade finansbladen och inte inbjudits till generalkonsulatens kanapépartajer. DeLillo utgår från tre katolska spiritualiteter, kartusianernas, franciskanernas och jesuiternas. När jag började läsa boken hade jag inte väntat mig finna en så klart uttalad katolsk viljeinriktning och än mindre att här läsa så utomordentligt bra  -  korta och exemplifierande -  exempel på krafter som, i den mån de förmår, motverkar det politiska och kapitalistiska kapital som styr och ställer. I ett av kapitlen förs en diskussion, som inledning till ett samlag, kring en kartusiansk 1300-talsmystiker och dennes ICKE-VETANDETS MOLN, en klassiker. Bokens berättarjag: "Det är möjligt att vi kan känna Gud genom kärlek eller bön eller med hjälp av syner eller LSD, men vi kan inte känna honom med hjälp av intellektet". Eller, för att tala med DeLillos jesuiter, som lärde honom "att undersöka saker och ting för att finna dolda innebörder och djupare sammanhang" och "respekt för andra sätt att tänka och tro". Detta konkretiseras i några kvinnliga och manliga franciskaners verksamhet bland hemlösa, sängliggande, orörliga och hungriga husockuperande tonårspojkar som håller till i slumområdena vid fattigkyrkogården på Hart Island - star den beryktade Moonman 157,  Ismael Muños, som taggade  tunnelbanevagnar och såsmåningom exploderade som myt, idol och kulturmaffians kulturfetisch. "De hälsade på barn med syrgastuber bredvid sängen." Bland skrotbilarna gömde sig den tolvåriga Esmeralda som våldtogs och slängdes ned från ett tak. Taggargrabbarna sprayar "Esmeralde Lopez. 12 år. Pesjydad i Himeln".

Ingen av dem skulle ha lyckats krångla sig igenom svängdörrarna och förbi de beväpnade säkerhetsvakterna i det World Trade Center som numera ligger i grus och guldtackor  - men de fullsprayade vagnarna fortsätter switscha förbi perrongerna för nya skjut ini tunnlarna.

Don DeLillo skriver om the really american way of life och det  är något helt annat än den american way of life som det skrävlas om av ledarskribenter och politiska megafoner.

+

Don DeLillo UNDER JORD

Översättning av Rebecca Alsberg

Inb., 895 s.   Atlantis, Stockholm 2001

Recensionen inkl. collage publicerad i KvällsPosten 2001.

Copyright ©Bo I.Cavefors, Malmö 2001

Bo I. Cavefors : Dröm (2)

Bo I. Cavefors

DRÖM (2)

”du som tror på gud…”…

säger han -

det vidriga hånleendet,

elakheten…

jag trodde

detta tillhörde

det förflutna, att

detta lagts

bakom mig…

har överlevt

alla decennierna

efter barndom och

tonåren…

men:

plötsligt en natt

drömmer jag verkligheten:

”du som tror på gud”…

det vidriga hånleendet

dyker upp

natt efter natt,

letar sig in

i mig under

dagarna…

…outhärdligt

+

Dröm (1)

william zarate : erotica...

william zarate : erotica

model: bo i. cavefors

william zarate : qualis artifex pereo - finis...

...after the performance

qualis artifex pereo - finis

by

martin bladh & bo i. cavefors

william zarate : black erotic art / 6 new paintings...

aryan kaganof : sture johannesson / bo i. cavefors....

may 6, 2012

both transgression axioms

filed under: kagapoems — abraxas @ 10:40 pm

transgression axiom #1 (for sture johannesson)
in repressive societies
the quality of the transgression
is always directly proportional
to the quantity of the
repression


trangression axiom #2 (for bo cavefors)
the particular form this transgression takes
is an inverted mirror held up to the dominant
repression of the culture. the necessary inversion
of this mirror is described as perversion by the repressive
culture which itself is perverted. the paradox of transgressive
artists and thinkers: they are the true patriots and intellectuals
of exactly the cultures whose repressive rules they transgress.




aryan kaganof

EFTERLYSNING : lundagård, lundalynnen, cavefors

EFTERLYSNING!!!

Under decennier har lundastudenternas lundatidskrift LUNDAGÅRD publicerat Q-verser. 

På sid. 132 i samlingsvolymen ”Lundalynnen. 110 Q-verser samlade 1968-1978” (Lundagårds Förlag, 1978) figurerar jag som objekt (se texten nedan…).

Jag har alltid undrat VEM som skrev denna vers. Det skulle kännas rogivande att äntligen få reda på vem det var. Någon som vet?

+ + + 

Cavefors, Bo / Med sina drygt halvt tusende titlar lägger han de flesta champions i lä. Omger sig därför huvudsakligen med hundar, vilka har mycket att lära av sin husse när det gäller att vara på bettet. C. sörjer för det litterära blodet i stadens röda ådra. Är lika stor i Lund som Bonnier i Stockholm, fast tvärtom.

”Ge mig en kvart om dagen
och jag skall redigera Lundagård!”
sa du en gång i kraftfull Tammersk anda
- men man refuserade en så pass hotfull vård.

Ändå förde ödet dig till ett chateau
bara några stenkast från Sandgatan 2.
Där ger du ut, men aldrig upp
- du fruktar ej ens Coeckelberghs med sin tupp.

Världsförklarare och andra dårar,
poeterna med sina tårar,
de tungrodda, de balla
- du har förlagt dem alla.

Det enda som du aldrig mäktat
är att sitta med armarna i kors
- var skog har nog sin källa
men ej var lund sin Cavefors.

Foto : Ingemar Leckius, 1977.