Portrait : Bo I. Cavefors
Artist : Lena Mattsson, 29:XI:2013
+
Mårten Björk
WHEREVER BEYOND THE WORLD
When Bo I. Cavefors writes he let the people, outlaws or not, act as if
they already was emancipated, as if they are absolutely unaffected of the
normal models for a society. As if they are nonmembers of our world.
”He love to act nude right in front of
the mirror with a blue-green border. The
mirror lean a little. When he get closer to the mirror it seems as if the
reflection should crumble him.” The anxiety is qualified because the I in the
autobiographies by Bo Cavefors’ Childlich memoirs (Barnsliga memoarer) and The
whelp as a young man (Valpen som ung man) is an natural force essential to rule,
it can fall down from the mirror and crush the boy when ”alone at home in the
summercottage, he place himself (…) in front of the mirror, looking at his
reflected image, with the hands he caress his rump, he stretch his chest…”. The reality is to cement oneself as
another boy, to control himself as another person, to control himself from the
point of a stranger authority. The exhibitionist soon learn that dissipations
denigh discipline and asceticism; ”He develop his capacity, and he has this
ability already from very young years, to survive when he even when the day is
a day of liberty, black the shoes every morning, take care of the clothes, wash
them, sew loosen buttons, read books and papers, study, visit the theatres, go
to church. All these actions give his spirit and body energy to endure when
horniness and hankering force Jacco and him to excesses and debauches.”
The boggerlife
in Malmö, London
and elsewhere in the 1950-, 60- and seventies are attempered, because there
even are the trivias prosaical trivialities... Bookreading, the studies, involvements
for theatre and the church are engagemants which prevent Cavefors, his
ghanesian lover Jacob, and all the other boys he love and all of them are friends and each other’s lovers since the
years at the Jesuit boarding school off London, to go to “the hell [which] was
welcoming them when they sniffs cocaines and on evenings and nights carouse the
pubs in the Covent Garden quarters.” Everydaynesses, the loathing and the externality of
system of rules and disciplin, protect them not specially from the risk to go
to hell but also influence their experiences from that nightlife we even in a
city like London get in embowered darkness of parks and gaysaunas: ”When
horniness throw them to borders of
insanity they strike to Hyde Park, the bushes between the park area and Park
Lane, or they strike to St. James’s Park, strip quite nude and offer themselves
as buckshees to men, or they fuck each other. ( … ) Not so far away they can
hear the speakers, the politicos, the preachers and the buskers at Speaker’s
Corner, on Park Lane
flow the night-traffics, on the sidewalks whores parade and in the
Myfairapartments families flock for evening meal. Fraternaly part preachers and
the striplings the same world but a sightless border separate reality from
reality. The striplings separates and run over the Myfairrealities, because the
night never clue the day.
It’s my believe that Cavefors has an
absolute animus to think and act in relations and totalities, ergo how his
Mayfairexistence de facto impact on his and his friends life on the other side Park
Lane, in the darkness of Hyde Park, how night and day really is a twentyfourhour
tour, a greater textural totality, how standards/rules and estimates not can be separated as oil and water;
conclusion: the Caveforslife is for some people very provocative. To surrender
as well the Mayfairsociety as its backbiters repulsion to live beyond the world
is the true snag. Because, to captivate this position should be to abjure that
sovereign power which is a result of the impotence to add one world to another one,
in the repudiate to comply that canoncial folkways and political tactics build
on your identification with yourself by analogy with others, identification
with enemies and friends, but Cavefors intend that it, in spite of everything,
is the egos of itself who is the other; you only need the mirror-image, and you
are certified, and you know you exist. Because the I point the versus
externatility, indicate the whole life.
Is Cavefors a provocateur? Hardly. His activity is that of an
exhibitionist. It’s enough to read some of his essays to understand that his
story is one and the only one: his own. Not even in his critics, in his plays
and performanceactions he vary the tonic, it’s one and only one and sound
always alike. It break from that impersonal power there is attested in
something so petty as indicative as the verity of a lonely life.
In traditions of the Christianity the
truth hypothesise more as a question about light transmitting capacity than as
correspondence or coherence. The same in the life and writings by Cavefors: the
unman and the laying bare, are acts interveawed with features of abasement and
enjoyment. It is a lusthermeneutic when the confession relate to the genitals
as a tucker ideal where all analyses has the start and final. Cavefors’
delineation of the life (living) is constantly sexualized, but unproblematic,
something only pay regards to the intensity of the enjoyment in its fulfilment.
The sexuality remain practice and concolidate no identity necessary for some
extraordinary form of sexual practice. The informality of the sexual activity
is what it must be up to. Some fine lines comes in the description from the
boarding school in Osby, Sweden, where Cavefors (ten years old) was a year when
he had finished the elementary school: “When he a year later get to a boarding
school in Göinge he and his friends Tom, Claes and Björn sometimes lock the
door for to masturbate and suck eachother and talk and fantasize about the
girls.”
The confession behaves to the sex but not to a code (an act) or to a
alreade existent identity. Cavefors’ melancholy longing for love and his
sexhungerworks have its origin in the western literature of faith and its culture,
but, paradoxically Cavefors’ works stand apart from its most symbolized
characteristics; the glorification, the explanation. In his works there are no
explication why he is more magnetized of men than females, or why sadomasochism
or pang for him is pure enjoyment. If you get any explanation it is abstract
Manichean and irrelevant: the flesh is depraved, God is only interested of our
spirit, our amour and our purposes – and that may be our guidelines the whole
life. And, concern to sexuality and normbreaching, the works by Cavefors are
absolutely lack of breakdowns. The strip in itself outwear the avowal and make
its explanationvalues empty. And it is created very articulated on a stringent
prose without mercy. All intents are as if they are present in the words disrobe
of the truth, rude depicted through the transparent sentences.
This promtly ivorydiction is the absolutely
contrary to all sentencelarded icebergprose. Cavefors carve a break from the
subsistence and exemplify a life wherever outside the world. A life where the
values and its equivalence-elements are suspended and where intentions not can
be attached to facts because white always is white and black noir, never
hoity-toity and never inferiority – unable to be compromised, compared to or
rated. An Utopia, for certain, but an utopia here and now, where the prose and
the life the prose attest on a very radical way break off the idea about sexuality
as discoursespawned sociality, as all literature of confession, because the
works naiveé oppose every relate of an act to a canonical model of explanation.
Whoever are indignant of Cavefors and his works are presumably persons who
dreads the radical transformation our manners and habits should be if the
system of norms Cavefors try to write himself out of, will be demolished. In
his works the individuals, outlaws or not, act as if they already was
emancipated, as if they are absolutely unaffected of the normal models for the
society. As if they
not are members of our world.
Copyright©Mårten
Björk, 2007, 2013.
+
+
Mårten Björk
VARHELST UTOM VÄRLDEN
I Bo Cavefors verk agerar
människor, normbrytande eller ej, som om de redan vore frigjorda, som om de
vore fullständigt opåverkade av samhällets rådande normer. Som om de inte vore
av denna värld.
”Han
älskar att stå naken framför spegeln med blågrön målad ram. Spegeln lutar en
aning. Ställer han sig tätt inpå den, verkar det som om spegelbilden skall
ramla över honom.”
Oron
är befogad för jaget är i Bo Cavefors självbiografier Barnsliga memoarer och Valpen
som memoarer en naturkraft nödvändig att hålla på stången, det kan rasa ut
ur spegeln och krossa pojken som när ”han är ensam hemma, ställer (…) sig
framför spegeln i sommarvillan, ser sin spegelbild, smeker stjärten med handen,
spänner ut bröstkorgen”.
Vad
det handlar om att är befästa sig själv som en annan, styra sig själv ifrån en
utomstående främmande instans. Exhibitionisten lär snart att utsvävningarna
kräver sin tukt och askes; ”Han utvecklar förmågan, som han har också som
liten, att överleva genom att följa vissa av honom själv uppställda regler –
att stiga upp tidigt på morgnarna även om dagen är fri, att borsta skorna varje
morgon, sköta kläderna, tvätta dem, sy i lossnade knappar, läsa böcker och
tidningar, studera, gå på teater, gå i kyrkan. Detta ger honom styrka för själ och kropp att tåla påfrestningarna när kåthet och längtan driver Jacco och honom
till excesser och njutningar.”
Böglivet
i Malmö, London och annorstädes under femtio-, sextio- och sjuttiotal
tempereras av trivialiteternas prosaiska alldaglighet. Bokläsandet, studierna,
kyrk- och teaterbesöken är vad som hindrar Cavefors, hans ghanesiska älskare
Jacob, och de andra pojkarna han älskar och lärt känna i jesuitskolan i Surrey,
att falla ned i ”avgrunden [som] ligger välkomnande framför dem när de sniffar
kokain och under kvällar och nätter driver runt på pubarna kring Covent
Garden”.
Vardaglighetens
kyla, ledan och objektiviteten i regelverk och disciplin, skyddar dem inte bara
från fallet utan häftar av sig på erfarelserna av det nattliv som även i en
stad som London förpassats till parkers och saunors skyddande hägn: ”När
kåtheten kastar dem mot vansinnet går de in i Hyde Park, i buskagen som skiljer
parkområdet från Park Lane, eller skyndar ner till St. James´s Park, klär av
sig nakna och bjuder gratis ut sig åt män, eller de älskar med varandra. (…) På
avstånd hörs talarna, politikerna, predikanterna och musikanterna vid Speaker´s
Corner, på Park Lane flyter kvällstrafiken, på trottoaren på andra sidan Park
Lane paraderar lyhxoror och i hyreshusen in i Myfairkvarteren samlas familjerna
till kvällens måltid. Luften fylles av ljus och ljud, men inne i parkens
buskage är det nattsvart.” Predikanterna och ynglingarna delar broderligt samma
värld men en osynlig gränslinje skiljer verklighet ifrån verklighet.
Ynglingarna separeras och blir oavhängiga Myfairtillvarons realiteter eftersom
natten inte känner till någon dag.
Jag
tror att det är denna ovilja hos Cavefors att tänka i relationer och
totaliteter, hur Myfairlivet de facto inverkar på livet som förs på andra sidan
Park Lane, hur natt och dag utgör dygnet, en större strukturell helhet, hur
normer och värderingar inte kan separeras som olja från vatten, som från och
till provocerar med Cavefors verk. Att underkasta sig såväl Myfairsamhällets
som dess belackares ovilja att leva varhelst utom världen är den egentliga
stötestenen. För att göra detta skulle vara att förneka den suveränitet som
kommer av oförmågan att hänga upp det ena på det andra, i vägran att lyda de
vedertagna sedvänjor och politiska metodologier som bygger på att man
identifierar sig själv genom andra, genom vänner och fiender, för Cavefors är
det trotsallt självet själv som är den andre; man behöver endast spegelbilden
för att bli bekräftad, för att veta om att man finns. För jaget pekar ut, mot
utsidan. Mot det som inte hör livet till
Men
är Cavefors verkligen en provokatör? Knappast. Hans verksamhet är
exhibitionistens. Det räcker med att läsa ett fåtal av hans essäer för att
begripa att han endast har en historia att förmedla: sin egen. Inte ens i sin
kritik, sina pjäser eller performanceaktioner varierar han grundtonen, den är en
och ljuder ständigt likadant. Ljuder av den opersonliga kraft som är belagd i
något så fjuttigt som vittnandet om sanningshalten i ett ensligt liv.
I
kristen tradition framställs sanningen mer som en fråga om transparens än
korrespondens eller koherens. Så hos Cavefors, där utblottelse och
blottläggande är akter sammanvävda med moment av förnedring och njutning. De
leder till en begärshermeneutik där bekännelsen relateras till könet som fix
idealpunkt där all analys har sin början och slut. Cavefors
skildring av livet blir därför städse något sexualiserat om än oproblematiskt,
något som endast tar hänsyn till njutningens intensitet. Sexualiteten förblir
praktik och befäster inte någon identitet som i sin tur leder till en viss form
av sexuell praktik. Enkelheten i den sexuella aktiviteten är vad det kommer an
på. Ett bra exempel är skildringen av livet i internatskolan i Osby som
Cavefors gick i sedan han gått ut folkskolan: ”När han något år senare kommer
till en internatskola i Göingebygden brukar han låsa in sig med några kamrater,
Tom, Claes och Björn, och de runkar och suger av varandra medan de pratar och
fantiserar om internatets flickor.”
Bekännelsen förhåller sig till
könet, men inte till en lag eller en redan existerande identitet. Cavefors melankoliskt
kärlekstörstande och sexhungrande verk är därför rotad i den västerländska
bekännelselitteraturen, men bryter paradoxalt med dess mest kännetecknade drag:
förklaringen. I verket saknas förklaring till varför han attraheras mer av män
än kvinnor, eller varför smärta skänker njutning. Om förklaring ges är den så
abstrakt manikeistisk att den är betydelselös: köttet är fördärvat, vår ande,
vår kärlek och vårt uppsåt är vad Gud bryr sig om – och därför vad vi bör leva
efter. Vad sexualiteten och normöverskridandet anbelangar kännetecknas därför
Cavefors verk av en radikal frånvaro av analys. Själva utblottelsen nöter ut
bekännelsen och gör dess förklaringsvärde tomt. Detta framställs tydligt med en
kärv prosa som är skriven utan pardon. All mening liksom närvarar i ordens
blottläggande av sanningen som rått framställs genom satsernas
genomskinnlighet.
Denna
omedelbara elfenbenstornsdiktion är motsatsen till all meningsspäckad
isbergsprosa. Cavefors skär ut en bit av tillvaron för att exemplifiera ett liv
som är i men inte av världen. Ett liv där värderandet och dess
ekvivalensförhållande suspenderats och där mening inte längre kan fästas vid
fakta emedan vitt endast är vitt och svart svart, varken överlägset eller
underlägset – oförmöget att sammanjämkas, jämföras eller värderas. En utopi
förvisso, men en utopi här och nu, där prosan och livet det vittnar om radikalt
bryter med den om sexualiteten diskursproducerande samhällelighet, som
bekännelselitteraturen är del av, då verkets framställda naivitet motsätter sig
varje relaterande av en handling till en vedertagen förklaringsmodell. Den som
blir indignerad av Cavefors är antagligen därför den som räds för hur radikalt
omvandlad våra seder och normer skulle bli om det normsystem Cavefors försöker
skriva sig ut ur raseras. I hans verk agerar människor, normbrytande eller ej,
som om de redan vore frigjorda, som om de vore fullständigt opåverkade av
samhällets rådande normer. Som om de inte vore av denna värld.
Copyright©Mårten
Björk, 2007, 2013
