Monday, 12 March 2012

l'hommage à san sebastian : jacob n. & bo c.



l'hommage à san sebastian : jacob n. & bo c.

photographer: jacob
model: bo
lancashire 1966
titel: to jacob
original: 00.11.47
producer: bo i. cavefors, 2007
 
mishima, sebastian, a.o.



video


















































































Wednesday, 7 March 2012

Ignatius av Loyola : Viljan till vilja



Bo I. Cavefors:

Ignatius av Loyola - Viljan till vilja

 

 






Katoliken, den konservative revolutionären, Carl Schmitt-vännen och frejdade dadaisten Hugo Ball, ställer den möjligen retoriska frågan: ”Varför deserterar inte preussiska officerare till Ignatius av Loyola?”.

 Ignatius karakteriserar sig själv som en vandrande gesäll, som en pilgrim, när han dikterar sina minnen för Gonçalves de Câmara. Det är under de sexton första levnadsåren det blivande helgonets liv formas, innan den livslånga pilgrimsresan börjar. Är inte den unge lidande och samtidigt levandslustige Iñigos äventyr mer avslöjande för den blivande ordensgrundaren än de extatiska upplevelserna i Manresa, Jerusalem, Alcalá, Paris och Venedig? Med andra ord: är i hjärtat inte Iñigo samma människa före pilgrimsfärden som den Ignatius som tar på sig ansvaret som general för Jesu Sällskap? Är det inte i hjärtat samme man som tigger sig fram mellan vallfartsorterna och som mot livets zenit nekar lämna Rom för att fullgöra uppdraget som administratör? I hjärtat är det samme man som talar om människans totala frihet och skriver lagar och förordningar. Iñigo är den Ignatius som bryter med samhället, som avstår från ägodelar och en säker framtid som hovfunktionär, för att i brev efter brev tigga allmosor och som oroar sig för ”arvet” som skall föras vidare av ordensbröderna.

Svaret är att rätt tyda ordet frihet, trots att människan Ignatius in i döden bär med sig fler hemligheter än någon annan ordensgrundare. Frihet är att rätt kombinera karisman och sinnelaget hos en man som talar om mystikens nåd och samtidigt är redo att organisera det glada budskapet.

+ + + + +

Iñigo, född 1494, är yngst av elva syskon, son till Beltrán Ibañez de Loyola och Maria Sánches de Licona. Sju pojkar och fyra flickor. Möjligen är Sancha ett utomäktenskapligt barn. Modern dör när Iñigo är sju år. Fastern Magdalena de Araoz, blir en älskad styvmor. Under sju år, fram till faderns död, utövar den djupt religiösa Magdalena ett avgörande inflytande på den unge släktingen.
  
Livet på Loyolaborgen, som i dag är ett jesuitkollegium, vet vi föga om. I testamentet den 21 juni 1496 skriver den äldste brodern, Juan Pérez de Loyola, innan han går ut i striden och dör och avslöjar att han har två utomäktenskapliga barn med två ogifta kvinnor. Brodern Hernando emigrerar 1510 till Amerika    vidare öden okända    och brodern Pedro López de Oñas försörjer sig som präst och rektor i Azpeitia och efterlämnar två utomäktenskapliga barn när han avlider i Barcelona 1529.

Detta är en vanlig familjehistoria inom dåtidens adel. Äldste sonen ärver allt och de övriga tvingas söka lyckan som äventyrare eller genom äktenskap. I en stor brödraskara blir alltid någon präst. Även Iñigo anlägger tonsur.

På borgen Loyola tillhör katolsk tro traditionen. Det innebär emellertid inte att man inte är troende, men man stödjer tron på dogmer bekräftade genom vallfarter, välgörenhetsarbete, gåvor och patronat.

Denna katolska tro låter sig väl förenas med ytlig livsföring. Förebild är Borgiapåven Alexander VI och den katolske Ferdinand, som har en familj vid sidan om familjen som ingår i hovceremonielet. Familjen Loyola accepterar denna livsform. Tron är en del av de traditioner som även kräver ära och tapperhet. Vid tillfälle roar man sig. Inom familjen finns två utomäktenskapliga barn, pojken Juan Beltrán och flickan Maria Beltrán, som blir ordenssyster.

När Iñigo är fjoderton år dör fadern. Sonen är myndig och kan inte längre räkna med syskonens, svågrarnas och svägerskornas hjälp. Han blir page hos den kastiljanske kungens finansminister. Juan Vélasques de Cuellar. Iñigo växlar över från det vilda livet i Loyola till det än vildare livet vid det kastiljanska hovet. Han stannar i elva år. Visserligen hävdar historiker som enbart läser dokument, att drottning Isabella och kardinalen Cisneros tuktar hovets kvinnor och män, men de glömmer att Isabellas efterträderska hos Ferdinand är Germaine de Foix, en sexbesatt, rundnätt och alkoholiserad förförerska. Skattmästaren Juan de Velásques hustru Maria de Velasco har givits det trevliga uppdraget att organisera hovets nöjesliv.

Vad gör Iñigo i denna värld av utsvävningar? Naturligtvis störtar han sig huvudstupa in i de frestelser som bjuds hovets pager. Samtidigt drömmer han om att bli soldat och hjälte, men eftersom det inte finns något land att erövra söker han äventyret i kärlekssmek och efterföljande dueller. Iñigos förste biograf, Ribadeneira, beskriver Iñigo som en ung man med smak för eleganta och vackra kläder. Han är stolt över sitt blonda hår, putsar naglarna lika ivrigt som han blänker stövlar. Iñigo beskrivs som ”fräck och krävande, alltid klädd i läder och rustning, beväpnad med värja och pistoler och med långt blont hår under den lila baretten.”

I tidens riddarromaner söker han hjältar att identifiera sig med. Men den fräcke pagen nöjer sig inte med att drömma. 1515 reser han hem till Loyola och från det besöket har bevarats ett rättegångsprotokoll där Iñigo och brodern kaplanen beskylles för att ”ha förgått sig” och trakasserat borgarfruar på ett sätt som Ribadeneira betecknar som resultatet av Iñigos svaghet för ”kvinnor, spel, dueller och vapen”.

Efter Ferdinands död 1516 råkar Iñigos välgörare, skattmästaren, i onåd hos den nye kungen. Iñigo tar tjänst hos hertigen av Navarra, Antonio Manrique. Hertigen ger Iñigo förtroendeuppdrag och han hör till furstens livgarde, gente de caballo. 1520 deltar han vid återerövringen av Nájera men vägrar ta emot sin del av krigsbytet. Året därpå beordras Iñigo stifta fred mellan de stridande parterna i provinsen Guipuzcoa. Det lyckas han med.

Så följer händelserna vid Pamplona. I sig obetydliga om det inte vore för att Ignatius av Loyola förvandlat historien till historia. Comuneros revolterar mot Karl V. Hertigarnas uppror mot kungen följer på folkets uppror mot adeln. Franske Frans I inser att detta är rätt tillfälle att hjälpa herrarna från Navarra, Frankrikes bundsförvanter, att återta makten i Kastilien. Flertalet navarranska medborgare har aldrig accepterat att regionen blivit en del av den spanska kronan. Man sätter sitt hopp till de anstormande franska trupperna, vilka ser fälttåget som en promenad mot lättvunnen seger. Pamplonaförsvararna förhandlar med fienden. Måndagen den 20 maj 1521 tågar André de Foix in i staden. Endast fästningens soldater bjuder motstånd. Iñigo de Loyola är motståndarnas eldsjäl. Kampen är ojämn. Iñigos styrkor håller ut i två dygn, till dess hjälten skadats. En kanonkula krossar ena benet och skadar det andra. På bår bärs han av borgare från staden Navarra hem till Loyola. Under konvalescensen förvandlas soldaten Iñigo till Ignatius av Loyola.

Medan striderna om Pamplona pågår profileras Iñigos kärlek till ära och ryktbarhet. Han är inte beredd att acceptera hertigens underkastelse inför de anstormande fransmännen, för att få fri lejd. Iñigo stärker de vacklande officerarnas mod, men är samtidigt klok nog att för egen del inte ha några illusioner om framgång. Denna realism präglar senare Iñigos liv som Ignatius: oböjlig vilja, jag emot alla andra, ego contra omnes. När alla möjligheter till motstånd förefaller uttömda, ställer han sig själv mot övermakten. Ordet ”kapitulera” existerar inte. Intet är omöjligt. En modig soldat kan alltid åstadkomma det omöjliga. Iñigo tror på sig själv, han fruktar varken fysisk smärta eller död. Denna viljekraft rycker de andra officerarna med sig. När Iñigo såras bryter motståndet samman och kapitulationen är ett faktum.

+ + + + +

Tre gånger måste det skadade benet opereras innan knotorna fogats samman. Iñigo klagar inte. I Pilgrimens berättelse berättar Ignatius att han knep ihop läpparna och knöt händerna, för att uthärda smärtan.

Efter operationerna blir Iñigo emellertid allt svagare. Han kan inte längre äta och på den Helige Johannes dag får han rådet att bikta. Iñigo tar emot sakramentet och räknar med att dö. Men sjukdomsförloppet vänder och tillfrisknandet börjar. Ignatius hävdar aldrig att detta var ett under och han berättar att han inte ens bett sitt skyddshelgon, den Helige Petrus, om tillfrisknande, utan konstaterar torrt att han alltid haft stort förtroende för aposteln. Iñigos omvandling  från punkare till kristen anark är resultatet av en otrolig viljeansträngning.

+ + + + +

Ignatius av Loyola är tidigt en man som härskar över sin vilja; han bestämmer själv vilka mål han skall sträva efter och fullföljer avsikterna oavsett vart vinden blåser. Svårigheter och motstånd entusiasmerar honom. När andra tvekar och böjer sig för övermakten, står Ignatius där han sig ställt. Med glädje och tron på seger ger han sig in i striden. Han är hårdhänt när så krävs och beredd att sätta livet som insats. Han är överaktiv och visar utomordentlig motståndskraft mot trötthet och smärta. Denna disciplin präglar också livet vid Jesuitskolan St.Louis le Grand, där markisen de Sade hamnar som tioåring 1750:

   05.30 Uppstigning
   06.00 Bön
   06.15 Studier av den Heliga Skrift
   07.45 Frukost, därefter vila
   08.15 Studier
   10.30 Mässa
   11.00 Studier
   12.00 Middag, därefter vila
   15.15 Studier
   16.30 Vesper, därefter vila
   17.00 Studier
   19.45 Kvällsmål, därefter vila
   21.00 Sängdags

En sådan människa som Ignatius av Loyola lämnar inte omgivningen oberörd. Man älskar eller hatar honom. Han injagar fruktan och respekt. Fransmännen respekterar Iñigo, men navarrabor som redan från början var beredda att kapitulera avskyr honom. Meningarna går isär och så kommer det att vara även när Iñigo blir Ignatius, under hans livstid och under seklerna efter hans död. Det är priset som måste betalas för uppgiften han givit sig själv.

Trots stor fysisk och moralisk kraft, är Ignatius av Loyola inte osårbar. Han har dödsångest, men föraktar snarare än fruktar döden. Ignatius ånger är rädslan för att leva ett meningslöst liv.


Ett urval rekommenderad litteratur (idag, 2012, kan listan kompletteras med mer nyutkommen litteratur)…

I.
Ignatius av Loyola Andliga övningar. Med kommentarer. Översättning av Herman Seiler SJ och Rune P. Thuringer SJ. Katolska Bokförlaget, Uppsala 1979. 242 s., hft.

Ignatius von Loyola Geistliche Übungen. Übersetzt und erläutert von Adolf Haas SJ. Herder Verlag, Freiburg i. Br. 1966, 192 s.

Ignatius von Loyola Der Bericht des Philgers. Übersetzt und erläutert von Burkhart Schneider SJ. Herder Verlag, Freiburg i. Br. 1977, 192 s., hft.

Ignatius von Loyola Trust und Weisung, Geistliche Briefe. Benziger Verlag, Zürich 1979, 218 s., hft.

II.
Hans Bischlager SJ, Karl Rahner SJ, Georg Sporschill SJ, u.a. Die Exerzitien des Ignatius. Cavefors, Zürich 1983, ill., 100 s., inb.

Lothar Lies SJ Ignatius von Loyola. Die Exerzitien des Ignatius. Theologie, Struktur, Dynamik. Verlag Tyrolia, Innsbuck 1982, 142 s., hft.


III.
Pedro Arrupe SJ Trovärdigt vittnesbörd. En jesuit uttalar sig om kyrkan och världens problem vid slutet av 20:e århundrandet. Förord av Karl Rahner SJ. Efterskrift av Herman Seiler SJ. Översättning från tyska av Ingegerd Friberg. Cavefors, Zürich 1981, 160 s., hft.

Pedro Arrupe SJ La identidad del jesuita en nuestros siempos. Editoral Sal Terrae, Santander 1981, 690 s., hft.

Pedro Arrupe SJ La iglesia de hoy y del futuro. Mensajero, Bilbao / Sal Terrae, Santander 1982, 806 s. hft.

Karl Rahner SJ Praxis des Glaubens. Geistliche Lesebuch. Benziger, Zürich / Herder, Freiburg i. Br. 1982, 480 s., inb.

IV.
Albert Ebneter SJ  Jesuitorden. Översättning från tyska av Bror-Ivan Johansson. Katolska bokförlaget, Uppsala 1983., ill., 104 s., hft.

Paul Frings / Josef Übelmesser SJ Paracuaria. Die Kunstschätze des Jesuitenstaats in Paraguay. Matthias Grünewald Verlag, Mainz 1982, ill., 166 s., inb.

Paul Imhof SJ / Karl Rahner SJ Ignatius av Loyola. Översättning från tyska av Catharina Broomé OP. Cavefors, Zürich 1982, ill., 120 s., inb.

Bengt Ingmar Kilström / Lars Rooth SJ  Jesu sällskap. Perspektiv på Ignatius och hans orden. Skeab, Stockholm 1979, ill., 270 s., hft.

Ursula König-Nordhoff Ignatius von Loyola. Studien zur Entwicklund einem neuen Heiligen-Ikonographie in Rahmen einer Kanonisationskampagne um 1600. Gebr. Mann Verlag, Berlin 1982, ill., 596 s,. inb.

André Ravier SJ Ignatius von Loyola gründet die Gesellschaft Jesu.  Översättning från franska av Josef Stierli SJ. Verlag Echter, Würzburg 1982, 540 s., inb. (Franska upplagan, Ignace de Loyola fonde la Compagnie de Jésus, utgiven 1974 av Desclée de Brouwer, Paris.)

Richard Wehner SJ, Jesuitorden i Norden. Till ordens historia i Sverige 1574-1879. Översättning från tyska av Motzi Eklöf. Cavefors, Zürich 1983, ill., 216 s., inb.



Mer läsning i ämnet:

1
2