Monday, 16 December 2013

stileben... 15.






tonårsnostalgi...


+






Tomas Löfström : Fotnot till "President de Huslund"



Tomas Löfström : Fotnot till "President de Huslund". Upplaga: 1 ex. 164 s., ill. Given till mig den 14 november 1979 - varifrån hämtats några få sidor - var en del av en bokserie skapad av Sune Nordgren... Övriga medverkande i bokserien framgår av projektbeskrivningen HÄR/DÄR : http://nyasvartafanor-sistaupplagan.blogspot.se/search?q=stig+claesson

"Fotnot till 'President de Huslund'" är en uppföljning av Peter Guttorps
och Tomas Löfströms roman "President de Huslund" (Cavefors 1978).















+





Sunday, 15 December 2013

Anfält, Eriksson, Hederström : Cavefors-utställningen i Umeå...



Axel Anfält, Jonas Eriksson, Magnus Hederström

B-uppsats i biblioteks- och informationsvetenskap vid biblioteks- och informationsvetenskap/Bibliotekshögskolan - 28 maj 2003

Bo Cavefors-utställningen i Umeå - Yttrandefrihet och konstnärlig frihet i en kulturpolitisk kontext




+

Lennart Aschenbrenner : Landskapsbok...




Lennart Aschenbrenner : "Landskapsbok". Upplaga: 1 ex. 164 s., ill. Given till mig den 14 november 1979 - varifrån hämtats några få sidor - var en del av en bokserie skapad av Sune Nordgren... Övriga medverkande i bokserien framgår av projektbeskrivningen HÄR/DÄR : http://nyasvartafanor-sistaupplagan.blogspot.se/search?q=stig+claesson





























+










Thursday, 12 December 2013

sune nordgren : bosse boxer...

...sune nordgren. : bosse boxer, 164 s., ill., inb., 14 nov. 1979...

...boken ”bosse boxer” (upplaga: 1 ex), given till mig 14 november 1979 - varifrån hämtats några få sidor - var en del av en bokserie skapad av sune nordgren... övriga medverkande i bokserien framgår av projektbeskrivningen HÄR/DÄR : http://nyasvartafanor-sistaupplagan.blogspot.se/search?q=stig+claesson


+ + +


















+ + +




Wednesday, 11 December 2013

a carthusian : black octopi...







from : red signature - poems 2013..



...a carthusian : black octopi - for bo cavefors








+






Wednesday, 4 December 2013

Wherever beyond the world...





Portrait : Bo I. Cavefors
Artist : Lena Mattsson, 29:XI:2013

+


Mårten Björk
WHEREVER BEYOND THE WORLD

When Bo I. Cavefors writes he let the people, outlaws or not, act as if they already was emancipated, as if they are absolutely unaffected of the normal models for a society. As if they are nonmembers of our world.  
   
”He love to act nude right in front of the mirror with a blue-green border. The mirror lean a little. When he get closer to the mirror it seems as if the reflection should crumble him.” The anxiety is qualified because the I in the autobiographies by Bo Cavefors’ Childlich memoirs (Barnsliga memoarer) and The whelp as a young man (Valpen som ung man) is an natural force essential to rule, it can fall down from the mirror and crush the boy when ”alone at home in the summercottage, he place himself (…) in front of the mirror, looking at his reflected image, with the hands he caress his rump, he stretch his chest…”.  The reality is to cement oneself as another boy, to control himself as another person, to control himself from the point of a stranger authority. The exhibitionist soon learn that dissipations denigh discipline and asceticism; ”He develop his capacity, and he has this ability already from very young years, to survive when he even when the day is a day of liberty, black the shoes every morning, take care of the clothes, wash them, sew loosen buttons, read books and papers, study, visit the theatres, go to church. All these actions give his spirit and body energy to endure when horniness and hankering force Jacco and him to excesses and debauches.”    

The boggerlife in Malmö, London and elsewhere in the 1950-, 60- and seventies are attempered, because there even are the trivias prosaical trivialities... Bookreading, the studies, involvements for theatre and the church are engagemants which prevent Cavefors, his ghanesian lover Jacob, and all the other boys he love and all of them are  friends and each other’s lovers since the years at the Jesuit boarding school off London, to go to “the hell [which] was welcoming them when they sniffs cocaines and on evenings and nights carouse the pubs in the Covent Garden quarters.” Everydaynesses, the loathing and the externality of system of rules and disciplin, protect them not specially from the risk to go to hell but also influence their experiences from that nightlife we even in a city like London get in embowered darkness of parks and gaysaunas: ”When horniness throw them to borders of  insanity they strike to Hyde Park, the bushes between the park area and Park Lane, or they strike to St. James’s Park, strip quite nude and offer themselves as buckshees to men, or they fuck each other. ( … ) Not so far away they can hear the speakers, the politicos, the preachers and the buskers at Speaker’s Corner, on Park Lane flow the night-traffics, on the sidewalks whores parade and in the Myfairapartments families flock for evening meal. Fraternaly part preachers and the striplings the same world but a sightless border separate reality from reality. The striplings separates and run over the Myfairrealities, because the night never clue the day.

It’s my believe that Cavefors has an absolute animus to think and act in relations and totalities, ergo how his Mayfairexistence de facto impact on his and his friends life on the other side Park Lane, in the darkness of Hyde Park, how night and day really is a twentyfourhour tour, a greater textural totality, how standards/rules and estimates  not can be separated as oil and water; conclusion: the Caveforslife is for some people very provocative. To surrender as well the Mayfairsociety as its backbiters repulsion to live beyond the world is the true snag. Because, to captivate this position should be to abjure that sovereign power which is a result of the impotence to add one world to another one, in the repudiate to comply that canoncial folkways and political tactics build on your identification with yourself by analogy with others, identification with enemies and friends, but Cavefors intend that it, in spite of everything, is the egos of itself who is the other; you only need the mirror-image, and you are certified, and you know you exist. Because the I point the versus externatility, indicate the whole life.

Is Cavefors a provocateur? Hardly. His activity is that of an exhibitionist. It’s enough to read some of his essays to understand that his story is one and the only one: his own. Not even in his critics, in his plays and performanceactions he vary the tonic, it’s one and only one and sound always alike. It break from that impersonal power there is attested in something so petty as indicative as the verity of a lonely life.  
     
In traditions of the Christianity the truth hypothesise more as a question about light transmitting capacity than as correspondence or coherence. The same in the life and writings by Cavefors: the unman and the laying bare, are acts interveawed with features of abasement and enjoyment. It is a lusthermeneutic when the confession relate to the genitals as a tucker ideal where all analyses has the start and final. Cavefors’ delineation of the life (living) is constantly sexualized, but unproblematic, something only pay regards to the intensity of the enjoyment in its fulfilment. The sexuality remain practice and concolidate no identity necessary for some extraordinary form of sexual practice. The informality of the sexual activity is what it must be up to. Some fine lines comes in the description from the boarding school in Osby, Sweden, where Cavefors (ten years old) was a year when he had finished the elementary school: “When he a year later get to a boarding school in Göinge he and his friends Tom, Claes and Björn sometimes lock the door for to masturbate and suck eachother and talk and fantasize about the girls.”

The confession behaves to the sex but not to a code (an act) or to a alreade existent identity. Cavefors’ melancholy longing for love and his sexhungerworks have its origin in the western literature of faith and its culture, but, paradoxically Cavefors’ works stand apart from its most symbolized characteristics; the glorification, the explanation. In his works there are no explication why he is more magnetized of men than females, or why sadomasochism or pang for him is pure enjoyment. If you get any explanation it is abstract Manichean and irrelevant: the flesh is depraved, God is only interested of our spirit, our amour and our purposes – and that may be our guidelines the whole life. And, concern to sexuality and normbreaching, the works by Cavefors are absolutely lack of breakdowns. The strip in itself outwear the avowal and make its explanationvalues empty. And it is created very articulated on a stringent prose without mercy. All intents are as if they are present in the words disrobe of the truth, rude depicted through the transparent sentences.  

This promtly ivorydiction is the absolutely contrary to all sentencelarded icebergprose. Cavefors carve a break from the subsistence and exemplify a life wherever outside the world. A life where the values and its equivalence-elements are suspended and where intentions not can be attached to facts because white always is white and black noir, never hoity-toity and never inferiority – unable to be compromised, compared to or rated. An Utopia, for certain, but an utopia here and now, where the prose and the life the prose attest on a very radical way break off the idea about sexuality as discoursespawned sociality, as all literature of confession, because the works naiveé oppose every relate of an act to a canonical model of explanation. Whoever are indignant of Cavefors and his works are presumably persons who dreads the radical transformation our manners and habits should be if the system of norms Cavefors try to write himself out of, will be demolished. In his works the individuals, outlaws or not, act as if they already was emancipated, as if they are absolutely unaffected of the normal models for the society. As if they not are members of our world.

Copyright©Mårten Björk, 2007, 2013.

+
+

Mårten Björk
VARHELST UTOM VÄRLDEN

I Bo Cavefors verk agerar människor, normbrytande eller ej, som om de redan vore frigjorda, som om de vore fullständigt opåverkade av samhällets rådande normer. Som om de inte vore av denna värld.
      
”Han älskar att stå naken framför spegeln med blågrön målad ram. Spegeln lutar en aning. Ställer han sig tätt inpå den, verkar det som om spegelbilden skall ramla över honom.”

Oron är befogad för jaget är i Bo Cavefors självbiografier Barnsliga memoarer och Valpen som memoarer en naturkraft nödvändig att hålla på stången, det kan rasa ut ur spegeln och krossa pojken som när ”han är ensam hemma, ställer (…) sig framför spegeln i sommarvillan, ser sin spegelbild, smeker stjärten med handen, spänner ut bröstkorgen”.

Vad det handlar om att är befästa sig själv som en annan, styra sig själv ifrån en utomstående främmande instans. Exhibitionisten lär snart att utsvävningarna kräver sin tukt och askes; ”Han utvecklar förmågan, som han har också som liten, att överleva genom att följa vissa av honom själv uppställda regler – att stiga upp tidigt på morgnarna även om dagen är fri, att borsta skorna varje morgon, sköta kläderna, tvätta dem, sy i lossnade knappar, läsa böcker och tidningar, studera, gå på teater, gå i kyrkan. Detta ger honom styrka för själ och kropp att tåla påfrestningarna när kåthet och längtan driver Jacco och honom till excesser och njutningar.” 

Böglivet i Malmö, London och annorstädes under femtio-, sextio- och sjuttiotal tempereras av trivialiteternas prosaiska alldaglighet. Bokläsandet, studierna, kyrk- och teaterbesöken är vad som hindrar Cavefors, hans ghanesiska älskare Jacob, och de andra pojkarna han älskar och lärt känna i jesuitskolan i Surrey, att falla ned i ”avgrunden [som] ligger välkomnande framför dem när de sniffar kokain och under kvällar och nätter driver runt på pubarna kring Covent Garden”.

Vardaglighetens kyla, ledan och objektiviteten i regelverk och disciplin, skyddar dem inte bara från fallet utan häftar av sig på erfarelserna av det nattliv som även i en stad som London förpassats till parkers och saunors skyddande hägn: ”När kåtheten kastar dem mot vansinnet går de in i Hyde Park, i buskagen som skiljer parkområdet från Park Lane, eller skyndar ner till St. James´s Park, klär av sig nakna och bjuder gratis ut sig åt män, eller de älskar med varandra. (…) På avstånd hörs talarna, politikerna, predikanterna och musikanterna vid Speaker´s Corner, på Park Lane flyter kvällstrafiken, på trottoaren på andra sidan Park Lane paraderar lyhxoror och i hyreshusen in i Myfairkvarteren samlas familjerna till kvällens måltid. Luften fylles av ljus och ljud, men inne i parkens buskage är det nattsvart.” Predikanterna och ynglingarna delar broderligt samma värld men en osynlig gränslinje skiljer verklighet ifrån verklighet. Ynglingarna separeras och blir oavhängiga Myfairtillvarons realiteter eftersom natten inte känner till någon dag.

Jag tror att det är denna ovilja hos Cavefors att tänka i relationer och totaliteter, hur Myfairlivet de facto inverkar på livet som förs på andra sidan Park Lane, hur natt och dag utgör dygnet, en större strukturell helhet, hur normer och värderingar inte kan separeras som olja från vatten, som från och till provocerar med Cavefors verk. Att underkasta sig såväl Myfairsamhällets som dess belackares ovilja att leva varhelst utom världen är den egentliga stötestenen. För att göra detta skulle vara att förneka den suveränitet som kommer av oförmågan att hänga upp det ena på det andra, i vägran att lyda de vedertagna sedvänjor och politiska metodologier som bygger på att man identifierar sig själv genom andra, genom vänner och fiender, för Cavefors är det trotsallt självet själv som är den andre; man behöver endast spegelbilden för att bli bekräftad, för att veta om att man finns. För jaget pekar ut, mot utsidan. Mot det som inte hör livet till

Men är Cavefors verkligen en provokatör? Knappast. Hans verksamhet är exhibitionistens. Det räcker med att läsa ett fåtal av hans essäer för att begripa att han endast har en historia att förmedla: sin egen. Inte ens i sin kritik, sina pjäser eller performanceaktioner varierar han grundtonen, den är en och ljuder ständigt likadant. Ljuder av den opersonliga kraft som är belagd i något så fjuttigt som vittnandet om sanningshalten i ett ensligt liv.

I kristen tradition framställs sanningen mer som en fråga om transparens än korrespondens eller koherens. Så hos Cavefors, där utblottelse och blottläggande är akter sammanvävda med moment av förnedring och njutning. De leder till en begärshermeneutik där bekännelsen relateras till könet som fix idealpunkt där all analys har sin början och slut. Cavefors skildring av livet blir därför städse något sexualiserat om än oproblematiskt, något som endast tar hänsyn till njutningens intensitet. Sexualiteten förblir praktik och befäster inte någon identitet som i sin tur leder till en viss form av sexuell praktik. Enkelheten i den sexuella aktiviteten är vad det kommer an på. Ett bra exempel är skildringen av livet i internatskolan i Osby som Cavefors gick i sedan han gått ut folkskolan: ”När han något år senare kommer till en internatskola i Göingebygden brukar han låsa in sig med några kamrater, Tom, Claes och Björn, och de runkar och suger av varandra medan de pratar och fantiserar om internatets flickor.”

Bekännelsen förhåller sig till könet, men inte till en lag eller en redan existerande identitet. Cavefors melankoliskt kärlekstörstande och sexhungrande verk är därför rotad i den västerländska bekännelselitteraturen, men bryter paradoxalt med dess mest kännetecknade drag: förklaringen. I verket saknas förklaring till varför han attraheras mer av män än kvinnor, eller varför smärta skänker njutning. Om förklaring ges är den så abstrakt manikeistisk att den är betydelselös: köttet är fördärvat, vår ande, vår kärlek och vårt uppsåt är vad Gud bryr sig om – och därför vad vi bör leva efter. Vad sexualiteten och normöverskridandet anbelangar kännetecknas därför Cavefors verk av en radikal frånvaro av analys. Själva utblottelsen nöter ut bekännelsen och gör dess förklaringsvärde tomt. Detta framställs tydligt med en kärv prosa som är skriven utan pardon. All mening liksom närvarar i ordens blottläggande av sanningen som rått framställs genom satsernas genomskinnlighet. 

Denna omedelbara elfenbenstornsdiktion är motsatsen till all meningsspäckad isbergsprosa. Cavefors skär ut en bit av tillvaron för att exemplifiera ett liv som är i men inte av världen. Ett liv där värderandet och dess ekvivalensförhållande suspenderats och där mening inte längre kan fästas vid fakta emedan vitt endast är vitt och svart svart, varken överlägset eller underlägset – oförmöget att sammanjämkas, jämföras eller värderas. En utopi förvisso, men en utopi här och nu, där prosan och livet det vittnar om radikalt bryter med den om sexualiteten diskursproducerande samhällelighet, som bekännelselitteraturen är del av, då verkets framställda naivitet motsätter sig varje relaterande av en handling till en vedertagen förklaringsmodell. Den som blir indignerad av Cavefors är antagligen därför den som räds för hur radikalt omvandlad våra seder och normer skulle bli om det normsystem Cavefors försöker skriva sig ut ur raseras. I hans verk agerar människor, normbrytande eller ej, som om de redan vore frigjorda, som om de vore fullständigt opåverkade av samhällets rådande normer. Som om de inte vore av denna värld.



Copyright©Mårten Björk, 2007, 2013





Friday, 29 November 2013

stileben...12.






leif holmstrand

...ur en kommande bok... :

ni återtar er sammanhållna skepnad 
förbundna med den stora kabelhärva 
det tänkta aldrig genomförda utgör 
förkroppsligade delvis i min hud 
som svärmiskt döda steklar, ni är här 
och virvlandet av rosor syns därinne 
elektriskt brinnande, en ryckig dans 
jag måste sluta denna tankes öppning
och glömma folk som klöser inifrån
[...]
er slav beter sig som en åldrad drömbild 
hans celler dras isär, allt brister, släpper 
precis som övernattningskonsulatet 
reproduktivt och noga föreskriver 
det växer fram en slutartarm i mitten 
där flyende etik har lämnat plats 
och den skall svårt befruktas av er alla 
så säger vi, bestämda framtidsfingrar 
polerar ägg och syr en påse, petar

+ + +

bild/collage : bo i. cavefors






stileben... 11.









+




Tuesday, 26 November 2013

stileben... 9.








Leif Holmstrand

Asami kannon

Reser tunna monument som vind kan trasa.
Blodet tunnare än vatten, det är vackert.
Bakom tunn preposition får munnen jumsa.
Lyckan farlig, preparatet brinner gärna.
Tunna, brinnande små kärlekstankar spricker.
Reser bräckliga små fingrars spröt mot folket.
Reser utifrån belägrad hud som hinder.. 
Tomma, underbara skurkars hyacinter.
Jag är hel. Jag går aldrig, aldrig sönder.
Spricker nu. Megalomaner: smek er själva.
Ilskan: porlande befriad. Tydlig. Bakom.
Glädjevåld: mirakulöst placerat bakom.
(Bakom människorna väntar jag mig detta.)



Bild/collage : Bo I. Cavefors

+



stileben... 8.







chu yuan  340 - 278 f.kr.


vad är vitt och vad är svart.

vad är högt och vad är lågt.



+