Thursday 30 December 2010

Pier Paolo Pasolini : Amado Mio

Pasolini om pojkars kärlek













Pier Paolo Pasolini
AMADO MIO

Efterord av Rinaldo Rinaldi
Översättning av Gustav Sjöberg

Italienska Kulturinstitutet "C.M. Lerici"
Stockholm MMX

Info om var boken kan köpas, mm... HÄR!

+

Cavefors om P.P.P. samt ett avsnitt från "Petrolio"... HÄR!
'
'
'

Wednesday 22 December 2010

HERRE - julbön













Bo I. Cavefors
HERRE

Herre,
fortfarande, ja fortfarande
tvistar man,
Herre, gode Gud,
ja, än idag bråkar man om
var
Din Son föddes.
Man tvistar om ursprunget…
…om platsen
där han föddes…
totalt ointressant.
Dagens Nyheter
hävdade,
för några år sedan,
att det var
på ett pensionat
i Betlehem,
medan den nyliberala tankesmedjan
Timbro
pekade ut en grotta
som födelseort,
medan en tredje,
socialdarwinistiskt,
eller möjligen
newhumanistiskt inspirerad
filosofigrupp,helst helt ville förtiga
Hans existens.
Är det inte så
att berättelsen
om stallet,
denna fallfärdiga,
dåligt planerade. smutsiga
denna
stundom
sällsynt bräckliga byggnad,
exakt som snickarboden,
där man kände doften
av sågspån och lim och
såg spånorna från
getfot och skölp,
ja, att allt detta
inte är
turistiska beskrivningar
av Kristus Jesus födelseort
och uppväxtmiljö,
den sociala kontexten,
så att säga,
utan att det är
en karakteristik
av världen;
det är visioner
som får styrka
i just detta
att i detta
stall och idetta snickeri,
(Josefs eviga raggande
efter nya
rotavdragsgilla kunder),
byggt av våra synder
och våra fel och våra
svagheter
och vår otro
och våra tviel,
har Kristus Jesus
kommit till världen
och fostrats til
att i sig visa
Din mildhet
Herre Gud.

De heliga platserna
förvandlades då
och förvandlas idag,
till marknadsplatser
för ocker och
orättvisor och
månglares profiter.
Fostrad av
en fattig snickare,
som fann sin försörjning
bortom den globala ekonomins
bonusar,
som aldrig anlitades för
att vara med och
bygga Pontius Pilatus Palats,
kastade Han
månglarna ut ur Templet,
slog sönder deras kassakistor,
rev sönder skuldbreven,
släppte duvorna
fria.
När orden inte räckte till,
när dialogen
och det goda exemplet
visade sig
vara utan verkan, när ingen
lyssnade och ingen ville förstå,
när stanken
från penningmånglande
banker
kvävande
bredde ut sig
över Tempelgården,
fanns bara våldets väg kvar.

Likt Odysseus,
som surrade
fast sig själv
vid den korsformade
trämasten, når Han,
efter irrfärder och frestelser,
sitt eget och vårt Ithaka,
fastnitad vid
korset av trä.

Hör Sirenerna.

Den nakna människan,
alla Jungfrur Maria,
svarta som Kedars tält,
på flykt undan glåporden
och den ociviliserade
civilisationen,
söker sig
till öknen
och in i Hans famn.



"Come and drink! / Eat flame which will make you / Messengers of fire!"

Syrian Eucharist.















Illustrationer av Peter Paul Rubens.
'
Texten ursprungligen publicerad i tidskriften Karmel nr.3 1996, därefter på skilda håll i olika versioner.
samt som privattryck i ett fåtal exemplar 1999.


Copyright©Bo I. Cavefors, 1996, 1999, 2006, 2008, 2010.





Thursday 16 December 2010

Bo I. Cavefors (text) & Kristian Olsson (musik) : Dödens Ö / Die Toteninsel

'
'
'
'''
'
'
Autarkeia:

"Bo Cavefors is a famous persecuted Swedish playwright and brutal writer, persona non grata of the Swedish official culture, whose plays and exhibitions have been banned for their quite extreme and nonconformist character. Kristian Olsson, well-known Swedish sound terrorist, the founder of SURVIVAL UNIT and ALFARMANIA projects, using Bo Cavefors' book texts and his voice, has recorded a very gloomy dark ambient album dedicated for the inevitable phenomenon - DEATH."


INFO>>>
'
'
'

Wednesday 15 December 2010

A Carthusian : The Valley of Dry Bones

'
'
'
''
'
'
A Carthusian
The Valley of Dry Bones

(The New Deluge – Poems 2010)

For Bo I. Cavefors

Granted opium of the masses (free
Compulsory education in ABC,
Lust and atheism). I’m squarely denied
The sweet illusion of post-mortem fame:
Songs of God are locket in Satan’s vault.
Man is crushed by the SlairObama breed
Of monsters who kneel on his back and keep his face
In the mess of Godlessness. Men never rise.
They slither through life like lizards; they never see
The sun or the beauty of night; they’re forced to gaze
At dust, the blasted earth, the meanest state
Pension, a lull before the grave: that’s it!
The whole fantastic wonder of life is lost!
The world’s a Valley of Bones, dry and white.
I walk among them and weep. Will they rise?
The masses are content with slithering; they laugh
To hear of sun and moon: fairy tales!
They’re quite hysterical to hear of One
Who made the sun and moon and the earth beneath
Their faces. They are convulsed with laughter to hear
The SunMaker walked the Earth. They mocked,
They cried, “Crucify him!” The truth’s too big,
Too vast for those whose gaze is earthbound, who lick
The feet of monsters who crush their souls for free…

''
'
'
'

Friday 10 December 2010

Cavefors - Palm, Söbye, Thörn : von Platen till raf













Författare: Bo I. Cavefors - Henrik Palm, Pål Espen Söbye, Pär Thörn
Titel: von Platen till raf
Serie: Nya Svarta Fanor
Förlag: Hazard och Palm
ISBN 978-91-86685-00-3


Beställning!!!


Recensioner:

Kristian Lundberg : Norrköpings Tidningar, 2010-12-07
-"- : Ystads Allehanda, 2010-12-13
Henrik Petersen : Helsingborgs Dagblad, 2011-01-05
Benny Holmberg : Kulturen, 2011-01-30
'
'

Wednesday 8 December 2010

Reflektioner vid ett fotografi (1985)



Bo I. Cavefors
Reflektioner vid ett fotografi

Artikeln publicerades i Kristian Lundbergs antologi Min kärleks biljardhall, på Kristian Lundbergs Buda Förlag, Malmö 1987 (två upplagor). Bland övriga medverkande: Clemens Altgård, Ernst Brunner, Sture Dahlström, Martin Enckell, Eric Fylkeson, Gunnar Harding, Christer Jönsson, Peter Ortman, Håkan Sandell, Martti Soutkari, Per Simonsson, Michael Strunge, Per Eric Söder, Dan Turell, mfl…


När Reagan sommaren 1985 besökte Kohl tog en fotograf en bild som fastnat i mitt minne.

Statsmännen passerar genom en kyrkogård på väg mot något monument för att hedra män som föll under andra världskriget, soldater, motståndsmän, KZ-offer. Bilden visar två rakryggade folkledare med blickarna riktade mot framtiden. Stolt passerar de ett par gravstenar vars kors i sin stillhet kontrasterar politikernas rörelse.

Under gravstenarna vilar 15-åriga pojkar som vid krigsslutet tvångsrekryterades av Hitler för att offras vid den sista, oåterkalleligen sista, försvarslinjen.

Var dessa pojkar inte värda att hedras? Var deras offer förgäves och utan betydelse? Är de historiens bevis på skuld eller oskuld?

+ + +

Vår solidaritet med de nazismens offer vilka trots allt till slut blev segrare, är en god gärning. Men var finns vår solidaritet med de nazismens offer som blev efterkrigstidens förlorare? De eviga förlorarna.

+ + +

Adolf Hitler spottade ut hostian vid sin första kommunion. Var det inledning till 1900-talets olyckor?

Gunnar Sträng menade att Karl XI, en av vårt lands mest blodbesudlade regenter, tog av de rika och gav åt de fattiga och skapade ordning på rikets finanser.

Kommer Hitler om något hundratal år pryda Tysklands sedlar?

+ + +

Man firade 1985 krigsslutet. Statsmännen for som jagade råttor mellan högtidligheterna, som försökte de besvärja att historien kan upprepa sig.

Segraren skriver historien.

Om förloraren varit segrare och 1945 års segrare förlorare hade minnestalen inte hållits vid Dachau och Bergen-Belsen utan vid lägren i Sibirien och på de indianska slaktfälten i USA. Då hade vi haft föga kännedom om Görings uniformer och Himmlers massör, men desto mer om Churchills alkoholism och fru Roosevelts älskare.

+ + +

Var det tio eller tjugo miljoner slaver och ryssar som gav sina liv i kampen mot Hitler?

Var det sex eller tolv miljoner judar som förintades?

Hur många tyskar dog?

Var finns idag minneshögtiderna och manifestationerna för de sexhundratusen zigenare som utrotades, för socialdemokrater, kommunister, homosexuella, för statsfiender som jesuiter och frimurare, för legitimister och kristligt-sociala?

Är det kvantiteten som tilltalar oss, eller det enskilda lidandet?

Är de 15-åriga pojkar som offrades vid de sista striderna inte värda att bli ihågkomna?

Var finns solidariteten mellan de nazismens offer vilka till slut trots allt stod som segrare och de nazismens offer som glömdes?

+ + +

Med engagemang diskuterar vid humanismens kris. Men är inte humanismens kris ett ointressant problem?

Det humanistiska samhället kan vi undvara.

Skapa istället det humanitära samhället.

Glöm inte förloraren, vår broder.






Thursday 2 December 2010

Krig, Krig, Krig - Georg Büchner

'
'





Bo I. Cavefors
KRIG, KRIG, KRIG

I Leonce und Lena, en komedi "av hat", som handlar om Kungariket Popo, skriver Georg Büchner (1813-1837):

Kungen: Bevakas gränserna?
Ceremonimästaren: Ja, Ers Majestät. Utsikten från den här salen ger oss den bästa överblick. Till Förste betjänten: Vad ser du?
Förste betjänten: Genom Riket löper en hund som söker sin husse.
Ceremonimästaren till den Andre betjänten: Och du?
Andre betjänten: Det är någon som är ute och promenerar vid norra gränsen…

Handlingen i Büchners hatiska komedi är förlagd till författarens hemtrakter: Storhertigdömet Hessen lider av följderna av kriget mot Napoleon, dåtidens imperator med världsomspännande planer för en ny världsordning. Tillståndet i landet är eländigt. Mellan 1812 och 1815 sjunker produktionen katastrofalt och böndernas skuldsättning ökar drastiskt. 1816/1817 är ett missväxtår. Det blir oroligheter. Av samtliga tyska stater är Hessen den mest skuldsatta, med en per capitaskuld tre gånger högre än Bayerns och Württembergs. Detta försöker makten bemästra genom orimligt höga skatteuttag från den allt fattigare befolkningen. Sådan ekvation går inte ihop. På en storhertelig yta av 82 000 km2, motsvarande fyrtio procent av dagens Hessen, lever 1816 630 000 och 1828 720 000 människor. I det till ytan lilla storhertigdömet växer befolkningsmässigt alldeles för snabbt.

Georg Büchners far är "hemlig" republikan i det diktatoriskt styrda Hessen. Han pendlar mellan lojalitet mot fursten och det inre kravet att visa civilcourage.  Författaren är sin fars son: hans stora hat och hans otvetydiga acceptans av våld har som hos Che Guevara ett romantiskt skimmer. Büchner är alter ego för den unge lidande Lenz i novellen med samma namn och som Guevara beviset för att den förföljde alltid har rätt. Men samtidigt har Büchner ett ironiskt förhållningssätt gentemot dem som inte ser det revolutionära agerandets effekter.

Visserligen dör Büchner endast 23 år, fyra månader och åtta dagar gammal, men hans verk kan trots detta inte kallas ungdomsverk i betydelsen omogna, okalkylerade. Tvärtom, trots att samtliga texter tillkommit i hast, i viss mån som brödskriveri, i stor utsträckning består av citat, är en form av collage, är det troligt att författaren även om han blivit äldre än 23 år, aldrig skulle reviderat vad han skrivit. Büchner, förföljd, i landsflykt, sjuk och döende i Zürich, skriver i dagboken: "Jag känner inget äckel, ingen leda, men jag är trött, mycket trött. Herre, skänk mig ro!".

Med erfarenheter av 5 000 upproriska bönder, hantverkare och daglönare som stormar kommunalkontoren i Hessen, river ut och bränner skattelängder, domstolsprotokoll och tullregister, konstaterar Büchner i det sk "fatalismbrevet" att våld  är ett absolut behov hos människor och det enda medel som står den undertryckte och förslavade till buds för att kämpa för  jämlikhet. Büchner inser att varje revolution måste, om den skall lyckas, vara en social revolution. Våldet är nödvändigt för att skapa våldsbefriade relationer mellan olika klasser. Hans långsiktiga mål är en "république universelle" med likaberättigade medborgare befriade från den liberalism och dogmatiska ateism som propageras av de priviligerade klasser som saknar sunt förnuft. Büchner betvivlar att studiecirklar och debatter är tillräckliga medel för att krossa liberalismens intolerans och politiska floskler: "Det är ingen konst att vara ärlig när man dagligen får soppa, grönsaker och stek".

När han i "fatalismbrevet" ställer den retoriska frågan om vad det är som får människan att ljuga, mörda och stjäla, svarar han i skådespelet Woyzeck att det är "omständigheterna", det sociala och politiska tvångsläget. Likt Schopenhauer inser Büchner att det finns något bortom Kant, nämligen "lidandet som förutsättning för moral". Büchner inser att Gud styr varje tid och att tidens värde består i Varat som sådant. Resan har ett värde i sig men målet är det primära. Detta gäller alla krig och alla med militära medel understödda konflikter. Därför bör man skilja mellan "strid" och "krig".

Talar man om "strid"  talar man om mer begränsade aktioner än när Carl von Clausewitz  talar "om krig". Clausewitz behandlar och analyserar krigets förutsättningar och krigsdeltagarnas roller i det komplicerade spelet mellan historia, politik och pågående militär konflikt. Clausewitz skriver om "det totala kriget".

Dessa skilda former av modern militär aktion kan beskrivas med konflikter alltifrån Waterloo till dagens kryssningsrobotar insatta i den ojämna kampen mellan David och Goliat. Man kan diskutera de skilda krigens karaktärer, teknikens påverkan, doktriner, slagfältens dynamik, krigföringens grundprinciper, ledarskap och uppdragsteknik och ställa alla dessa betydelsefulla krig sedan 1860 i relation till klassikern framför andra, slaget vid Cannae år 216 f.Kr. mellan Hannibal och romarna. Blixtkrig, elastiskt försvar, militära taktikbegrepp, framstående fältherrar och andra ledargestalter alltifrån Alexander den Store till Rommel och Dayan, kan visserligen positivt personifiera det militära maskineriet men ger inget svar på frågan om  styrka och/eller svaghet. Glöm ej motsatsen, överreklamerade heroer som Garibaldi och Montgomery, eller  Schwarzkopf  vars krig mot Irak knappast gav vinster som motsvarade insatserna. På lång sikt visade sig Hussein vara den överlägsne segraren trots felaktig taktik, framför allt före krigsutbrottet. När de mött välorganiserat motstånd har Västerländska härförare sällan eller aldrig gjort lycka på främmande kontinenter

I den pågående rapporteringen från kriget i Afghanistan blir bilden förvirrande eftersom det kaotiska händelseförloppet inte placeras in i det totala krigets operativa skeende. Var finns analyserna av sambandet mellan den politiska situationen, ekonomi (tex  presidentens droghandel och den allmänna korruptionen), social oro, transportkapaciteter, osv. Det är  ointressant att studera lägesrapporter som egentligen endast är lägesrekonstruktioner om man inte har vetskap om vapenkapacitet och vapenkvalitet. Allt bygger på antaganden, som när Hitler och Jodl ansåg det vara möjligt att gå till storoffensiv (med 19 divisioner)  den 16 december 1944 eftersom man skulle få hjälp av det urusla vädret och den allierade frontens försvagning tidigare under hösten. Det visade sig vara en felkalkyl. Styrkeförhållandena mellan de båda parterna är ytterst ojämna. Objektivt ligger Hitlers militära mål bortom varje reell möjlighet till framgång. Med största svårighet lyckas man få fram förband från sydfrankrike. Alla försök att bygga en försvarslinje sträckan Seine-Lyon-Dijon-schweiziska gränsen, misslyckas. Totalt har återtågen på västfronten kostat 600 000 soldaters liv. I september 1944 återstår av 55 infanteridivisioner endast 13 fullt stridsberedda divisioner. Pansardivisionerna har reducerats från 14 till 3. Vid ostfronten är det än värre.

Trots den faktiska militära situationen och trots vetskapen om de allierades beslutsamhet att krossa Tredje Riket - Casablanca-konferensen i januari 1943 - och trots vetskapen om de allierades Unconditional-surrender-krav, är Hitler obeveklig inför alla varnande röster och förutsätter att militär framgång kommer att ändra det politiska styrkeförhållandet. Som Fredrik den Store - under sjuåriga frihetskriget - menar Hitler att uthållighet belönas. Förgäves förklarar Jodl redan den 31 juli 1944 att västfronten inte kan hållas trots att 75 procent av alla tillgängliga krafter koncentrerats dit. Rommel förutser det allierade genombrottet och telegraferar sin uppfattning om läget till Hitler den 15 juli. Men Hitler hoppas på en brytning mellan Storbritannien och USA om tyska armén än en gång lyckas visa lejonklon.

Angreppet den 16 december 1944 på en 120 kilometer bred front mellan Monschau och Echternach drar ut på tiden därför att marschkolonnerna hamnar i köer på grund av dåligt väglag och sprängda broar. Logistiken fungerar uruselt. Motståndarnas motstånd hårdnar innan Fords och GM:s transportfordon, som finns i båda sidornas stridande enheter, tillverkade i de multinationella koncernernas fabriker i USA respektive Tyskland, möts på slagfälten. Den 23 december är vädret bättre och de allierade luftstridskrafterna ger sig in i leken. Tyska trupperna tvingas till inaktivitet under dagtid. Model rapporterar till Speer att offensiven är ett fiasko. Tyska armén har förlorat de sista reserverna. 70 000 tyska och 90 000 allierade soldater har mist livet.

Krig är komplicerat. Propagandabilder påverkar opinioner som inte befinner sig i krigsområdet. Utmärglade Kabulbor förvandlas på pressfotografernas bilder i tidningar och TV, över en natt, till välmående skönhetsexperter och Bonniers blodtörstiga ledarskribenter i Dagens Nyheter och Sydsvenskan fortsätter sin desinformation även när Nordalliansens "krigsherrar" återupplivar den decennielånga inbördes fiendskapen och vad som av USA från början sades vara en jakt på terroristledare snabbt utvecklas till en konflikt med ett tiotal afghanistanska rövarband samt amerikanska, ryska, brittiska, svenska, pakistanska och ett stort antal andra länders styrkor, inblandade. Ansvaret för att opinionen i västvärlden och i stora delar av arabvärlden lurats in i denna propagandafälla, vilar tungt på ett antal journalister och partiledare/politiker som informellt går amerikanska ambassadens ärenden.

Av två krigsdeltagare förlorar den part som inte inser att militär underlägsenhet kan vändas till sin motsats om de politiska möjligheterna utnyttjas för att inom fiendens led söndra för att skapa nya allianser. Slutsatsen blir att bäste man inte alltid vinner, men att det alltid är segraren som skriver historien.

Detta var Georg Büchner pinsamt medveten om när han tvingades till exil i Zürich.


Fotnot:
Se även: Bo Cavefors Om tyskarnas storoffensiv och Pattons motanfall i Ardennerna 1944. Kungl. Krigsvetenskapsakademiens Handlingar och Tidskrift, 1. Häftet 1996.

Collage: Bo I. Cavefors 2009.

Wednesday 24 November 2010

...ängeln är vaken!



Bo I. Cavefors
…ängeln är vaken

Artikeln  publicerades ursprungligen i Tidskriften Kulturrådet (1995:1), som gavs ut av Statens Kulturråd.

Nyttjad litteratur, bla: Friedmar Apel "Himmelssehnsucht". Die sichtbarkeit der Engel (Igel Verlag, 1994) samt Gunter E. Grimm (Hg.) Metamorphosen des Dichters (Fischer Verlag, 1992).


Grekernas angelos och det hebreiska ordet mal'ach i Gamla Testamentet betyder bud eller budbärare, överjordisk, ett det gudomliga närstående väsen, änglar med vida vingar, Guds tjänare, ofta uppträdande i rollen manlig sångkör.

När judarna drevs i exil och under vandringen möter perser och baylonier, omtalas änglar allt oftare i de gamla texterna; ängeln transcenderas till medlare mellan Gud och människa. Jahves änglar är det "gudomliga anletets" speglar. När ängeln i egenskapen budbärare tar Guds gestalt, är han Gud. Därför skyler Moses ansiktet när Guds ängel visar sig för honom som eldslågor. När ärkeängeln Gabriel i grottan vid Hira uppenbarar sig för den mediterande Mohammed och befaller profeten nedteckna islams heliga bok Koranen, inleds seansen med att Mohammed, likt judiska patriarker och kristna heliga, drömmer drömmen om en brottningsmatch med budbäraren: "Då tog ängeln stryptag på mig, så hårt att jag nästan förlorade medvetandet" (Mohammed).

Även i omvänd riktning fungerar änglar som budbärare och befordrar människans böner till Gud. Därför är det tillrådligt att som Jorge Luis Borges be: "Hjälp mig, Herre, att jag, när mina dagar är räknade  /  inte vanärar ängeln".

Vida vingars vida verksamhetsfält innebär att under årtusendenas lopp änglarnas antal ökar kraftigt. Redan från de äldre tider vilka skildras i Gamla Testamentet talas, i Daniel 7:10, om Guds frälsningsarmé: "En flod av eld strömmade ut från honom; tusen gånger tusen voro hans tjänare, och tiotusen gånger tiotusen stodo där till hans tjänst". Guds dialog med människan förmedlas framför allt av ärkeänglarna Gabriel, Mikael och Uriel. Deras ärkerang skiljer dem från stormtrupperna med keruber, Paradisets väktare, vilka besjunges i Första Mosebok 3:24: "Och han drev ut mannen, och satte öster om Edens lustgård keruberna jämte det ljungande svärdets lågor, för att bevaka vägen till livets träd". Också vid templet "ställde han keruberna i det innersta huset, och keruberna bredde ut sina vingar, så att den enes vinge rörde vid den andre kerubens vinge…" (1.Kon. 6:27). I Psaltarens lovsång (104:4) till världens skapare står det: "Du gör vindar till dina sändebud, / eldslågor till dina tjänare", och den sexvingade serafim lovprisar Jahve, leder människan bort från synd och skam och bereder henne att ta emot Guds gåvor. Författarinnan Else Lasker-Schüler beskriver detta så här: "Ich suche allerlanden eine Stadt,  /  Die einen Engel vor der Pforte hat.  /  Ich trage seinen grossen Flügel,  /  Gebrochen, schwer am Schulterblatt,  /  Und in der Stirne seinen Stern als Siegel".

Möjligen åtföljes Gud av två änglar redan när han skapar himmel och jord. Den vanligaste uppfattningen är emellertid att änglarna dyker upp på den sjätte dagen, eller, enligt andra källor, på femte dagen, eller på andra dagen. Åter andra hävdar att änglarna skapas av Gud i eldstormar, att de lovprisar och besjunger Honom, för att sedan snabbt försvinna. Därför tvingas Gud varje ny dag skapa nya änglar. Inför detta sig ständigt förnyande paradisgarde bönar Rafael Alberti: "Vakna döde ängel.  /  Var är du? Lys  /  med din stråle återkomsten".

Änglaläran är av stor betydelse, eftersom den smala vägen till Himmelriket vaktas av änglar. En vanlig uppfattning är att änglarna dyker upp på den sjätte dagen, eller, enligt andra källor, på femte dagen, eller på andra dagen. Åter andra hävdar att änglarna skapas av Gud i eldstormar, att de lovprisar och besjunger Honom, för att sedan snabbt försvinna. Därför tvingas Gud varje ny dag skapa nya änglar.

Änglaskaran är av stor betydelse, eftersom vägen till Himmelriket vaktas av änglar. I en pamflett mot de kristna skriver Celsus att dessa lär ut att själen når Himlen först sedan den passerat sju arkonter, sju änglafurstar. Celsus anspelar på den ofitiska sekt som likt ett okänt antal andra sekter ser världsalltet som ett sjuvåningspalats, där varje våningsplan blir allt ljusare och får allt högre i tak, blir allt renare och alltmer befriat från synd och orenhet ju närmare det befinner sig det renstädade världsallt där Gud har sin boning.  Förbindelserna mellan de sju nivåerna handhas av änglar och stjärnandar. Människans själ börjar vandringen vid den lägsta nivån och når förhoppningsvis fram till Gud innan svarta änglar lyckas locka henne till sådana förlustelser vilka leder till evig förtappelse. Redan Origenes talar om änglar när han nämner Jaldabaot, Jao, Sabaot, Adonaios, Astaphaios, Ailoaios och Horaios. Också i koptiska gnostiska skrifter berättas om de änglar vilka vi känner som Mikael, Uriel, Rafael och Gabriel.

När de första kristna talar om demoner i gammalbiblisk betydelsee, menar de fallna änglar. Olyckorna på jorden förorsakas av änglar Gud kastat ut ur Himlen, tvingade till jordevistelse och evig fördömelse bland människorna. Dessa fallna änglar dansar i nattens månsken och med toppiga huvor på huvudena sadlar de som demoner huvudlösa hästar. Senare tiders troll, dvärgar och pysslingar och tomtar med tomteluvor är fallna änglar som till världens undergång, den stora apokalypsen, tvingas leva som demoner, i ständig skräck för svartklädda män med vita kragar, präster.

Under medeltiden accepterar teologer ängeln som ett inslag i nyplatonikernas själslära. Dionysios Areopagita skriver om den "himmelska hierarkin" som en del av kristen mystik.  I denna teologi skiljes mellan tre änglagrader, där varje grad delas in i tre "körer". Teologerna försöker befria Gud från nyplatonikernas idé om den overksamme guden, till en Gud som aktivt deltar i det världsliga skeendet.  I denna verksamhet behöver Gud medhjälpare, änglar. Teologerna återskapar Gamla Testamentets änglamedvetande, när man i den högsta hierarkin placerar serafer och keruber som de himmelska väsen vilka har direktkontakt med den icke-närvarande Gud, vars vilja skall bli åtlydd och efterlevd. Änglar i den första hierarkin specialiseras till att syssla med Guds godhet, Guds väsen och Guds vishet. Till mellersta hierarkin i denna hierarkiska ordning hör änglar som hjälper världens regeringar att regera. Den första kören består av generaler som fördelar uppgifter och ansvar till de båda andra körerna, där den ena vaktar Himlen och den andra, som är någon sorts nationell insatsstyrka, håller fientligt sinnade maktpotentater och andra skurkar, på armlängds avstånd.

I tredje hierarkin häckar furstar, ärkeänglar och andra specialistänglar som på Guds befallning sysslar med världen och förvaltningen av världen. Den första kören håller ett gott öga på furstar och politiker, den andra kören styr och ställer med teologer samtidigt som de kontrollerar att människors bikter och böner faktiskt når fram till Gud, medan den tredje kören står till de små människornas förfogande. Bland dessa änglar finns sådana som vet allt om örter och om stenars hemligheter och som vet vad som läker och ger ny kraft. Dessa änglar är gudomliga, eftersom Gud givit dem några av sina egna egenskaper.

Änglar beskrives gärna och ofta som barn. När 1200-talsfranciskanen Berthold  från Augsburg talar om änglarna som blondlockiga pojkar, associerar han till den förkristna tid där Olaf Tryggvason samtidigt föds som fylgja och hamingja, som livs- och dödsängel, som vit duva och svart korp eller svart hund.  När änglabarnet dör, når själen Gud. I Böhmen och Bosnien var det därför en synd mot Gud att begråta ett dött barn. I barnet finns nämligen styrka och det oförstörbart gudomligt goda. Och även den mest prosaiskt antireligiösa och sekulariserade nutidsmänniska erkänner möjligen i sitt innersta att mänskligheten räddats undan apokalyps tack vare små söta änglar, som gång på gång helar den söderbombade världen; änglar som Rafaels rundmagade puttis eller som Hans Memlings musicerande punkbandsänglar på en triptyk från 1490-talet.


Men är dessa änglar verkligen så fromma som Gamla och Nya Testamentets författare hävdar att änglabarn bör vara? Rafaels himmelsgosse ser ganska skeptisk och melankolisk ut när han trött vilar huvudet i vänstra handen medan han spelar med ringfingret på överläppen. Kamraten till vänster har en mer passiv attityd och blänger övergivet på Jungfrun och Barnet. Båda puttis lutar sig mot en balustrad och vill helt klart dra sig ur den komplexa situation de hamnat i och bedömer som icke påverkbar. Endast Guds Moder Marias egen Moder söker med blicken de båda änglarna  -  för att få tröst och hjälp eller i förebråelse över vad de ställt till med?

Är Rafaels puttis resignerade änglar eller demoner med barnasinnet i behåll?

Rafaels puttis bryter ikonografiskt och sakralt mot den gamla hederskodex som förpliktigar änglar att vara aktiva partners i samarbetet mellan Gud och människa. Rafaels änglalika gossar poserar istället som förhärdade erotiker, som erotomaner just uppstigna från hednavärldens underground. Det nonchalanta kroppsspråket avslöjar att de inte vet vad de skall ta sig till med denna Maria som råkat i olycka men som trots det förefaller vara så lycklig!

Rafaels sixtinska madonna, målad 1512-1513, kan beskådas på Staatliche Kunstsammlung i Dresden och där ser Friedrich von Schlegels hustru Caroline dessa båda "människobarn med vingar". Caroline von Schlegel har helt rätt: Rafaels puttis är redo för helt andra uppdrag än sådana som utförs i Himlens tjänst och de påverkar romantikernas måleri. Rafaels puttis och Albrecht Dürers Ärkeängel Mikaels Rambokamp med Draken (1498), är samtidigt religiöst historiemåleri och bilder med erotisk sprängkraft. Historien uppenbaras och förklaras.  Förutseende Friedrich Hölderlin ironiserar om att "husängeln är i antågande". Rätt får han. Under de senaste dryga etthundra åren har änglarna merkantilserats till motiv på julklappaspapper. Men trots detta bör man icke glömma att ängeln då och då dyker upp i litteratur och konst, hos författare som Else Lasker-Schüler, Rose Ausländer, Jorge Luis Borges, Charles Bukowski, Ernst Jünger, Walter Benjamin, Hans Henny Jahnn, Rainer Maria Rilke och hos konstnärer som Marc Chagall, Paul Gaugain och Arnulf Rainer.

Medan ängeln i Goethes Wilhelm Meister står för en harmlös, förgänglig och sublimerad sexualitet, handlar det istället om sublim änglaerotik, ofta med homoerotiska undertoner, hos flertalet romantiker av tidigare och senare datum. Medan Gottfried Benn likt Hölderlin skriver om kvinnors kärlek till kärlek rent allmänt sett, tackar den homosexuelle författaren Hans Henny Jahnn Gud för att änglarna har kuk: "Det är faktiskt så att vid ett bestämt ögonblick i mitt liv, visste jag att männens alla strävanden inskränktes till att söka efter och slutligen finna, de svarta och vita änglarna, för att knäböja framför dem, framför det som är manligt, ungt och vackert  -  den hedniska avbilden, den gudabenådade kuken".

Även Chagalls änglar känner sexualitetens krav, trots att de lever celibatärt. Chagalls änglar är profeter och mystiker, som vet hemligheten med den frivola kärlek Hölderlins schwabiska flickor praktiserar. Dystrare är tonen i Paul Gaugains målning om Jakobs kamp med ängeln (1888), där bretagnska kvinnor beskådar slagsmålet iklädda intensivt svarta klänningar och gulvita huvor, strama och bigotta som hjälmar. Gaugain inser att han "i dessa gestalter återskapar bondsk vidskepelse". Förmodligen är det så att under trycket av förrförra och förra seklets återkommande katastrofer aktualiseras änglarnas närvaro som garanter för att det finns något bortom apokalypsen. 1917 noterar Paul Klee att "det djävulska hör samman med det himmelska" och redan 1903 målar Hugo Simberg Den skadade ängeln, buren på bår av två finska bondpojkar.  Gränsen mellan empirism och modernism överskrides när Klee (Engel, noch tastend, 1939) och Simberg anknyter till magi och till det arkaiska. Parallellvärldarna finns i det metafysiska och inte i det teoretiskt fysikaliska. Om människans skräck i denna sönderstyckade värld skriver Rilke i Duineser Elegien: "Jeder Engel ist schrecklich. Und dennoch, wehe mir, ansing ich euch, fast tödliche Vögel der Seel, wissend um euch".

Världsbilden och vår bildvärld befolkas av änglar, ibland poetiskt som i Wim Wenders och Peter Handkes film Himmel über Berlin, ibland mysigt trivialt som i reklamens värld, där änglarna konkret i vardagen tvingas duellera mot dumheter och tidsanpassade trender. Som yrkesmässiga pendlare mellan världarna, som Guds elitsoldater, griper änglarna in i människans Vara och strävar efter att införa himmelsk ordning och reda på jorden. Det sker med hjälp av körsång, mandoliner och trumpetstötar. Charles Bukowski skriver om en baseballängel som dyker upp när hemmalaget förlorat med 7-1. Någon knackar på dörren till omklädningsrummet, in stiger en komisk figur med pappersvingar klistrade på ryggen. Det är en artonårig pojke som påstår att han kommit därför att han vet med sig att han är det givna svaret på klubbens alla problem. Lagledaren, som tycker att pojken är alltför ung för en sådan gigantisk uppgift som att förvandla nederlag till seger, ber honom försvinna ögonaböj, men pojkängeln dricker ännu en slurk ur Cocacola-flaskan och svarar: "Jag är äldre än jag ser ut". Änglar dör aldrig.

Slutsats:  ängeln hör inte hemma som sentimentaliserad kitchfigur på gravstenar, utan arbetar hårt för att bekräfta Himlens närvaro i nuet, att människan bör tillgodogöra sig tillgången på förnuft och romantik, handlingskraft, vitalitet och erotik.