Tuesday, 4 September 2012

Bo I. Cavefors : Alois Musil






Bo  I. Cavefors

Alois Musil, alias Shejk Musa Eben Nemsa ar-Ruejli, alias Musil von Arabien

Den österrikiske orientalisten, prästen och rådgivaren Alois Musil, arbetade för att närma de likartat uppbyggda stormakterna Österrike-Ungern och det osmanska riket. Efter en rad forskningsresor till olika delar av Främre Orienten var han en auktoritet på områdets kulturer och språk.

Den 19 maj 1935 höll Musil von Arabien ett föredrag i Radio Praha. Han talade om sin efterföljare Lawrence of Arabia, som en vecka tidigare avlidit. Om Lawrence sade Musil bland annat: "Det uppdrag som givits Lawrence övertogs och utfördes av Awde Abu Tajeh och hans män. De angrep den turkiska garnision som var förlagd utefter järnvägen, de sprängde räls och broar i luften och bröt förbindelserna mellan Damaskus och Medina men uppnådde inte det mål de föresatt sig. Turkarna reparerade snabbt skadorna och Medina höll stånd till in i november 1918 då vapenstilleståndet slöts… Lawrence tjänstgjorde vid Palestinaarméns högra flygel, i själva Palestina och i Transjordanien. Han satte aldrig sin fot i det egentliga Arabien. I Arabien brydde sig ingen om honom, om man nu råkade känna till honom. Lawrence var föga diplomatisk. I rollen som befälhavare följde han Awdes rådslag, men inte mer.  Han vann aldrig anhängare genom sin personlighet utan genom bestickning.  När guldströmmen sinade övergav man honom. Han lärde sig aldrig arabiska ordentligt. Det är lätt att konstatera när man läser hans böcker. Men dessa böcker visar också att Allah givit honom en sällsynt gåva, att iaktta, att förmedla sina intryck, att bearbeta materialet och noggrant återge det. Hans personliga minnen är utan tvekan det bästa som skrivits av det här slaget sedan de napoleonska krigen.".

Den som vågade sig på en sådan högtidlig tillrättavisning av den legendomspunne och massmedialt uppbackade Lawrence var Alois Musil, född den 30 juni 1868 i Rychtárov i Mähren, då tillhörigt Österrike-Ungern, idag Tjeckien. För den som beundrar och högaktar Lawrence lika mycket som jag gör det, svider det naturligtvis i skinnet att höra Alois Musils kritik, som dock också röjer österrikarens svårsmälta beundran för den brittiske motståndaren.

Men, hur mycket jag än beundrar Lawrence vore det orättvist att inte även ta till mig motsidans, motpartens argument och förträffliga position under en konflikt som definitivt krossade såväl osmanaska riket som de europeiska furstemakterna. Revolutionen var faktiskt omvälvande även i de brittiska sovgemaken: de tyska makthavarna i Buckingham Palace började efter första världskriget tala engelska istället för tyska, Battenberg blev Mountbatten, osv.

Alois Musil, alias Musil von Arabien, alias Shejk Musa Eben Nemsa ar-Ruejli, Wirklicher Hofrat och Wirklicher Geheimer Rat (en titel under vars skydd han också oombedd kunde ge kejsaren råd) till Franz Josef I och Karl I. I dessa dagar då titulatur åter är på modet kan det vara värt att räkna upp några av Musils utnämningar utöver de redan nämnda: Generaloberstkriegsrat, påvlig hovpredikant, medlem av kejserliga vetenskapsakademien i Wien, medlem av tjeckiska vetenskapsaka-demien, hedersdoktor vid universitetet i Bonn, medlem av arabiska vetenskapsakademien i Damaskus, medlem av högsta muslimska Rådet i Jerusalem, teologie doktor och ordinarie professor  för bibelstudium  vid  universitetet  i Olmütz samt i arabiska språk vid universitetet i Wien.

Alois Musil doktorerade 1887. Han behärskade hebreiska, arabiska, turkiska samt några nordarabiska stamdialekter. Han prästvigdes 1891. Från 1895 och framöver reste  han  kors och  tvärs i  arabvärlden, skrev  böcker och vetenskapliga avhandlingar, ett publiceringsarbete som pågick fram till andra världskriget, främst i USA. Dessutom var Alois Musil inflytelserik politisk strateg och rådgivare.

Musils arabiska namn Musa Eben Nema ar-Ruejli fick han vid en expedition genom Nordarabien 1908-1909. Musa är samma namn som Moses, en av de främsta profeterna också inom den arabisk-islamska världen. Musil/Mu-sa/Moses  -  det gladde den asketiske prästen/orientalisten/rådgivaren.

Alois Musil var kusin med författaren Robert Musil,  men någon  närmare kontakt mellan de båda uppstod aldrig sedan författaren gjort ett elakt porträtt av vetenskapsmannen i berättelsen Die Verwirrungen des Zöglings Törless.

Efter den akademiska karriären och efter en enastående vetenskaplig insats kombinerad med den politiska rollen som rådgivare och strateg åt de båda sista österrikiska kejsarna, resignerade Musil efter nederlaget,sedan fredsförhandlingarna slagit sönder inte endast hans hemland utan också möjligheterna till en framtida arabisk stormakt. Han förutsåg redan då att engelsmännens splittring av arabvärlden skapade förutsättningar till dagens motsättningar mellan araber och judar.

Musil kom från en österrikisk-tjeckisk bondesläkt i Mähren. Hans språk var tyska och hela sitt liv hade han tjänat den österrikiska staten.  Men av den regering som trädde till vid kejsardömets fall betraktades han i det krympta Österrike som icke-tysk med ett icke-tyskt namn.  Han uteslöts därför ur akademierna och förlorade sin professorstjänst.

Den unge orientalisten Alois Musil var besluten att skapa sig ett namn som orientalist.  Hans studier var mycket resultatinriktade och tidigt lyckades han skaffa sig goda beskyddare, förutom furstebiskopen av Olmütz, Theodor Kohn, även ärkehertig Karl och prinsessan Zita, sedermera Österrikes sista regenter.  Han hade lärt känna dem genom en annan orientalistfantast, Zitas bror prinsen Sixtus av Bourbon-Parma. De bodde tillsammans med föräldrarna i Niederösterreich sedan de av Napoleon fördrivts från Parma.

Livvakten

Musils chans kom då han den 8 januari 1898 började den färd under vilken han skulle upptäcka de omajjadiska ökenslotten. Han reste tillsammans med Beni Schur och dennes beduiner. Prinsen Talal föreslog att man skulle visa sin gäst, österrikaren, nemsaui, något någon icke-arab aldrig tidigare sett, andarnas hus, dvs slottet Kasr Amra, det mest betydande av de ökenslott vilka bär namn som Kasr at-Tuba, Hamam ach-Scharach, Kasr al-Mwakar och  Kasr al-Harani.  Musil berättar att han "gick in i slottet. Överraskad ser jag på väggarna spår av målningar. Snabbt rusar jag genom alla rummen  -  alla är de smyckade med väggmålningar".  Den sensationella upptäckten mottogs med skepsis i Wien där man visserligen kunde tänka sig att slotten existerade men trodde att Musil ljög om väggmålningarna. Något liknande fanns inte i hela Orienten. Musil besökte slotten igen efter tre år. Han fotograferade dem och rekonstruerade i skisser de alltmer förfallna byggnaderna, vilka snart förmodligen helt skulle  begravas i ökensanden.

Musil förklarade väggmålningarna i Kasr Amra med det okomplicerade förhållandet från beduinernas sida gentemot islam. De såg inte något "syndigt" i målningarna, utan något  sagobetonad  andligt.  De menade  att slotten var tillhåll för andar.

De fotograferade bevisen  på målningarna i Kasr Amra befäste Musils position som orien-talist. Materialet publicerades tillsammans med kartor och skisser över floder, berg, brunnar, vattenhål, borgar, slott och städer.  Detta gjorde honom till en av tidens ledande topografer. Med Arabia Petræa kartlade han området mellan Röda Havet och Medelhavet.

Bondesonen Musil hade en märklig förmåga att finna sig väl tillrätta i skilda miljöer, med bönder och kejsare, poliser och rövare. Han visst också att utnyttja sin förmåga. Av beduinerna  utnämndes  han  till  shejk,  av  prinsen Eben Scha'lan an-Nuri till rådgivare och av emiren Nawwaf till ståthållare. Det fanns två skäl förutom Musils egna egenskaper till denna framgång. Han kom från en stormakt med gott anseende och han arbetade inom en annan stormakt, det osmanska riket, som var en spegelbild av Österrike-Ungern. Dessutom var Orienten under Musils tid populär i Europa och det återspeglades inom konst, mode, heminrdning, arkitektur och inte minst med operor av Verdi, Strauss och andra.

Alois Musil föddes 1868. Året innan hade den österrikiska decemberförfattningen som garan-terade mötes-, press- och föreningsfrihet trätt i kraft. Musils  verksamma tid  sammanföll  med en osannolik blomstring inom vetenskap, kultur och industri. Efter nederlaget 1866 gentemot Preussen hade dubbelmonarkin snabbt rekonstruerats och aktiverats. Det osmanska riket upplevde under samma period en liknande omvandling. Också denna stormakt rymde inom sig ett stort antal nationaliteter.  I de båda stormakterna utövade en högljudd nationalism ett starkt politiskt tryck på statsledningarna.  Men såväl inom Österrike-Ungern som inom det osmanska riket var det endast få som önskade att statsbildningarna skulle upplösas. Rikena som sådana skulle bibehållas men förändras, moderniseras, decentraliseras med allt större självbestämmanderätt åt de till rikena bundna nationalstaterna.

Det osmanska rikets huvudfiende var Ryssland som bit för bit lade under sig landområden bebodda av turkar. Mellan 1815 och 1895 erövrade tsarerna från Sinkiang till Krim mer land än hela Europa. Trots allt detta lyckades sultan Abdül Hamid II modernisera landet och skapa ett visst välstånd.  1877 sammanträdde det första parlamentet och 1888 öppnades järnvägen mellan Wien och Konstantinopel. Abdül Ham-id menade att man utan att ge avkall på islam och islamsk rätt kunde tillgodogöra sig europeiska erfarenheter inom teknik och juridik. Vid det rysk-turkiska kriget 1877 förlorade det osmanska riket Serbien, Bulgarien och Rumänien. Ett år senare vid Berlin-kongressen avstod man Cypern till England, Frankrike lade beslag på Libanon, Algeriet och Tunisien. England erhöll Egypten och under nittonhundratalet växte deras inflytande alltmer på den arabiska halvön. Trots alla dessa motgångar var osmanska riket inte lamslaget, men missnöjet gentemot Abdül Hamid växte från de s.k. ungturkarnas sida.

Alois Musil misstrodde denna opposition och understödde istället en tredje väg som representerades av majoren Aziz al-Misr, som var av egyptisk-arabisk härkomst. Han arbetade på en förnyelse av osmanska riket med Österrike-Ungern som förebild. Avsikten var att göra den osmanske sultanen till konung över alla araber. Kalifens roll som "Allahs skugga på jorden" skulle spela en medlande roll mellan Abdül Hamid och ungturkarna.  Det var denna framtid för det osmanska imperiet Musil tänkte sig när han 1914/15 på österrikiske kejsarens uppdrag försökte mäkla fred mellan folken i det inre Arabien. Det lyckades honom och därmed lade han också grunden till fredlig samexistens mellan  araberna  inom de  nationalstater vilka
bildades vid osmanska rikets undergång. Höjdpunkten i Musils politiska strategi utgjordes av Karls och Zitas statsbesök i Konstantinopel.  Musil menade att de båda likartat uppbyggda stormakterna skulle inom rikena främja utveckling och välstånd och utåt bli ett effektivt skydd gentemot från ena hållet rysk expansion och från andra hållet engelsk-fransk expansion. Det är mycket möjligt att Musils strategi var genial. Hade de båda stormakterna klarat sig igenom första världskrigets skärseld hade förutsättningarna till en fredlig framtid för européer och araber  -  mellan kristendom och islam  -  ökat samtidigt som förutsättningarna för fortsättningskriget 1938 minskat.

Alois Musils vetenskapliga resor gick också till Nordarabien 1908/09, genom öknarna al-Hamad och Nefud och den syriska öknen, 1910 till det nordliga Hedschas, 1912 till Nodost-arabien och Sydmesopotamien. Han besökte shiternas högborg al-Achejzer och vid en resa från Rakka till Aleppo rånades han och följeslagarna Rudolf Thomasberger och Sixtus von Bourbon-Parma. Halvnakna fick de tigga sig fram till jesuiterna i Aleppo i vilkas arkiv fortfarande finns Bourbon-Parmas lista över vad de förlorat, föremål totalt värda 14 877,75 franska franc, inkluderande allt möjligt alltifrån en kamel värd 350 franc till en patronväska värd 16 franc.

Erich Feigl, som skrivit en utomordentligt innehållsrik bok, Musil von Arabien. Vorkämpfer der islamischen Welt (Verlag Amalthea, Wien 1985). beskriver Musil som en understundom arrogant och auktoritär person. Det förvånar mig något när man i denna bok också kan läsa om hans diplomati och förmåga till livslång vänskap. Musil upprätthöll nära kontakt med sina vänner också sedan han lämnat det offentliga livet och arbetade som bypräst i Mähren, där han fick besök av eller brevväxlade med österrikare  som  exkejsarinnan  Zita  och araber, framför allt inom familjen Sa'ud, som prinsen an-Nuri Eben Scha'lan. Kanske var det Alois Musils asketism, allvar och uppriktighet, hans totala motvilja mot förställning och falskhet, som uppskattades av araber och turkar men missförstods av demokratiserande européer vilka fann attityden obekväm? I denna livshållning förenades Musil och Lawrence.


Tidigare publicerad i Svenska Dagbladet (20.5.1986), i Minaret (2006:1) samt i serien Waistcoatpocketbooks (2000). Här ngt reviderad.