Thursday, 28 August 2014

william zarate : 2 videos...

video
 
 
 
 
"...dessutom pågår en löpande publicering av Bo I Cavefors vitala och obekväma essäer under namnet Svarta Fanor. Andra boken i serien kom nyligen och heter Svarta Fanor — Kulturopium, med underrubriken: Västerlandets överlevnad? Det är ett äventyr att resa i Cavefors sällskap. Han viker inte för något ämne, som ett rovdjur till hälften dolt i gräset närmar han sig bytet." / citat från BLASKAN...
 
 
 
 
 
 
video





Wednesday, 27 August 2014

cavefors : partiadel, kons. rev. samt myter...





Bo I. Cavefors

NÅGOT OM PARTIADEL, KONSERVATIVA REVOLUTIONÄRER OCH ANDRA MYTER

 
I De revolutionibus orbium coelstium (1543) påstår Nikolaus Kopernikus att ej blott människor utan även Himlen, Herren själv, drömmer drömmar om en annan verklighet än den tillstädesvarande. I ett brev från 1771 beskriver Voltaire upplysningstiden som en hjärnornas, förståndets, revolution. Var han nu fick det ifrån. Förmodligen ett infall utan större verklighetsförankring. Kopernikus och Voltaire stegrade sig inför antikens uppfattning om att det finns ett påtagligt samband mellan myt och verklighet, trots att de båda ”moderna” människorna visste, inte kunde undgå veta att även under romersk antik nyttjades mytologier för den som strävade efter politisk legitimitet: Trojas undergång var förutsättningen för Roms makt. Myter är även när de anknyter till historiska fakta, tvetydiga begrepp. Karl Marx hävdade att revolutioner är historiens lokomotiv och med det påståendet gav han fritt fram för den liberalkapitalistiska uppfattningen att revolutioner är politiskt företeelser som kan accepteras, dock endast så länge de inte stör den bestående liberala ordningens doktriner om globalisering, frihandel, osv.

I antologin Revolution und Mythos (med Dietrich Harth och Jan Assmann som redaktörer; Fischer Taschenbuch Verlag/Wissenschaft, 1992) skriver ett större antal tyska professorer om ämnen som politisk vetenskap, egyptologi, sociologi, filologi, för att få grepp om mångfalden revolutionära och mytologiska företeelser alltifrån urkristendomen till franska revolutionen, oktoberrevolutionen, nationalsocialismen, revolutionerna i Mexiko, Kuba, Folkrepubliken Kina och Algeriet, samt den nordamerikanska revolutionen, egentligen resultatet av historiskt relaterade spänningar mellan europeiska stormakter. Revolution und Mythos utkom 1992: tyngdpunkten ligger således på den då aktuella utvecklingen i Algeriet, den sovjetiska bankrutten och den uppblossande tyska nationalismen. Mohammed Dib, populär algerisk revolutionsförfattare berättar om FNL-kämparnas ”barnsliga förtjusning” i 1789 års franska revolution, ”allas vår moder” enligt Arno Schmidt som uppenbarligen aldrig insåg att en av historiens stora tragedier är att det revolutionsstolta Frankrike under revolutionsåret 1830 struntade i alla högtidligt proklamerade liberala humanitetsprinciper och startade den blodiga koloniseringen av Algeriet. Historisk ironi att Frankrike trots alla krig och allt mördande och alla bedrägerier och alla svikna löften, trots folkmorden i Maghreb, för äldre generationers algerier förblivit den forna nordafrikanska provinsens ”moder”, à la Schmidt. 2008 års ungdomar i Algeriet ser det annorlunda: mor/farföräldrar och föräldrar var, menar de, antingen kolonisatörernas kollaboratörer eller så vad/är de komprometterade genom livslång passivitet. Istället knyter man an till tidigare århundradens mystifierade frihetskamper som i mycket påminner om myterna kring den ryska revolutionen, myterna kring stormningen an Vinterpalatset, mystifieringen (och mumiefieringen) av Lenin, alltsammans visserligen påhitt av senare tiders revolutionära sympatisanter och motståndare och därmed cementerade som konkret politisk verklighet. Politiker, historiker, journalister, marxister, socialister, liberaler, konservativa, ja alla lever upp till franska jakobintradioner att verbalt skapa revolution istället för att faktiskt genomföra revolution. Ja, alltsammans påminner om de nordamerikanska revolutionsmyterna kring Jefferson och Lafayette som inte skiljer sig mycket från gammalryska och bolsjevistiska och nationalsocialistiska drömmar om ett tusenårsrike där drömmen om den kristna människosonen ersatts med löst sammanhållna, förment vetenskapliga teorier och ideologier. Man följer den religiösa (judendom, kristendom, islam) kontinuitetsläran att Gud och människa är en enhet, är ett ett. Hos de ickereligiösa teoretikerna och ideologerna kompliceras det hela emellertid av att ideologierna och teorierna, för att bli brukbara, måste gå i spagat och samtidigt konvertera människorna till materialism, rationalism och modernism. Marxismen misslyckades med konststycket och i dagens värld är den globala liberalismen på väg mot samma ättestupa.

I ärlighetens namn bör sägas att den tidiga bolsjevismen/leninismen försökte hålla rent från myter och mytbildningar, men Lenins tidiga död och samhällets (och omvärldens) instabilitet tvingade ideologerna att aktivera tsarernas byråkratier och myterna kring ledarrollen, Lille Far. Bolsjevikerna avskaffade kyrkan men tog tillvara traditionerna från ortodox kristendom vad gällde den nära relationen mellan religion/ideologi och stat, mellan stat och medborgare. Eftersom leninismen inte kunde, inte var avsedd att ge svar på frågan om livets mening tvingades bolsjevikerna förvandla sig själva till att bli en del av det traditionella maktsystemet. Gulag existerade även i tsarryssland. Klyftan mellan att vilja och förmågan/möjligheterna att uträtta något väsentligt, mellan rationalitet och utopi/myt, förde rakt in i ett korrupt system och precis som i Hitlertyskland, till ett snabbt bokslut. Ett politiskt system som höll ut i åttio år är knappast intressant som förebild för framtida samhällsomdanare. Å andra sidan måste Putin och hans efterföljare inte endast bygga vidare på de gamla religiösa och tsaristiska myterna utan även baka in de sovjetiska myterna om oktoberrevolutionen och om Lenin, för att bli trovärdiga kontinuitetsbevarare. Mausoléet på Röda Torget kommer inte att rivas inom överskådlig tid.

Med andra ord: det är som Giuseppe Tomasi de Lampedusa hävdade, att människan visserligen vill att allt förblir vid vad det var men samtidigt är klok nog inse att ett och annat måste förändras, just därför. Eller som Chateaubriand skrev i sin kortlivade  tidskrift Le Conservateur (1818-1820), att det behövs en gudomlig ordning för att människan skall orka stå emot fördärvliga och despotiskt centralistiska och mytomspunna maktstrukturer. Central tanke hos 1800-talets konservativa revolutionärer var att kapitalism och teknik är absoluta, abstrakt-objektiva, irreversibla och destruktiva begrepp för en utveckling som leder till kulturell nivellering och standardisering. Det är inte svårt se likheterna mellan dagens nyliberalism, som falskeligen åberopar sig på ”kulturkonservativa” värderingar, och öppet uttalade despotier som bolsjevism och nationalsocialism. Bakom det synnerligen otydliga begreppet ”kulturkonservatism”, som kan ge vackra associationer till skön konst och läsvärda böcker, döljer sig ofta en reaktionär absolutism som definitivt skiljer sig från de revolutionärt konservativa idéerna före 1914 om en efterkrigsvärld präglad av postmaterialism och postkapitalism. Ett Tredje Rike i den anda Schiller beskriver i Über die ästetische Erziehung des Menschen och som von Kleist har som motiv i Über das Marionettentheater. Lenin, som tydligen var mer beläst än våra dagars globaliserade nyliberaler, tar upp samma tankegång när han skriver om marxismens ”tre källor och tre beståndsdelar”. Ur leninistiskt perspektiv blir kommunismen samhällshistoriens Tredje Rike, ett negationernas negation där expropriatörerna expropieras. Ernst Bloch menade att Tredje Riket är den i djupast mening mest korrekta benämningen på målet för en revolutionär rörelse; i kampen mot målet måste konservativa och revolutionära människor samarbeta, idéerna samverka. Konservativa är orienterade mot en evigt oföränderlig verklighet medan revolutionärerna står för viljan att bryta ned det som de facto är dåligt i den konservativa verkligheten. De som samverkar blir ”konservativa revolutionärer”.

Det är faktiskt inkorrekt när Hitler ses som någon sorts gudfader för begreppet Tredje Riket, att han strävade efter att det nationalsocialistiska Tyskland var eller skulle förvandlas till det ”Tredje Riket”. Hitler yttrade sig sällan om ”Tredje Riket”. Däremot var Goebbels vansinnigt förälskad i begreppet och uppmanade redan 1927 (i uppsatsen Wege ins dritte Reich) de unga SA-männen att se sig som ”unga aristokrater inom en ny arbetarrörelse! Ni är Tredje Rikets adel” (det där med ”partiadel” är ju ett begrepp som flitigt användes än idag av svenska partier… Märkligt!). Mot, eller snarare jämsides med denna entusiasm bör man ställa Blochs uppfattning att Tredje Riket, som begrepp, är själva essensen av revolutionär kiliasm, av föreningen mellan konservativ och socialistisk radikalism. Blochs positivt värdeladdade analys missbrukades hänsynslöst av den skickliga demagogen Goebbels. Ernst Niekisch menade att begreppet Tredje Riket (alltså inte Hitlers ”Tredje Rike”) skulle vidareutvecklas till en Tredje International, till ett världsomspännande socialistiskt Imperium, att den konservativa revolutionen skulle utvecklas till ett proletariatets ”Endreich”. Ernst Jünger insåg tidigt farorna med detta ”tredje rike”. Mot slutet av 1920-talet predikade han visserligen om ett Tyskland där ”arbetarnas framgångar sker jämsides med Tysklands framgångar”, men några år senare, 1932, varnar han för att en sådan exploatering av nationella begrepp lätt urartar till ett samhälle med extremt nationalstatliga värderingar. Förhoppningsvis ångrade Thomas Mann, senare i livet, att han 1921 talat och skrivit att Ibsens religionsfilosofi är själva syntesen av begreppet Tredje Riket, ”frihet och sammanhållning, ande och kött, Gud och världen”. Mann karakteriserade Tredje Riket som ett Utopia av försoning och fulländning, som det ”slutliga Riket” där människor lever under en samhällsordning garanterad och beskyddad av Gud och kejsare.

Efter all denna turbulens kring begrepp ”Tredje Riket” var det inte konstigt att Hitler via en rundskrivelse av den 13 juni 1939 krävde att uttrycket ”Drittes Reich” förbjöds.
 
+ + +
 
vinjettbilden:
foto : aryan kaganof
layout : bo i. Cavefors
 
 

 

 

 

 

 

 

 

Tuesday, 26 August 2014

cavefors : werner schwab och lidandet



























Bo I. Cavefors

SCHWAB OCH LIDANDET

 

De båda artiklarna publicerades ursprungligen i KvällsPosten den 16 april respektive den 10 april 1997. Här reviderade och aktualiserade.

 

(Werner Schwab 1958 – 1994)

 

1997 spelades Werner Schwabs pjäs Folkmord eller min lever är meningslös, på Intiman i Malmö. Fick fin kritik. Svarta rosor ströddes. Samtidigt med detta skådespel publicerade Bokförlaget Symposion Schwabs  Himlen min kärlek eller mitt döende byte (översättning av Ulf Peter Hallberg), kompletterat med några Schwabreflektioner kring teaterns väsen och språk, med boktiteln En världslig totalsmädelse. 1992  utkom på tyska Schwabs Abfall, Bergland, Cäsar. Eine Menschensammlung (Residenz Verlag, Salzburg), där författarens expressionistiska brutalprosa kommer till sin rätt även i tryckt form.

Likt tyskspråkiga författare som Norbert Gstrein, Josef Winkler och Peter Weber, ägnade sig Schwab (konstnär och författare) åt civilisationskritik. Författarnas texter uppträder som fallna änglar i de tysk/österrikisk/schweiziska kulturlandskapen. Alkoholism, incest, aktiv sexualitet, mord och kannibalism är visserligen företeelser folk i allmänhet inte är obekanta med  -  det skulle i så fall vara kannibalism, å andra sidan finns det ju även verbal kannibalism  -  men att tala om detta så som Schwab talade om det gör man definitivt inte på moraliserande kulturredaktioner.

Djupare sett utövade Schwab samhällskritik, materialismkritik, sekulariseringskritik. Samtidigt var Schwab medveten om att teatern "underhåller staten", att teatern lockar fram "ett leende" i statens, i maktens "uttråkade konsistens". Som en sentida medresenär till Artaud insåg Schwab att teatern är en "gigantomanisk anakronism"  -  men att just däri ligger dess existensberättigande. Utan det anakronistiska utanförskapet gentemot samhällsmaskineriet, är teatern obehövlig, en "långtråkig grisdynga". Schwab var kompromisslös i ordexcesserna. Han konstruerade välkalkylerade katastrofer och provokationer. I hans dramatik skildras avgrunderna bortom normalitetens välpolerade fasader. Schwab klädde av anständigheten och den i sina egna ögon anständige tvingades blotta sin amoraliska moralism. Ett postumt Nobelpris till Schwab hade varit ett gott val i dessa dagar när vi står inför en ny fyraårsperiod med Bush.

Själv var Schwab en moralisk amoralist. Därför är det aningen komiskt när Ulf Peter Hallberg  -  i några notiser om Schwabs liv och verk  -  talar om det schwabska språkets massiva "kontrastverkan mellan tal och situation", om den "fullständiga diskrepansen mellan språk och handling". Det förhåller sig nämligen exakt tvärtom. Schwab var en mästare i att skapa den totala, den absoluta, överensstämmelsen mellan talet och den FAKTISKA situationen, den fullständiga överensstämmelsen mellan språket och det FAKTISKA skeendet. Schwabs attacker var (är, i den mån han fortfarande läses) som ett plågsamt fortissimo när han eldar på för fullt under den försoffade mänsklighetens behov av harmoni, av "mänsklighet". I prosaboken Abfall, Bergland, Cäsar skriver han att "en verklig människa, en människa som existerar i verkligheten, som är av kött och blod och hjärna och skit, skulle man verkligen inte angripa, nej, en sådan människa skulle man aldrig angripa". Utifrån sådan storartad insikt formades Schwabs moralism, att kunna se, uppfatta och ta lärdom av det mänskliga i det "omänskliga".
 
+ + +

Ja, Schwab "eldar på för fullt under den försoffade mänsklighetens behov av harmoni", han skrev om smärta, lidande och extas. Så gjorde även Anders Piltz i en artikel i tidskriften Signum (1997:1). Piltz skrev om den lidande människan och om utilitaristisk "normalitet", i sak samma ämne som Schwabs huvudtema, men utan dennes  insikt om att såväl utilitaristisk normalitet som kristen/dvs katolsk normalitet i hög grad även är icke-normalitet. Med andra ord: icke-normalitet är ofta det sant normala. Vilket Schwab insåg och åskådliggjorde effektivt i sin prosa och i sina skådespel, i sin gränsöverskridande konst. Piltz, däremot, blandar samman nyttonormalitet med teologisk och filosofisk normalitet/icke-normalitet. Piltz sammanfattar: "Guds kärlek är det enda som kan göra lidandet uthärdligt".

Är Guds kärlek det enda som kan göra lidandet uthärdligt? Av vad består Guds kärlek?  Är det inte istället precis tvärtom, att det är ifrågasättandet av Guds kärlek, misstanken om och rädslan för frånvaron av Guds kärlek och som en följd av detta VILJAN TILL, STRÄVAN EFTER OCH LÄNGTAN MOT Guds kärlek som gör lidandet uthärdligt?

 

Ett exempel.

 


Agenten, författaren till det självbiografiska mästerverket Vishetens sju pelare (1926) och den sexuellt aktive outsidern T.E. Lawrence, Prinsen av Mecca, avlider omedelbart sedan han den 19 maj 1935 slirat med mc:n, en 1932 års Brough Superior SS-100 på den regnhala raksträckan från flygvapnets kaserner hem till eremitaget Cloud Hill.

Lawrence var ett utomäktenskapligt barn. Sann man blir Lawrence först när han fostrats i den medeltida Oxfordmiljön: där lär han sig fysiskt och moraliskt mod  -  Lawrence härdar kroppen och, likt Schwab, praktiserar sin homosexualitet.

I Vishetens sju pelare beskriver Lawrence sina upplevelser som brittisk agent i Arabien åren före och under första världskriget. Han är ytterst kritiskt mot Churchills falskspeleri gentemot Syrien.

Jag märker att resonemanget flyter ut över ökensanden. Därför: åter till Piltz artikel i Signum, men först mer om Lawrence som i sin självbiografiska bok beskriver mystiken kring smärtupplevelser när han talar om smärtan som sexuell lust och som absolution då människans metafysiska vilja kolliderar med den sekulariserade och politiska världens krav. Att smärta, lidanden och umbäranden öppnar portarna mot frihet visste också självutlämnande äventyrare som Hemingway, Malraux och Jünger. Likt de Saint-Exupérys Lille Prins fann Lawrence smärtan/lidandet i Arabiens öknar. Endast smärta/lidande, törst, längtan efter vatten och törsten efter Gud, gav dem övertygande bevis om att de verkligen levde, att blod flyter genom ådrorna, att livet existerar. I lidandet upptäcker de Guds kärlek, att livet existerar som ett svar på törsten efter livets skapare. De vet att det är först genom att döda fienden de bär inom sig själva som de kan nå den totala utlevelse som påskyndar och provokativt positivt påverkar Jagets förlossning. Behovet av smärta, lidande och sexuell extas är vägen, en av vägarna, till att bli mottaglig för Guds kärlek, Guds nåd.

Den största smärtan upplever Lawrence vid avskedet från den fjortonårige arabpojken Dahoum. Med honom kunde agenten "förödmjuka sin kropp och känna sig fri i själarnas gemenskap". Själarnas gemenskap, vad är det om inte ett fint bevis på Guds kärlek. Guds kärlek är inte det enda som kan göra lidandet uthärdligt.  Det är inte vissheten om Guds kärlek som gör lidandet möjligt: det är istället smärtan/lidandet, den absoluta utlevelsen, den totala upplevelsen, som låter människan smaka, kanske få visshet om, Guds kärlek; genom smärtan/lidandet/extasen förenas människan med Gud i kärlek.




Monday, 25 August 2014

Peter Lucas Erixon : 3 böcker...

























Bo I. Cavefors

ETT LODJUR I VÄNTAN

Bok: Peter Lucas Erixon  Slagruta, Författarförlaget 1988.

 
Peter Lucas Erixon föddes 1962, uppvuxen i Jämtland. På foto från tiden kring slutet av 1980-talet verkar han vara en vältränad ung man som man lätt kan föreställa sig gå långa dagsmarscher i de norrländska markerna. Han har markerad haka, breda ögonbryn och näsvingar, starka och välvårdade tänder. Kindknotorna skapar symmetri åt ansiktet. En vacker hals, ett tydligt adamsäpple. Collegetröjans bård blir till segerkrans runt författarens huvud. Leander Engströms akvarell Nybygge vid Aktsek, som är omslagsbild, visar ett ljust och öppet landskap med en gård, men inga människor. Det är denna norrländska idyll där mörka händelser utspelas som alla leder fram till domens dag, som Peter Lucas Erixon skriver om i novellsamlingen Slagruta.

Människorna i Erixons noveller lever alla längst upp i det glesbyggda Norrland. Det är en geopolitisk utgångspunkt som är förträfflig för en realistisk författare som Erixon; ett träd är inte endast ett träd som vi kan se med våra ögon och ta på med våra händer, det har också en historia bakåt i tiden och framåt i tiden, det växer och utvecklas, det dör och återuppstår, det påverkar sin omgivning och det påverkas av sin omgivning.

Denna mångdimensionella realism är den verkliga realismen, därför att den tillför den påtagliga verkligheten dolda dimensioner och dem förutan vore den påtagliga verkligheten omöjlig.

Hos Peter Lucas Erixon blir Norrland därför inte som hos tex Sara Lidman och Torgny Lindgren, en kuriositet, något exotiskt. Erixon rör sig försiktigt i det norrländska landskapet, men han lägger inte beslag på det. Med en stilkänsla som en liten gud skriver Erixon om allmängiltigt filosofiska, moraliska och religiösa frågor.  Han utgår ifrån en realistiskt uppfattad urtid som historiskt inte behöver ligga mer än etthundra år tillbaka i tiden, men som för dagens människor kan förefalla stå närmare den faktiska urtiden än gränsa till vår egen tid.
 
I novellen Kristina Johanna på väg mot sommaren, skriver Erixon om den sockersjuka gamla kvinnan på ålderdomshemmet som komaliknande, drömlikt, återupplever sin ungdom som vallflicka. Novellen Yttersta dagen är litterärt sett samlingens sämsta novell, men trots det en bra avslutning därför att människans och jordens undergång är ett genomgående tema i boken. Men jorden återuppstår och några människor överlever, därför att ”människan kan i yttersta belägenhet leva också av ingenting”.

I novellen Påsk sker en familjeuppgörelse mellan tre bondsöner, där två inordnar sig i den småborgerliga storstadsmiljön medan den tredje, hemmasonen, ”stollen”, som ”sålt tasken åt räven”, inväntar föräldrarnas död för att därefter kunna leva ett eget liv. I Att försöka straffa ödet, skriver Erixon om flickan som under några hektiska höstskördsmånader upplever åtrån och kärleken, men älskaren försvinner och hennes livslånga hat till mannen som övergav henne bryter ut i ett vansinnesdåd, en massaker på två oskyldiga hästar som får tungorna avskurna och förblöder. ”Så var hennes straffpredikan. Och hon hade velat skrika högt och gällt – men skriket var en frusen rännil förgiftat vatten.”

Allt detta är mycket bra, men det är med titelnovellen Slagruta Peter Lucas Erixon visar sin begåvning. Det är en mytisk självbiografi där författaren förflyttar sig tillbaka till ett tidigare liv som han nu återupplever som den 26-årige Peter Lucas Erixon när han säker upp den hydda, den gård, där han och hans familj bodde för hundra år sedan på klippan på ön i fjällsjön i ödemarken nio mil norrom den nordligaste byn . Här utspelas urtidsdramat, efter jordens undergång och före jordens undergång.

En kvinna har med sina båda pojkar, den ene sex år och den andre fortfarande i behov av bröstet, sökt sig bort från människorna. Av vilka skäl framgår inte, men på något sätt har hon naturligtvis upplevt domedagen, sin egen domens dag som tvingat henne ut i ödemarken, bort från gemenskapen i gården. På klippan på ön bygger kvinnan upp en ny tillvaro, getter, bark, lavar, mossor och förtvinade grönsaker. Det är en allegori om människans vilja till överlevnad, att jorden alltid delar med sig av sina skatter, även om de kan förefalla obetydliga; att människan ”kan i yttersta belägenhet leva också av ingenting”.

Kvinnans samhälle växer med nya människor, som säker sig dit eller som av en slump hamnar på ön. De vanliga konflikterna spelas upp. Här finns ont och gott, klokhet och dårskap, besatthet och målmedveten strävan. Med Ooldens ankomst börjar allt brytas ned sedan det först genomgått en hektiskt vanvettig utveckling med nybyggnation och promiskuitet där den starke tilltvingar sig den sjuka, totalitära makten. Oolden var ”ett offer och en jagad – ändå blev han själv en jägare, en jägare och en offerletare och en plågare. Så också i dessa mjuka, vackra människor bor det oerhörda odjuret, människans oigenkännliga andra sida”.
 
I ösamhället formas en religion med egna gudar, getterna offras och de döda människornas kroppar sänks ned i den avgrundsdjupa bergskrevan. Novellen Slagruta handlar om att leva trots att den ständigt närvarande döden är förutbestämd att vinna kampen; döden vinner kampen men den slutliga och allt överlevande segern är människans, hon som uthärdar dödens närvaro under hela sitt liv, ofta under otroligt ovärdiga förutsättningar.

Peter Lucas Erixon har en mycket ljus livsuppfattning och därför är Leander Engströms akvarell ett så utmärkt riktmärke för att ta sig in i den öde värld författaren beskriver. Erixon är medveten om människans mörka bottnar och jordens svarta historia och kan därför se att ”såväl mark som himmel, vatten som de fåtaliga träden, luft, stenar – allt är absolut blått. Absolut dimblåfärgat”.
 
Jag föreställer mig att Peter Lucas Erixon om sextio år har en soltorkad hy med djupa fåror som stramar till över kindknotorna och att de mot huvudet tätt liggande öronen, än mer än på det foto som visar honom som 26-åring, skapar intrycket av ett lodjur i väntan på tillfälle till språnget in i den inkarnerade människans urtida framtid.

 +

Recensionen tidigare publicerad i bla Sundsvalls Tidning den 7 september 1988.

 

 
 
 

Bo I. Cavefors

PETER LUCAS ERIXON

TYSTNADENS FRIHET BLAND HJORTRONBLOM, LINGONRIS, KÄLLVATTEN OCH KÅDA

I boken Hemlandet (Bonniers, Stockholm 1991) återkommer Peter Lucas Erixon till en obestämd lappländsk ödemark där det yttre skeendet har sin början och sitt slut men det faktiska äventyret tilldrar sig i människans inre öde, dit hon alltid återkommer efter flykt bort från närvarande nutid.

Det första året på det århundrade som börjar med år 1900 är en förfärlig tid. Cyniskt sakligt, med illusionsfri bysantinsk brutalitet men samtidigt på ett fantastiskt och mjukt och sjungande språk berättar Erixon om människans tvångsanslutning till världen, om frihet som endast finns i drömmar.

Stenfinn och hans båda bröder ger sig iväg upp genom skogen med en ”följeman” som vägvisare och fadder.
 
Följemannen går med lätt packning medan bröderna bär de tunga bördor som är förutsättningen för att de skall kunna etablera sig som nybyggare.
 
Efter många dagars vandring når bröderna och följemannen sista vattnet och andra stranden. Stora vinden suger som en trombstöt in österifrån genom regnets hängmatta. Platsen bröderna beslutar sig för är en djuprund dalsänka i landskapet, med fjällen som skyddande murar. Det doftar ”hjortronblom, lingonris, kallvatten och kåda”
 
Efter många års slavtjänst som dräng har Stenfinn flytt bebodda trakter. Bröderna är tveksamma medlöpare till detta svek mot trälens roll i världen, i hemlandet, att stanna där någon honom satt. Sedan föräldrarna slitit ihjäl sig vid försöken att rädda skörden undan ett för tidigt höstoväder utauktioneras småbarnen, Stenfinn och hans syskon, till bönder i trakten.

Sorgens och saknadens tystnad förvandlar Stenfinn till en utanförstående, en ensling som söker gemenskap och han finner den i ensamhetens tystnad, i tystnadens frihet. Röster finns ”endast som intill varandra liggande tystnader”; att tala blir möjligt först sedan han åt syskonen och sig själv rotat det hem de en gång förlorat.

Stenfinn finner en skaderiven yngling, den till fähusets förkammare förpassade som ber och väntar på något som leder honom bort från detta omänskliga något som inte är, som inte finns i verkligheten, i hans inre verklighet. Under hårda vintrar med knarrande snö lossar tvångströjan, Stenfinn andas den stora luften, det är som att ”andas Honom”, som om han ”andades Makten”. Gud är förlösning och tystnad.

Då, för nu lika länge sedan som när Stenfinn och syskonen mist föräldrar och hem, kommer ingenstans ifrån kvinnan som ständigt är på vandring, som söker sig till likar vilka även de har varken stuga eller get. Hon kommer någonstans och ingenstans ifrån ”söderut i världen”, som en evigt vandrande frälserska, fråntagen namn, hemort, ålder, utan tvingande eller tyngande arvsskuld, endast medveten om sin egen skuld, att ha dödat de tre barn hon fött men inte kunnat föda, minnen hon kunde ”med åren allt mindre glömma”. Med det barn hon låter leva, en flicka, försörjer hon sig under tjugo år som fähuspiga.

Denna flicka, Marja, år den kåta bondkvinna Stenfinn tjänar och som får hans kön att växa. Han ser hennes stora tunga hängande bröst med en blandning av smärta och eggelse. Förhållandet varar i mer än elva år, stegras till extas, till ”en flyktens handling”. Lustan förvandlas till viljan att straffa den som plågat honom, samlaget blir en dödsakt, en ”avrättningshandling”. Kvinnans njutningsfyllda kvidanden övergår i plågans djurlika läten. Stenfinn drivs av tvånget att döda men avhålles ifrån att verkställa dödsdomen eftersom drängstugan och kvinnans famn fängslar honom vid ovanans frihet.

När bröderna slagit sig ned i ödemarken inser Stenfinn att han ej genom yttre frihet finner den inre frihet han söker, livskänslan och ”livsvirveln” förblir frånvarande.

Den ene brodern rivs på fjället, den andra brodern flyr ödemarken och Stenfinns tystnad.

Efter vintern återkommer följemannen till brödernas stuga för att se hur det har gått för dem. Stenfinn är ensam kvar. Huden kring ögon och mun är torr och blek, håret tovigt och platt. Hatiskt sitter han tigande på en pall invid den kalla eldstaden, ser på följemannen med det in i vansinnets mörker drivna människodjurets tomma blick. Följemannen ger Stenfinn vatten, tvättar honom. När följemannen utsätts för den övergivnes svartnande ilska förstår han att Stenfinn “släppt in honom i sig”, att han är ”nere vid botten där han inte kan se, för att det är ogenomskinligt”.

Följemannen ger sig av och Stenfinn drar sig ned till gården där han tidigare tjänat, till Marja och hennes man, för att förgöra den han hatälskar. I gården bor nu en av Stenfinns systrar, sjuk och utslängd från det ställe där hon tidigare pigat.

Stenfinn binder det gamla paret vid hästens bakben, hugger järnslipet i hästens länd; över gårdstunet ljuder ”dova ljud av kropp mot jord, hovarna, hovarna, såren i hästens länd, hans vilda, skrämda gnäggningar, frustande, som il av ljud, djurljud, människoljud, strupläten, kvävningar, hovar i ansikten, och bort sprang den dragaren med två människor bundna strax under sina bakben, dundrande in i någon för länge sedan överstånden sommarnatt…”. Stenfinns egna skrik upphör ”då, plötsligt. Slut, slut var det: nu”.

Stenfinn tar den sjuka systern med till fjällbygget. När de kommer fram är hon död.

Ankja är nästa kvinna som tvingar Stenfinn till flykt. Också Ankja är en vandrande sökerska.. På fjällön har hon fött fyra barn.  När hon åldras ger hon sig åter ut i världen. Ankja kommer till brödernas stuga. Efter två dygns väntan ser hon Stenfinn återvända med den döda systern, går in i stugan och förstår att hennes förnimmelse om att något står fel till i dalen, varit riktig.

Kvinnan tänder en brasa, ur elden kommer värme. I jorden lägger hon Stenfinns syster. Hösten är kall och människan ”kallad till bortgång men till fortlevnad”. I drömmen har Ankja sett ”hur fåfängt människofötter ändå trampar när marken ger sig av”. Tiden är knapp, det är tid att lämna stugan. Hon ger Stenfinn av det torkade köttet. De går ut på tunen, binder fast skinnsäckarna på dragarens rygg. De försvinner ner över slänterna mot vattnet på väg ut ur synhåll, över fjällkrönet, ”ut ur myrfloarna, in i skogsområdena” mot någonstans där det finns främmande trakter där man inte jagar redan sargade, mot någonstans där det finns läkedom mot den frihet som kräver att man lämnar vad man har.

I denna med mästerskap formulerade och intensivt genomlevda berättelse plockar Peter Lucas Erixon fram människor ur mänskligheten, ur det historiska sceneri där nya generationer alltid tvingas att med livet som insats slå sig fram till egna identiteter och ett eget Jag, ett Jag i ensamhet, utan gemenskap med andra, i tystnad. Som i Stendhals Rött och svart är också Peter Lucas Erixons hjälte en egoist, hjälteglorian vidgas med varje misstag Stenfinn gör sig skyldig till, med varje undergång han frambesvärjer och förgäves bekämpar med av förtvivlan sönderslagna blodiga knogar.

I Stenfinns uppgörelse med bödlarna, när han binder dem efter hästen, finns ingen nåd och ingen synd och ingen syndabekännelse i luthersk eller augustinsk mening. Stenfinn måste bort från det förgångna, bort från plikterna; även han har rätt till absolut egenvärde trots att omständigheterna han är en del av, som är en del av honom, vet berätta att en oskyddad ung människas möjligheter att finna sig själv endast kan förverkligas i en omgivning präglad av så sällsamma ting som kärlek och solidaritet. Stenfinn och berättaren Erixon flyr in i magins intimitet för att orka bära bördan av svaret som ges den förskjutne, att det endast finns en väg ut ur ledan och mörkret, att fly in i arkadiens fantasivärld, in i en tro utan dogmer, fri från tabun och förnedring, till den enda värld där egen vilja gäller.

När Stenfinn ger sig av till fjället drar han i olyckan med sig syskonen. Flykten till ödemarken är emellertid inget annat än en återvändsgränd, en ny ofrihet. Denna filosofiska analys om längtan efter total fri individualism i en skoningslös otid lockar läsaren till medlidande med någon om vilken vi egentligen inte vet om han är enbart offer eller delvis själv skyldig till den tid och verklighet han lever i. Peter Lucas Erixons berättelse handlar sålunda om varje ung generations till extas drivna längtan till gröna kammarns hemligheter, att förvandla öde land till blommande öken.

 
Artikeln tidigare publicerad i Signum, Katolsk orientering om kyrka, kultur och samhälle, nr.8, 1991.

 
+ + +



Bo I. Cavefors

…HANS STRÄVA TUNGA

 
Bok: Peter Lukas Erixon Väktaren vid tröskeln. Bonniers 1994.

 
Sakta men säkert byggde Peter Lukas Erixon under nittonhundranittiotalet upp positionen som en av landets mest intressanta unga prosaister. Romanen Hemlandet från 1991, är ett språkligt mästerverk, en berättelse genomsyrad av fjällvärldens mystik, om ensamhet och förtrogenhet med de gamlas klokhet och det förflutnas myter. I Hemlandet beskrivs varje generations till extas drivna längtan till gröna kammarns hemligheter, hur förvandla öde land till blommande öknar.
 
Erixon var under nittionhundranittiotalet en proletärförfattare i tiden såtillvida att människorna han skrev om, på samma sätt som forna tiders proletärer, befann sig utanför de etablerade maktapparaternas samhälle, samtidigt som de var och är en del av samhället, ja i själva verket samhällets starkaste nerv och därför dess svagaste länk. Erixons älskande människor i Väktaren vid tröskeln lever sitt anarkistiska liv bortom etablerade normer men i djup samklang med sina egna krav och sin längtan efter frihet.

Frihet är nyckelordet i Peter Lukas Erixons författarskap, en frihet som ofta endast kan förverkligas i drömmar och genom drömmar som verklighet. De förverkligar sina drömmar genom kärlek.  Kärlek är dröm och verklighet. Erixons båda älskande män drömmer om kärlek men går ett steg längre. De förverkligar även den kärlek som faller utanför ramarna för vad som kan anses vara typiskt, normativt, för livet i en liten norrländsk by där alla ser, hör och tror sig veta allt om den andre. I ett sådant getto, som också är ett andligt vakuum, bryts ensamheten och tystnaden endast av ljud och människor som kommer någon annanstans ifrån, av grammofonskivans Puccini, av främlingen, av sommargästen.

Flyktig är kärleken, den goda orgasmens ögonblick, smärtans triumf över det obeständiga. Men det finns en kärlek som bryter sig ut ur ögonblickets extas: kärleken mellan tjugoåringen Jonas och byns medelålders polisman. Jonas blundar och säger, när de ligger med varandra: ”Jag tycker om tystnaden mellan oss”. Han går över gränsen väktarna vid byns trösklar vaktar. Han förändrar sitt liv, ”situationen han var i”. Marken gungar under honom men hungern efter den äldre mannens kärlek, behoven och nyfikenheten segrar. Jonas följer drömmen in i verklighet. Det finns liv i honom. Han har en vilja. Han vill kyssa mannen, han vill ”hålla sina händer på den särskilda platsen mellan armhåla och midja” och han ”smakade hans saliv och slickade hans sträva tunga”.

Väktaren vid tröskeln är ett mästerverk om hur en ung man upptäcker sin homosexualitet och vågar förverkliga den. Erixsons roman är för övrigt en svårdefinierbar variant av skönlitteratur. Förutom kärleken mellan Jonas och Gregor, polisen, händer ingenting förutom det ingenting i vilket de andra byborna förtvinar. Endast de båda älskande bryter sig ut ur det givna mönstret. Deras revolt är en mjuk revolution som inte stör byns sömn. Ser man längre än till den norrländska svartskogens trädtoppar är det emellertid en revolution som långsamt men säkert förvandlar människor och samhällen. De maktlösa skapar sin egen makt: Jonas och Gregor är sin egen kärlek.

 

Artikeln tidigare publicerad i Reporter, 1994/4, april. Här något reparerad.





Friday, 22 August 2014

cavefors : marockanen


 
 
 
Bo I. Cavefors
 
Marockanen i nattens jakt

 
Det är en soligt varm sensommardag. För ett antal år sedan. Jag hade slagit mig ned vid uteserveringen på Södergatan. Drack ett glas vitt vin. Kända ansikten passerade förbi, den gamle kulturredaktören på KvällsPosten, stadens store poet på besök från Spanien, den målande imaginisten. Eftermiddag gick mot kväll. Solen försvann. Man anade höstmörker. Residenset verkade obebott och spårvagnarna var sedan decennier borta från gatorna. Jag älskade spårvagnarna, gnisslet i spåren när Ettan svängde in på Södergatan från Stora Nygatan eller när Trean paraderade på Fersens väg, bland gräsmattor och rosor. Jag fascinerades som barn av de blixtrande överslagen i elledningarna, vagnens skakningar, plingandet, träbänkarna.
 
Nu lämnar jag uteserveringen, drar mig hemåt, dricker ett glas whisky, rakar mig, också kring kuken och i stjärten, tar på mig ett par tunna svarta jeans, en svart t-shirt och en skönt bögig svart läderjacka. Mellan byxan och högra låret hänger jag en piska. Det doftar av Jaguar under armarna och kring kuken som nu blivit så tjock så att den spänner i kukringarna. Stjärthålet har jag smort in med en norsk natursalva gjord av fyrklöverblad. När jag sticker in några fingrar är hålet glatt och vidöppet. Ute ur lägenheten, nedkommen på gatan, tänder jag en cigarill. Jag längtar. Jag vandrar ned till parkområdet vid Öresund.

Ljusen från København och Dragør sticker av mot sommarsolens sista flämtningar. Dungarna med buskar och träd står som svarta oaser mot den mörkblå natthimlen. Några hundar skäller. På avstånd surrar stadens motorer. Skuggor rör sig ljudlöst över det enorma gräsfältet och mellan dungarna. Ljusen tändes i höghusens lägenheter. Färjan lägger ut från Limhamn. Strålkastarna vid brobygget klipper av nattens mörker. Kallbadhusets silhuett är knivskarp. Tre svanar glider fram vid strandlinjen och låter vingspetsarna dovt klatscha mot vattenytan. Sådana här varma sensommarnätter är dungarna svala platser för den som vill suga nektar ur vackra kroppar. Också den andra cigarillen är färdigrökt. Ögonen börjar vänja sig vid mörkret. Jag går in i en av dungarna och klär av mig naken, lutar mig mot en trädstam. Pungen blir fast och hård när den möter den friska nattvinden som sveper in från Öresund. Vinden är fuktig, saltmättad. Män och pojkar kommer närmare. Någon tar ett par tre tag i kuken och runkar den. Någon kniper hårt om mina bröstvårtor. Någon suger kuken i långsamma, djupa drag.

Framemot midnatt ställer sig en ung man en bit ifrån mig. Han är arab, senare får jag veta att han är marockan. I tjugoårsåldern. Våra blickar möttes tidigare under dagen när jag drack mitt vin på uteserveringen. Han märkte att jag såg med trånad mot gylfens utbuktning. Han har ett svart halsband som tätt smiter åt kring den mörkbruna halsen. Han har ett ärr vid mungipan. Han ser mig. Jag ler och ger honom en slängkyss. Han kommer fram till mig och tar min kuk i sina händer, och runkar den. Jag smeker honom över stjärten, knäpper upp hans livbälte, knäpper upp gylfens knappar, drar av honom jeans och skjorta och ger ett snabbt sug av hans kuk, som är smal men ganska lång, mörkare än hans övriga kropp, nästan svart. Kuken är hård som en vattenslipad ekpinne, förhuden långt tillbakadragen, ollonet svullet, i springan dallrar ett par droppar som jag kysser bort. Håret från kuken löper som en svart flod upp mot hans navel. Hans bröst är hårlöst, bröstvårtorna små och hårda. Svetten i armhålorna luktar och smakar beskt gott. Jag känner revbenen när jag smeker honom. Han är smal och smidig som en pojke. Jag kysser honom och särar hans läppar. Han griper med tänderna tag i min tunga och biter till, men får en klatsch av piskan och genast böjer han rygg och kysser sin herre. För att mildra hårdheten sätter jag mig på huk och suger honom. Jag är hungrig. Jag smeker hans smala, järnhårda stjärt. Han har mycket hår på låren och upp i stjärten. Han särar på benen och jag gömmer ansiktet under pungen, jag slickar honom. Jag suger honom och hans sperma är riklig, smakar samtidigt strävt och sött, är slirig som honung. Sperman kommer i en jämn ström. Jag sväljer och fortsätter suga honom. Han är kåt och vill ha min kuk. Med sin mun och med sina händer driver han mig till extas. Jag piskar honom lätt över den tunna ryggen. När han slickat i sig den sista droppen sperma, kysser vi varandra, smeker varandras kroppar, kramar varandra. Vi vilar. När kåtheten återkommer ger jag honom min stjärt. Jag tar emot hans smala kuk. Han knullar mig hårt och snabbt och lämnar sin varma honung inne i mig.

Han tänder en cigarett. Jag tänder en cigarill. Vi är båda fortfarande nakna och pojkarna som tittat på när vi älskade med varandra, närmar sig och vill runka och suga oss. Vi lutar oss mot trädstammen och bjuder ut oss. Vi är passiva. Vi kysser varandra och blåser rökslingor över våra svettiga kroppar. Han följer mig hem. Vi duschar. Vi äter en sallad, dricker öl. Vi somnar nakna och nakna vaknar vi nästa morgon. Vi älskar med varandra. Porten slår igen efter honom när han lämnat mig.

 
+ + +
 

Några år senare får jag i present en bok skriven av en spansk författare, Olvido García Valdés, som jag aldrig tidigare hört talas om. Det är dikter skrivna av en kvinna till andra kvinnor. Dikterna handlar om nattlig jakt, om nätters jagande, om nätternas jakter. För mig är detta dikter skrivna av en man, till en man. Framför allt är Per Wizéns bokomslag ett krypto som endast män kan tyda. Det handlar om en mans nattliga jakter efter kärlek, efter närvaro, i den oroliga halvsömnen i bädden, men också och kanske framför allt kärleken med en annan man i parkens mörker. Valdés skriver: "min kärlek för det mörka  /  kommer från dig  /  allting försvinner platsen personen  /  utom denna förkärlek  /  allvarsmörk och naturlig". Per Wizéns omslagsbild ger mig facit till Valdés förfinade dikter, han fördjupar författarens ord, ger dem en helt ny dimension. Wizéns nattliga jakt bland de kala trädstammarna, hans dolda budskap, mystiken i mörkret, eggar upp mig, gör mig kåt. Budskapet tvingar mig att söka en förklaring till vad hans meddelanden, som körs in som pålar i mitt kött, betyder, hur de påverkar mig, Jag kan konkret i mitt inre känna marockanens kuk i min mun, hans stjärt, hans bröstvårtor, våra kroppar älskande även i denna kala skog, så olik verklighetens grönska i Öresundsparken. Men dock två så lika verkligheter. Öppna för oväntade möten. Hemlighetsfulla.  Wizéns bild känns i skinnet, i kroppen, den är fysisk, nervig, het, men samtidigt kyligt avslagen, beskrivande, dokumenterande. Bilden ger rummet för bögens nattjakt. I bilden finns samtidigt ensamhet och längtan och en hård sado-masochistisk närvaro. Avskalade trädstammar, ett nedbränt skogslandskap, så som det kan se ut efter en napalmbombning. Men små bågar av guld på marken. Längst bort på bilden, i bilden, i fjärran… Intet, oändligheten, det absoluta utlämnandet, medvetandets och kroppens absoluta nakenhet. Kan denna avskalade, hemlighetsfulla skog befolkas? Kan män älska i denna skog? Finns det sensualism, sexualitet, åtrå i detta mörker, i detta ingenmansland? Ja. Är det inte snarare så att just i denna skog med avskalade trädstammar, i det hotande mörkret, i den ovissa oändligheten, i Intet, är det nödvändigt, tvingande, att älska, att klä av varandra, se kuken resa sig, känna bröstvårtorna hårdna, låta kropparna gå in i varandra, låta sperman flöda. Valdés skriver: "på ryggen känner jag igen  /  platserna  /  hela berget stegras om man stiger  /  också ängen  /  som vore den ett  /  ljusting eller utav  /  bullers frånvaro". Det är en känslosam text, javisst, knappast mer är kyligt beskrivande, men placerad i Wizéns bild, som i sig är fysisk, erotisk, sensuell, bögigt sexuell, blir texten en inbjudan: kom, ta mig, älska mig, knulla mig. Wizéns bild ger mig en känsla av otålighet, av oändlighet, av oändlig otålighet, men också av närhet till det ogripbara. Bilden säger att det som uppfattas som ogripbart, det metafysiskt ogripbara men också det efterlängtade fysiska är faktiskt möjligt att nå. Fasa, skräck, men också den sadomasochistiska fascinationen inför det öde landet, av det förödda, av att befinna sig i en ensamhet, av att vara ensam och utlämnad men samtidigt tillgänglig, öppen, att längta efter det okända i nattens mörker, i parken, bland de avskalade trädstammarna. Ensamheten ger styrka att möta och uppleva det överraskande, det okända, det annorlunda. Wizéns bild, hans känsla och insikt om mörkrets dragningskraft, om det mörka rummets hemligheter, är oerhört stark, påverkar mig starkt. Wizéns förmedlade insikt gör mig stark, aktiv, kåt. Jag får kraftig erektion när jag ser på bilden, går in i den, lever mig in i din, jag ser marockanen stå lutad mot en av de nakna trädstammarna, naken. Marken är täckt av bladguld. Markens guldkorn mildrar brutaliteten i det sexuella mötet, av piskans slag mot hans smala rygg. "Ibland skrämmer du mig, men  /  om du uteblir så får du tycke av allt ljuvligt.  /  Du kommer ännu i november" (Valdés).  Wizéns bild visar ej ett öde land, en öde skog. Träden var döda men lever. För mig är bilden en åtråvärd verklighet som befolkas av det jag längtar efter.

- - -






Omnämnd bok: : Olvido García Valdés Nattlig jakt. I tolkning och med förord av Ulf Eriksson. Omslag av Per Wizén. Ariel Skrifter 27, Sätaröd 2004.

Collage : Bo I. Cavefors : "Stening".


 
 
 

Saturday, 16 August 2014