Martin Bladh & Bo I. Cavefors : Qualis Artifex Pereo / Qualis Artifex Pereo Finis...

Book and DVD

Qualis Artifex Pereo / Qualis Artifex Pereo Finis

STYX PUBLISHER

Lena Mattsson : In The Eye Of The Beholder

Video installation view Borås Konstmuseum 2013.
"I want to hold your hand", Curator Ola Åstrand. 
A video installation about the famous literature publisher Bo Cavefors.
Actors: Bo Cavefors and Ola Åstrand, Music by Conny C-A Malmqvist.
Copyright: Lena Mattsson.

1.

2.

A Carthusian : Sunset Over Skane

A Carthusian

Sunset Over Skane

Here King Ale lies three thousand years

Or more. Until the end of time appears                                

These stones will mark his comb. The sun will rise

Over the timeless stones; the sun will set

In silent flames over the ship of stones;

And Ale will smile from where he now abides

At his great monument, the labour, the cost,

The folly. But ever such were men. Here

Man is rooted, submerged in matter: beyond

This seeing, feeling life of flesh and blood

How could we guess a higher life exists?

A life devoid of matter, feeling, time,

A life of immense freedom to know and love,

A life that would not end beneath the stones,

Who could suspect such wonders? The mythic King

And modern man no less are sceptics here.

We live for the taste of life, the feel, the sight,

The endless music; we cling to senses, deny

The grave and toast the Inn of Merriment.

But grace is ever at work. God melts our pride,

His presence caters the person’s darkest place

That we might witness the sunrice of his face…

For Bo and Marianne

Leif Holmstrand : från en kommande roman - Unica och Hans

Leif Holmstrand

Unica och Hans

(från : en kommande roman)

Jag undrar vad de sa åt mig att du var. De var noga med att framföra starkaste sortens farhågor, men jag har aldrig sagt om mig själv att jag är en bra lyssnare. Det är underligt många som ändå kräver saker av mig. Men varför skydda ett monster från ett annat? Du var aldrig en krävande person, det orimliga ansvaret infann sig på andra sätt. De klandrade mig inte öppet, inte då, men hängav sig storslaget åt detta när våra liv blivit förflyktigat gods att helt lagligt omkonstruera.

...

Jag minns inte vad de sa att du var, men jag är säker på att de inte ens sett en bråkdel av dig, inte ens en bråkdel av den bråkdel jag sett av dig, vi måste gå dem till mötes och producera så många livsansikten vi kan, ett

oändligt antal kärleksfulla dödar, bilder, självporträtt.

+

Illustrationer : Författaren.

bo i. cavefors : herre/lord - remixed by william zarate

1.

2.

3.

4.

Bo I. Cavefors : Kartusiansk poesi

Bo I. Cavefors

Kartusiansk poesi

Samtidigt som kristendomen  i den sekulariserade västvärlden alltmer praktiseras som privat religiositet, där var och en skapar sin egen gud, har den  genuint religiösa poesin förlorat i betydelse. Merparten av den kristna poesi som skrives idag är antingen ett återgivande av religiösa mänskligt  påtagliga fakta  -  det vill säga en form av socialiserad humanismdiktning  -   eller  ren manifestdiktning där trosupplevelsen bekräftas utifrån en personlig, privat, gudsuppfattning. Jag tänker  på svenska diktare (ingen nämnd) vilka  sinsemellan är olika,  men som med sin gemensamma protestantiska bakgrund är tydliga representanter för sådan andaktsdiktning. Jag vill hävda att kristen religiös poesi är en omöjlighet utifrån protestantiska erfarenheter av teologi och klassisk humanism. Resultatet blir en kristen diktning som sällan går på djupet och som aldrig når fram till och förmedlar den katolske mystikerns kunskaper om Gud. Till detta kräves inte endast poetisk begåvning  -  en bra dikt kan varje intelligent människa skriva  -  utan också teologisk kunskap förankrad i  religiös tradition och teologiskt ordnad spiritualitet.  I Sverige finns idag endast ett  sådant författarskap, ett märkligt undantag,  En Karmelitnunna vars dikter   då och då publiceras i tidskriften Karmel.

       De kontemplativa ordnarnas spiritualitet har sedan århundraden inspirerat munkar till att skriva poesi. Den kontemplativa munken lever tätt intill Gud,  smakar Gud, möter Gud i sin tystnad och ensamhet men är samtidigt medlem av en kommunitet och,  inte minst,  står i lydnad till superiorn som  håller de poetiska krafterna i styr om munkpoeten tenderar att spåra ur. Denna disciplin  är en av förutsättningarna till den mycket betydande men föga kända diktning som skrivits och skrives av kartusianer, cistercienser och trappister.

      Inom de kontemplativa ordnarnas slutna murar lever munkarna i avskildhet i kärlek till Gud. Ju större avskildhet, ju mer tystnad, desto större möjligheter att koncentrera anden på Gud. De kontemplativa munkarnas poesi  blir därför en form av kontempla-tion, av bön och  tenderar inte, som hos  kristna lekmannapoeter, att bli vad T.S.Eliot kallade "Propagandist religious poetry" 1). Det är absolut nödvändigt att skilja mellan den poesi som ger uttryck för en personlig religiös känsla inför en större och lekmannamässig läsekrets och sådan poesi som inte är avsedd att nå läsare utanför en mycket begränsad krets  -  i praktiken bröderna inom klostrets murar. Även om såväl lekmannen, den sekulariserade författaren, som munken som skriver poesi, vill ge uttryck för önskan om närhet till Gud, är deras förutsättningar för att gestalta denna känsla och den poetiska form den tar, helt olika.

     T.S.Eliot konstaterade att för flertalet människor är religiös poesi endast "a minor poetry" ¹⁾. Att placera sig  i den nischen har blivit den klassiska flyktvägen för många av de poeter som anser sig vara "religiösa poeter".  Bland kritiker och bland poesiläsande allmänhet finns det dessutom en tendens att kalla  all poesi med religiösa motiv för "religiös poesi".  Men  kartusianens kontemplativa poesi, ägnad att vara ett medel att nå Gud, har föga gemensamt med den religiösa poesi och den andaktspoesi  där poeten genom bön och eftertanke  söker en väg till förståelse av Gud.  Eliot  skiljer på tre former av "religiös litteratur": "The first is that of which we say that it is 'religious literature' in the same way we speak of 'historical literature' or of 'scientific literature'. Such literature was created by writers who, incidental to their religious, historical or philosophic purpose, possessed the gift of poetic language.

     The second kind of relation of religion to literature is that which is found in what is called 'religious' or 'devotional poetry'" ¹⁾. Den tredje form Eliot nämner är den religiösa propagandadiktning  som man helt  kan bortse ifrån eftersom  "they are conscious operations in a world in which it is assumed that Religion and Literature are not related. It is a conscious and limited relating" ¹⁾. Eliots slutsats blir  att all modern litteratur är korrumperad av sekularism och ett uttryck för att människor inte längre förstår meningen med "the primacy of the supernatural over the natural life: of something which I assume to be our primary concern" ¹⁾.

      Är det möjligt förena den kontemplativa munkens ensamhet och tystnad med den utåtriktade aktivitet som det  trots allt alltid innebär att skriva poesi?

     Många poetmunkar och prästpoeter har vittnat om svårigheterna att förena det andliga livet med diktskrivande. Jesuiterna  förenar i sin spiritualitet det aktiva livet med det kontemplativa livet på ett fruktbart sätt och överordnade reser sällan hinder i vägen för publicering. Det räcker  att nämna Jacob Balde som presenterades i det första numret av PAULUS  -  där de tre publicerade dikterna visar på dualismen i att vara såväl präst som poet  -  , en annan tysk jesuit, Friedrich Spee och en nutida prästpoet som Daniel Berrigan SJ.  G.M.Hopkins SJ (1844-1889) klagade över att  han inte förmådde förena det behov av ensamhet som krävdes för att skriva, med ordensreglerna, på samma sätt som han tyckte det var svårt att samtidigt vara präst och poet. Andra kända munkpoeter som vittnat om detta dilemma är R.S.Thomas och Thomas Merton.  R.S.Thomas menade att "Poetry is religion, religion is poetry. The message of the New Testament is poetry. Christ was a poet, the New Testament is a metaphor, the Resurrection is a methapor, and I feel  perfectly within my rights in approaching my whole vocation as priest and as preacher as one who is to present poetry, and when I preach poetry I am preaching Christianity, and when one discusses Christianity one is discussing poetry in its imaginative aspects" ²⁾ .

      Frågan blir: kan ett helgon också vara poet? Naturligtvis. Kyrkohistorien är fylld av poeter som var helgonlika och helgon som var poeter, te.x.  Teresa av Avila och Thérèse av Lisieux.  Men varenda en av dessa nunnor och munkar  skulle ha avstått från poesiskrivandet om Gud begärt det av dem, om deras sökande efter möte med Gud störts av poesiskrivandet. Teresa av Avila var beredd bränna sina manuskript om hennes biktfader hade krävt det. Hopkins förstörde sitt manuskript Juvenilia och skrev ned det igen först sedan superiorn bett honom göra det.

      Kartusianernas stränga klosterliv har inte förändrats mer än marginellt sedan orden grundades för mer än niohundra år sedan, när den Helige Bruno med sex kamrater slog sig ned som eremiter i bergen utanför Grenoble.  Bunden till en strikt observans   tillbringar kartusianen de flesta av dygnets timmar i total tystnad och ensamhet därför att tystnad och enskild avskildhet är bästa förutsättningen för ostörd kontemplation.  Kartusianens andliga väg är att ständigt vara öppen för mötet med Gud.

      Den som inte förstår kallelsen till tystnad och ensamhet menar att deta är en försakelse, att tystnaden och ensamheten leder till intighet.  Det förhåller sig tvärtom: tystnaden, ensamheten  skapar utrymme för Anden att verka reellt och i överflöd. I  budskapet till kartusianerna (vilka "valt den goda delen"  Luk.10:42)  vid 900-årsjubiléet 1984  skrev påven Johannes Paulus II: "Det värdefulla i ert eremitliv måste bli mer allmänt känt i en tid då allt skall vara aktivt. Ert eremitliv är undervärderat och missförstått i en tid då så många arbetare som möjligt behövs i Herrens vingård".

      I sitt liv i tystnad och bön har många kartusianer  ägnat sig åt att skriva poesi, ofta av högsta spritituella och poetiska kvalitet.  Grundstommen i kartusiansk poesi är munkens mystiska erfarenheter; av nödvändighet  blir poesin esoterisk.  Kartusianen försöker att i sin poesi  skapa kommunikation med det icke-kommunicerbara utifrån den kunskap och insikt han erhållit i tystnad och ensamhet. Detta kan  egentligen endast förmedlas till människor som  haft samma erfarenheter,  som har samma kunskap. Därför har många kartusianpoeter förstört sina manuskript, eller merparten av dem, som Augustine Guillerand (1877-1945). Och därför publiceras kartusianernas litterära verk sällan förrän efter deras död  -  och inte alltid ens då. De dikter som publicerades i det andra numret av PAULUS, av en nu levande kartusian, är ett sällsynt undantag.

      Kartusianen tillåtes skriva poesi endast om det ingår som en viktig del av närmandet till Gud. En poet som är kartusian måste rena sin själ före lovprisningen menade Dom Jean-Baptiste Porion  1957 i ett brev till en ung munkpoet,  för att kunna komma fram till en form av asketism som härskar såväl över poetens liv som över poetens verk eftersom det annars är omöjligt att förena de båda verksamheterna.

      Kartusianorden är ingen undervisande orden och tillåter därför  publicering av verk som skrives inom klostren endast i undantagsfall och om det tjänar ett speciellt och apostoliskt ändamål. Denna frihet från publiceringstvång innebär att kartusianen skriver  av glädje och kärlek för att skapa något vackert som gåva  endast till Gud  och för att  orientera sig i sitt eget inre liv.

_____________________

¹⁾ T.S.Eliot Religion and Literature i Selected Essays, London 1966.

²⁾ R.S.Thomas, BBC Television, 1972.

 

    

    

   

william zarate : new messages...

Bo ready to suck...

saint sebastian : collage : bo i. cavefors (1:3)

saint sebastian

collage : bo i. cavefors

saint sebastian : (p.p.pasolini "petrolio") - collage : bo i. cavefors (2:3)

saint sebastian

collage : bo i. cavefors

saint sebastian : (waiting for godot...) - collage : bo i. cavefors (3:3)

saint sebastian (waiting for godot...)

collage : bo i. cavefors

transmutationtransmutation

collage : bo i. cavefors

Leif Holmstrand : Vad Hans svarade

Leif Holmstrand

VAD HANS SVARADE

Fragment ur en kommande roman

Jag börjar om. Hustru. Kära du. Jag försöker minnas hur vi träffades. Det känns som en spännande utmaning att hålla sig saklig. Konstruktiv uppmaning, tack för den. Angående sämre sortens behov: ja, den andres svaghet gör mig rasande.

Jag säger inte att det är en lämplig eller rimlig sak, men människor vidrör medmänniskor främst under bestraffningsplikt, och den plikten säger att någon annan alltid måste straffas för våra tillkortakommanden (vi måste alltså trotsa självhatet). Även du handlade alltså därefter, spegellös, vilket gav mig den öppning jag behövde. Fast kanske minns jag fel. Det var möjligen du som försiktigt tryckte in hullingkrokarna först, skulden. Jag har mindre makt än man kan tro. Du sa något till mig, på en middag, en fest – men svarsrepliken… dröjde.

Ödmjuk är jag visst också.

Du hånade mig i alla händelser för min lata tomhetslängtan (jag känner ingen sådan) och angrep den förtjusning inför våld vem som helst tydligt kan spegla i mina arbeten. Diskussionerna kring oss, porslinsklirret, skrålandet och musiken, alltsammans hängde skört i luften, kristalliskt stilla, väntande. Bara våra röster hördes tydligt. Vi viskade, förolämpade varandra, irrade längre in i varandra. Omedelbar kamratskap fick detta att ske.

Förfärligt. 

Nåja, du igenkände ovilligt mitt behov av androgynen, mitt behov av att vara den, att ta den, kanske överskrida. Kändes det förolämpande? Såg du mig som en utmaning? Du höll dig saklig i detta. Trots allt. Vi lämnade sällskapet åt sitt öde, en avklingande fest, inte den sista men heller inte långt därifrån. På trottoarerna pratade vi länge om vidriga, underbara, överdekorerade, dyra, mjuka, osympatiska klänningar och andra kvinnoplagg svåra för tanken att släppa.

Vi var båda oförlåtligt påstridiga. Att vara saklig är svårt. Minnet sviker. Det rörde sig inte om fest, inte om middag. Sällskapet satt vid ett rustikt bord på en lantlig krog. Sällskapet satt i en cocktailbar, inte alls en luxuös, men förtjusande. Trottoarerna var tomma på människor, fulla av skuggor. Jag gav dig en komplimang för din klänning. Du hörde ilskan mellan orden och tog den till dig, sedan var det försent. Gatlyktorna slocknade.

Det var du som angrep först. Du berömde syrligt min förmåga att trots hög ålder ändå fritt kunna röra mig mellan bardisk och den hemmatoalett där jag snart skulle inkvarteras för nattlig fyllsjuka.

Vi föll omkull på blöt asfalt.

Jag börjar om.

Du kommer in i mitt liv, jag är frånskild, jag är far men har inga barn. Din historia får min att eka. Vi liknar varandra, eller så är det bara våra missöden som är lika. Vi äter middag. Nej, vi träffas först på ett café, ensamma. Vi har inga vänner och blir aldrig tillfrågade när det gäller trevnad och fest. Jag känner mig som en hund. Vi lämnar biografen, vänthallen, kiosken. En dålig hund som vantrivs med lydnad och kärlek. Med dig är det annorlunda. Ut i den nattsvarta staden, den går under, sakligt, sakligt, sakligt.

Jag låtsas fram en syster, hon är äldre än jag och liknar min far, de är så fina i sin saklighet, i ilskans tyranni över kropp och köksutrustning. Du borde ta efter.

Hon bor på landet, i närheten av en skog. Djuren lyder henne och hon hittar i mörkret, det norra mörkret, sagosvart och för mig insisterande så som skadade ögon är insisterande. Ibland läcker ljus ur hennes hud och ilskan når mig, det gör ont och är välbehövligt. Faktiskt skönt.

Hon slår bort det onödiga ur mitt huvud.

Hon måttar noga, ser till att jag blir tillräckligt liten. Du har aldrig lyckats med det där, trots att du mycket ofta gör mig illa.

Jag låtsas alltså fram en syster, men mot min vilja sänker jag hennes ålder till att samstämma med brorsdottern Ursulas. Trottoarerna mjuknar och löses upp, försvinner. Detta sker dagligen och du tycker inte om det. Jag menar det där med systern, brorsdottern, sextonårsåldern, en hund som vuxit till sig, snarare en bullmastiff än en borderterrier.

Hur skulle jag kunna svara dig på annat sätt än raljant avstyrande när du säger dig vilja veta allt om mig? Här finns ju inga pålitliga gränser och ingen av oss vet vilka gränser som är just mina. Och jag tänker verkligen inte börja från början, hur kan du ens föreslå en sådan sak? Det är total oanständighet och bortom fysikens lagar, förlåt, jag gör inte detta särskilt bra, jag börjar om.

Det vill säga: bygger om det hela, justerar lemmarna och miljön, tar ännu en bild.

Blir kall. Börjar om.

Det handlar som alltid om dockan!

En av dem.

Hur skulle jag kunna svara dig annat än undfallande när ditt intresse för mig är så innerligt? Ett ensamt klädesplagg, uppklippt. Detta känns bättre. Du måste förstå att dina omsorger inte är bekväma för mig, jag är van vid hugg och slag, och hugg och slag är vad jag alltid längtar efter. Det hör till när man tillfogat sig bildning i detta gränsland av relativ fattigdom, av bara relativt groteskeri.

Jag bor i min systers källare, ibland i gäststugan, och du bor nära: du bor så nära att du alltid hör mig och jag dig, men av någon anledning ser vi inte varandra, jag säger bara som det är och du behöver inte känna dig stött bara för att jag pekar ut denna skillnad mellan oss och de vanligare människosorterna.

Det finns en hund i närheten som jag tycker mycket om: den är nästan alltid arg och har börjat tappa sina tänder, den är liten men har ett stort hjärta. Ditt intresse för mig, förresten… Det verkar som om jag berättar om hundar och källare, systrar, gäststugor, det verkar som om jag berättar om en massa saker för att undvika mig själv, jag menar dig – kanske är det så våra samtal (vadå samtal?) måste få lov att fungera? Alltså äktenskapet.

Menar jag förstås.

Men hur är det med Ursula? Vad är det som händer mellan henne och mig? Jag ser oss inte, bara dig. Trots att du ännu en gång lämnat mig i sticket. Berätta gärna för mig, alltså om mig och Ursula, du gör ju det så fint och bra, vännen…

+ + +

cavefors : l'isola dei morti

l'isola dei morti

collage : bo i. cavefors

cavefors : godimento

godimento

collage : bo i. cavefors

cavefors : avanti!

avanti!

collage : bo i. cavefors

Martin Bladh

MARTIN BLADH

• HOME
• Collage / Mixed Media
• Performance
• Video
• Photography
• Drawing
• Exhibitions
• Interviews
• Music
• About
• Contact

Leif Holmstrand : Förgrund (ett romanfragment...)

Leif Holmstrand

Förgrund

Hon kliver ut genom fönstret och in i berättarens skrivande mun. Det är klart
att bilden förefaller dum och illvillig. Det är ju så det är.

Men hon kliver ut genom fönstret, Unica, och Hans står avvaktande där,
nedanför, utanför. Han sträcker hjälpsamt ut sin gamla hand och hon tar den.
Det finns något antytt ilsket i samarbetet, men också trött ömsinthet, kyssar.
Träden sträcker även de fram spretiga, torra fingrar, men förgäves.
Skäggstammarna suckar och fäller diskret en och annan tår. Mörkret de bor i,
träden, lyckas på så sätt inte tigga sig riktigt ända in i Unicas många hjärtan,
når heller inte hennes fortsatta halvliv som levandegjord i detta land. Vi bör
bestämma oss för att allt vad vi delgivits ovan är vackert och lyckosamt.
Hans är en främling här, det är de flesta.

Unica hittar som i sin egen handflata.

Jag vill bli kysst igen, säger hon genom ett hårdnande tandgaller. Det
verkar vara omöjligt att inte bita ihop, att inte ilsket skamförfasas, tänker
Hans som tror att det är välvilligt han studerar henne. Verkligen tur att
naturen är mjuk, fortsätter en nästan igenklistrad Unicamun, och att mossan
inte är upplyst. Jag skulle inte orka en solskensdag i natt.

Just här är det glesare, andra sorters träd, och längre bort en hage.
Solen planerar visserligen att störta all svartnatt och alla svarta tankar i
fördärvet, men nu är det andra, mer ursprungliga makter som verkar. Inga
djur låter eller visar sig för tillfället. Ungtjurarna och de uttjänta märrarna
visade sig vara hundar, allihop. Det väntar en skugga, bredbent och
uppenbart låtsasgömd, den väntar på makarna bakom tvillingbjörkar. Så
förutsägbart. Den bär stövlar, den bär keps, den är mörker som ett eko av
smärtljus från Dockan eller Kvinnosaken som ligger helt nära. Skuggan viskar
om äktenskaplig lycka.

Husfasaden bakom dem bär inget ansikte, men betraktar likväl paret
bakifrån. Kanske kan den sägas stirra Unica i nacken med klanderorganen,
fördömande, och Hans i nacken, hatiskt, dem båda i den ställföreträdande
Nackdockans nacke (inga känslor) i skelettkvistad bäckenskugga (en
mörknad, till mönstret lik trädens bedjande utsträckthet, men doftande
ammoniak, urin, en strimmad skugga, en avgjort misshandlad) och nu är
huset borta, fönstret framstår därmed åtminstone på något avlägset plan som
stängt. Dockdockan, eller Den Skägglösa, ligger nedsänkt i sin tomma illvilja
helt nära utan att det ännu besvärar. Men det blir Unica som pekar:
Titta, den kan röra sig.

Nej, svarar Hans, nedstämd.

Så krälar de framåt, oräkneliga Hans‐ och Unicadockor utan ansikten, alltså
inga huvuden; de värker som bara låtsaskroppar kan, med armarna
lossgjorda och bortslängda. De är rikligt försedda med ben. Ofta tycks en
enskild dockas fyra lemmar kämpa motstridigt och kaosobestämt om
riktningen, och om vad som är uppåt och neråt, för att inte tala om inåt, utåt;
tiden imploderar också, det är en väldigt speciell lek. Men horden, den
sammantagna mängden dockor, rör sig trots individernas förvirring framåt
ytterst målmedvetet och med en robotkyla som skrämmer.

Vi vill inte vara kvar här.

Vi kan inte räkna dem, de är fler än skogens träd men syns sämre i
dunklet.

Vi leker inte med dockor.

Och var kom all lera ifrån? Det är en sorts rasande och instinktiv armé
som gyttjekrälar mot oss, och vi vill inte fastna här i kletet inför denna
nedanmänskliga resning, eller kanske menar vi inte så, kanske de i själva
verket är ärligen och innerligt mänskliga, upploppsmakarna, tanklöshetens
regnkylda monsteraktivister. En långsam men obeveklig kräldjursflock från
okända underpassager. Som hungrande döda. De vill åt de levandes inre, det
låter inte smakfullt. Men så mycket verklighet har dockorna ännu inte i sig,
livet har bara börjat. De bär heller inga kläder förutom flickstrumpor, små
lackskor, möjligen skärp.

Unica resonerar med Hans under ett väldigt paraply om hur de skall
göra med boendet, och hon blir arg på sin mans nervöst faderliga tonläge, på
allt därbakom, det märks, men hon delger varken kritik eller åtalspunkter.
Han, å andra sidan, hatar sin hustrus besvärliga, kränkande, intressanta
sjukdom, han hatar den intensivt, men börjar tyvärr misstänka att hon mer
och mer sammansmälter med denna sjukdom och det är fruktansvärt. Han
bär på kilovis med framtidsskräck, vill inte förlora en lojalitet han trots allt
vårdar. Om detta säger han ingenting.

Skuggan bakom tvillingbjörkarna öppnar sin mage, släpper ut två
döda småflickor och en våldtäktsbenägen storebror. Det kan väl inte vara så
svårt att föda? Det elaka och onda i skuggans kärlek antänder nävern och
snart brinner de få björkarna nära hagen ursinnigt, alldeles tyst.
De träffades sent i livet, men förmår inte längre dela trång, tärande
vardag och ekonomisk misär. Just den sortens lågstatusolycka räcker bara åt
en åt gången. (Som om någon av dem kunde ställas utanför, vara ens partiellt
lycklig.) Frustrerade och inte alls unga sitter de i regnet bland andra skuggor,
de sitter på en stock under ett träd med paraplyet som extra skydd: en väldig,
svart vinge. Vi vet att de inte kommer att säga mer till varandra i dag, i natt.

Ett fönster slår upp i den tilltagande vinden.

De kommer alltid att höra samman. Lejonpartens öde, inte bara äkta
makars förr i världen (alla agerar varandra, utom de vidrigaste, som är
vackrast). Makarna sörjer. De är födda ur andras ordlösa polemik och dömda
av andra på förhand.

Vi bör bestämma oss för att lämna dem där, åt ovårdad, kontemplativ
samvaro mitt i den gemensamma olyckan. Det är en svår och obegriplig
artighetsregel att följa, men det finns ju dockor och dikter att tolka, innehåll
och form att vidarebefordra, att dra nya sanningar ur – som flisor ur
handflatan. Deras respektive yrkesgärning kan man hylla och håna, det vill
säga höja och sänka. Man kan låtsas som om det där värderandet verkligen
spelar roll. Och som om det ofrånkomliga, absoluta behov båda ständigt
agerar utifrån inte alls gör det.

Unica pillar in den hon valt ut som världens centrum i några ord, i en
teckning, försöker sticka in lappen under sprucken barrträdsbark men
känner sig iakttagen och avstyr det hela. Kanske kan man svälja det pyttelilla,
avslöjande dokumentet? Vi vill veta allt, och hon har svårt att se sig
uppskattad och bekräftad nerblandad i vårt begär.

Man kan låtsas som om Dockan inte angår oss mer än som barnslig
förolämpning. Så kan den avnjutas. Man kan låtsas som om den mörka våren
aldrig åt upp de andras skallar, det vill säga våra (att den aldrig, längst där
inne i ytterligare ett innanför, tvingade oss att bli besatta).
Vi lyder dessa antydda råd.




Copyright Leif Holmstrand 2013

william zarate : the broken glass extension of little roxy install...

wilhelm klein s.j. : neujahr 31.12.1959.

Wilhelm Klein S.J.

1889 – 1996

Neujahr 31.12.1959.

Consummati sunt dies octo, ut circumcideretur puer, als die acht Tage  vorüber waren und das Kind beschnitten wurde, vocatum  est nomen ejus Jesus, war ihm der Name Jesus gegeben.

Meine Herren, es waren erfüllt die acht Tage daß das Kind beschnitten wird, und ward sein Name genannt Jesus. Gott is Heil:  Sie empfinden richtig, die Silvesternacht ist nicht eine Nacht, beliebig wie anderen. Äußerlich  freilich geschieht nicht anderes, als was  jeden Augenblick wird,  wenn der Zeiger unserer Arnbandsuhr voran rückt.  Aber wenn der Christ auf sein Uhr  schaut, sagt sie ihm  mehr als dem  äußerlichen Menschen. Dem christen spricht das Vorrücken der Uhr immer, und diese Nacht besonders: Was ist das? Die Uhr geht. Rückst du immer weiter fort von Gott oder rückst du immer näher hin zu Gott? Eins von beiden! Denn stehen bleibst du nie, selbst wenn deine kleine Uhr mal stehen bleibt, bleibst du nicht stehen.

- - -

- - -

Denken wir morgen einmal etwas an die unzähligen harten Gesetze und Regeln und Ordnungen, die das Mosesgesetz dem beschnitteten Juden unerbittlich auflegt. Blättern Sie etwas in der Thora im harten Gesetzbuch des Alten Testamentes, das Jesus bis aufs letzte Jota freiwillig auf sich genommen hat. Vergleichen Sie etwa damit die Gestze und Verordnungen und Regelungen, die Sie freiwillig mit dem Priestertum und den Jahren der Vorbereitung hier auf sich genommen haben.

- - -

Buch : Wilhelm Klein S.J. : Gottes Wort im Kirchenjahr. Vorträge im Kolleg 1957 – 1961. Sonderheft des 108. Jahrgangs. Katalog – Correspondenzblatt. Tübingen 1999 „ad usum privatum“.