Saturday, 24 August 2013

rekommenderad investering : genet...










Recension.

Bo I. Cavefors:

GENETS ROSENMIRAKEL
- tro, kärlek och förtvivlan -

Bok : Jean Genet  ”Rosenmiraklet”. Översättning av Bengt Söderbergh och Marc Ribes.  Förord av Bo I. Cavefors.  Modernista Bokförlag, Stockholm 2013.

Äntligen har böglitteraturens och en av den europeiska skönlitteraturens moderna klassiker publicerats i nyutgåva, Jean Genets ”Rosenmiraklet” i Bengt Söderberghs eminenta översättning, varsamt översedd av Marc Ribes. Stor heder åt förlaget Modernista. Och tack, Bo I. Cavefors, som i förordet placerar den verkliga böglitteraturen i sitt rätta element, litteraturhistoriskt och estetiskt.

Cavefors ställer i skamvrån de som ansåg och anser att Genet var omoralisk – men kan man överhuvudtaget tala om omoral när det gäller sexualitet och kärlek. Genet var/är ej heller blasfemisk. Istället: i Genets ”Rosenmiraklet” skildras mänskliga tillstånd som av den som inte vågar känna igen sin egen identitet, upplevs som stötande och anstötliga. Det må så vara. Det är det ena. Det andra, det väsentliga, är att Genet ingår i en självutlämnande skara europeiska författare som är såväl bögar som katoliker, Cocteau, Pasolini, Greene, Bernanos, de Sade, Gombrowicz. Hur var det med Mauriac. Till denna skara troende bögar kommer icke-katolikerna Bang, far och son Mann, Mishima, T. E. Lawrence, med flera med flera. Det är som om litteraturhistorien är historien om att och hur ”de djärvaste eleverna plockats ut…“ för att ingå i en speciell sorts elittrupper, att det på uppfostringsanstalter, i fängelser och på internatskolor, i de fria sjömännens och tjuvarnas och manliga horornas värld var ”kärleken som förenade” dem, ”kärleken som höll dem uppe och kastade dem i varandras armar…”. Det är de söta pojkarna, de vackra pojkarna och pojkarna med muskulösa kroppar, de släta pojkarna och pojkarna med hår på bröstet och de med stort kukollon. I denna de utvaldas värld glittrar hårdheten och ömheten, våldet och den fräscha och ömma kärleken ”under ögonlocken och mellan läpparna”, knullet är samtidigt belöning och straff, kyssen en doft av honung. Genet menar att det handlar om ”övergivna barn”, av föräldrarna lämnade åt vargarna. Samtidigt var och är det så att pojkar som tidigt hamnar i vargarnas trollkrets fostras in i en verklighet av njutning, prygel och förtrollning som den som aldrig befunnit sig där, aldrig kan förstå. Det är som när pojken i det grekiska mästerverket Iliaden säger till sin älskare, en vuxen man: ”Jag är köttet, du är kniven”. När jag själv första gången blev knullad vid tolvårsåldern var det som om den penetrerande kuken delade kroppen i två halvor samtidigt som den unge mannen, som jag red likt en stolt sagoprins som naken öppnar sig för världen… ja, han höll hårt om mig och samtidigt som han knullade mig smekte han min bröstkorg och min mage och jag böjde mig fram och kysste honom. Det är så sadomasochism skapas för att växa till lustfylld smärta och exhibitionism, som man vill dela med sig av. Samtidigt finns det i bataljonen Genetpojkar även en mental sadomasochism av samma slag som präglar heterosexuella relationer – avundsjuka, elakhet, sorg över att vara övergiven, försmådd.

Visserligen skriver Genet om sadomasochistiska pojkbögar, men hans religiösa rosenmirakel har sin motsvarighet hos män och kvinnor som utsätter sig för fysisk och psykisk plåga för att offra sig själva i religiös och erotisk extas. Teresa av Avila, karmelitordens grundare, som levde i Spanien på 1500-talet, skriver så här vackert om en av sina febervisioner: "En dag kom till mig en oändligt vacker Ängel. I handen höll han en lång gyllene lans, vars spets föreföll vara av eld. Lansen stöter han flera gånger mot mitt hjärta innan han för in den i mitt innersta. Smärtan var så outhärdlig så att jag flera gånger skrek högt, men det var samtidigt ofattbart skönt att ha den inne i mig. När Ängeln dragit ut lansen, tackade jag Gud". De nedskrivna erfarenheterna av hårdhänt penetration är desamma hos pojken i Iliaden, Teresa av Avila, hos Genets pojkar och mig själv. Sadomasochism är en väg att nå fram till en gränsöverskridande transcendens, att förvandla sig själv eller låta sig förvandlas till en absolut och totalt sexuell varelse. Till ett uppgående i något som tänjer på gränserna till det som ligger utanför intellektuell kontroll av vad som sker. Därför dras också vakterna vid uppfostringsanstalter och fängelser in i pojkmiraklens krets – de blir till sadistiska förhindrare av ett sexuellt tillstånd, en sexuell möjlighet de själva tvingas tacka nej till.

Det finns en klar linje mellan pojkarna i Rosenmiraklet och de svarta slavarnas afrikainspirerade riter som lever vidare i voodookulturer i Latin- och Sydamerika (läs etnologen Hubert Fichte). Även de kristna kyrkornas korsfästelsemotiv är en enda utdragen bön om lidande och nåd. De tidigaste krucifixen visar en helt naken Kristus. Den korsfäste är också i Ordets mening naken, avklädd, blottad – som bögpojkarna i Genets självbiografiska roman. Spikarna som fäste vår Herre vid Korset finns också i Genetpojkarnas kroppar – även de är utan skuld, rena och obefläckade, fria gentemot men sannerligen inte obekanta med världens lagar och normer.

Samma insikt om ondskan och miraklet borde T. E. Lawrence (Seven Pillars of Wisdom) ha känt när han tillfångatogs, våldtogs och piskades av ottomanska rikets turkiske guvernör. Lawrence har före den hårdhänta behandlingen av guvernören mest ägnat sig åt unga arabpojkar, snarare romantiskt beundrat deras skönhet än skördat frukterna av en sexuell relation till dem. Den sadomasochistiska upplevelsen under fångenskapen förändrar honom och efter återkomsten till Storbritannien fortsätter han på den inslagna vägen tillsammans med soldater i den förläggning där han tjänstgör.

Fransmannen George Bernanos angriper i många av sina romaner den sekulära uppfattningen om Ångest och menar att den sanna Synden är Ångesten, ångesten för Synden. Att människan syndar är i sig inget som Gud förvånas över. Däremot föreställer jag mig att Gud förvånas över att människan så ofta får ångest när hon syndat istället för att förlita sig på Guds nåd.

Jean Genets hårdhänta sadomasochistiska upplevelser från barndomen är välkända liksom hur han efter fängelsetiden fortsätter åtrå pojkar, tjuvar och matroser (se Cocteaus illustrationer till Matrosen och stjärnan…). Men också med en annan bakgrund vad gäller barndom, social tillhörighet och så vidare, kan en pojke växa upp till samma sadomasochistiska praxis som Jean Genet. Den österrikiske författaren Josef Winkler, född på sjuttiotalet, beskriver i en bok tillägnad Genet, Zöglingsheft der Jean Genet, hur miljön i Kärnten, Österrike, där han växer upp, bokstavligen håller på att klämma livet ur honom. Hur han mentalt kastreras. Winklers enda väg ut ur denna helvetestillvaro är bögeri och sadomasochism. Winkler tar på sig Sankt Sebastian-rollen och blir förlöst. Han lämnar kvar i barndomsbyn allt äckel han känt över tillvaron… ömheten och kärleken ger han till den döde Jean Genet. Det som anses oanständigt och otillbörligt i Kärnten finner han har ett eget värde, bögeriet är i sig stor poetisk skönhet. Verkligheten är, som hos William Burroughs, inte vad den ser ut att vara. Jean-Paul Sartre påstod att Genet alltid förblev trogen barndomens, uppfostringsanstalternas, moral, att han tack vare barndomens ”urkris” lärde känna sig själv. Winkler når denna mognad när han vågar röra vid en pojkes nakna kropp, smeka den och piska den.

Pier Paolo Pasolini är en mästare även i att skildra den icke-våldsamma sadomasochismen, även om redogörelserna för aktiviteterna i den norditalienska staden Salò är nog så fysiskt våldsamma. Men Pasolinis död, trots att den inte var lika välplanerad och utstuderad som Mishimas seppuku, hade dock på ett subtilt sätt förberetts av honom själv, oavsett om mordet var beställt av politiska fiender från höger eller vänster eller ej. Pasolini gjorde medvetet sin homosexualitet, och framför allt sin kärlek till pojkar, officiell. Han kunde inte vara omedveten om att detta förr eller senare skulle leda fram till att han desarmerades. Katoliken Pasolinis död blev en offerdöd i katolsk mening, en form av flagellation.

Det är värt uppmärksamhet att det i allmänhet är katoliker som i text och bild skildrar bög-sadomasochism. För Pasolinis del utövas den i allmänhet skyddslöst, det vill säga en total och hängiven underkastelse gentemot andra pojkars och mäns krav på vackra kroppar, sensualism och kuk. I romanen Petrolio lämnar han ut sig själv så naket så alla ramar för normal esteticism far all världens väg. Ljus och färger, landskap och porträtt underordnas intensiteten hos den nakne huvudrollsinnehavaren Pier Paolo Pasolini när han suger i sig sperman från dem som härskar över honom när han på ängen vid Casilina, i Roms utkant, knäböjer för 20 unga män som kräver att han skall suga, knulla och slicka rena 20 kukar av varierande längd och tjocklek. Sandro, Sergio, Claudio, Gianfranco och de andra 16 kropparna doftar av mjöl och motorolja, av torkad sperma och svett; Pasolinis alter ego, Carlo, "knäböjer i oändlig ömhet, ja med finkänslighet, framför deras kukar"; han "vågar knappt röra vid dem med händerna, så därför närmar han sig dem med läpparna". Gräset doftar torrt hö när Carlo ligger med Claudios kuk i stjärten denna kärlekskväll när "månen står högt på himlen" och månljuset är "annorlunda, klarare, renare" än solskenet.

Jean Genets författarskap visar att ordet är mer nyanserbart, mer direktattackerande än bilden i form av teckning, måleri och fotografi. Därför frågar jag mig varför böglitteratur skriven av svenska författare nästan alltid är så försiktig, så förutsebar, så socialt och politiskt korrekt, så välanpassad, så osensuell och fri från sperma och blåmärken och pojkkropparnas skönhet. Under de senaste åren har detta börjat förändras tack vare Måns Holst-Ekström, Leif Holmstrand och Eli Levén, som alla tre skriver i en självutlämnande Genettradition – det handlar om oändlig skönhet och fräcka odjur, subtilt vacker och rå kukstyrka. Genet och hans efterföljare bygger vidare på Hannah Arendts uppfattning om franska revolutionen, nämligen att den spårade ur i samma ögonblick man visade medlidande. Kärlek, homosexuell kärlek, är en social kommunikation, en känsla direkt riktad mot den enskilda individen, omöjlig att med maktspråk dirigera via organisationer och politiska rörelser. Växelspelet mellan bild och spegelbild, mellan illusion och verklighet definierades fint av Jean-Paul Sartre när han menade att de självbiografiska figurerna i Genets skådespel ”spelar en myt om en myt” där huvudfiguren Genet inte förmår dölja sin ambition att bli helgonförklarad genom att bryta ned det Heliga genom att utmana men också acceptera det heliga som Heligt. För Genet är livet utan Gud en absurditet. Det vill säga att människan måste ta sig igenom skärselden. Livet är glädje och plåga – som piskrappen.


Man kan hoppas, men tyvärr inte förvänta sig, att Genets roman/självbiografi om mirakler i rosens namn, och Cavefors ackompanjerande analyser, inbjuder till annat än dagens avsnoppade sexualitet för framtidens svenska bögar.







video




video/music : william zarate :

"the boys - hommage à jean genet"...



 
 
Foto : Leo A. Sörlin
Modell : Bo I. Cavefors
 
Malmö 2015