Wednesday, 30 July 2014

avsked från SVARTA FANOR 1997 :


 


svarta fanor – återblick…
 

…vid tack-och-adjö-föreställningen av svarta fanors trippelnummer 16-17-18/1997 gjordes en del kommentarer som är intressantare idag än då:

 

”Jag vill erkänna att bekantskapen med dig och din tidskrift har varit sporrande för kreativiteten.” Eugén/Mohamed Omar i odaterat brev (augusti-september 1996).

 

”Härmed ber jag att få säga upp Lisa Söderbergs prenumeration av Svarta Fanor. - Med vänlig hälsning / Birgitta Eleman / Sveriges Radio” (brev: 1996-10-29).

 

”Hej Bo Cavefors! – Jag har under ett års tid följt Svarta Fanor och mitt intresse för tidskriften har nu växt från slumrande intresse till vaken fascination. Speciellt det senaste numret [avslutningsnumret: 16-17-18] bjöd på en eruption av snygg estetik och kraftfulla, tankeväckande artiklar. Det som i första hand fångade mitt intresse var artikeln Det tysta Sverige. - - - Vem är då jag? Jag heter Carl Forsberg, är 19 år, pluggar litteraturvetenskap i Göteborg och håller just nu på med en B-uppsats om Ezra Pound.  - - - Vad har då allt det här med dig att göra? Jo, jag och mina vänner tycker mycket om din tidskrift och jag skulle gärna vilja skriva i den… ” (brev 97-04-01).







I ett brev av den 26 maj 1997 skriver Jonas Kellagher: 
 
"Jag tyckte alltid att SF var en inspirationskälla i och med att den aldrig var så förbannat jäkla förutsebar som allting annat som ges ut i det här landet…”. I tidskriften Soma (1997:5) skriver Kellagher om Svarta Fanor: ”Alltid lika intellektuellt provocerande och extrem i sina bildval. Jag kommer i vilket fall att sakna den, för någon motsvarighet finns inte i Sverige och betvivlar att det kommer att komma någon. Svarta Fanor har varit forum för idéer som inte brukar komma till tals i Sverige. Jag hoppas att Cavefors kommer tillbaka för att än en gång utmana våra sinnen och provocera den intellektuella ankdamm som Sverige är.”
 
 
Göran Dahl (dåförtiden sociolog vid Lunds Universitet) påpekar i  tidskriften Arena (6:1998): ”…läs till exempel den nu avsomnade tidskriften Svarta Fanor och medge att den inte bara är motbjudande, den är också visionär, fräsch och förförisk”. Ulrika Kärnborg hade i Arena nr 4:1998 talat om den ”bisarra Svarta Fanor”.

 

Maria-Pia Boëthius drar igång kommentarerna i Arena med att i nr. 5:1997 skriva: ””Fälttåget ’mot förnuftstro, kosmopolitism och feminism’ sägs även ha nått Sverige. Det exempel som hela tiden nämns är tidskriften Svarta Fanor. Den ges ut av förre vänsterförläggaren Bo Cavefors, som även skriver större delen av sitt material själv. Men jag har märkligt nog aldrig sett Dahl, Mithander och Heidegren kommentera tidningens innehåll eller läsekretsens omfattning. Kanske finns det en enkel förklaring. Tidningen är en bisarr blandning av katolicism och tyska tänkare, poesi och bögpornografi”.

 
Den 17 maj 2000 skriver Kristian Lundberg i KvällsPosten: ”Det är helt uppenbart att det finns ett behov av en konservativ kulturtidskrift som förmår att placera kulturpolitiska frågor inom ramen för ideologin… - - - [Svarta Fanor] som utgavs av Bo Cavefors, riktade sig till en konservativ katolsk publik – men jag antar att den skrämdes bort av det explicita bildmaterialet…”.
 



Tuesday, 29 July 2014

bo i. cavefors : strindbergs kamp med fröken jules...






Bo  I. Cavefors

STRINDBERG KONFRONTERAS MED FRÖKEN JULES

(Ingår i kommande NYA MEMOARER)


Likt ett tjugotal andra klyftiga värnpliktiga mobiliserades jag i tjugoårsåldern – vid mitten av 1950-talet - till att i Uppsala utbildas till tolk, inkluderande lektioner i taktik, strategi och ryska. Bland kamraterna på logementet fanns en rad trevliga unga män, som inte heller tog verksamheten under den tvångsmässigt utökade värnpliktstiden på alltför stort allvar. En av logementskamraterna blev skattejurist vid en av landets länsstyrelser, en annan lärare i den alltmer urusla skolan, en tredje professor, en fjärde vapenhandlare  som sålde krut och kanoner tillverkade av Bofors, och så vidare. Den mot omvärlden, oss värnpliktiga och formellt föregivne chefen, Kapten Fredriksson, var på många sätt en originell och sympatisk person - som inte heller tog allting på alltför stort allvar - ganska liten, mager, kavallerist från Ystad.  I stort sett tyckte jag om kollektivliv med andra unga män, flertalet föregivet heterosexuella, några få bögar – jag var ju hemmastadd i den manliga världen sedan 12-årsåldern.

 

Efter Uppsalatiden (som avkortats ett par tre veckor eftersom RADA-terminen (Royal Academy of Dramatic Art) började och jag av Kapten Fredriksson gavs dispans att lämna församlingen okysst,  återvände jag till London. Mina ambitioner var att bli regissör och jag blev, mot all förmodan, antagen vid RADA. Förmodligen var det inträdesprovföreläsningen om fransk mimteater (Marcel Marceau) som väckte intagningsnämndens gillande. Mitt teaterintresse var stort och ambitionerna att bli regissör hade i vart fall inte motarbetats av patrarna vid skolan. Jesuiterna har i alla tider använt sig av teatern som uttrycksform för att sprida evangeliet. Pedagogiken utformas förhoppningsvis även idag i nära anknytning till olika former av framföranden, föreläsning, tal, teater, diskussioner. Under skoltiden blev jag ganska slängd i att förvandla Bibeltexter till enaktare, sätta upp dem på skolans teaterscen, producera små programblad, osv. Att söka in vid RADA föreföll naturligt. Dessutom hade jag hemma  hos Michael  och hans föräldrar redan mött några söta, något äldre, RADA-elever. Det är intressant att mer än femtio år senare plocka fram de gamla programbladen från de båda uppsättningar jag, i marginalen deltog i, Federico Garçia Lorcas Dona Rosita or The Language of Flowers och Bertold Brechts The Caucasian Chalk Circle.  Det var den första Brechtuppsättningen som presenterades för brittisk publik. Iochförsig en teaterhistorisk händelse.  Brecht regisserades av skolans rektor John Fernald och Lorca av  Ellen Pollock. Ganska snabbt slutade, snopet.., min karriär vid RADA. Plötsligt en dag fick jag för mig att jag inte passade in i miljön. Dessutom led jag av bristande äregirighet. Varför? När det förflutit ett antal decennier, rättare sagt ett halvt århundrade, tror jag mig veta orsaken till den sorgliga sortin. Det var en sak att spela teater i skolan, som ett led i jesuiternas utbildning av pojkar och unga män till ansvarstagande individer till Guds större ära, det var trevligt och stimulerande att umgås med skådespelare, regissörer och annat teaterfolk, det var underbart att när andan föll på få leva i teaterns bögvärld, men det var en helt annan sak att själv bli professionellt arbetande regissör. Var en sådan sysselsättning acceptabel? Jag tror mig på äldre dagar veta att jag på den tiden menade att jag var alltför väluppfostrad för att leva som fri konstnär, trots att Storbritanniens teatervärld i extremt hög grad befolkades av katoliker och bögar, identiteter som för det mesta högst förträffligt förenades i samma person. Att skriva i tidningar var egentligen inte heller acceptabelt, men den verksamheten skedde i svenska tidningar, vilka sällan lästes av människor i Storbritannien.  Vän av anständighet frågar sig kanske hur det kan komma sig att bögeri är en normal företeelse ej endast inom brittisk teatervärld utan inom alla former av brittiskt kulturliv, alltifrån internatskolorna till akademierna. På ett märkligt sätt förenas den jordägande katolska överklassen/gamla adeln med den underklass som består av intellektuella och konstnärer, i ett accepterande av bögeriet som livsform. Men det viktorianska pryderiet slog klorna i allt som hade liv och lem eller som i de protestantiska mardrömmarna kunde tänkas väckas till lem med liv. Med industrialismen förvandlades ett agrarland med en katolskt troende befolkning till ett protestantiskt arbetande industriproletariat med ökad prostitution, ett förskräckande stort antal utomäktenskapligt födda barn samt skilsmässor istället för försoning. Protestanterna började censurera litterära klassiker och trä strumpor på bordsbenen. Balzac, Sand, Gautier, Baudelaire och Zola sågs som potentiella fiender till den politiska moral där sexualmoralen var en viktig del för att skydda statens intressen av hegemoni, lika lön för dåligt betalt arbete, enahanda sexuell praktik. Som protest mot den protestantiska tvångsmoralismen och naturligtvis ur djupt kända mänskliga behov, uppstod brittisk dekadenslitteratur i reaktion mot viktorianernas pryderi, som Arthur Symons Stella Maris och John Grays The Barber. Den protestantiska puritanismen leder under 1800-talet till en mängd konversioner bland homosexuella författare, konstnärer och teatermänniskor. Katolsk tro, med möjligheterna till sublimering (präster, munkar) och förlåtelse, spelar stor roll, men större roll spelade säkerligen katolska kyrkans förmåga till tolerans och att ta människors längtan på allvar. James W. Earl skriver så här: "Conversion is - whatever else it is - a rearrangement, a realignment, a distribution, a redefinition, a sublimation - a spiritualization, if you like, of one's sexuality". Typfallet är Aubrey Beardsley som i en bild som The Coiffing tydligt tecknar den för honom olidliga spänningen mellan att leva ut sin sexualitet och att sublimera den. Bland författarna räcker det att nämna konverterade bögar som Gerard Manley Hopkins och Lord Alfred Douglas, Oscar Wilde, Marc André Raffalovich, Charles Sayle, Frederick Rolfe, Graham Greene, mfl. Hopkins skriver i The Bugler's First Commumion om pojken som genom första kommunionen uppfylls av "a breathing bloom of a chastity in mansex fine" och Frederick Rolfe's sado-masochistiska ballader handlar ofta om oskyldiga pojkmartyrer, som i Tarcissus, A.M.D.G. och i The Boy Martyr of Norwich. Den brittiska dekadenslitteraturen bjuder även på många överraskningar för den som söker upplevelser av det androgyna, av det hermafroditiska och av "the scarlet woman"

 

Efter återkomsten till London och samtidigt med arbetet vid RADA börjar jag skriva teaterrapporter om Londons teaterliv, till Lunds Dagblad (var det inte Staffan Heimersson som var kulturredaktör???) och Arbetet.  I en rapport till Lundabladet våren 1955 skriver jag om Bernard Shaw's Saint Joan med Siobhan McKenna som helgonet och i Arbetet sommaren samma år talas det dessutom om John Neville's Richard IIThe Old Vic, framför allt kungens hattirad mot efterträdaren, Henry Bolingbroke. John Neville's till utseendet ädle konung var högst magnifik när han gjorde entré med den röda manteln svepande som flammande eld omkring sig (tyvärr var han inte naken under manteln) och jag fängslades av den gestalt vars liv kanske inte bjöd på dramatik i bemärkelsen krigssegrar och nederlag, men väl på stor, taktisk och dramatiskt personlig och själslig dramatik. Richard II har ju i allmänhet uppfattats och spelats som den hårde och hänsynslöse demonen. Denna något ensidiga men enligt gängse mening strikta uppfattning av rollen hade Neville väsentligt ändrat på. Hans Richard II var vek och skör utan att  vara varken villrådig eller vimsig och undfallande. Richard II är ju en av den brittiska historiens mest komplicerade gestalter och Shakespeare har sannerligen inte gjort honom mindre komplicerad när han lägger tonvikten på disharmonin: vek, men kraftfull när lyckan log, häftig, men älskvärd mot sin hustru, rädd, men modig när slutet var ett faktum, hänsynslös, men medgörlig när man vädjade till honom.  Höjdpunkten är uppbrottet och abdikationen: slutet, där alla dessa självmotsägande och förvirrande drag framträder till fullo och förbryllar såväl åskådaren som Richard II, som blir häftigt tvivlande med raseriutbrott och början till sinnessjukdom som följd.  Andra i rapporten omnämnda storheter från scener och kabaréer som Victoria Palace, Globe, News, Lyric och Windmill, är Crazy Gang, Beatrice Lillie, Jimmy Edwards, Joan Turner… I sommarens (1955) teaterrapport till Arbetet berättar jag om uppsättningar av Anouilh-, Christie-, Angus Wilson- och Greene-pjäser, men framför allt har jag, tydligen, fastnat för Old Vic's uppsättning av Othello, med yngre aktörer. Efter att ha sett den föreställningen är jag ännu mer förälskad i John Neville, som spelar Iago och i Richard Burton som spelar Othello. Neville, som med sin sexuellt starka utstrålning gjorde mig kåt även på privata fester. Visst är det så att teaterkritikers omdömen om skådespelares scenprestationer lätt influeras av teaterkritikerns uppfattning om skådespelaren som privatperson. I min artikel i Arbetet konstaterar jag att Neville och Burton står för två skilda spelstilar: "De två har även många andra kontraster. Burton spelar ofta på det mer 'synliga' sättet, genom att använda hela sitt teaterkunnande, som visserligen visar hans skicklighet och hans stora förmåga, men som gärna blir en aning tröttande i längden. Neville föregår däremot med gott exempel, och spelar med vad som vanligen brukar kallas för de 'små medlen'. Små i den bemärkelsen att de inte fordrar stora gester, yvigt omfång och, från publikens sida, stora förväntningar. Han brukar ofta enbart det rent mimiska spelet och lyckas att med ett till synes ganska enkelt mimspel ge orden dess betydelse och handlingen en mening. Detta vill jag för egen del kalla stor teater och skicklig teater därför att den röjer konstnären, som drivit sin utveckling så pass långt, att han vågar arbeta med de medel som nästan alltid förefaller vara osynliga, men som när de placeras tillsammans i ett sammanhang ger ett förlopp hela dess innebörd och stämning. - - - Michael Benthall har regisserat denna föreställning av Othello och man finner i hans regi samma idéer som över huvud taget kommit till uttryck i de senaste årens (början av 1950-talet, alltså) Old Vic-föreställningar. Shakespeare har vad scenmaterialet beträffar krympts ner, och man finner numera aldrig de voluminösa uppsättningar som alltjämt praktiseras i Sverige. Man har med andra ord delvis återvänt till Shakespeare's eget sätt att spela teater. Med den enkla rekvisitan, den lilla scenen och med de få statisterna får man ut mer än förut av hans pjäser. Shakespeare's egen teater, Globe-teatern, använde ju sällan mer än ett fåtal enkla kulisser, en bänk, en blomkruka, osv. Bara för att vi i vår tid äger en teknisk teaterutrustning, som gör alla effekter möjliga, behöver det väl inte vara tvunget att alla dessa effekter skall utnyttjas i tid och otid".  

 

Efter det korta gästspelet vid RADA övergick jag till att skapa förutsättningar till en mer normal karriär, varför inte inom utrikesförvaltningen, och börjar därför vid universitetet i London studera slaviska språk samt teaterhistoria. Men jag hänger kvar vid scenerna, ettpartre kvällar i veckan går jag på teatern och knyter goda kontakter också med de nya källarteatrarna, som Theatre Workshop. På den vägen kommer jag över de svenska rättigheterna till skådespelen av Brendan Behan och Shelagh Delaney. Via föredetta skolkamater ser jag indisk, vietnamesisk, judisk, kinesisk och afrikansk teater. I källare, på bakgårdar, i föreningslokaler.  Jag rapporterar till KvällsPosten om teaterlivet i Oxford (t.ex.  Mai Zetterling i André Roussin's komedi Darling), jag skriver om teatern i Dublin och bekräftar att USA-smaken tyvärr börjar ta över teatermarknaden i London.

 

+ + +

 

Åren går och när bokförläggartiden är överstånden (var det ett acceptabelt yrke?) och när brödskrivartiden (en acceptabel sysselsättning?) till svenska, danska, norska och finska tidningar/tidskrifter nått vägs ände, återkommer tanken om teatern som möjlig form att formulera vad jag vill ha sagt. Vad vill jag ha sagt? Även som pensionär vet jag det icke. Men plötsligt händer något. Jag möter en yngre släkting vars existens tidigare var mig obekant. Det blir plötsligt möjligt att åter diskutera och fantisera kring teatern som form och innehåll. Än en gång läser jag den dramatik jag som bokförläggare gav ut, Lars Forssell, NJA, Brendan Behan, Shelagh Delaney, Peter Weiss, och fortsätter med den store nationalheroen, Strindberg, vars samlade skrifter jag som förläggare skulle givit ut, men det socialdemokratiska Kulturrådsbeslutet makulerades snabbt av en nytillträdd folkpartistisk kvinnlig kulturminister, med förflutet i något av de gamla nazistpartierna.

 

Efter ett antal diskussioner med kusinen Måns om att sätta upp Den spetälske i staden Aosta av Xavier de Maistre plockade jag fram mitt gamla spöke om att August Strindbergs drama Fröken Julie egentligen är ett homoerotiskt drömspel, att författaren här talar om något som han i andra sammanhang ogärna talade om, i vart fall ej på äldre dagar, möjligen kanske, över punschen, i ungdomens brusande vår när vänskapen med Verner von Heidenstam och ett antal andra herrar med tvetydiga sexuella relationer dem emellan, stod i zenit. Genom att plocka fram undertexten och tolka den synliga texten menar jag, fortfarande, att det genom några enkla omskrivningar och förtydliganden kan bli möjligt förvandla Fröken Julie till Fröken Jules. Jag har aldrig tidigare läst texten till skådespelet Fröken Julie, men en av dessa regniga sommardagar 2004, då jag trots regn och blåst med samma automatik som driver gamla fiskare till hamnen för att försäkra sig om att skutan ligger väl förtöjd, tvingar jag mig själv ned till sandrevlarna i Skanör för att kasta av kläderna, låta regnet rena kroppen och beundra vågorna som sveper in över revlarna, tog jag med mig den på Malmö Stadsbibliotek lånade bonnierska utgåvan av Fröken Julie, från 1957. När Himlen för ett ögonblick drar undan molnen, som man drar ned byxgylfens blixtlås, och låter solen titta fram, får jag min gamla uppenbarelse bekräftad: Strindbergs drama om Fröken Julie är egentligen ett drama om Fröken Jules. Konststycket att förvandla texten till att bli vad den, kanske endast i det undermedvetna hos författaren, var avsedd att vara, är lätt genomfört. Några snabba förskjutningar av replikerna och Strindbergs drama blir till ett trekantsdrama mellan två bögar och en kåt kokerska (transa?) som "hittar frökens kvarglömda näsduk, som hon tar och luktar på" (aha!), en kokerska som Julie kallar för "den".  Varför inte ”hen”. "Den kan sova" säger Julie när Kristin under Midsommaraftonen slumrat in på köksstolen. Vilken "Den"? Det ligger något föraktfullt och nedlåtande i detta "den" och Julie som i mångt och mycket uppskattar Kristins passivitet i trekantsdramat kan knappast hänsyfta på personen Kristin utan snarare på hennes, rättare sagt, hans kuk. Kristin spelar i detta drama den klassiska androgyna rollen, som förmedlare av det kvinnliga, i manlig gestalt, i passionshistorien mellan två män, där den ena, Julie, eller Jules, spelar kvinnans roll. Det är lätt föreställa sig Julies/Jules uppväxt. En söt liten pojke som tränas i en pojkes lekar och allvar samtidigt som han omhuldas av föräldrar och tjänare som en ytterst bräcklig porslinsdocka. Eftersom den senare inlärningen är den som smakar mest av trygghet och passivitet blir den snart dominerande och pojken uppför sig, klär sig och agerar även sexuellt som flicka/kvinna. Jules förvandlas till Julie. Och "flickan" Julie älskar med män i de former som gäller mellan män. Jean, som på kontinenten, framför allt i Schweiz, lärt sig homoerotikens förtjänst och praktik, så som den är vanligt förekommande inom hotell- och restaurangbranschen, har på ett tidigt stadium efter sin anställnings början hos Jules/Julies far, insett vad som kan förväntas av honom också i detta avseende - arbetsgivarens tillgång till tjänarens könsorgan. Strindberg kommer dessutom in på herre/slav-problematiken i homosexuella relationer som präglas av sado-masochism. Jules/Julie misslyckas emellertid ganska ordentligt när han/hon försöker spela masterns roll och vill göra kronofogden, av alla tänkbara yrkeskategorier (hur var Strindbergs relationer till kronofogdemyndigheten?), till sin "slav"! Jules/Julie är ytterst ambivalent till sin sexuella identitet: när flykten till Schweiz förefaller ställas in av brist på reskassa, säger han/hon till Jean: "Slå mig mera!". Jules/Julie förväntar sig att Jean är Mastern. När Jules/Julie något senare talar om "följderna" av deras knull i kökskammaren på midsommaraftonen, blir rollerna plötsligt ombytta och Jean blir den underlägsne. Jules/Julie spelar för ett kort ögonblick rollen av Master och Jean flämtar, "skrämd" (enligt Strindberg): "Följderna!". Och följderna kunde onekligen blivit ganska förödande för hela trekanten, inkluderande Kristin även om hon/han spelat en passiv roll, men varit väl medveten om vad som föregår i mörkret i kammaren bakom köket. Följderna Strindberg skriver om utan att förklara vad för slags "följder" han avser är inte vad läsaren av dramat i första hand tänker på, eftersom läsaren av dramat utgår ifrån en sexuell relation mellan en kvinna och en man. Men i den samhällsklass där lågadelsgreven (kokerska men ingen kock, endast en tjänare, ingen betjänt, osv) trots allt, med viss möda kunde röra sig angenämt, hade en oönskad graviditet varken väckt stor uppmärksamhet eller fullbordats i ett fött barn. Nej, det handlar snarare om de oöverskådliga följderna av en homosexuell relation mellan den förmodligen välutrustade tjänaren Jean och den till flicka/kvinna utklädde sonen i huset. Var skall de båda älskande ta vägen? I Europa låg det på Jules tid nära till hands att fly till Schweiz eller till Italien.

 

Strindbergs drama Fröken Jules är sålunda ett drama om en homosexuell relation mellan två män, med snudd på ett trekantsdrama med en androgyn kvinna/man agerande i periferin. Intressant. Men när jag sedan läser dramat en andra gång och gör en tredje genomläsning, faller idén om att bearbeta pjäsen i en riktning som gör den tydligare och mer angelägen, platt till marken. Varför? Språket! Dialogerna!  Det är märkligt att en så uppburen nationalskald som Strindberg skriver en så erbarmelig svenska. Replikerna är otympliga, rollerna ej trovärda, hela pjäsen ett enda stort pekoral. Kristins repliker skall låta folkliga, men blir löjliga. "Hon är väl likasom generad…", säger Kristin. "Likasom" istället för "liksom" skall, menar författaren, ge karaktären av att det är en människa av folket, utan bildning och kunskaper bortom driften att koka såser och förföra andra tjänare, som talar. Samma sak när Kristin säger "…såg han det?", istället för att säga "…såg Jean det?". Jeans repliker är alltid uppstyltade, låter onaturliga även om jag, faktiskt, inser att Strindberg gör ett medvetet försök att karakterisera Jean som en man av folket som efter att ha tjänstgjort inom hotell- och restaurangbranschen i Schweiz lagt sig till med ett språk som förväntas talas av samhällsklasser högre upp på socialstegen, men att Jean likväl ej till fullo behärskar detta språk med högre anspråk. Det låter lika illa som det är att se lillfingret spreta ut vid lyft kaffekopp. Exempel: "Jag är just ingen ölvän, men om fröken befaller!". Vem uttrycker sig så? Man gör det inte inom någon existerande samhällsklass. Möjligen är repliken tänkbar i ett kvasiintellektuellt sällskap med akademiska mindrevärdeskomplex. Det enda ställe jag kan tänka mig repliken "Jag är just ingen ölvän, men om fröken befaller!", är på en dålig teater som uppför ett uruselt skådespel av en tredjeklassens författare. Jules/Julies repliker lider av samma brist på trovärdighet när han/hon, för att ta ett exempel bland många möjliga, säger ("elegiskt" enligt Strindberg): "Tror ni att alla fattiga barn haft samma tankar som ni i detta fall". Eller: "Å skäms! Inte lever vi som ni, när vi äro fästfolk.". Eller: "…så känna vi varandra i botten, innan vi börja vandringen tillsammans". "känna varandra i botten… …innan vi börja vandringen tillsammans…": det är en totalt omöjlig replik. Strindbergs språk saknar spänst, dramat om Jules/Julie förtvinar och dör sotdöden på grund av författarens torftiga byråkratprosa. Språket skapar ingen kontakt mellan de agerande. Det finns ingen relation mellan de dunkelt tecknade rollerna och replikerna. Alltsammans sorgligt att konstatera. Jag hade tidigare sett en fem-sex Julie-föreställningar, under nithundrafemtio-, sextio- och sjuttiotalen, i Malmö, i London och i München och uppsättningarna var alltid stela (men rosades av kritikerna), ett hetsigt agerande utan beröring mellan scen och salong. Jag undrade: varför dessa ständiga misslyckanden? Efter att äntligen ha läst pjäsen förstår jag att Strindbergs drama är ospelbart, uruselt. Följdfrågorna blir: driver detta omöjliga skådespel om längtan och trängtan regissörer att betvinga det ogenomförbara? - hur kan det komma sig att en dramatiker som så totalt misslyckas med att skapa rollgestalter och vars språk är knastertorrt och livlöst, äras som stilbildande och geni? Klen tröst är att Strindbergs så kallade historiska dramer är ännu sämre än drömmen om att vara den unge mannen Jules. Är tjänstekvinnans son ute efter att i dramerna, i vissa roller, skapa sig en skuggidentitet som ger honom styrka och mod att framhärda och slå sig fram i en ond värld där alla makter är makter tillkomna för att förhindra just detta, att tjänstekvinnans son, att tjänaren, att mäster förvandlas, förvandlar sig själv till en Master? Är såväl Jean som Jules/Julie strindbergska självporträtt? Tjänaren Jean transformeras till den vackra fröken, till den vackre unge mannen Jules - och August Strindberg tar i drömspelsversion revansch på ett klassamhälle han avskyr och aldrig lyckas bryta sig ut ur trots alla yttre framgångar, all ära och uppmärksamhet. Läst så och förstått så, är det kanske möjligt att acceptera skådespelet om Jules/Julie, som spelbart, tänker jag, blundar och öppnar ögonen för att på stranden se en vacker ung och naken man, kanske en Jules, vandra ut mot de yttre revlarna.  Är det möjligt och trovärdigt, tänker jag, att tänka sig Strindberg vandra där på stranden, naken och med piska i handen? Nej. Det var det försåtliga förtalet, föraktet, avundsjukan som var titanens stil och livsluft. Solen närmar sig horisontlinjen. Vågskvalpet tilltar. Det gäller att skilja mellan ande och materia, mellan verklighet och fanatism, mellan livet och Strindberg.

 




 Kommentar till de båda illustrationerna : tänkbara variationer vad gäller könsidentiteter i "Fröken Jules".
 
 

Sunday, 27 July 2014

a carthusian : godotism




Cavefors : Arbetsattityder...



...av en slump läste jag härförleden vissa delar av en bok jag gav ut 2006 - "gatpojkar och andra prominenser" - och fann att förordet i snabba och klara ordalag beskriver varför jag sysslar med det jag sysslat med sedan jag var i tonåren... det handlar om frihet...
 
+
 

Bok : Cavefors, Bo I. : Gatpojkar och andra Prominenser.  158 s., ill., hft. Johan Hammarströms Bokförlag, Umeå 2006. – Ingår i serien ”Svarta Fanor”, Femte Boken.
 
 
FÖRORD
 
 
Det mesta har sin egen logik. Kanske har någon svårt
upptäcka logiken i hur artiklarna ordnats i denna volym Svarta Fanor.
  
Svaret är: det logiska i artikelordningen finns i mitt huvud, i mina känslor, i min intuition om hur läsaren kan uppleva rytm i läsandet.

 
Generellt handlar det om frihet, min egen och hur jag upplever den hos och i andra människor, alltifrån gatpojken på Victoria Station till Pär Thörn i Slottsparken i Malmö, Pasolinis homosexualitet och den unge prästkandidatens trånande blick, i roddbåten utanför Neapel.

Generellt handlar det också om ofrihet, hur pliktuppfyllelse (Den Helige Josef) och socialt tvång (Kronprins Rudolf och Thomas Mann) lägger hinder i vägen för att nå fram till den anarkens frihet jag försöker ge en bild av med Ernst Jünger som exempel och som jag exemplifierar med de självbiografiska artiklarna och som jag menar kan fysiskt och visuellt omsättas i en form av performanceteater, i Teater Dekadens.

 
Konflikten mellan frihet och ofrihet kan beskrivas på tusen olika sätt. Jag väljer ofta konst och konstnärer, som Nitsch och Caravaggio (eller den nya kinesiska konsten…) eftersom konflikten mellan frihetoch ofrihet hos dem även har en religiös, eller om man så vill, en metafysisk dimension.
 
Jag menar att man inte kan skriva om sådana ämnen som berörs i dessa artiklar, om man inte samtidigt är beredd att öppna sitt eget hjärta, att bjuda på egna erfarenheter och behov.

 
 Bo I. Cavefors



Fotnot 1. : Utifrån texterna i atharva-veda filosoferar "Den Skrattande Buddha"  kring frågan om phallus form/skönhet och funktioner... till vad kan phallus funktioner användas...

Fotnot 2. : Den lilla Buddha-statyetten (30x30 mm - agat) fick jag av en god vän under de få år då hundratals blommor tilläts blomma (dvs mitten av 1950-talet) - sedan kom "Maos Lilla Röda" och den antikulturella kulturrevolutionen...


 


Friday, 25 July 2014

debattinlägg om legitimiteten av bögeri, ursprunglign publicerat i face-book den 24 juli 2014


...jag börjar bli trött på allt detta smygande och förtalande av vanligt enkelt och rättframt bögeri... en möjlighet att avdramatisera den sköna verklighet som av alltför många upplevs som äcklig och onormal, vore kanske att i malmö, som i tex san francisco, anordna bög-guidning till stadens parker och barer (sauna finns det ju ingen, tyvärr...) - att få med även de som anser sig själva vara hetero, på sådana sightseeings, tror jag skulle avdramatisera det hela... 

+ + +

...naturligtvis ledde mitt upprop härförleden [även publicerat på Facebook i augusti 2014], om bögeriets legitimitet, inte till någonting… inte en enda reaktion, inte en enda sympatiyttring från en enda av alla de bögar och kvinnliga bögsympatisanter världen vimlar av… är det verkligen fortfarande så kontroversiellt att män knullar män? eller, o fasa : det förefaller vara mer kontroversiellt idag än när jag var i tonåren att fellatio är en omtyckt sysselsättning… bögeriet är, i högre grad än de heterosexuella umgänges...formerna, en konstform utformad som romantisk eller rå esteticism, inriktad på njutning och befriad från önskan om/risken av befruktning… det är obegripligt att det ”allmänna samtalet” är nästan helt befriat från detta ämne, med tanke på att de flesta män någon gång praktiserat bögeri…


 bilderna är av min gode vän william zarate... : "bo blir avrunkad"...
(3 versioner)





Thursday, 24 July 2014

Bo I. Cavefors : de Sade och japanen... Ett drama - en monolog med bilder...





Bo and Michael
 



Bo I. Cavefors

SADE OCH JAPANEN

Ett drama, tre tablåer, starkt inspirerat av Yukio Mishimas drama om Markisinnan de Sade.

Dramat handlar om Japanen, Markisinnan de Sade och hennes Markis, hennes syster och mor, så som det i tre tablåer framställs av fem nakna manliga aktörer, samt av två nakna kvinnliga aktörer.

Personer:
Madame de Montreuil. Markisinnan de Sades mor / Spelas av man

Baronessan de Simiane / Spelas av man

Grevinnan de Saint-Fond / Spelas av man

Renée, Markisinnan de Sade / Spelas av man

Anne, Renées yngre syster /Spelas av man

Sade / Spelas av kvinna

Japanen / Spelas av kvinna

Ulrike Meinhofs röst / Texterna läses av Sade eller av Japanen, antingen direkt från deras position på scenen, eller via en inspelning

Samtliga agerande är snaggade samt för övrigt rakade över hela kroppen. Samtliga bär smycken: kukring, öronring, tatuering, fingerring, armring, ring kring fotvristen, el.dyl. Saint-Fond har även piska. Sade och Japanen har även stövlar samt piska (Sade) och löskuk (Japanen).

Redan vid föreställningens början och sedan under hela föreställningen, fram till dess de vid föreställningens slut gör entré som Sade och Japanen, sitter eller står de i scenens utkant, uppmärksamt följande spelet mellan de andra aktörerna, ibland klatschande med piskan, smeker löskuken eller varandra, dock utan att dra uppmärksamheten bort från det primära spelet.

Musik: klassisk och/eller improviserad pianomusik, eller radikal nyskriven musik.

 

*** 


HÄR STOPPAR JAG PJÄSTEXTEN EFTERSOM DEN ÄR LÅNG, ALLTFÖR LÅNG FÖR ATT NORMALT PASSA IN I BLOGGFORMATET...

ISTÄLLET ÅTERGER JAG DRAMAEXTEN SOM MONOLOGTEXT..  SOM AVSLUTNING DEN KORTA VIDEON SOM UTGÅR FRÅN SAMMA MATERIAL, MEN ÄNNU NGT MER DRASTISKT UTFORMAD...



Bo I. Cavefors
SADE OCH JAPANEN
 
Ett drama, en monolog inspirerad av Yukio Mishimas drama Markisinnan de Sade

Rollen spelas av naken man med piska

 +++


Skit! Vilket jävla sätt att ta emot MIG, Madame Saint-Fond, Markisens barndomsvän och älskarinna. Till denna så kallade salong (Ser sig hånfullt omkring) kommer då inte jag att återvända. Baronessan  i det här kråkslottet bad mig titta in en stund när jag hade ridit färdigt min hingst (Klatschar med piskan). När jag satt(e) på honom idag kände jag att han verkligen är något i hästväg. Alltså: jag är här… men var är hon? Odrägligt! Men, visst,  vi har alla våra små bekymmer, och madamen här har ju sin käre svärson… Markisen! Dessutom!  Värdinnan här (Föraktfullt:), HA!, trår fortfarande efter den markisliga svärsonslemmen. Länge sedan sist. På tre månader läks inga sår och blir ingen fitta torr. Men vem vet.. vem vet? Vem vet! Ja, vem vet vad?! När var hur? Om den där H ä n d e l s e n…, till exempel. Vilken händelse? Nej förresten, Markisens lekfulla utsvävningar är inga händelser, utan en livsstil. Det är ett behov och inte någon sorts jävelskap Markisen ägnar sig åt. Varken trolldom och trollerier när han och hans stallbroder Japanen spänner tyget i byxorna... Nej, rent ut sagt, (Klatschar med piskan) det finns ingen anledning varken att tiga om deras eskapader… eller att blygas (Smeker kroppen)! Markisen och jag är barndomsvänner… Jag vet vad han har - och vad han vill. Jag har inte sett något så hingstlikt som Markisens LEM förrän jag råkade på den här japanen som också HAN är Madamens förtroge vän… numera… (Funderar, låter piskan glida över könet.) Jag minns Markisen som ett litet barn med ljuvligt blont hår… överallt. (Övergår till sakligt berättande ton:) Jag tänker emellertid nu avslöja alla de exakta, detaljerade och häpnadsväckande upplysningar om Markisens och Japanens leverne, som jag med alla till buds stående medel insamlat under tre månaders efterforskningar. (Mildare ton) För ett halvår sedan reste vår älskvärde Donatien-Alphonse-François, alltså vår Markis de Sade, till Marseille, av alla städer, i sällskap ej endast med den unge och, jag försäkrar, på mer än ett sätt ståtlige betjänten Latour, nej, i hans följe fanns också den där samurajen, den där Japanen, vars kuk är ännu grövre än Markisens, och än hårdare när den tränger in i ungmör och i rumporna på unga pojkar. I Marseille plockade de från gatan upp fyra horor och i en lägenhet de båda hingstarna hyrde av en viss Mariette Borelle, utspelade sig "händelsen", eller snarare "händelserna", för vår käre Markis och hans samurajbroder var, om man säger så, i fullt stånd… …till allt! Hororna var i tjugoårsåldern och betjänten med den rara rumpan, rena slyngeln, femton… på sin höjd! Markisen hade på sig en grå livrock med blått foder, orangefärgad sidenväst och knäbyxor i samma färg. Japanen var helnaken. Markisen hanterade värjan med höger hand och hade en käpp med guldknopp stickande upp ur byxorna (Klatschar med piskan). Japanen svängde vilt omkring sig med ett sådant där självmördarvapen, färdig att skära ut inälvorna på sig själv och andra. Markisen plockade ur pungen, som dinglade vid pungen, upp en handfull guldmynt och sa att han tänkte först knulla den av flickorna som kunde gissa hur många guldmynt han kunde balansera på (Håller fram kuken) ståkuken.  De andra flickorna kördes ut ur rummet. Den kvarvarande horan och pojken, betjänten alltså, placerade han på sängen, piskade henne med ena handen (Klatschar med piskan) och runkade betjänten med den andra, medan japanen växlade med att ömsom låta horan och ömson betjänten suga av honom. Och över alltsammans, över alla dessa huvuden, detta förskräckliga samurajvapen. Kan ni tänka er något mer upphetsan…, jag menar… något mer… förfärligt! Under hela seansen kallade Markisen betjänten för "Markis" och lät betjänten titulera honom själv som Master Lafleur! Markisen spelade rollen av betjänt och lät betjänten leva loppan som Markis. (Arrogant, upphetsat) Ha! Och efter detta lovade Alphonse flickan en hel losidor om han fick knulla henne bakifrån… Allt medan den där Japanen hoppar omkring med kuken instucken än här och än där, också i Markisens röv, vilket ju (Extra tydligt memorerat:) i och för sig, är något av det bästa han vet. Sedan tog Japanen fram ett gissel, nersölat med gammalt torkat blod…, och försett med småspik… Han befallde flickan att hon skulle piska honom och Markisen med detta gissel (Klatschar hårt med piskan). Markisen och Japanen tycker om smärta… Båda lider för det som är smärtsamt och oemotståndligt! Om ni förstår vad jag menar?! Nåväl. På samma sätt gjorde de sedan med de andra hororna. När flickorna slog de båda hingstarna med gisslet karvade Japanen, med samurajsvärdets spets i spiselkransen in antalet slag… totalt 859 slag! Japanen har alltid fascinerats av siffror, säger han, eftersom siffror är det enda påtagligt sanna och verkliga här i livet… …säger han. I Japan kanske, inte här i Europa, dock. Lär vara någon sorts japansk vishetsregel. (Föraktfullt) Intages sittande med korslagda ben. Siffrorna är verkliga och påtagliga till dess de blir så många så de blir ofattbara… i Markisens fall när siffrorna blir så många så att lasten förvandlas till mirakel! När lasten förvandlas till extas. När Markisen och Japanen och betjänten och ett antal horor ägnade sig åt smärta dessa dagar i Marseille, ansträngde sig samtliga för att göra sitt yttersta för att likt galärslavar tvingas till att älska smärta… Nåväl, när alla flickorna var genomgångna och betjäntens kuk började slakna, tog sig samtliga några timmars vila före kvällsmässan… Japanen slipade sin kökskniv.  Självklart kunde man inte låta kvällen och natten bli utan aktiviteter… Men under eftermiddagen var jalusierna nerdragna och Markisen föll i en oskuldsfull och obefläckad drömlös sömn, famn i famn med Japanen. Junisolen silade in genom jalusiernas springor och skvätte sitt guld över Markisens och Japanens nakna kroppar, bröstkorgarna steg och sjönk som… ja… jag kan se Markisen framför mig som den lille guldlockige gosse han en gång var. Och nu så ömt omslingrad med Japanen… Jajaja… Vad hände sedan?  Vad som hände sedan?! Samma sak, naturligtvis. Nya horor och nya gisselslag. Men samme betjänt, som vid det laget måste ha varit totalt sönderknullad. (Gäspar.) (Kort paus.) Jag undrar vad som fick Madame de Montreuil att bjuda mig hit idag, jag, en lyxhora, visserligen helt i svärsonens smak, men varken han eller Japanen lär dyka upp. (Eftertänksamt. Kort paus.) Men se där är ni ju, (Hycklande) kära baronessa. Ja jag stod just och funderade över vart ni tog vägen. Jag vill så gärna berätta för er om min barbackaritt idag. Hästen var alldeles vild. Manen och kuken stod på honom som aldrig förr. Han frustade och sparkade. Jag sporrade honom och piskade honom allt vad jag förmådde men lyckades ändå inte tämja honom… Han tog mig verkligen med hull och hår. Otrolig hingst! Stallmästaren, som höll i grimman medan hingsten knullade mig, påstod att jag bar mig åt som en amason… (Smeker sig med piskan) Men Er vilda hingst, Madame, ett riktigt ståtligt fullblod… …jag vet! …men börjar han inte bli aningen avtacklad!? Jag begriper inte varför… En kusk eller en stallknekt faller i oskuldsfull sömn efter ett enda rejält knull och efter en enda utlösning, men ju högre upp man kommer i klassamhället desto mer raffinerad blir vägen till orgasm. Men men men, kanske har Markisen trots det gått aningen för långt!? Kanske behöver han Japanen som stimulans för att åter väcka den gamla muskeln till liv! Moral är bara till för kuskar och stallknektar, inte för aristokrater! Nåväl. (Uppgivet) Nu för tiden är man van vid det mesta. Aristokratins liv och leverne har aldrig tidigare kritiserats lika hårt som i dessa revolutionära tider. Vad beror det på? Menar pöbeln att aristokrater skall vara moraliska dygdemönster? Varför inte istället lära sig några av våra specialiteter?! Populasen borde tröttna på att vara sedesam och börja praktisera en del, eller kanske alla de konster som hittills bara varit sed och bruk och skönt tidsfördriv hos oss! Men Markisen, ja… Ja! Jag minns Alphonse från det han var liten… en så snäll och älsklig liten sötnos. Jag minns en gång när vi lekte i rosenträdgården och jag stack mig på en rosentagg och började gråta. Då drog Alphonse inte bara ut taggen utan sög dessutom såret rent, tog av sig sina byxor, rev sönder dem och torkade min panna som badade i svett. Han hade en så förtjusande vacker liten lem, vit och rak som en lilja. Redan då hade han smak för blod… (Klatschar med piskan). Gammal sanning…vampyrer kan vara snälla och älskliga… de också… när de dricker blod! Markisen var så förtjusande! (Kort paus)  Jag minns när han var en liten guldlockig gosse och när han drog ned byxorna för att visa betjänterna sin förtjusande lilla rumpa. (Klatschar med piskan.) Han har alltid burit huvudet högt, men det vore kanske på tiden att det ena huvudet styrde det andra? Båda huvudena sitter ju, trots allt, på samma kropp. Vilket av de båda huvudena som är värdefullast kan ju diskuteras… Det ena tycks vara större än det andra, i alla fall mer användbart. Men redan som guldlockig pojke upptäckte Alphonse svavelelden som lågar i dolda dalar, rovdjuret med rött gap och blottade huggtänder, han visste tidigt att världen är oändlig och rymmer allt. Ingenting han möter kan överraska honom eller förvåna honom. (Förvånat, argt) Och så har nu Överrätten i Aix dömt Alphonse och Japanen till döden genom halshuggning. Jag var på torget utanför Hovrätten och fick min första glimt av helvetets eld när lågorna slickade Markisens och japanens porträtt och pöbeln skränade "Mera ved på bålet / kuken in i hålet" … Det är som Michel Foucault skriver (Docerande:) "Om folkmassan trängs kring schavotten, så är det inte enbart för att bevittna den dödsdömdes lidanden eller hetsa bödeln till ytterligare raseri… …nej, det är också för att höra en som ingenting har att förlora och som därför fritt kan förbanna lagarna, domarna och makthavarna". Nåväl. Markisen lyckades jag rädda undan bålet, med hjälp av Vatikanen och Kungen. Jag är övertygad om att Markisen är en människa som inte bara kan uttrycka ömhet och tillgivenhet indirekt, genom den grymhet som finns när han bjuder på gissel och kokain! Han är öm och hänsynsfull men också grym och brutal. (Kniper om bröstvårtorna.) Jag minns när Alphonse vid en av våra längre utfärder lät stanna vagnen mitt på en liljeäng och sa att han ville göra blommorna berusade och lät tömma ett fat rödvin över de vita kalkarna. Han såg hänryckt på när det röda vinet droppade från blombladen… Eller när han i slottsvaktens lilla hus fick syn på ett fång ved, som var ihopbundet med ett hamprep och genast sa han att han tyckte det var så vackert men att det hade varit ännu vackrare om det istället för den där fula veden varit en söt pojke vars armar och ben bundits ihop med guldkedjor… eller när vi kom hem efter en jakttur och han med blotta händerna tog ut hjärtat ur bytet, ur det blodbefläckade bröstet på en vit kanin. Då smålog han belåtet och sa att alla kärleksfulla hjärtan ser likadana ut, även hos en kanin… Alla dessa händelser och många andra, fick sin egen innebörd. Alla bitar föll på plats. Jag förstod att allt detta låg bortom all logik, och att det är min plikt att ta hand om och vårda allt detta som dyrbara rubiner. Den som ger sig i kast med Alphonse och Japanen blir själv bränd. Vill själv bli bränd… Ingenting i naturen är osedligt. Jag minns första natten Alphonse kom in i mitt rum. Han var naken och hade den där piskan av elefanthud med sig. Han frågade inte ens om jag ville knulla honom eller inte. Han bara satte på mig. Bakifrån. (Övertygande) Jag ville. Han piskade och gisslade mig, åh! När han blev efterspanad för de där äventyren han och Japanen hade i Marseille flydde vi till Italien, till Venedig. Underbart. Livsfara, kanaler, kärlek, död. Varje natt ljudet av en duell. Klockklangen, kyrkklockorna som hörs över det stillastående vattnet. Alla broarna, lika oräkneliga som duvorna. Och månen. När den röda månen stiger upp ur kanalen och lyser på vår säng blir sängen lika röd som blodet efter hundra deflorerade jungfrur… Och gondolerna. Och gondoljärerna… Markisen vill som en kåt hingst trampa ned och helst döda kristallerna på det frusna gräset. Är detta omoraliskt? Med sin förmåga att förvandla vatten till vin har horor blivit helgon och med glädje tagit emot smärtan från hans piska. Man säger att det bara var en dröm eftersom hororna efter seansen sparkades ut och återgick till att vara horor på gatan. Men var det bara detta? Var inte den ömhetens honung han lät dem smaka och en aning känna på sin nakna kropp ett ögonblick av hänryckning så ofantlig att den kan väga upp åtskilliga tidigare begångna och förhoppningsvis kommande ögonblick av förnedring?  Markisen är verkligen ett kåthetens ivrigt och ständigt arbetande bi. Han älskar den sexuella hänförelsens blod…, nej, han avgudar det, han heligförklarar det. Och vid denna förvandling av vatten till vin assisteras han numera av den där japanen. Nåja! Nåja… De samurajanska konsterna var oss inte helt obekanta före Japanens ankomst till Venedig… …där jag tog emot båda dessa hingstars uppvaktning. I en obäddad säng vid fönstret… Gondoljärens smäktande sånger på kanalen därutanför… doften av havets fukt… av tång… blod från såren piskan grävt… (Paus. Vänder sig om. Nytt "ämne") Minns ni, Madame, de Montespans berömda gyckel med den gamle Solkonungen… Jag var, så till sägandes, ensam, på tu man hand, med dagens majestät, för några dagar sedan… Vår kung är således inte…, som det ryktas… bög, vilket i och för sig är så synd, så tråkigt, eftersom bögarna alltid har de bästa variationerna… Men missförstå mig nu inte. Det var ingen kysk och kristlig samvaro jag hade med majestätet! Jag ville bli bestraffad eftersom jag vågat närma mig majestätet med blottad fitta… Och då fann jag att majestätet var den sanne mästaren i konsten att hantera piska. (Klatschar med piskan) Sådant kan man bara säga när revolutionen står för dörren, som nu. Revolutionen är Guds vilja, förverkligad på ett sätt som den enfaldiga populasen begriper och kan delta i för att sedan kollektivt helgonförklaras. Markisen är den sanne anarkisten…, rentav en terrorist, jämbördig md Ali Baba och de fyrtio rövarna. Med sitt blonda hår och sina kritvita händer är han Guds ombud. Markisen och Japanen är inte horor som jag, som tror att jag uppnått högsta lycka bara därför att sperman sprutar som vattnet i en av Versailles fontäner och smetar ner hela min kropp. Nej, det handlar om att Markisen utmanar japanen, att den ene blir piskad och att den andre piskar och att de båda förvandlar fittor och rumpor och kukar till offerplatser. Japanen ville på mig pröva sin alldeles egna lilla specialitet, en seans där jag tjänstgjorde som bord! Mmmm… jajaja… Förlåt mig, men jag ryser i hela kroppen, det går elektriska stötar genom kön och bröstvårtor (Smeker sig intensivt, nära till orgasm) när jag tänker tillbaks på detta. Våra svarta tjänare klädde av mig naken. Min kropp användes sedan som altare vid denna den heliga spermans mässa. Man lade mig på rygg ovanpå en svart svepning. Mitt vita skinn strålade, öppet för alla att göra vad de ville med det. Mellan mina bröst och min mage bredde man ut en liten duk. Det kändes som svalkan från ett nymanglat lakan. I ravinen mellan mina bröst lade man ett krucifix. Mellan mina lår ställde man nattvardskalken. Mässan började.  I händerna höll jag levande ljus. Vaxet droppade ner på mina händer och mina armar. Jag kände mig som ett offerberett lamm… som när man på Solkonungens tid vid sådana här mässor brukade offra spädbarn.  Officianten åkallade Kristus Jesus. Jag skrek när blodet från lammet, som man offrade, betäckte min kropp samtidigt med den ljumma sperman från våra svarta tjänares runkade kukar. Jag kände en besynnerlig glädje och stolthet. Plötsligt förstod jag symboliken med att lammets blod förenades med mäns sperma. Jag insåg att elden, att ljusen jag höll i mina händer, motsvarade spikarna som fäste vår Herre vid Korset. Och jag insåg vilka män Markisen och japanen verkligen är, att de båda är jag, att de är utan skuld, att de är rena och obefläckade, att de är fria och obekanta med världens  lagar och normer och bara förlitar sig på Guds nåd. Tja, det är exakt som Marilyn Monroe brukade säga… …Marilyn Monroe, säger du och ser dum ut!!! Exactly, darling. Marilyn Monroe brukade alltid säga att "Hela den här idén med att DÖMA folk är crazy. Vi gör ju bara vad vi måste göra- Och vi BETALAR ett pris för det… Vi är inte ett dugg bättre än vi KAN vara. Och vill någon bli bättre ändå  - åkej, sluta upp att döma folk då!". Markisen och japanen sträcker ut sina händer till världen och till Gud, de visar att det finns det onda och att det finns det goda. Med fingertopparna vidrör de evigheten och de eviga sanningarna. De reser stegen mot himlen. Jag glömmer aldrig hans vita och välformade händer, som en kvinnas händer. När han drar av sig järnhandskarna får också de fattigaste, fulaste och mest föraktade människorna, mod, och följer honom ut på slagfältet, ut i striden mot förnedrning, avund och skam. Med Japanen i släptåg flyger han på moln mot himlen. Deras iskalla järnhandskar, deras svidande piskor förvandlar blodfläckade tistlar till vita liljor. Deras blodbestänkta vita hästar spänner bringorna som bågar mot himlens kors. Himlen rämnar och det heliga ljuset bländar de förslavade, de förnedrade. …(Lyssnar.Kort paus…) …det knackade… på porten… HAN är här! Det är Mästaren i egen hög person som vill piska mig till lydnad… Och min Japan… (Ropar) Välkomna!  Kom in… Stig på! Nu kan föreställningen börja! (Triumfatoriskt:) NU!!!


 

R  I  D  Å  
 




 
video
 
Musik: Retard Riot


+

 
mail from William Zarate : 

"awww.
so sweet.

 looks great bo.



i liked the retard riot post.

there web site is pretty cool too.



thank you.



-w "




 +

 
 
 

cavefors tidigare memoarer... barnsliga memoarer & valpen som ung man...




BARNSLIGA MEMOARER & VALPEN SOM UNG MAN


"Jag är ett stort fan av dina barndoms/ungdomsskildringar under evighetens kärleksfulla perspektiv. Framför allt älskar jag den ena boken, den där höjden i perspektivet, den klara blickan är försonande i kraft av saklighet. Jag blev otroligt upplyft av att se att detta kunde finnas också i Sverige. Dessutom är det en solig vacker atmosfär i böckerna, till och med inne i trånga rum. Som att läsa en syditaliensk Ernst Jünger bakom Alberto Moravias dödsmask: en marockanskt slug ragazzo som alltid vinner till slut därför han har sin kniv. Typ."
Lars-Erik Hjertström Lappalainen (2009)


"En varm och iskall bok".
Eric Fylkeson
 

"Jag önskar att unga flickor och pojkar läste denna bok".
Fredrik Falk

 
"Utmärkt läsning".
Kristoffer Triumf (Nöjesguiden)
 
 
'I Barnsliga memoarer "vederlägges två populära, nostalgiska myter, den om barndomen som idyllisk och den om oskuldsfulla småttingar.
Susanna Roxman (LO-tidningen)

 
"...det hela har ett drag av sekelslut, av Ola Hansson och Rilke".
Göran Lundstedt (Sydsvenskan)


 
"Boken speglar så uppriktigt och mjukt ett barns upptäckt av världen".
Ingvar Engvén (Bibliotekstjänst)
 

Det "finns mycket avväpnande ironi i hans memoarer".
Mario Grut (Aftonbladet)

 
"Det finns ingenting i texten som motiverar utgivningen".
Nils Schwartz (Expressen)
 
 
Mer info & beställning...