PAULUS
Drawing by William Zarate
+
Carlo Maria Martini S.J.
Tuesday, 26 June 2012
Thursday, 21 June 2012
Wednesday, 20 June 2012
Bo I. Cavefors / Don DeLillo : UNDER JORD
Bo I. Cavefors
THE REALLY AMERICAN WAY OF LIFE
Don DeLillo (*1936, föräldrarna invandrade italienare, uppvuxen i Bronx,
NY) fick idén till UNDER JORD när han för några år sedan läste New York Times
av den 4.10.1951 med nyheten att Sovjetunionen smällt sin första atombomb.
Originalets titel UNDERGROUND borde det svenska förlaget behållit; UNDER JORD
leder tanken till begravningsbyrå, men DeLillo sysslar inte med
jordfästningsritualer.
Sedan trettio (2001!) år är DeLillo en i USA uppskattad och flitigt belönad
författare. Han rör sig utanför kvasiintellektuella cirklar. Kritiker jämför
honom med Psychon, Faulkner, Hemingway och Roth. Thomas Psychon har visst fog för sig; det absurda fascinerar
dem båda. Övriga icke. Mer logiskt att placera DeLillo som efterföljare till
Henry Miller (THE AIR-CONDITIONED NIGHTMARE) och till Jack Kerouac (ON THE
ROAD), och till Robert Penn Warren, den gamle segretaristen som mot alla odds
1957 gav ut SEGREGATION; i min anmälan av boken i AB (57.07.14) citerar jag
författarens "I don't think you can live with yourself when you are
humilating the man next to you". Exakt så lyder DeLillos humana, sociala
och katolska budskap. Idag.
Som Kerouac är DeLillo och hans berättarjag ständigt ontheroad, på väg bort från bandidos och andra magra
skuggor i Harlem, bort från kalla krigets verklighet och skräck, som tonåring
på jakt efter reliker, tex baseballbollen i det vinnande slaget. Att fånga
ögonblicket, molnet vid himmelsranden, att genomskåda Sinatra och Lenny Bruce,
CIA-chefen Hoover och andra politiska maffiosos
på stadionläktaren eller som tjuvtittande smygbögar, är delar av den
luftkonditionerade mardröm som stämplar USA och som DeLillos råttfälla fångar.
DeLillos beskrivning av fyra decenniers kallt krig känns igen:
atombomber, Nixon och Kennedy, nukleära-kriget-hot, Korea, Viet Nam; en ständigt pågående
statsterrorism som föder oro, ängslan, ljug och falsk patriotism. I denna
fasansfulla värld måste människor överleva och hitta en brödbit för dagen.
DeLillos berättarjag är en poesins paranoiker som berättar om ett USA som lever i DÖDENS TRIUMF (prologen),
torterade av DAS KAPITAL (epilogen) som "bränner bort nyanserna i en
kultur" som skapar "nationsledare" vilka vill "förlänga
sina skuggor över territorierna", godsaveamerica. DeLillos roman är aktuellare
idag (ej endast 2001 utan även 2012...) än när den skrevs: här talas om de båda WTC-tornen i NY ("med
gungande lyftkranar på krönen"), då "makt betydde nåt".
I kalla krigets skugga praktiseras skilda former av sexuella relationer,
utanförskap och
kulturarbetaraktiviteter, som en smågalen konstnärinnas installation med 230
flowerpowermålade stridsflygplan ute i öknen. DeLillos roman, 895 sidor infall, utvikningar, samtal,
reportage, spretar åt alla håll men
trots detta är linjen klar, ingen kan missta sig på författarens avsikt: att
som Miller och Kerouac beskriva det USA som refuserats av de rosafärgade
finansbladen och inte inbjudits till generalkonsulatens kanapépartajer. DeLillo
utgår från tre katolska spiritualiteter, kartusianernas, franciskanernas och
jesuiternas. När jag började läsa boken hade jag inte väntat mig finna en så
klart uttalad katolsk viljeinriktning och än mindre att här läsa så
utomordentligt bra - korta och exemplifierande - exempel på krafter som, i den mån de förmår,
motverkar det politiska och kapitalistiska kapital som styr och ställer. I ett
av kapitlen förs en diskussion, som inledning till ett samlag, kring en
kartusiansk 1300-talsmystiker och dennes ICKE-VETANDETS MOLN, en klassiker.
Bokens berättarjag: "Det är möjligt att vi kan känna Gud genom kärlek
eller bön eller med hjälp av syner eller LSD, men vi kan inte känna honom med
hjälp av intellektet". Eller, för att tala med DeLillos jesuiter, som
lärde honom "att undersöka saker och ting för att finna dolda innebörder
och djupare sammanhang" och "respekt för andra sätt att tänka och
tro". Detta konkretiseras i några kvinnliga och manliga franciskaners
verksamhet bland hemlösa, sängliggande, orörliga och hungriga husockuperande
tonårspojkar som håller till i slumområdena vid fattigkyrkogården på Hart Island
- star den beryktade Moonman 157, Ismael
Muños, som taggade tunnelbanevagnar och
såsmåningom exploderade som myt, idol och kulturmaffians kulturfetisch.
"De hälsade på barn med syrgastuber bredvid sängen." Bland
skrotbilarna gömde sig den tolvåriga Esmeralda som våldtogs och slängdes ned
från ett tak. Taggargrabbarna sprayar "Esmeralde Lopez. 12 år. Pesjydad i
Himeln".
Ingen av dem skulle ha lyckats krångla sig igenom svängdörrarna och förbi
de beväpnade säkerhetsvakterna i det World Trade Center som numera ligger i
grus och guldtackor - men de
fullsprayade vagnarna fortsätter switscha förbi perrongerna för nya skjut ini
tunnlarna.
Don DeLillo skriver om the really american way of life och det är något helt annat än den american way of
life som det skrävlas om av ledarskribenter och politiska megafoner.
+
Don DeLillo UNDER JORD
Översättning av Rebecca Alsberg
Inb., 895 s. Atlantis, Stockholm
2001
Recensionen inkl. collage publicerad i KvällsPosten 2001.
Copyright ©Bo I.Cavefors, Malmö 2001
Tuesday, 19 June 2012
Bo I. Cavefors : Dröm (2)
Bo I. Cavefors
DRÖM (2)
”du som tror på gud…”…
säger han -
det vidriga hånleendet,
elakheten…
jag trodde
detta tillhörde
det förflutna, att
detta lagts
bakom mig…
har överlevt
alla decennierna
efter barndom och
tonåren…
men:
plötsligt en natt
drömmer jag verkligheten:
”du som tror på gud”…
det vidriga hånleendet
dyker upp
natt efter natt,
letar sig in
i mig under
dagarna…
…outhärdligt
+
Thursday, 14 June 2012
william zarate : qualis artifex pereo - finis...
...after the performance
qualis artifex pereo - finis
by
martin bladh & bo i. cavefors
Monday, 4 June 2012
Subscribe to:
Posts (Atom)