Recension.
Bo I.
Cavefors:
GENETS
ROSENMIRAKEL
- tro,
kärlek och förtvivlan -
Bok : Jean
Genet ”Rosenmiraklet”. Översättning av
Bengt Söderbergh och Marc Ribes. Förord
av Bo I. Cavefors. Modernista Bokförlag,
Stockholm 2013.
Äntligen har
böglitteraturens och en av den europeiska skönlitteraturens moderna klassiker
publicerats i nyutgåva, Jean Genets ”Rosenmiraklet” i Bengt Söderberghs
eminenta översättning, varsamt översedd av Marc Ribes. Stor heder åt förlaget
Modernista. Och tack, Bo I. Cavefors, som i förordet placerar den verkliga
böglitteraturen i sitt rätta element, litteraturhistoriskt och estetiskt.
Cavefors
ställer i skamvrån de som ansåg och anser att Genet var omoralisk – men kan man
överhuvudtaget tala om omoral när det gäller sexualitet och kärlek. Genet
var/är ej heller blasfemisk. Istället: i Genets ”Rosenmiraklet” skildras
mänskliga tillstånd som av den som inte vågar känna igen sin egen identitet,
upplevs som stötande och anstötliga. Det må så vara. Det är det ena. Det andra,
det väsentliga, är att Genet ingår i en självutlämnande skara europeiska
författare som är såväl bögar som katoliker, Cocteau, Pasolini, Greene,
Bernanos, de Sade, Gombrowicz. Hur var det med Mauriac. Till denna skara
troende bögar kommer icke-katolikerna Bang, far och son Mann, Mishima, T. E.
Lawrence, med flera med flera. Det är som om litteraturhistorien är historien
om att och hur ”de djärvaste eleverna plockats ut…“ för att ingå i en speciell
sorts elittrupper, att det på uppfostringsanstalter, i fängelser och på
internatskolor, i de fria sjömännens och tjuvarnas och manliga horornas värld
var ”kärleken som förenade” dem, ”kärleken som höll dem uppe och kastade dem i
varandras armar…”. Det är de söta pojkarna, de vackra pojkarna och pojkarna med
muskulösa kroppar, de släta pojkarna och pojkarna med hår på bröstet och de med
stort kukollon. I denna de utvaldas värld glittrar hårdheten och ömheten,
våldet och den fräscha och ömma kärleken ”under ögonlocken och mellan
läpparna”, knullet är samtidigt belöning och straff, kyssen en doft av honung.
Genet menar att det handlar om ”övergivna barn”, av föräldrarna lämnade åt
vargarna. Samtidigt var och är det så att pojkar som tidigt hamnar i vargarnas
trollkrets fostras in i en verklighet av njutning, prygel och förtrollning som
den som aldrig befunnit sig där, aldrig kan förstå. Det är som när pojken i det
grekiska mästerverket Iliaden säger
till sin älskare, en vuxen man: ”Jag är köttet, du är kniven”. När jag själv
första gången blev knullad vid tolvårsåldern var det som om den penetrerande
kuken delade kroppen i två halvor samtidigt som den unge mannen, som jag red
likt en stolt sagoprins som naken öppnar sig för världen… ja, han höll hårt om
mig och samtidigt som han knullade mig smekte han min bröstkorg och min mage
och jag böjde mig fram och kysste honom. Det är så sadomasochism skapas för att
växa till lustfylld smärta och exhibitionism, som man vill dela med sig av. Samtidigt finns det i bataljonen Genetpojkar
även en mental sadomasochism av samma slag som präglar heterosexuella
relationer – avundsjuka, elakhet, sorg över att vara övergiven, försmådd.
Visserligen skriver Genet om sadomasochistiska pojkbögar, men hans
religiösa rosenmirakel har sin motsvarighet hos män och kvinnor som utsätter
sig för fysisk och psykisk plåga för att offra sig själva i religiös och
erotisk extas. Teresa av Avila, karmelitordens grundare, som levde i Spanien på
1500-talet, skriver så här vackert om en av sina febervisioner: "En dag
kom till mig en oändligt vacker Ängel. I handen höll han en lång gyllene lans,
vars spets föreföll vara av eld. Lansen stöter han flera gånger mot mitt hjärta
innan han för in den i mitt innersta. Smärtan var så outhärdlig så att jag
flera gånger skrek högt, men det var samtidigt ofattbart skönt att ha den inne
i mig. När Ängeln dragit ut lansen, tackade jag Gud". De nedskrivna
erfarenheterna av hårdhänt penetration är desamma hos pojken i Iliaden, Teresa av Avila, hos Genets
pojkar och mig själv. Sadomasochism är en väg att nå fram till en
gränsöverskridande transcendens, att förvandla sig själv eller låta sig
förvandlas till en absolut och totalt sexuell varelse. Till ett uppgående i
något som tänjer på gränserna till det som ligger utanför intellektuell
kontroll av vad som sker. Därför dras också vakterna vid uppfostringsanstalter
och fängelser in i pojkmiraklens krets – de blir till sadistiska förhindrare av
ett sexuellt tillstånd, en sexuell möjlighet de själva tvingas tacka nej till.
Det finns en klar linje mellan pojkarna i Rosenmiraklet och de svarta slavarnas afrikainspirerade riter som
lever vidare i voodookulturer i Latin- och Sydamerika (läs etnologen Hubert
Fichte). Även de kristna kyrkornas korsfästelsemotiv är en enda utdragen bön om
lidande och nåd. De tidigaste krucifixen visar en helt naken Kristus. Den
korsfäste är också i Ordets mening naken, avklädd, blottad – som bögpojkarna i
Genets självbiografiska roman. Spikarna som fäste vår Herre vid Korset finns
också i Genetpojkarnas kroppar – även de är utan skuld, rena och obefläckade,
fria gentemot men sannerligen inte obekanta med världens lagar och normer.
Samma insikt om ondskan och miraklet borde T. E. Lawrence (Seven Pillars of Wisdom) ha känt när han
tillfångatogs, våldtogs och piskades av ottomanska rikets turkiske guvernör.
Lawrence har före den hårdhänta behandlingen av guvernören mest ägnat sig åt
unga arabpojkar, snarare romantiskt beundrat deras skönhet än skördat frukterna
av en sexuell relation till dem. Den sadomasochistiska upplevelsen under
fångenskapen förändrar honom och efter återkomsten till Storbritannien
fortsätter han på den inslagna vägen tillsammans med soldater i den förläggning
där han tjänstgör.
Fransmannen George Bernanos angriper i många av sina romaner den sekulära
uppfattningen om Ångest och menar att den sanna Synden är Ångesten, ångesten
för Synden. Att människan syndar är i sig inget som Gud förvånas över. Däremot
föreställer jag mig att Gud förvånas över att människan så ofta får ångest när
hon syndat istället för att förlita sig på Guds nåd.
Jean Genets hårdhänta sadomasochistiska upplevelser från barndomen är
välkända liksom hur han efter fängelsetiden fortsätter åtrå pojkar, tjuvar och
matroser (se Cocteaus illustrationer till Matrosen
och stjärnan…). Men också med en annan bakgrund vad gäller barndom, social
tillhörighet och så vidare, kan en pojke växa upp till samma sadomasochistiska
praxis som Jean Genet. Den österrikiske författaren Josef Winkler, född på
sjuttiotalet, beskriver i en bok tillägnad Genet, Zöglingsheft der Jean Genet, hur miljön i Kärnten, Österrike, där
han växer upp, bokstavligen håller på att klämma livet ur honom. Hur han
mentalt kastreras. Winklers enda väg ut ur denna helvetestillvaro är bögeri och
sadomasochism. Winkler tar på sig Sankt Sebastian-rollen och blir förlöst. Han
lämnar kvar i barndomsbyn allt äckel han känt över tillvaron… ömheten och
kärleken ger han till den döde Jean Genet. Det som anses oanständigt och
otillbörligt i Kärnten finner han har ett eget värde, bögeriet är i sig stor
poetisk skönhet. Verkligheten är, som hos William Burroughs, inte vad den ser
ut att vara. Jean-Paul Sartre påstod att Genet alltid förblev trogen
barndomens, uppfostringsanstalternas, moral, att han tack vare barndomens
”urkris” lärde känna sig själv. Winkler når denna mognad när han vågar röra vid
en pojkes nakna kropp, smeka den och piska den.
Pier Paolo Pasolini är en mästare även i att skildra den icke-våldsamma
sadomasochismen, även om redogörelserna för aktiviteterna i den norditalienska
staden Salò är nog så fysiskt våldsamma. Men Pasolinis död, trots att den inte
var lika välplanerad och utstuderad som Mishimas seppuku, hade dock på ett
subtilt sätt förberetts av honom själv, oavsett om mordet var beställt av
politiska fiender från höger eller vänster eller ej. Pasolini gjorde medvetet
sin homosexualitet, och framför allt sin kärlek till pojkar, officiell. Han
kunde inte vara omedveten om att detta förr eller senare skulle leda fram till
att han desarmerades. Katoliken Pasolinis död blev en offerdöd i katolsk
mening, en form av flagellation.
Det är värt uppmärksamhet att det i allmänhet är katoliker som i text och
bild skildrar bög-sadomasochism. För Pasolinis del utövas den i allmänhet
skyddslöst, det vill säga en total och hängiven underkastelse gentemot andra
pojkars och mäns krav på vackra kroppar, sensualism och kuk. I romanen Petrolio lämnar han ut sig själv så
naket så alla ramar för normal esteticism far all världens väg. Ljus och
färger, landskap och porträtt underordnas intensiteten hos den nakne
huvudrollsinnehavaren Pier Paolo Pasolini när han suger i sig sperman från dem
som härskar över honom när han på ängen vid Casilina, i Roms utkant, knäböjer
för 20 unga män som kräver att han skall suga, knulla och slicka rena 20 kukar
av varierande längd och tjocklek. Sandro, Sergio, Claudio, Gianfranco och de
andra 16 kropparna doftar av mjöl och motorolja, av torkad sperma och svett;
Pasolinis alter ego, Carlo, "knäböjer i oändlig ömhet, ja med
finkänslighet, framför deras kukar"; han "vågar knappt röra vid dem
med händerna, så därför närmar han sig dem med läpparna". Gräset doftar
torrt hö när Carlo ligger med Claudios kuk i stjärten denna kärlekskväll när
"månen står högt på himlen" och månljuset är "annorlunda,
klarare, renare" än solskenet.
Jean Genets författarskap visar att ordet är mer nyanserbart, mer
direktattackerande än bilden i form av teckning, måleri och fotografi. Därför
frågar jag mig varför böglitteratur skriven av svenska författare nästan alltid
är så försiktig, så förutsebar, så socialt och politiskt korrekt, så välanpassad,
så osensuell och fri från sperma och blåmärken och pojkkropparnas skönhet.
Under de senaste åren har detta börjat förändras tack vare Måns Holst-Ekström,
Leif Holmstrand och Eli Levén, som alla tre skriver i en självutlämnande
Genettradition – det handlar om oändlig skönhet och fräcka odjur, subtilt
vacker och rå kukstyrka. Genet och hans efterföljare bygger vidare på Hannah
Arendts uppfattning om franska revolutionen, nämligen att den spårade ur i
samma ögonblick man visade medlidande. Kärlek, homosexuell kärlek, är en social
kommunikation, en känsla direkt riktad mot den enskilda individen, omöjlig att
med maktspråk dirigera via organisationer och politiska rörelser. Växelspelet
mellan bild och spegelbild, mellan illusion och verklighet definierades fint av
Jean-Paul Sartre när han menade att de självbiografiska figurerna i Genets
skådespel ”spelar en myt om en myt” där huvudfiguren Genet inte förmår dölja
sin ambition att bli helgonförklarad genom att bryta ned det Heliga genom att
utmana men också acceptera det heliga som Heligt. För Genet är livet utan Gud
en absurditet. Det vill säga att människan måste ta sig igenom skärselden.
Livet är glädje och plåga – som piskrappen.
Man kan hoppas, men tyvärr inte förvänta sig, att Genets roman/självbiografi
om mirakler i rosens namn, och Cavefors ackompanjerande analyser, inbjuder till
annat än dagens avsnoppade sexualitet för framtidens svenska bögar.
video/music : william zarate :
"the boys - hommage à jean genet"...
Foto : Leo A. Sörlin
Modell : Bo I. Cavefors
Malmö 2015
