Bo I. Cavefors
DEN ANDROGYNA MÄNNISKAN.
På samma sätt som
sado-masochism och kärlek mellan män och pojkar löper som eld genom historien
så lever de gamla erfarenheterna - och myterna
- om den androgyna människan,
från årtusende till årtusende.
I begynnelsen finns endast det
tredje könet, kvinnligt och manligt i androgyn form, i en materia där krafterna
från måne, sol och jord förenas.
Men gudarna förargades.
Märkligt. Zeus klyver den androgyna människan i två kön. I längtan och hat söker
kvinna och man, genom kärlek, återförening.
Aristofanes och Platon
idealiserar det tredje könet. Ovidius berättar den transsexuella människans
förhistoria: Hermes och Afrodite förenas i den mjuka och lenhudade
Hermafrodite.
I det förkristna Norden föds
Olaf Trygvason samtidigt som fylgja och hamingja, som livsängel och dödsängel,
som vit duva och svart korp.
Medelhavets kulturer
accepterar mannens kvinnlighet. Ingen kan undgå det feminina draget hos
Italiens män. Apollon och Orfeus besegrar döden med musik. Manliga kvinnorna
Pallas Atena och Pentesilea, äras, så även palestinskorna Judit och Salome,
Jeanne d'Arcs företräderskor; 1900-talets litterära och illiterata femme
fatales, kukens slaktarinnor, hatas.
Hur befruktar sig det
androgyna könet? Genom onani?
Kvinnors och mäns fiendskap
återspeglas varken genom syndafallets arv eller med hjälp av opinonsmätningar
eller med skylande kläder. Visserligen anser psykoanalytiker att de besegrat
insikten om att manlig stolthet endast är något för män och att kvinnlig ömhet
endast tillhör kvinnans värld, men är själshomeopaterna ej endast själva
kvacksalvare, egotrippande myternas sanningar?
Karateövningar och strid
fungerar androgynt. Att suga nektar ur det manliga könet ger lika viktig näring
som moderns bröstmjölk.
Kan utopin om syntes mellan
hjärna och mage, mellan logos och eros, mellan förnuft och känsla, mellan krig
och fred, mellan civilisation och natur, förverkligas innan hormonforskare och
genmanipulatorer åstadkommit oreparabla förnedrande ingrepp i människans
androgyna natur? Också i de sado-masochistiska övningarna framträder mannens
androgynitet, som passiv eller aktiv deltagare. Att ge eller ta emot.
Att spränga människans könsgränser är alltid ett tema som lockat bildkonstnärer, författare, fotografer och filosofer. Det androgyna är ofta förutsättningen för konstnärligt skapande. Hermann Hesse menar att konst är lika med summan av kvinnliga och manliga världars förening av blod och ande. Gustave Moreaus pärlbeströdda kvinnor, Oscar Wilde inför fotografen poserande som Salome och Michael Jackson med mikrofon istället för kuk, spegelvändes av Sarah Bernhardt gestaltande den androgyne Helsingørprinsen och av Marlene Dietrich som Herre i Frack. Friedrich Hölderlin och Gottfried Benn skriver om kvinnors kärlek till kvinnor och den homosexuella författaren Hans Henny Jahnn tackar Gud för att såväl fallna änglar som vita änglar är män - Jahnns "knäböjer inför det som är manligt, ungt och vackert, den hedniska avbilden, den gudabenådade kuken".
I förborgerligad surrealism
förvanskades exotism och det androgyna till obscenitet och bisarreri, om det
inte, som hos tex Max Walter Svanberg, förbilligades till kitsch. Surrealistens
skräck inför sitt eget Jag slår i andra fall över i provokation som enda utväg
för att skydda den egna identiteten, som Marcel Duchamp med sin välgörerska,
den mustaschprydda Mona Lisa.
I De Instauranda Æthiopum
(1627) skriver Pater Alonso de Sandoval SJ om hermafroditer. Jesuiten åberopar
aristotelisk tradition; möjligen med djupt känd frändskap bekänner han:
"Hermafroditer är av naturen män och kvinnor vilka ofta betjänar varandra,
ibland som man och ibland som kvinna, så som de androgyna ha för vana och
Aristoteles beskriver som människor där det högra bröstet är manligt och det
vänstra bröstet är kvinnligt".
I prerafaelliternas befolkade
Paradis tjänar androgynt gränsöverskridande myternas mystik och Albert Dürers
ger sitt porträtt av en svartlockig pojk-flicka från Venedig det dubbeltydiga
och tydliga namnet Bild av pojke eller flicka.
I alkemisternas handbok Rosarium
Philosophorum, från 1600-talet, hävdas att sanningen om män och kvinnor
finner man om båda könen samtidigt placeras i en cirkel inuti en fyrkant som
omslutes av en triangel som inneslutes av en yttre cirkel.
Försoning är lika med
stridande parters cirkel-kvadratur. Medan alkemisten kokar hokuspokusgröt,
befinner sig det existentiellt androgyna Varat i skärningspunkten mellan konst,
vetenskap och religion. I hemliga böcker som Kabbalan och i gnostiska
urkunder påpekas att Andens fiender skapar den materiella värld där de
androgynas förening med det kreativa spänningsfält som binder samman religion,
ockultism och esoterism, förhindras.
Måhända är androgyna
människor, androgyna könsvarelser, de änglar medeltidens kristna teologer
accepterade som huvudansvariga för nyplatonikernas lära om Själ och Ande:
Dionysos Æropagitas "himmelskt hierarkiska ordning".
Texten, finns även i min bok
Celibat och erotik, Johan Hammarströms Bokförlag 2004. Här något reviderad.
Artikeln om det androgyna
tidigare även publicerad i tryckta versionen av Svarta Fanor, Nr.5-6,
maj 1995. Här något reviderad.
