Bo I.Cavefors :

MEMOARER

ETT KRIGSMINNE

Minnen från förr i tiden dyker plötsligt upp. Med svag anknytning till dagens verkligheter, men oerhört strama, påträngande. Viktiga för mig själv. Att kärlek tar sig så skilda former. Född 1935, i november. Mellan 4 och 11 år, kriget in på knutarna. Ransoneringar, skyddsrum, knappast någon gatubelysning (gas), mullret från flygande fästningar på väg till eller från avslutade bombningar av tyska städer, mörkläggningsgardiner, vita bussar, skrik. Varmvattnet ransonerat till 1 dag i veckan. Att krypa ned i badkaret med det varma vattnet. Tillsammans med några krigsfartyg som drevs med tyska Esbet-tabletter.

Eller något svenskt, liknande. Bygga hamnar och pirer med hjälp av ben och armar. Skjuta, sänka, segra. Erektionen blir kraftigare. Några snabba drag och sperman flödar ut över vattenytan, stelnar till något som liknar äggvita eller hårt vispad grädde. Tappa ur badvattnet, torka bort smuts och stelnad sperma. In i nattskjortan som når till fotknölarna. Halvspringande mot mitt eget rum, för andra förbjudet område. Mamma har bäddat om med nytvättade lakan och kuddar. Stora vita lakan och ett örngott där Mamma broderat in BO i blått med en blå-röd korsstygnskrans runtomkring. När jag krupit ner mellan lakanen kommer Mamma in med en bricka med smörgåsar och ett glas mjölk. Jag börjar läsa en bok (gärna Sven Hedin), ngt om djur, främmande länder, eller Skånska Aftonbladets rapporter från kriget utomlands. Äter färdigt. Älskar Heinrichs leverpastej. + Mammas ättiksgurka. Ställer brickan på skrivpulpeten. Slår igen boken. Lägger mig på sidan. Ny erektion. Håller hårt. Ropar så det hörs över hela lägenheten : God natt Mamma. ”Kan han inte hålla tyst”, säger en målbrottsröst, flera rum bort, som får vara uppe till klockan 22.00. Jag somnar.