Bo
I. Cavefors
George
Steiner slåss för Gud och Konsten
Bok:
George
Steiner : Von realer Gegenwart. Hat unser Sprechen Inhalt? Carl Hanser Verlag, München
1990
Redan
den gamle filosofen Leibniz frågade sig vad som var innehåll respektive
förpackning, vad som var substans respektive katakes. Varför produceras
konstverk? Är det nödvändigt att skriva dikter? Vem, utöver upphovsmannen, har
glädje av all denna produktion? Samma frågor formuleras på nytt av George
Steiner, född i Paris 1929, uppvuxen i USA, numera bosatt i Cambridge,
konservativ tänkare, jude, författare till bla en bok om Martin Heidegger.
Steiners propåer kan förefalla onödiga eftersom så många ställt dem långt
tidigare, naturligtvis grekerna men också alla dessa tänkare, filosofer och teologer
som verkat under ett par årtusenden. Steiners propåer kan dessutom förefalla
onödigt naiva i en nutida värld som översköljs av databankers komprimerade
information, websites, bloggar, telefax, telex, sms, osv. Vem tänker idag på
ordens reella innebörd? Vem ägnar en tanke åt språkets substans? Många ordets
professionalister, vetenskapsmän, författare och journalister har uppenbarligen
resignerat och försummar plikten att försvara språkkulturen och tillåter
trendmakares ordjonglerier och illustra imitatörers manipulationer av ordens
innebörd.
Mot
allt sådant bjuder Steiner hårdnackat motstånd. Steiners motstånd mot sådan
subkultur och sådana provokationer blir så mycket starkare och effektivare
eftersom han samtidigt konfronterar läsaren med trosfrågan om Guds existens.
Existerar Gud i mer än Ordet? När Steiner talar om här och nu menar han
Skaparens närvaro, den Gud moderna tiders människor trodde sig en gång för alla
ha avlivat. Steiner aktualiserar uppfattningen att inget konstverk, ingen roman
och ingen dikt är möjlig eller ens tänkbar utan Guds närvaro. Det är en
filosofisk tanke som borde kunde uppskattas av teologer inom såväl judendom,
kristendom som islam.
Klagovisor
över den gudlösa civilisationen är förvisso inget nytt men Steiner bjuder på kombinationen
vetenskaplig träning i litteraturens och ordens snåriga urskogar med den lärde
judens religiösa sensibilitet. Den skicklige essäisten Steiner vill övertyga
oss om det kloka i att återta, återfå, barnatron, att kritiskt granska kritiker
som kommenterar böcker à la Guide Michelin
Kriserna
inom vetenskapliga discipliner, framför allt inom psykoanalysen, visar att man
glömt detta intellektuella kretslopp och därför har svårt förstå vad som sker i
världen och i människors inre. Gud kan inte sopas bort från det mänskliga
Varats färd från mening till meningsfullhet, struktur måste förvandlas till
interpretation om komposition, kritik följas av kritik. Vad vore Miltons
Paradise Lost, Alexander Popes satirer, Ezra Pounds Cantos utan Homeros,
Vergilius och Dante. Dialogen bör inte ha något slut. Ingen bör eftersträva att
dialogen får ett slut. Den ena diskursen bör interpretatoriskt följa på den
andra för att inspirera nya essäister och locka fram bok efter bok, artikel
efter artikel. Denna oändlighetsmaskin bör stå fadder till visioner och
revisioner. Primärtexterna bör vara den djupa brunn ur vilken egensinniga
exegeter fiskar nya tankar. Källan Z
inspirerar X till arbeten vilka kritiseras av Y. Sekundärtext följer på
sekundärtext.
Judendomen
vore otänkbar, menar Steiner, utan denna fortlöpande kommentar till kommentaren
till kommentaren. Talmuds exegeter ser inget slut på talmudstudierna medan
Thomas ab Aquino med Summa theologiæ förgäves försöker sätta punkt och låta
primärtexterna vara detta och detta och därutöver intet, ett semantiskt avslut.
Ortodox evighet är motsatsen till oändlig interpretatorisk revision. Det finns
inte en hierarkisk avgrund mellan primärtexter och sekundärtexter, båda är
likvärdiga i den semiotiska totaliteten, i écriture. Enda skillnaden mellan
dikten och dess kommentar är det retoriska formen. Praktexemplet om vår tids
fascination inför det mytiska, likvärdig tidiga renässansens mytologier, är
T.S.Eliots utveckling från The Waste
Land till Four Quartets, från det bekanta till det mytiska terra incognita där
det obekanta får mening först sedan det inordnats i en systematiserad och
doktrinär vision.
Språkvetenskapligt lokaliserar Steiner början av denna process
till 1870-talet då modernismen bryter relationen mellan ord och samtid med
Rimbauds ”Je est un autre” och Mallarmé frigör språket från yttre referenser,
konkretiserat i vår tid kanske framför allt med Jacques Derridas dekonstruktiva
tack och adjö till verkligheten, till all verklighet, genom ”Différence”.
Sinnlikt medvetande försvinner genom något som är förvillande likt fysikerns
Svarta Hål.
Von realer Gegenwart är en storslagen rundmålning av sann
verklighets närvaro med den så kallade tidsandan representerad av
konstruktivister, poststrukturalister och radikalfeminister vilka alla
skärskådas med retorisk briljans. Exorcisten Steiner driver demonerna ut ur
Drakulaborgen, bort från allt som liknar lyxig nihilismkultur. Man hör hur vargarna
ylar och hyenorna skriker. På avstånd. Steiner slåss för en konstdefinition där
återskapandets kultur och den ursprungliga Skapelsen alltid är närvarande. Endast
i gemenskap med Guds ande och Skaparens skapelse fyller konsten reell funktion.
Människan är återskapare men känner sällan villkoren. Vi talar
om soluppgång och solnedgång som vore Kopernikus okänd; tomma metaforer och
språkliga egendomligheter terroriserar människans ordskatter och hennes
grammatik. Ordet ros äger varken stjälk eller blad eller törnen, det har ingen
färg och ingen doft, är per se ett villkorslöst fonetiskt tecken. Ordet ros
legitimeras och får livskraft genom två vokaler och två konsonanter
konstaterade Mallarmé, ”Tabsence de toute rose”. Sådan är källan till modern
estetik och filosofi, den ontologiska nihilism Heidegger betecknade som
”Nichtigkeit”, Guds existens förnekas genom oreflekterat språk. Talas det om
Gud sker det i termer som vore han en grammatisk fossil. Steiner ser Guds
närvaro som något oavvisligt, ofrånkomligt, i varje estetik, i all litteratur,
i bildkonst och musik. Utan de gudomliga erfarenheterna finns inget andligt
innehåll, ingen sinnets substans i det sanna Varat. Steiner åberopar sig på
Descartes och Kant och på alla de diktare, konstnärer och kompositörer som
under årtusenden gjort närvaron verklig genom substantiation av språk och form.
Steiner refererar till Pasternak, Beckett, Picasso, till Joyces Ulysses, till
Thomas Manns Joseftrilogi och till Hermann Brochs Vergilii död.
Utvecklingen från religion till mysticism, från det teologiska
till det esoteriska manifesteras i icke-objektiva och icke-närvarande
konstformer som dadaism och senare, snarlika, skolor. Botho Strauss påpekar i
en efterskrift till den tyska upplagan av Steiners stridsskrift att dennes
textteologi har åtskilligt gemensamt med mytologiserande författare vilka
revolterar mot den moderna världen, som Giulio Evola och den kolumbianske hierarkiske
katoliken Nicolás Gómez Dávila. Det innebär att reaktionären inte skall
förväxlas med bakåtsträvande, politiskt-teoretiska radikaler som försöker hejda
utveckling och framsteg utan är en person som återupplivar och aktiverar vad
som fallit i glömska. Denna uppgift är den inneboende kraften i varje stort
konstverk, ett tidlöst konservativt komihåg för varje epok och för varje
generation som glömt det som varit. I sitt complicato lever det oförklarligt
vackra, i totaliteten av oförstörbar naken skönhet och sanning; intermittent
intellektualism är den navelsträng som binder människan vid ursprunget, vid
Gud.
Artikeln tidigare publicerad i Svensk Tidskrift, nr 2, 1991.
Här något aktualiserad.
