Rainer Carls SJ om Kaj Falkmans "Roboten och meningen"

'
'
Signum 1977:4

Rainer Carls SJ / Kaj Falkman
Rainer Carls inleder sin artikel "Gammalt och nytt om livets mening" (Signum 1977:4) med att under 1960- och 1970-talen "räknades frågan om meningen med livet i den svenska vetenskapliga och kulturella debatten till kvarlevorna från den mörka metafysiska spekulationens tidevarv." Carls hävdar att det sedan mot slutet av 1970-talet inträtt en förändring och utvecklar tesen han formulerar och påpekar att några "ibland tycks veta svaret långt innan frågan är ställd."

Varför aktualisera den här artikeln? Det beror på att när jag låg vaken frampå småtimmarna, tänkte på och gladdes över att under 1970-talet ha publicerat Kaj Falkmans båda första böcker, "Kurirsäcken. Handboja och färdbiljett" (1972) samt "Roboten och meningen"" (1974).

Rainer Carls ägnar ett betydande utrymme åt "Roboten och meningen" och jag kan inte undgå reflektera över vilka stjärnskådare såväl författaren som hans recensent var.

Rainer Carls SJ: "Roboten och meningen (Bo Cavefors Bokförlag 1974). Författaren som under två år varit UD-attache i Tokio upplevde återkomsten från en främmande och fascinerande kultur till det svenska folkhemmet såsom en återkomst till en robotlik tillvaro. Detta föranledde honom att fundera över människans villkor och livets mening. Enligt honom är just den mänskliga aktiviteten meningsskapande. "Vi arbetar därför att vi vet att arbete ger oss den mest varaktiga känslan av tillfredsställelse. Vi anar att denna känsla är vägen till den högsta känslan – känslan av mening" (s 14). Men den moderna arbetaren upplever inte längre denna känsla av mening i sitt arbete, utan han får en konstgjord belöning för det, nämligen ting, pengar och statusprylar. På det viset blir människan mitt i arbetet en känslolös robot. "Hon styr inte sig själv inifrån – hon är styrd utifrån" (s 18). Lär sig människan däremot att uttrycka sin inre natur och förverkliga sig själv, eller bättre att komma fram till en ny "livsaktivitet", blir hennes liv mer och mer meningsfullt. Människan strävar efter att göra livet till en helhet. Hon nöjer sig inte med orelaterade pusselbitar. "Den ofullständiga helheten inbjuder till aktivt skapande för uppnående av helheten. I helheten ser vi meningen" (s 62). Men själva meningen är inte något statiskt. "I perfektionens bländande ögonblick uppenbarar sig meningen – och strax därefter döden" (s 63). Så snart en delmening är uppnådd, uppenbarar sig ett nytt problem som kräver aktivt engagemang. På det viset uppstår en utvecklingsspiral, som av författaren skildras med många belysande teckningar. I stora delar av boken har man intrycket av att det bara rör sig om att uppleva meningen eller att få en känsla av mening, att få Maslows "peak experiences". Men enligt författaren är meningen mer än själva känslan. "Det är meningen som är målet för människans längtan, inte känslan. Känslan är bara en bekräftelse på att vi är på rätt väg" (s 120)."



Läs Rainar Carl's hela artikel här, på Signums Arkiv!
'
'
'

Bo I. Cavefors : Memoarer / Femte (sista) avsnittet / Illustrationer av Carl Michael Lundberg

Bo I. Cavefors

MEMOARER

Illustrationer av Carl Michael Lundberg

Styx Förlag / Kontakta

Första avsnittet / Läs

Andra Avsnittet / Läs

Tredje avsnittet / Läs

Fjärde avsnittet / Läs

FEMTE  (sista) AVSNITTET.

Eftersom de här memoarerna så mycket handlar om frihet och vänskap, är det lämpligt avsluta med min berättelse om Jacob och mig och om hur vi upplevde vår frihet, hur vi levde ett liv som vi ansåg och anser var ett liv i frihet och vänskap.

FRIHET

Sommaren 1956. Jacob och jag. Tjugo år gamla. London. Jag återkommen till London  efter värnplikt i Uppsala. Jacob återkommen till London efter rundresa i det gamla Imperiet. Han på väg in genom porten till Royal Academy of Dramatic Art och jag på väg ned för trappan till skolans foajé, där vi möts. Kysser varandra på kinden. Jacob kommer från juridikföreläsningar, jag har svettats som regiassistent vid John Fernalds iscensättning av Bertold Brechts The Caucasian Chalk Circle, på akademiens egen teater, Vanbrugh theatre. Dekor: Neil Hobson. Första gången Brecht spelas i London. Recensenten i The Times menar att "Mr. Fernald's team responded well".  The Daily Telegraph skriver, under rubriken 74 In Cast Of Brecht Play att det är "a good pupils' play; but it must have meant very hard work for Mr. Fernald as director". Bra iakttagelse. Vi kysser varandra med öppna läppar. Möjligt på RADA. Vi går Gower Street ner mot Museum Street, kollar antikvariska avdelningen i Collett's Chinese Bookshop, viker av till höger in på New Oxford Street. Kysser varandra. Igen. Snabbar vägen via Poland Street, tänker titta in  på Liberty för att köpa leksaker till Cecilia, men avstår, därefter Regent Street och kommer fram till Royal Academy på Piccadilly Street. Vi går in i Burlington Arcade (kysses), för att i den ena butiken köpa egyptiska cigaretter, Andron (Speciales), H.A. Georgopulo & Co, Kairo och för att köpa Truffles (våra specialitéer Pomponette, Moulée och Amande) hos Charbonnel et Walkers. När vi lämnat arkadien tar vi till höger och hälsar på Bertram Rota, antikvariatsbokhandlaren på Vigo Street (köper Criterion från 1914, hela årgången inbunden i ett band). Kyssar. Sedan till höger in på New Bond Street, sedan till vänster in på Grosvenot Street fram till ambassaden vid Grosvenor Square, hissen upp till tredje våningen och vi får i våra händer några konstfullt vikta förpackningar med kokain, vitt och fint som italienskt mjöl från Podeltat. En snabbvisit hos slaktaren/charkuterihandlaren runt hörnet: nybakat bröd, ljummen rostbiff, välgrillad i kanterna, pickles. Stark senap finns hemma i skafferiet. Så till våningen på Park Street, fyra trappor upp. Det finns hiss, långsam. Vi kysser varandra, kan inte låta bli, och håller hårt om varandra. Smeker Jacobs bröstvårtor under kavajen, under skjortan. För ner händerna under livremmen och smeker stjärten. Upp med nyckelknippan, in i lägenheten, av med kläderna: svarta skor, svarta strumpor, svarta byxor och kavaj, vit skjorta, slips. Äntligen - nakna. Herregud vad skönt. Rostbiff och bröd upp på bordet, fram med öl, Ballantine, vi tänder vars en cigarett, öppnar fönstren, gardinerna fladdrar. Trafikbullrets mjuka täcke mellan husfasaderna. Jag sätter mig i fåtöljen, slår upp Criterion. Ströläser Fragment of an Unpublished Work av James Joyce (s. 489 o.f.): "Duff-Muggli, who now may be quoted by very kind arrangement, first called this kind of paddygoeasy partnership the odyssean or tetrachiric or quadrumane perplex (v. Some Forestallings over that Studium of Sexophonologistic Schizophrenesis, vol. xxiv, pp. 2-555) after the wellinformed observation, made miles apart from the Master by Tung-Toyd (cf. Later Frustrations amengst the Neomugglian Teachings abaft the Semiunconscience, passim) that in the case of the littleknown periplic poem popularly asociated with the name of the wretched mariner a Punic adminrality report hade been cleverly capsized and saucily republished as a dodecanesian baedeker of the every-tale-a-treat--in-itself variety which could hope sactisfactorely to tickle the gander as well as the goose.". Va! Svårt med koncentrationen. Samtidigt: Jacob kastar sig på magen på sängen, sträcker på sig, ryggtavlan, axlarna, låren, vickar med stjärten, lutar hakan mot kudden, sträcker ut högra armen mot kavajen som hänger på stolen vid sängen, ur kavajfickan tar han med handen fram ett par av de konstfullt vikta förpackningarna. Intag. Utandning. Avslappning. Cigaretterna färdigrökta. Rostbiffssnabbmaten, Ballantine. Jag lägger upp fötterna på sängkanten. Sträcker på ryggen. Händerna glider över magen. Jacob särar på benen. Allt klarnar. Klara konturer i dimman. Kokan och whiskyn får kropparna att explodera som solitära föremål bland möbler, sängtäcken, tavlor och böcker. Allt smälter samman till ett färgsprakande hav. Höga men lugna vågor. Kroppen känns så skön. Att smeka. Att titta på. Jakob ligger stilla men måste lyfta på stjärten för att få plats för den expanderande eregerande kuken. Jag smeker mig själv och tittar på honom. Jag ser in mellan stjärthalvorna hur hans svarta hud ljusnar ju längre in mot anus blicken söker sig. Utan att just nu röra vid honom kan jag i mina fingrar och i min tunga känna fjunen på hans stjärt. Hur han reagerar, hur kroppen darrar när tungspetsen kittlar anus. Jag reser mig upp från fåtöljen. Lägger mig över honom. Vi älskar. Allt är kristallklart. Vid tjugoettiden lämnar vi sängen. Duschar, klär på oss. Natten börjar. En privat teaterföreställning några kvarter bort. Naket.

+ + +

Jakob och jag levde ett liv i frihet. Ingen kunde hindra oss att leva som vi gjorde. De hatfyllda ögonkasten, de frammumlade kommentarerna sårade oss men hindrade inte vår frihet, även om vi blev försiktigare. Försiktigheten innebar inte att vår frihet blev kringskuren, men vi sviktade i vårt mod att visa vår kärlek öppet. Vår frihet var samma frihet som T.E. Lawrence fann i Arabiska halvöns öknar, som Friedrich Nietzsche fann i Italien på jakt efter Zarathustra, som Ernst Jünger fann när han vid skymningen tappade trädgårdens blommor på drogsafter. Anarken och stoikern är sitt eget maktcentrum, ett maktcentrum ointagligt för den av världslig makt berusade Fursten. Fursten/Makten är frihetsanarkens motspelare. Friheten finns i det utanförskap som uppstår när man följer intellektets, åtråns, viljans och trons direktiv. Furstens makt, Den Allmänna Opinionens Makt, hatar den som visar frihetens möjligheter. Anarken, som Furstens jämlike och motspelare är den Allmänna Opinionens utmanare. Det är Jakobs och min och anarkens och utanförskapets frihet jag försöker gestalta i tre skådespel, eller, riktigare, i de tre texter vilka bör framföras som odefinierbara former av performanceteater, Den Spetälske i Staden Aosta, Sade och Japanen och Uppror i Kasban¹⁾  I teaterrummet är omvärlden, ja världen i sin helhet, utestängd. Teaterrummet kan fyllas med frihet. I teaterrummet kan anarkens oåtkomlighet, hans suveränitet åskådliggöras. Åskådarna, den Allmänna Opinionen, Furstens utsända, kan lämna salongen, de kan vissla ut aktörerna, slänga ruttna tomater, men de kan aldrig sabotera avsikterna, idéerna, viljan, inlevelsen hos de agerande. I teaterrummet är de inblandade, författare, skådespelare, regissör, musiker, belysningsmästare, suveräna anarker, otåkomliga. Det står publiken fritt att bli en del av denna sanna verklighet, passivt, eller, kanske, aktivt. Skådespelarna agerar nakna, möjligen med karakteriserande detaljer, stövlar, piska, tatuering, värja. Scenen är tom, bortsett från en stol, en kub, en pelare. Ljussättningen och musiken är viktiga ingredienser. Också ett katolskt/religiöst drama som Den Spetälske i Staden Aosta (av Xavier de Maistre, från 1804) skall spelas med klart markerade erotiska undertoner och, stundtals, ganska markerad sexuell action. Detta gäller i än högra grad pjäsen (och monologen) Sade och Japanen som är en total förvandling av Yukio Mishimas drama Markisinnan de Sade, med helt ny dialog, med skärpt religiös problematik och med den politiska dimensionen utökad med hjälp av Ulrike-Meinhof- och Michel-Foucault-citat, och det gäller framför allt den homosexuellt actioninriktade performancen Uppror i Kasban. Ordet är centralt i de tre pjäserna, men det gäller att omsätta ordet i handling, och det kan endast ske om man rensar bort kläder, utstyrsel och annan rekvisita. Naken text, nakna kroppar, naken scen. Ordet, viljan, människan är det centrala. Det gäller att gå från ord till handling, som när den glade Habsburgprinsen dansade naken bland Sachers chokladtårtor. Slipa värjan. Konkret överfört till svenska förhållanden: den liberala demokratin, som den idag praktiseras i Sverige, den repressiva toleransen, är mer frihetskränkande och frihetsberövande än förrförra århundradets monarkistiska furstar med direktlinje till Vatikanen. Dekadens? Ja, droger gör människans fem sinnen mer sensibla, när det gäller att finna livets puls, vibrationerna, svullna vulvor och kukar, extatiska och smärtsamma explosioner av piska, blod och sperma, för att nå fram till känslan av att livet rinner genom ådrorna. Var finner man sådan teater idag? Ibland i Japan, i Indien, på teaterklubbar i New York, London och Berlin. Under woo-doo-seanser i Brasilien och Haiti. Men för övrigt: nerv och sensibilitet har ersatts av sociologi, psykologi och psykoanalys alltifrån Strindberg till Bergman, Ingmar. Romanen är död, sedan decennier. Detsamma gäller dramat om man bortser från några undantag, tex Norén och Schwab. Det blir så när människans behov av metafysik förnekas, när man på medvetet förtränger och glömmer lärdomar grekiska tragedier bjuder. För en ny teaterkonst krävs nya renässansdramer i mörka färger, rituellt formade skeenden som frigör aktiviteter som leder till extrem tillfredsställelse över att Vara, över det sado-masochistiska orgiebehovet, tex kring oidipusmotivet.  Man kan inte tvärnita när dramat, i världen och på teaterscenen närmar sig den klimax som gör resan meningsfull. Låt oss återvända till orgiepräster som Wagner, Wilde, Huysman, Beardsley, Lawrence (T.E.) och många fler. De var alla specialister på att mäktigt, sakralt och grandiost fullkomna den totala fullkomningen, erfarenheterna av gott och ont, att upptäcka det vackra i pisksnärten. Den sinnliga intensiteten är förutsättningen för en actionteater vars syfte är människans befrielse, hennes frihet, kroppens befrielse från rädslan att tillfredsställa sexuellt, orgiastiskt och mytologiskt självklara begär. Det grekiska dramat öppnar upp senare tiders skilda kristna samfunds tabuföreställningar kring människans djupa längtan efter blodskam och sado-masochism. De grekiska tragediernas mästare talar öppet om människans behov av smärta, offer och död. Avskalat all retorik bör relationen mellan erotik och kors, mellan kristen kärlek och korsets plåga, mellan sexualitet och sado-masochism, återskapas. Varför förtränga arvet från antiken. Kristus världsförlösande offerdöd är också en mytisk pånyttfödelse av den grekiska tragedins mystik. Varför inte återuppliva Dionysos orgiastiska orgasmer? Intensifierad estetik har inte något egenvärde men är nödvändig om konsten skall nå fram genom allt kommersiellt oljuds joggingmattor. Det är endast konstnären, i form av en Teater Dekadens, som kan realistiskt återge kriget mellan liv och död, hat och kärlek, kuk och vulva, tro och otro, metafysik och myter. Konst är att intensifiera, att skärpa formerna, att sensibilisera mottagarens sinnen, att genomskåda samhällets och civilisationens regelkatalog och normer, att rena människors receptitionsförmåga, att, med Tredje Moseboks ord (1:13-15), tvätta inälvor och fötter i vatten, bära fram turturduvor till altaret, vrida huvudena av dem och smeta blodet på scengolvet. Det handlar inte om att vanhelga religiös tro och riter. Tvärtom. Teater Dekadans, är en symbios av klassiska teaterformer och nutida performance/action, ett komplement. Eroticismen utgår från Kristi sår. För katolska kyrkan är detta inte något nytt. Nakenhet, att visa upp nakna kroppar och spela på den nakna kroppens sensualism har blivit tabu först under de senaste århundradena. I Kyrkans aktionsteater deltar åskådaren, kyrkobesökaren, aktivt vid kommunionen och blir därmed en av dramats medagerande. Sådan rollfördelning skedde också vid romarnas gladiatorspel, det sker vid jägarens jakt på rovdjuret och det sker, eller, snarare, skedde, under karnevalsyran då av kristendomen förbannade demoner och hednagudar återupplivades. Mystiken koncentrerades kring det för människor väsentliga, som befriade dem från det vardagliga och som förenade dem i en performance. Lammets liv och blod är ju inte endast en symbol för Guds lamm som borttager världens synd; djurets inälvor, magens innehåll och könet, som liknar kvinnans vulva, är, när det hanteras av nakna män, ett levande konstverk som inte enbart kan visas fram som objekt och provokation, utan som måste, om symboliken skall ha någon djupare mening, penetreras. Detsamma gäller relationen man till man. Rituell stilisering och faktisk aktivering av könet måste ges status av nynaturalism, av återskapad och återskapande verklighet. Novalis beskriver detta utmärkt när han talar om släktskapen mellan heligt och erotiskt, om likheten mellan sexuell vällust och religiöst martyrskap.

Det finns åtskilligt att sysselsätta sig med vid en Teater Dekadens för att vidareutveckla och intensifiera erotiskt sexuella religiösa erfarenheter. Sådant som man finner i Georg Trakls dikter, där drogbruket, intensiteten, viljan att ge sig hän åt lidelser, där dikten är en av lidelserna, och att där ge sitt allt, leder till amoralisk förfining. I Trakls dikter är excessen alltid närvarande. Vem kan skilja mellan erotik och religiositet i närvaron av vällust, kval, sadism, masochism, otukt. Samma extas finns i Bruckners musik, i hans erotiska symfonier när fromheten genomströmmas av sexuell passion. Klimt, Skrjabin, George och Mallarmé. Ofta representerar de en homosexualitet eller bisexualitet som står i stark opposition till den liberala borgerligheten och dess maktapparater i form av censurliknande åtgärder, tabun och en allmänt rigid och asexuell och areligiös människosyn. Endast kärleken män emellan är oegennyttig. Ett annat riktmärke för en Teater Dekadens kan Heinrich von Kleist vara när det gäller att återerövra dramatisk extas, det rena skeendets teater då hela teaterrummet tas i anspråk och de nakna  skådespelarna direkt konfronteras med åskådarna. På så sätt blir det möjligt att också i dramer och andra texter som handlar om aktuella företeelser, återställa äldre tiders mystikers erfarenheter av att allt är i Gud och Gud i allt. Den för människan livsnödvändiga extasen kan subjektivt aktiveras. Extasen, närheten till avgrunden, ja in i minsta orgie är livet heligt. Heligt som fruktbarheten, vällusten, orgasmen, smärtan. Sedan detta skrevs för ett par år sedan har något viktigt och på många sätt omvälvande skett i mitt liv, mötet och samarbetet med Martin. Tillsammans har vi skapat Grymhetens Teater Dekadens, för min del en fortsättning på de tre pjäser jag nyss nämnde men i samarbetet med Martin har det utvecklats, radikaliserats och dessutom till väsentliga delar förverkligats under ett års tid: actions om Bacon, de Rais, Heliogabalus och Bataille, dvd utgiven av Leif och Kent (som också satsade egen prestige på utställningen Svarta Fanor som politikerna i Umeå stängde men som visades av Jan respektive Thomas i Stockholm och Ystad), liveföreställningar, alltsammans dokumenterat i en bok på Johans förlag ²⁾. Plötsligt förverkligas vad Jacco och jag drömde om för femtio år sedan. En mängd andra böcker också de på Johans förlag. Otroligt. När jag beslutade mig för att efter tjugo år i Merano (och Innsbruck)  återvända till Sverige tänkte jag mig något decennium fram till döden som uttunning, utslätning. Verkligheten blev den motsatta. Om några år vill jag skriva om allt detta.

Jacob och jag gav oss ut i nattens London.

¹⁾ Bo I. Cavefors Teater Dekadens, Hammarströms Bokförlag, Umeå 2006.

²⁾ Martin Bladh & Bo I. Cavefors Grymhetens Teater Dekadens, Hammarströms Bokförlag, Umeå 2008.

Copyright©Bo I. Cavefors, 2006, 2008, 2010.