Rainer Carls SJ om Kaj Falkmans "Roboten och meningen"

'
'
Signum 1977:4

Rainer Carls SJ / Kaj Falkman
Rainer Carls inleder sin artikel "Gammalt och nytt om livets mening" (Signum 1977:4) med att under 1960- och 1970-talen "räknades frågan om meningen med livet i den svenska vetenskapliga och kulturella debatten till kvarlevorna från den mörka metafysiska spekulationens tidevarv." Carls hävdar att det sedan mot slutet av 1970-talet inträtt en förändring och utvecklar tesen han formulerar och påpekar att några "ibland tycks veta svaret långt innan frågan är ställd."

Varför aktualisera den här artikeln? Det beror på att när jag låg vaken frampå småtimmarna, tänkte på och gladdes över att under 1970-talet ha publicerat Kaj Falkmans båda första böcker, "Kurirsäcken. Handboja och färdbiljett" (1972) samt "Roboten och meningen"" (1974).

Rainer Carls ägnar ett betydande utrymme åt "Roboten och meningen" och jag kan inte undgå reflektera över vilka stjärnskådare såväl författaren som hans recensent var.

Rainer Carls SJ: "Roboten och meningen (Bo Cavefors Bokförlag 1974). Författaren som under två år varit UD-attache i Tokio upplevde återkomsten från en främmande och fascinerande kultur till det svenska folkhemmet såsom en återkomst till en robotlik tillvaro. Detta föranledde honom att fundera över människans villkor och livets mening. Enligt honom är just den mänskliga aktiviteten meningsskapande. "Vi arbetar därför att vi vet att arbete ger oss den mest varaktiga känslan av tillfredsställelse. Vi anar att denna känsla är vägen till den högsta känslan – känslan av mening" (s 14). Men den moderna arbetaren upplever inte längre denna känsla av mening i sitt arbete, utan han får en konstgjord belöning för det, nämligen ting, pengar och statusprylar. På det viset blir människan mitt i arbetet en känslolös robot. "Hon styr inte sig själv inifrån – hon är styrd utifrån" (s 18). Lär sig människan däremot att uttrycka sin inre natur och förverkliga sig själv, eller bättre att komma fram till en ny "livsaktivitet", blir hennes liv mer och mer meningsfullt. Människan strävar efter att göra livet till en helhet. Hon nöjer sig inte med orelaterade pusselbitar. "Den ofullständiga helheten inbjuder till aktivt skapande för uppnående av helheten. I helheten ser vi meningen" (s 62). Men själva meningen är inte något statiskt. "I perfektionens bländande ögonblick uppenbarar sig meningen – och strax därefter döden" (s 63). Så snart en delmening är uppnådd, uppenbarar sig ett nytt problem som kräver aktivt engagemang. På det viset uppstår en utvecklingsspiral, som av författaren skildras med många belysande teckningar. I stora delar av boken har man intrycket av att det bara rör sig om att uppleva meningen eller att få en känsla av mening, att få Maslows "peak experiences". Men enligt författaren är meningen mer än själva känslan. "Det är meningen som är målet för människans längtan, inte känslan. Känslan är bara en bekräftelse på att vi är på rätt väg" (s 120)."



Läs Rainar Carl's hela artikel här, på Signums Arkiv!
'
'
'