Offer för sin självcentrering
En kritisk läsning av Leif Holmstrands experimentbok Afrikaneserna
Det är svårt att bygga upp något intresse för de tematiska spår Leif Holmstrands nya bok innehåller. Dessutom försöker konstnären/författaren övertala sin läsare om det motsatta, med hjälp av ickegestaltande tjat på textens själva yta. (Vilket naturligtvis gör allt värre.) Denna disposition för nervöst självberöm har från debuten varit hans grundläggande problem. Det rör sig om irriterande och osympatiska automatgester, vilka omedelbart gör även den mest generösa läsart fientlig.
Orden kretsar kring fragmentet som form och som enskild tanke, som hugskott. De småbitar en tacksam läsare förväntas själv sammanfoga till en begriplig helhet utgör egentligen bara en grupp samtidstypiska klichéer som har att göra med genus, identitet och de halvutbildades skrämda uteslutningsstrategier. En antydd teoretisk kontext redovisas inte (troligen finns ingen sådan), men fraserna låtsas kommentera något av substans. Det rör sig om akut rädsla för egentlig kommunikation – ett sjukdomstecken i vår tid.
Till vilken självgod och destruktiv slutpunkt detta leder får framtiden utvisa, då föreliggande textmischmasch tyvärr är första delen av en svit. Redan nu kan vi konstatera att ”multikonstnären” mekaniskt och själlöst närmar sig det till intet förpliktigande, genom att sjunga mellantillståndens lov. Detta sorgliga velande i tomheten mellan giltiga utsagor avslöjar för oss en personlighet som ständigt låter bli att ta ställning. Holmstrand vill slippa erkänna det tydliga och ärliga, han vill inte ta risken att hävda en erfarenhet. Ändå vill han åtnjuta den respekt bara modiga förtjänar.
För att bortförklara ett odiskutabelt behov av ansvarsfulla och avkännande vuxenjag i litteraturen hyllar Holmstrand det neurotiska och falska. Vem talar, och på vilka glidande premisser? Autenticitet är i Afrikaneserna (och i de flesta av Holmstrands böcker) något skrämmande som tvångsmässigt motarbetas, trots en insisterande och kanske narcissistisk röst som vill bli hörd och accepterad:
[…] den tystnad där man lyssnar, där man väntar, att den ska brytas, att rösten ska bryta den, det kanske inte finns någon annan, jag vet inte, den är ingenting värd, det är allt jag vet, det är inte jag, det är allt jag vet, det är inte min, det är den enda jag har haft, det är inte sant, jag måste ha haft den andra […]
Det blir allt mer uppenbart för varje bok att Holmstrand agerar ut ett föråldrat författarideal med strategier som för samtidsmänniskan är onödiga – och osunt juvenila. Hans skildrade själsliv präglas av idel olustkänslor av modernistiskt snitt. Också det vi andra beskriver som odelat positivt, blir i hans värld en källa till teatral smärta. Men hur skall vi kunna lita på de övertydliga sensationer han återger när berättarrösten är så självmotsägande och illa konstruerad?
Det finns ett återkommande missförstånd i den allmänna receptionen av Holmstrand: att han skulle vara rolig. Hans samtidiga intimitet och äckel inför det organiska, som gärna presenteras i detaljformat, har aldrig med humor att göra. Det överdrivna ätandet och det aldrig sinande intresset för avföring förefaller snarare vara patologiskt bestämda fenomen. Hans monotont listade äckligheter gäller ärligt talat bara som skämt under kraftig berusning. Annars är det uppenbart att den röst som talar är sjuk och tom, ett symptom snarare än en bärare av språk.
Vid de få tillfällen egentlig mening produceras mellan bokens pärmar, rör det sig om barnsligt hat och elakhet. Bara här – i det uppenbart destruktiva – blir Holmstrand begriplig. Utan att man som läsare fördenskull får någon anledning att uppskatta eller ens ta del av de uppkast som oväntat stänker från boksidorna.
I just detta framstår den clownaktigt transvestitiska, homosexuella manskropp Holmstrand eventuellt försöker upphöja, som främmande och monstruös, rentav kvinnofientlig. Författaren förser oss med verkligt dålig propaganda, om målet är att tvätta bort fördomar mot en HBT-rörelse som ilsket försvarar sin normalitet. Överföringen av absurda sexlekar till ett utstuderat motbjudande vardagsliv tappar snart den inledande kittling hans pornografiska attityd möjligen kan erbjuda. Och allt slår över i tråkighet och det gammaldags, fult misogyna:
Hon låter dig göra allt med sig – skallen vilar
i skrevan nu. Hon ligger i delar. Hur hårt sitter
ögat, och vems är – dess sträng. Det finns ingen
mättnad i ögat. De förstörde henne. […]
Texten börjar redan i första avdelningen röra sig i cirklar som blir allt tydligare för läsaren ju längre läsakten tillåts fortskrida: de maniska men diffusa repetitionerna gäller huvudsakligen genus. Queer-anspråket kan på sin höjd gälla som tillkämpad PK-flagga i en tid av aningslös nedmontering av kultur och civilisation: trots de många hoppen mellan maskulint och feminint bottnar subjektet i ett illa dolt könsbestämt självförhärligande, som vill framställa kvinnan som ett funktionsnedsatt och löjligt offer för manlig omnipotens, ur stånd att agera och hävda sin individuella rätt. De ständiga pekpinnarna döljer alltså inte ordens våldspornografiska uppdrag.
Om det funnes någon rättvisa i världen skulle sådan här ”experimenttext” aldrig ges ut. Inte bara på grund av dess eventuella effekt på sårbara identitetsbyggen, utan också för att det produceras så mycket god prosa och lyrik av allmängiltig snarare än partikulär karaktär, som aldrig får en chans att nå sin publik. Det är lätt att tycka synd om Holmstrand, men hans tröttsamt många försök till litteratur är omöjliga att uppskatta.
+ + +
Text och självporträtt : Leif Holmstrand
Skönlitterära citat har hämtats ur
Beckett, Samuel: Den onämnbare
Frostenson, Katarina: Joner
