Leif Holmstrand
Ur avsnittet ”Septemberlyra” ur romanen ”Städer som
inte är städer”
När Peter försökte avläsa minnet angående Sankt Petersburg var det svårt att ta sig
förbi en INLEDANDE ANMÄRKNING gällande idealiseringar. Av det egna
jaget då. Lögn och förbannad dikt var det bästa han visste. Minnesbilderna
försökte bringa vissa motsträviga anekdoter under en levande, sammanhållen
andningsrytm och struntade i att allt material gick sönder i processen. Spegelkross
i en låda utgör en tydlig form, en tydlig helhet, men är inte en spegel. Jo,
spegelkross i en låda är den enda spegel som verkligen finns.
Det var något med gatukommersen, de råa och påstridiga killarna med
kommunistmemorabilia och kaviar, något oförutsett som hände i de
minnestrakterna, en stöld, en käftsmäll, sedan sprit, manlig nakenhet, fyllehångel
trots Peters blekblyga nittonårsstatus. Ord var lika billiga som obegripliga och
bilder han tyckte om hade förlorat all makt: reseikoner, kopior och äkta stöldgods
långt från sitt kyrkliga sammanhang blev utmärkta souvenirer och presenter. Om
det var turist man var.
Hans minnesförsök var att betrakta som vårdslösa handteckningar. Vad
innehållet vidkom, lät han obekvämt begär bygga upp vad intellektet i avvaktande
hållning åsåg. Detta tärde och förminskade. Snart förlorade han sig i virveln, då
sinne för proportioner visade sig vara detsamma som ormbunksblad på tunna
grenar över en djup, djup grop. Det var ingen TRIUMF ATT FINNAS TILL
direkt, mest banal feghet och maror, ingen könsutredning. Tack för
tidsbegränsningen. Dagarnas lymfa rörde sig iskall genom kroppen, nattens tysta
drägel. Han ville inte bli brun. Det fanns för gott om sol, det fanns ingenting annat
än sol. Kyla – från solen. Så självklart när man tänker efter. Ja, allt du lärt dig är
fel, det var ju det jag sa.
Man gjorde klart för världen att han var som en flicka. Uppskattande hån.
Hans hud blev då tillgänglig, hans mun. Det omnämndes som praktiskt att kunna
dra den krypandes huvud bakåt i det långa solblonda håret. Det var alltså flicka
han var, skulle vara, ville bli, nej, återgå: var, en inre sanning med ett eget
kvinnonamn, han ville växa upp och mata sina barn med brösten. Det var i
Petersburg som denna insikt blev omöjlig att leva med. Tiden förvandlade,
förstörde, förtrollade, den smidde lömska planer mot tonårsliv och penis. Utöver
mordlustens lilla hörn (en tändare) var denna överordnade drift civilisationens och
vänlighetens hemvist. Tidig morgonsol fyllde pojkens håligheter med unken
honung upp till randen, och det skräckfyllda längtansgnistret i hans ögon beskrevs
som stjärnor av den man som omständligt förde sin tändarlåga mot halvrest
nittonårskuk.
Ingenting du tänker om dig själv, lilla ungdomliga mjölmask med det
blonda håret, gör dig TILL EN UNG KVINNA mer än i dina egna felinformerade
långfransögon, men inte heller blir du för den sakens skull en man, en pojke, du
fattar – så små och smala fingrar tillhör klena monster utan kön och liv, håll
tassarna borta från oerfarna män, ja, de finns, de är liksom under produktion, de
erfarna är starka nog att nita dig på egen hand, du är – ja, faktiskt, nu är det
uppenbart – ingenting, och män kan ta skada av ingenting.
Tvekan och avbrott. Peter stoppade mobilen i jackfickan en stund.
Helsingforsmörkret kändes dessförinnan ovälkommet tröstande kring hans tysta,
mumlande försök, nu bar det på anklagelser. Några andetag, nytt fokus, inbjudan
eller flykt i det lilla, kanske bara undran, ett sätt att handskas med klåda, en talad
rekognosering, röstinspelningsfunktionen aktiverad, han hade alltså omringats av
de åtråvärda, av killar med kalla ögon. Inspelning pågår. Deras is var viktig och
lovande. Starka minnesbilder, kan man lita på sådana? På plats igen: det var
äntligen möjligt att slippa klumpiga sociala överenskommelser om respekt, om
hyfsat rationellt hanterad kommunikation. Han lättade sitt hjärta för dessa
åkallade ryssar och förklarade sitt val av pronomen, hetsade deras redan
uppiskade snöstormssinnen till de vassaste stordåd. Han nämnde deras runkande
religionsutövning, deras utlösningar i fittortodoxins namn, den beundran detta
tände i hans inre, deras föräldrars nära släktskap, sin egen förtjusning inför
mutationer som uppkommit till följd därav och så slutligen intresset för bajs i alla
konsistenser han och den allt argare pöbeln delade. Och först när han kommit
dithän med sin svada började Peter förolämpa dem på allvar, individuellt, med
vansinnig omsorg och förslagen kärlek av utmärkt kvalitet, det var en fest för
själen.
Tidigare under kvällen hade han ätit middag med sin brors brevvän Marina
och hennes familj, han hade upptagits i deras krets med hjälp av kött och vodka
och bordssamtalen hade uteslutande gällt liberala samhällsprojekt. Här fanns en
chans att bygga lojaliteter, kanske en öppning för ett nytt liv. Innan han blev
örfilad och utslängd hade han besmutsat sig och den sociala andningsluften under
berusad rökning i en sliten fåtölj framför oändliga mängder svartvita foton i tunga
pärmar genom att oupphörligen prata om sitt bristande intresse för sex, och
särskilt ointressanta var då en lång serie långtråkigt förfinade våldsknullvarianter
han beskrev mycket detaljerat om än på haltande och barnslig ryska.
Och bara några mörklagda timmar senare var det dags att efter svår
misshandel och lyckosamt framfantiserad gruppvåldtäkt hittas av en finsk turist
som passade på att bränna bort delar av det redan tidigare svårt skadade pojkkönet
med en liten plasttändare dekorerad med stiliserade palmer.
Men det skulle komma en dag då könet hängde fast vid honom som en
blomma vid sin stjälk, då kärlekstorkan fick bli en törstsläckarkälla och de andras
blod strömma in genom hans moderliga ömhets bäckenfamn snarare än ut. Den
dagen skulle allt bli tungt och underbart och hårt och oskiljaktigt. Och när just
denna efterlängtade framtid sjönk ner i en irriterande samtida SKYMNING
sprutade han i en älskares ovårdade skägg, det gjorde ont men var
skönt. Oformligt, jättelikt ur de stumma syrenerna växte i skymningen
gärningsmannens bekräftat finska ansiktskontur, målet för allt hat, all konstruktiv
strävan, nej, det handlade inte om hämnd försäkrade Peter den lyssnande döde
inuti mobiltelefonen, sprut, åh, det var snarare så att om dessa hågkomster skulle
finnas kvar, om de tillgängliggjordes, hm, hans röst måste tvunget dröja, sparas
till ett nödvändigt, motiverande ögonblick – efteråt…
Om man inte kan träda ut ur sin kropp, ur sitt jag utan att dö så är det fullt
rimligt att ta livet av sig, viskade Peter, men han kände också en trygghet i den
drömlika gryningen som långsamt växte, de vakna tankarnas läckage både inåt
och utåt, stölderna, hans konfliktfyllda, levande UPPTÄCKT av handens lust och
längtan. Det fanns ingen anledning att säga mer, att dokumentera fler minnen, inte
just nu i detta nya som inte behövde ha med makt att göra, det var identitetslöst
nog. Han avslutade sitt dödsarbete, spelade inte in en stavelse till, inte ett andetag.
Det var snart dags att lämna Helsingfors åt sitt öde. Inom sig anade han doftspår
av STARKA HYACINTER bakom surrande flugor och avslagna hämndbegär, det
var nog inte ett och samma, VAD ÄR I MORGON och vad återstår av gårdagen,
vilket tidsskikt härrör marionettrådarna från (om de finns)… dessa var de tankar
Peter nästan formulerade inför sig själv innan han somnade ett stenkast från
Monas förnedring och nederlag, som trots allt också tillhörde det förflutna, hur
aktivt detta fruktansvärda än kunde tyckas vara, och kanske var hemskheterna inte
så hemska ändå. Det sista han såg genom fönstret var en rakryggad, gråklädd och
uppenbart lågutbildad medellös kvinna i fyrtiofemårsåldern som passerade på väg
mot tunnelbanan (kanske), station Gräsviken (i så fall), med malande mun full av
synliga ordtrasor. Det var Östersjögatans drottning, klockerskan Buryjovka, men
om henne visste Peter ingenting och intresse fattades. Han somnade. Kanske en
annan famn och en ny kontakt och en liknande smärta... – ett nytt beslut. En annan
stjärna med samma blick. Hans gamla längtan med nya drag. Det fanns så många
Peter.
Klockerskan Buryjovka grubblade över JUNGFRUNS DÖD och det
onödiga men envisa problemet med oskuldsfullhet som erotisk handelsvara. Hon
visste allt om sig själv, men hon visste ännu mer om andra, om Peter och om det
hotande havet som kom allt närmare med virvlande våta slemsnärtar och
iskristaller, plötslig huggmun. Hennes ögon slutna, hennes läppar vibrerande,
hennes händer vax. Det var dags att dansa för hösten på gulnade mattor, hon kröp
ihop och svindeltänkte och sjönk – och slocknade. Då hon var borta visste ingen
att hennes kropp låg kvar i parken, eller rättare sagt någon annans, en liten. Nej,
bara kläderna och filten. Man sökte henne länge för att få svar på tal, men till och
med hennes frånvaro teg som döden. Någon tyckte sig ha sett henne dricka med
en grupp björnaktiga män i en buss eller spårvagn, viskande om tillgångar och
vänskapligt stöd, men när det kom till kritan fanns ingen pålitlig information att
tillgå. Det liknade kriminell verksamhet. På sätet intill satt LILLGUBBEN och
räknade sina gatumynt, så få, allt färre, han såg ut så som han skulle ha sett ut om
han fått leva, den lille tjuven. Vad har den sortens människor här i landet att göra?
Och visst ser han ut som en flicka?
Klockerskan tog sikte på TRÄDET I SKOGEN som snarare var ett buskage
i Sibeliusparken denna dag, en annan dag, och hon bar styvdottern Jenufas
tandlösa avkomma i famnen. Det var en annan dag, en annan park, ett annat
buskage men barnet var med i den lämpligt hårda vinterkylan, det var inte
sommarkväll vid nationalromantikens varma bröst, inga picknikfiltar och ingen
lagom stark känsla av frihet och lugn. Finlandia ekade inte ur gömda högtalare.
Elektriska stormar precis under huden i de opålitliga mikroklimaten där, annars
stumnad. På andra sidan jorden. Men det kan trots allt ha varit Sibeliusparken,
tidig morgon eller sen natt, januari, för länge sedan.
Hon frågade sig inåt vad det där GRIMACE D’ARTISTE skulle kunna vara,
med det egna ansiktet blekgult darrande över mörkrött filtknyte, berövad all
stolthet inför sin älskade styvdotter Jenufas orimliga, dödsnödvändiga krav. Allt
var lumpet, men de skulle överleva även i det och fortsätta älska varandra, som
mor och dotter, vuxna och vackra. Klorna sjönk i och kanske genom hårbotten för
att ilsket gräva fram både tankar och framtid, skorpiga flagor under naglarna. Det
hade en lugnande effekt. Hon höll upp barnet, Jenufas lilla undergång, insåg att
det var dags plocka fram det, såg det rätt in i gnällansiktet.
Filten fladdrade någon sekund som en klasskampsfana (framför det
hjärnspöke hon tänkte på som TJUREN) innan den nådde mark. I hopkorvat
tillstånd famnade den en trädstam. Bebisen blottlagd och utmattat skrikande under
vänster arm. Korta, flämtande andetag, någonstans, det lät bekant. Jenufa älskade
en gång en man, tänkte hon, det var på riktigt trots att han aldrig funnits. Ändå
kvarstod starka minnesbilder av Peters okända och tomma ögon, hans dämpade
andhämtning över hennes styvdotter i mörkret. Till slut måste Buryjovka ställa
frågan, och med handen på magen fick Jenufa ur sig: Om det inte lever är det
hans. Och annars skall han aldrig någonsin få veta. Eller? Ha!
Jag skiter i om det är en pojke eller flicka.
Ja. Mona.
Nej, för tjuren gick utan horn; han stod vid krubban och tuggade envist sitt
sega hö. Ostraffad frös den röda protesten tryggt och lyckligt fast vid rot och stam
medan den hatiska kvinnan bredvid föll ihop i BÖN till en ondska hon redan
avslöjat som förljugen och kokett. Släng sopor i vår tillbedjans brunn – det är
skönare så. Ett spädbarn på kanten. Hur var det nu du sa, Jenufa, ta bort det, hur sa
du, jag hatar det, var det så, hon är ful, släng henne i, ja, varför inte sopcontainern,
barnet, eller tillred och servera, jag önskar henne allt ont, den lilla Mona, och jag
vill inte att hon skall växa och bli som jag, vi kan kalla det omtänksamhet, varför
låta ännu ett privat helvete fortlöpa upp i vuxen ålder, döda henne, det är omöjligt
att vara mamma, ta bort henne, döda Mona, för inget liv är bättre än motsatsen,
ovedersägligt, det är så det är och förresten har vi inte råd och inte tid och inte
möjlighet och jag skall bara sätta på henne den lilla mössan och pussa knubbiga
fossingarna en absolut sista gång, jag lovar. Publiken jublade. Fast egentligen var
det ingen som bekräftade det frusna lilla vattenbarn som var med i bilden, inga
pussar eller vittnesmål, en röd liten sprattelmänniska, allt mindre rörlig i kylan,
lilla gullesnäckan på ungefär tre och ett halvt kilo. Det var lätt att fantisera om en
snäll främling helt utan partifärg, utan god självbild, en kristen vagabond som inte
var rädd för tre och ett halvt kilo. Yeah, right. Låt oss slippa insyn, det finns
processer och människor man bör hålla sig obesudlad av.
O MINA SOLBRANDSFÄRGADE TOPPAR, tar ni mig tillbaka, lät den
överåriga rösten därinuti. Evigt vill jag bo i er ensamma, tveksamma lust. Där är
mitt hem, och eldögda horor av alla kön och yrkeskategorier kysser bort min
längtans dagg från jorden. Mörkerfiguren i vattenspegeln smulade sig emellanåt
sönder och samman: ett verkligt, närvarande barn var ett imperativ långt inne i
den troligen infertilas nerver, men inom ramarna för språket fanns ingen vilja att
hjälpa, bara högklassiga klyschor om att göra rätt. Vi pratar om det i morgon. Och
hon såg sin böljande spegelbild föra Mona till drunkningsdöden.
Jenufa tystnade i styvmammans tankar, inget drömlikt sus, aldrig någonsin
mer. Svärta drog in från kanterna, in i synfältet. Byt ut världen. Läkte hon sig
själv, den äldre modersgestalten, var tystnadsögonblickets droppe nog för allt som
levde? Längtan spände bröstkorgen kring allt svagare kramper, och utsagan
VÄRLDEN BADAR I BLOD kändes inte överdrivet dramatisk: kulturen, språket
och kapitalet måste ju vattnas. Kan du omforma världen till ett klarare tecken, kan
du tvätta mig är du hygglig.
Nyss låg lilla Mona hårt vilande på vänsterarmens eventuellt köldskadade
marmorrand, hennes röda svepning långt borta, men en smula öppet vatten
alldeles i närheten. Ett spädbarn, ja, det var Mona, bebisen ner i bottenlöshet;
hennes tandlösa, fina leende var något nytt för alla. Mamma är här. Jag älskar dig,
mamma, ja, du har sagt det. Man kan alltid ge upp och ta flyget hem. Man kan
alltid ge upp och det svarta isvattnet öppnade sig, en hulkande klockerska vågade
steget ut, en sådan evig lycka att ha tillgång till ofruset östersjövatten vintertid.
Ett bälte av flammande taggar, blindhet och natt. Vad Gud skapade visste
ingen. Men det gick som en bävan över halvvakna sinnen. Det var som en svindel
inför avgrunders blick. Systrar, drar inte STORMEN ner himmel och framtid från
mer oförvanskliga höjder? Till gatunivå? Var slår den fjärrtidsvingade till härnäst?
Röster i vindarna, begynnande snöfall. Ingens omsorg kunde tillåtas gälla barnet:
det där orkeslösa, fina barnet som inte existerade, det som inte reagerade på
fingrar mot kinderna, som inte kunde skratta under denna kallblöta
AFTONVANDRING från Sibeliusparken, in under isen. Virvlande vind. Sorg och
ånger? Nej tack, inte i dag, det gäller ju bara ett undanröjt barn. Men sådant bodde
även i Helsingfors och drog dödskristallgnistor till hustak, eldade lägenhet efter
lägenhet med framdrömt, osett norrsken. Man gick över torget med bröstet fullt av
framtid.
Det där banala och vardagligt omöjliga inuti MÅNENS HEMLIGHET bör
vara att folk förr eller senare mister livet, filosoferade Peter i sömnen denna natt.
Jenufa tyckte sig ana en liten flaxig visshet där. Deras lik, allihop, låg halvgömda
bland alar på en underbar strand. Månen skulle snart kasta sitt bästa ljus på den
sällsamma stranden. Längre in, röster mellan tallarna: Vad jorden är skön i denna
ensliga stund –+
+
+
+
+
No comments:
Post a Comment