Leif Holmstrand : Förgrund (ett romanfragment...)

Leif Holmstrand

Förgrund

Hon kliver ut genom fönstret och in i berättarens skrivande mun. Det är klart
att bilden förefaller dum och illvillig. Det är ju så det är.

Men hon kliver ut genom fönstret, Unica, och Hans står avvaktande där,
nedanför, utanför. Han sträcker hjälpsamt ut sin gamla hand och hon tar den.
Det finns något antytt ilsket i samarbetet, men också trött ömsinthet, kyssar.
Träden sträcker även de fram spretiga, torra fingrar, men förgäves.
Skäggstammarna suckar och fäller diskret en och annan tår. Mörkret de bor i,
träden, lyckas på så sätt inte tigga sig riktigt ända in i Unicas många hjärtan,
når heller inte hennes fortsatta halvliv som levandegjord i detta land. Vi bör
bestämma oss för att allt vad vi delgivits ovan är vackert och lyckosamt.
Hans är en främling här, det är de flesta.

Unica hittar som i sin egen handflata.

Jag vill bli kysst igen, säger hon genom ett hårdnande tandgaller. Det
verkar vara omöjligt att inte bita ihop, att inte ilsket skamförfasas, tänker
Hans som tror att det är välvilligt han studerar henne. Verkligen tur att
naturen är mjuk, fortsätter en nästan igenklistrad Unicamun, och att mossan
inte är upplyst. Jag skulle inte orka en solskensdag i natt.

Just här är det glesare, andra sorters träd, och längre bort en hage.
Solen planerar visserligen att störta all svartnatt och alla svarta tankar i
fördärvet, men nu är det andra, mer ursprungliga makter som verkar. Inga
djur låter eller visar sig för tillfället. Ungtjurarna och de uttjänta märrarna
visade sig vara hundar, allihop. Det väntar en skugga, bredbent och
uppenbart låtsasgömd, den väntar på makarna bakom tvillingbjörkar. Så
förutsägbart. Den bär stövlar, den bär keps, den är mörker som ett eko av
smärtljus från Dockan eller Kvinnosaken som ligger helt nära. Skuggan viskar
om äktenskaplig lycka.

Husfasaden bakom dem bär inget ansikte, men betraktar likväl paret
bakifrån. Kanske kan den sägas stirra Unica i nacken med klanderorganen,
fördömande, och Hans i nacken, hatiskt, dem båda i den ställföreträdande
Nackdockans nacke (inga känslor) i skelettkvistad bäckenskugga (en
mörknad, till mönstret lik trädens bedjande utsträckthet, men doftande
ammoniak, urin, en strimmad skugga, en avgjort misshandlad) och nu är
huset borta, fönstret framstår därmed åtminstone på något avlägset plan som
stängt. Dockdockan, eller Den Skägglösa, ligger nedsänkt i sin tomma illvilja
helt nära utan att det ännu besvärar. Men det blir Unica som pekar:
Titta, den kan röra sig.

Nej, svarar Hans, nedstämd.

Så krälar de framåt, oräkneliga Hans‐ och Unicadockor utan ansikten, alltså
inga huvuden; de värker som bara låtsaskroppar kan, med armarna
lossgjorda och bortslängda. De är rikligt försedda med ben. Ofta tycks en
enskild dockas fyra lemmar kämpa motstridigt och kaosobestämt om
riktningen, och om vad som är uppåt och neråt, för att inte tala om inåt, utåt;
tiden imploderar också, det är en väldigt speciell lek. Men horden, den
sammantagna mängden dockor, rör sig trots individernas förvirring framåt
ytterst målmedvetet och med en robotkyla som skrämmer.

Vi vill inte vara kvar här.

Vi kan inte räkna dem, de är fler än skogens träd men syns sämre i
dunklet.

Vi leker inte med dockor.

Och var kom all lera ifrån? Det är en sorts rasande och instinktiv armé
som gyttjekrälar mot oss, och vi vill inte fastna här i kletet inför denna
nedanmänskliga resning, eller kanske menar vi inte så, kanske de i själva
verket är ärligen och innerligt mänskliga, upploppsmakarna, tanklöshetens
regnkylda monsteraktivister. En långsam men obeveklig kräldjursflock från
okända underpassager. Som hungrande döda. De vill åt de levandes inre, det
låter inte smakfullt. Men så mycket verklighet har dockorna ännu inte i sig,
livet har bara börjat. De bär heller inga kläder förutom flickstrumpor, små
lackskor, möjligen skärp.

Unica resonerar med Hans under ett väldigt paraply om hur de skall
göra med boendet, och hon blir arg på sin mans nervöst faderliga tonläge, på
allt därbakom, det märks, men hon delger varken kritik eller åtalspunkter.
Han, å andra sidan, hatar sin hustrus besvärliga, kränkande, intressanta
sjukdom, han hatar den intensivt, men börjar tyvärr misstänka att hon mer
och mer sammansmälter med denna sjukdom och det är fruktansvärt. Han
bär på kilovis med framtidsskräck, vill inte förlora en lojalitet han trots allt
vårdar. Om detta säger han ingenting.

Skuggan bakom tvillingbjörkarna öppnar sin mage, släpper ut två
döda småflickor och en våldtäktsbenägen storebror. Det kan väl inte vara så
svårt att föda? Det elaka och onda i skuggans kärlek antänder nävern och
snart brinner de få björkarna nära hagen ursinnigt, alldeles tyst.
De träffades sent i livet, men förmår inte längre dela trång, tärande
vardag och ekonomisk misär. Just den sortens lågstatusolycka räcker bara åt
en åt gången. (Som om någon av dem kunde ställas utanför, vara ens partiellt
lycklig.) Frustrerade och inte alls unga sitter de i regnet bland andra skuggor,
de sitter på en stock under ett träd med paraplyet som extra skydd: en väldig,
svart vinge. Vi vet att de inte kommer att säga mer till varandra i dag, i natt.

Ett fönster slår upp i den tilltagande vinden.

De kommer alltid att höra samman. Lejonpartens öde, inte bara äkta
makars förr i världen (alla agerar varandra, utom de vidrigaste, som är
vackrast). Makarna sörjer. De är födda ur andras ordlösa polemik och dömda
av andra på förhand.

Vi bör bestämma oss för att lämna dem där, åt ovårdad, kontemplativ
samvaro mitt i den gemensamma olyckan. Det är en svår och obegriplig
artighetsregel att följa, men det finns ju dockor och dikter att tolka, innehåll
och form att vidarebefordra, att dra nya sanningar ur – som flisor ur
handflatan. Deras respektive yrkesgärning kan man hylla och håna, det vill
säga höja och sänka. Man kan låtsas som om det där värderandet verkligen
spelar roll. Och som om det ofrånkomliga, absoluta behov båda ständigt
agerar utifrån inte alls gör det.

Unica pillar in den hon valt ut som världens centrum i några ord, i en
teckning, försöker sticka in lappen under sprucken barrträdsbark men
känner sig iakttagen och avstyr det hela. Kanske kan man svälja det pyttelilla,
avslöjande dokumentet? Vi vill veta allt, och hon har svårt att se sig
uppskattad och bekräftad nerblandad i vårt begär.

Man kan låtsas som om Dockan inte angår oss mer än som barnslig
förolämpning. Så kan den avnjutas. Man kan låtsas som om den mörka våren
aldrig åt upp de andras skallar, det vill säga våra (att den aldrig, längst där
inne i ytterligare ett innanför, tvingade oss att bli besatta).
Vi lyder dessa antydda råd.




Copyright Leif Holmstrand 2013