Bo I. Cavefors : Kartusiansk poesi

"någonstans i Storbritannien..." - Foto : Bo I. Cavefors. (Andra hälften av 1940-talet.)

Bo I. Cavefors

Kartusiansk poesi

Samtidigt som kristendomen  i den sekulariserade västvärlden alltmer praktiseras som privat religiositet, där var och en skapar sin egen gud, har den  genuint religiösa poesin förlorat i betydelse. Merparten av den kristna poesi som skrives idag är antingen ett återgivande av religiösa mänskligt  påtagliga fakta  -  det vill säga en form av socialiserad humanismdiktning  -   eller  ren manifestdiktning där trosupplevelsen bekräftas utifrån en personlig, privat, gudsuppfattning. Jag tänker  på svenska diktare (ingen nämnd) vilka  sinsemellan är olika,  men som med sin gemensamma protestantiska bakgrund är tydliga representanter för sådan andaktsdiktning. Jag vill hävda att kristen religiös poesi är en omöjlighet utifrån protestantiska erfarenheter av teologi och klassisk humanism. Resultatet blir en kristen diktning som sällan går på djupet och som aldrig når fram till och förmedlar den katolske mystikerns kunskaper om Gud. Till detta kräves inte endast poetisk begåvning  -  en bra dikt kan varje intelligent människa skriva  -  utan också teologisk kunskap förankrad i  religiös tradition och teologiskt ordnad spiritualitet.  I Sverige finns idag endast ett  sådant författarskap, ett märkligt undantag,  En Karmelitnunna vars dikter   då och då publiceras i tidskriften Karmel.

       De kontemplativa ordnarnas spiritualitet har sedan århundraden inspirerat munkar till att skriva poesi. Den kontemplativa munken lever tätt intill Gud,  smakar Gud, möter Gud i sin tystnad och ensamhet men är samtidigt medlem av en kommunitet och,  inte minst,  står i lydnad till superiorn som  håller de poetiska krafterna i styr om munkpoeten tenderar att spåra ur. Denna disciplin  är en av förutsättningarna till den mycket betydande men föga kända diktning som skrivits och skrives av kartusianer, cistercienser och trappister.

      Inom de kontemplativa ordnarnas slutna murar lever munkarna i avskildhet i kärlek till Gud. Ju större avskildhet, ju mer tystnad, desto större möjligheter att koncentrera anden på Gud. De kontemplativa munkarnas poesi  blir därför en form av kontempla-tion, av bön och  tenderar inte, som hos  kristna lekmannapoeter, att bli vad T.S.Eliot kallade "Propagandist religious poetry" 1). Det är absolut nödvändigt att skilja mellan den poesi som ger uttryck för en personlig religiös känsla inför en större och lekmannamässig läsekrets och sådan poesi som inte är avsedd att nå läsare utanför en mycket begränsad krets  -  i praktiken bröderna inom klostrets murar. Även om såväl lekmannen, den sekulariserade författaren, som munken som skriver poesi, vill ge uttryck för önskan om närhet till Gud, är deras förutsättningar för att gestalta denna känsla och den poetiska form den tar, helt olika.

     T.S.Eliot konstaterade att för flertalet människor är religiös poesi endast "a minor poetry" ¹⁾. Att placera sig  i den nischen har blivit den klassiska flyktvägen för många av de poeter som anser sig vara "religiösa poeter".  Bland kritiker och bland poesiläsande allmänhet finns det dessutom en tendens att kalla  all poesi med religiösa motiv för "religiös poesi".  Men  kartusianens kontemplativa poesi, ägnad att vara ett medel att nå Gud, har föga gemensamt med den religiösa poesi och den andaktspoesi  där poeten genom bön och eftertanke  söker en väg till förståelse av Gud.  Eliot  skiljer på tre former av "religiös litteratur": "The first is that of which we say that it is 'religious literature' in the same way we speak of 'historical literature' or of 'scientific literature'. Such literature was created by writers who, incidental to their religious, historical or philosophic purpose, possessed the gift of poetic language.

     The second kind of relation of religion to literature is that which is found in what is called 'religious' or 'devotional poetry'" ¹⁾. Den tredje form Eliot nämner är den religiösa propagandadiktning  som man helt  kan bortse ifrån eftersom  "they are conscious operations in a world in which it is assumed that Religion and Literature are not related. It is a conscious and limited relating" ¹⁾. Eliots slutsats blir  att all modern litteratur är korrumperad av sekularism och ett uttryck för att människor inte längre förstår meningen med "the primacy of the supernatural over the natural life: of something which I assume to be our primary concern" ¹⁾.

      Är det möjligt förena den kontemplativa munkens ensamhet och tystnad med den utåtriktade aktivitet som det  trots allt alltid innebär att skriva poesi?

     Många poetmunkar och prästpoeter har vittnat om svårigheterna att förena det andliga livet med diktskrivande. Jesuiterna  förenar i sin spiritualitet det aktiva livet med det kontemplativa livet på ett fruktbart sätt och överordnade reser sällan hinder i vägen för publicering. Det räcker  att nämna Jacob Balde som presenterades i det första numret av PAULUS  -  där de tre publicerade dikterna visar på dualismen i att vara såväl präst som poet  -  , en annan tysk jesuit, Friedrich Spee och en nutida prästpoet som Daniel Berrigan SJ.  G.M.Hopkins SJ (1844-1889) klagade över att  han inte förmådde förena det behov av ensamhet som krävdes för att skriva, med ordensreglerna, på samma sätt som han tyckte det var svårt att samtidigt vara präst och poet. Andra kända munkpoeter som vittnat om detta dilemma är R.S.Thomas och Thomas Merton.  R.S.Thomas menade att "Poetry is religion, religion is poetry. The message of the New Testament is poetry. Christ was a poet, the New Testament is a metaphor, the Resurrection is a methapor, and I feel  perfectly within my rights in approaching my whole vocation as priest and as preacher as one who is to present poetry, and when I preach poetry I am preaching Christianity, and when one discusses Christianity one is discussing poetry in its imaginative aspects" ²⁾ .

      Frågan blir: kan ett helgon också vara poet? Naturligtvis. Kyrkohistorien är fylld av poeter som var helgonlika och helgon som var poeter, te.x.  Teresa av Avila och Thérèse av Lisieux.  Men varenda en av dessa nunnor och munkar  skulle ha avstått från poesiskrivandet om Gud begärt det av dem, om deras sökande efter möte med Gud störts av poesiskrivandet. Teresa av Avila var beredd bränna sina manuskript om hennes biktfader hade krävt det. Hopkins förstörde sitt manuskript Juvenilia och skrev ned det igen först sedan superiorn bett honom göra det.

      Kartusianernas stränga klosterliv har inte förändrats mer än marginellt sedan orden grundades för mer än niohundra år sedan, när den Helige Bruno med sex kamrater slog sig ned som eremiter i bergen utanför Grenoble.  Bunden till en strikt observans   tillbringar kartusianen de flesta av dygnets timmar i total tystnad och ensamhet därför att tystnad och enskild avskildhet är bästa förutsättningen för ostörd kontemplation.  Kartusianens andliga väg är att ständigt vara öppen för mötet med Gud.

      Den som inte förstår kallelsen till tystnad och ensamhet menar att deta är en försakelse, att tystnaden och ensamheten leder till intighet.  Det förhåller sig tvärtom: tystnaden, ensamheten  skapar utrymme för Anden att verka reellt och i överflöd. I  budskapet till kartusianerna (vilka "valt den goda delen"  Luk.10:42)  vid 900-årsjubiléet 1984  skrev påven Johannes Paulus II: "Det värdefulla i ert eremitliv måste bli mer allmänt känt i en tid då allt skall vara aktivt. Ert eremitliv är undervärderat och missförstått i en tid då så många arbetare som möjligt behövs i Herrens vingård".

      I sitt liv i tystnad och bön har många kartusianer  ägnat sig åt att skriva poesi, ofta av högsta spritituella och poetiska kvalitet.  Grundstommen i kartusiansk poesi är munkens mystiska erfarenheter; av nödvändighet  blir poesin esoterisk.  Kartusianen försöker att i sin poesi  skapa kommunikation med det icke-kommunicerbara utifrån den kunskap och insikt han erhållit i tystnad och ensamhet. Detta kan  egentligen endast förmedlas till människor som  haft samma erfarenheter,  som har samma kunskap. Därför har många kartusianpoeter förstört sina manuskript, eller merparten av dem, som Augustine Guillerand (1877-1945). Och därför publiceras kartusianernas litterära verk sällan förrän efter deras död  -  och inte alltid ens då. De dikter som publicerades i det andra numret av PAULUS, av en nu levande kartusian, är ett sällsynt undantag.

      Kartusianen tillåtes skriva poesi endast om det ingår som en viktig del av närmandet till Gud. En poet som är kartusian måste rena sin själ före lovprisningen menade Dom Jean-Baptiste Porion  1957 i ett brev till en ung munkpoet,  för att kunna komma fram till en form av asketism som härskar såväl över poetens liv som över poetens verk eftersom det annars är omöjligt att förena de båda verksamheterna.

      Kartusianorden är ingen undervisande orden och tillåter därför  publicering av verk som skrives inom klostren endast i undantagsfall och om det tjänar ett speciellt och apostoliskt ändamål. Denna frihet från publiceringstvång innebär att kartusianen skriver  av glädje och kärlek för att skapa något vackert som gåva  endast till Gud  och för att  orientera sig i sitt eget inre liv.

_____________________

¹⁾ T.S.Eliot Religion and Literature i Selected Essays, London 1966.

²⁾ R.S.Thomas, BBC Television, 1972.