Herzog Anton Ulrich...

ANTON ULRICH, HERTIG AV BRAUNSCHWEIG & WOLFENBÜTTEL

AV Bo I. Cavefors

Artikeln ursprungligen en recension av Hans Pleschinskis bok Der Holzvulkan (Haffmanns Verlag, Zürich 1988), som publicerades i Svenska Dagbladet 18.1.1988.

Anton Ulrich, Hertig av Braunschweig och Wolfenbüttel (1633-1714) är en av de stora särlingar vilka präglade det 1600- och 17000-talseuropa vars splendeur överlevt såväl franska revolutionen som Napoleon, usurpatorn. Mycket av det som skapades av förryckta individualister som Anton Ulrich har framgångsrikt och oanfrätt stått emot nyare tiders rationalism och förnuftsfilosofier och är välgörande och stressbekämpande inslag i det dagsaktuella hektiska kulturlivet.

Braunschweig och Wolfenbüttel ligger några mil sydost om Hannover, utkastade på en bördig landsbygd som för vart år som går blir alltmer urbaniserad och sönderindustrialiserad. Anton Ulrichs hertigdöme var litet mätt med lantmätarmått, sett över axeln av de mer framgångsrika släktingarna i Hannover. Hertigen föddes på den gamla Welfenborgen Dankwarderobe. De kejserliga trupperna höll slottet i Wolfenbüttel besatt eftersom Hertigens far var något av en oppositionsman som föredrog böcker framför krig (hans enorma bibliotek utgör grundstommen till det Herzog August Bibliothek som idag finns i Wolfenbüttel), och som gärna spelade schack (han skrev en vida berömd schackbok). Hertigens moder komponerade och musicerade. Rena idyllen i en krigisk omvärld.

I detta lilla mellantyska hertigdöme slogs man, i brist på kanoner, med Kulturen med stort K som vapen. Förmodligen, förhoppningsvis var det också andra skäl än avsaknaden av militära maktmedel som gjorde att man föredrog Kultur framför kanoner. Med Hertig Anton Ulrich nådde denna kulturvurm, ja denna kulturkamp storhetsvansinnets sublima höjder när det beslutats, av Hertigen själv naturligtvis, att av hertigdömet skapa en intellektuell stormakt. Men Kultur kostar pengar.

Och pengar var en bristvara i Braunschweig & Wolfenbüttel. "Om förtjänst och önskedrömmar har någon betydelse, så är Hertigen en av alla tiders störste härskare", påstod den klarsynta hertiginnan av Orléans, Elisabeth Charlotte. Hertigen, som naturligtvis även var författare, skrev i en Sterbelied:

Ich bin ermüdt, ich hab geführt

Die Tages-Bürd:
Es muss einst Abend werden.

Erlös mich, Herr, spann aus den Pflug,

Es ist genug!

Nimm von mir die Beschwerden.

Dessa rader tyder på en viss självinsikt, uppgivenhet och trötthet. Men skam den som ger upp så lätt. När trettioåriga kriget avslutades 1648 var Hertigen 15 år och hertigdömets huvudstad Wolfenbüttel hade 54 överlevande undersåtar. Resterande var döda och begravda, eller på flykt någonstans i Europa. När hertigen dog vid 82 års ålder hade han återuppbyggt sitt rike och förvandlat det till en kulturattraktion, till ett högbarockens Greenwich Village.

Eftersom det fattades pengar till att engagera professionella koreografer gjorde Hertigen själv balettkoreografier och skrev ett tiotal libretton till vilka Johann Jakob Löwe komponerade musiken. Nämnas bör statsbaletten Masquerade de Hercinie, Oder Lustiger Aufzug des Harzwald och femtimmarsmusikaler som Amelinde, Oder dy triumfierende Seele, Ein königliches Freulein aus Aethiopien och Die Verstörte Irmenseul, Oder das Bekehrte Sachsenland.

Undersåtarna engagerades, tvingades, till att utgöra massan i masscenerna. Hertigen var mycket för många masscener. Undersåtarna utförde soloprestationer, deltog i fackeldanser och drillade runt i piruetter. Inte illa gjort av bönder, drängar, bodbiträden, pigor och en och annan bibliotekarie och ett och annat statsråd. Livet var säkerligen lustigt att leva efter alla de gångna decennierna med krig, pest, svält och svenska legoknektar. Hertiginnan av Orléans skrev till en god vän: "Man hör ständigt talas om dessa divertissements vid det wolfenbüttelska hovet, så jag har förstått att man där förstår att roa sig väl".

Hertigen själv brevväxlade med filosofen von Leibnitz, inte minst angående sina omfångsrika romaner Die Durchleuchtige Syrerinn Aramena och Die Römische Octabia, totalt 12 000 sidor där bortemot 1 000 gestalter lever sina egna och högst omväxlande liv i en sig ständigt förändrande intrig där personerna byter namn men inte identitet och tvärtom, intill tredje och fjärde led. Vad som även bör observeras är att Hertigen här skriver om en vacker syriska och tidigare, inom operans värld, skrivit om en vacker etiopiska. Man kan ana en viss förkärlek, eller kärlek, till mörkhudade kvinnor. För övrigt är personteckningarna ofta karikatyrer av författarens vänner och fiender. Den alltid välinformerade Hertiginnan av Orléans  -  som kontinuerligt bevakade hoflivet i Wolfenbüttel  -  sade sig orka med tre max fyra romansidor åt gången, medan hon besökte toalettstolen, och menade att Hertigens romaner trots allt var välskrivna på en "recht schön teutsch" och att författaren antagligen eftersträvade att bli ihågkommen i evighet, "denn er nimbt kein end". Faktum är att den nuvarande delstatsregeringen på 1990-talet i alla fall planerade att på nytt ge ut dessa romaner. Hertigen själv kanske tänkte på intrigerna när han diktade:

Ach lass mich finden,

was ich such.

Es ist genung!

Mit solcher Kreuzesware.

Till boktryckaren i Lüneburg skrev han och bad om uppskov med betalningen.

För att på trovärdigt sätt kunna framföra opera kräves operahus. 1688 byggde Hertigen ett sådant i Wolfenbüttel. 2 500 platser. 5 500 belysningslampor. Pengar fattades naturligtvis så operahuset byggdes i trä, allt dolt av en myckenhet stuckatur. Finansierat genom ett hypotekslån vilket stadens borgare tvingades gå i borgen för. En form av skatteuttag. Hela tiden påhejades Hertigen av von Leibnitz som från Hannover lät meddela att den bästa av alla världar är denna värld, så därför "machen wir sie noch idealer!".

Wolfenbüttel ligger några kilometer från Braunschweig, säkert fem kilometer, så för säkerhets skull lät Hertigen uppföra ett operahus även i Braunschweig, år 1671. Där byggde han om det gamla rådhuset. Invigningen skedde med Sigismund Kuffers opera Cleopatra - ännu en färgad skönhet. Senare användes scenen även för att visa dramatik av Corneille, Racine och Voltaire, allt i översättning av hovpoeten Bressand.

En dag beslöt sig Hertigen för att bygga ett nytt slott. En praktbostad som icke skulle stå Versailles efter, i skönhet och omfång. I ungdomen hade han under en bildningsresa hälsat på kollegerna i Paris och blivit överförtjust i det då nybyggda Ludvig XIV-slottet. Dessutom, fasa, hade hannovrarna också byggt ny bostad, så Hertigen sände arkitektspioner dit för att få idéer om hur man kunde bräda släktingarna. 1688 började man dika ut tolv hektar sumpmark. Så småningom fanns såväl slott som slottspark i verkligheten. Slottet Salzdahlun hade imponerande dimensioner. Byggnaden var 200 x 150 meter. Där placerade Hertigen sin enorma konstsamling, 800 tavlor som han börjat köpa under Parisbesöket (och som idag finns i det museum i Braunschweig som bär Hertigens namn). I slottsentrén fanns den största inomhutrappan norr om Alperna. I ett annex  fanns ett "kloster" för stiftsjungfrur. I huvudbyggnaden inhystes pappans bibliotek. Det fanns kinesiska pagoder, kyrka, ett orangeri (65 meter långt, 16 meter brett, 13 meter högt), en inomhusteater, i parken friluftsteater, en Neptunigrotta med ständigt porlande vatten (i slottets nedre hall), osv osv osv.

Det låter storstilat och var säkerligen mycket imponerande. Men slottet var byggt av trä, pelarna och trapporna marmorerade i brist på pengar till äkta marmor. Efter knappt etthundra år började alltsammans murkna. Det gick mögel och röta i husen. Piedestalerna med de antika bysterna tog snedsteg. Takstolen ramlade in. Inomhusniagaran åstadkom de fuktskador som inte fuktigheten från den dåligt utdikade tidigare sumpmarken redan åstadkommit.

För att klara kostnaderna för kriget 1810 mot Napoleon, usurpatorn, vingades Hertigens efterlevande pantsätta 400 målningar och 8 000 porslinspjäser. Stoiska stiftsjungfrur var de sista att lämna detta märkliga slagskepp byggt med ambition och stor kärlek till Konsten och Kulturen. 1813 lät usurpatorn Napoleons bror Jérôme, kung av Westfalen, riva Salzdahlun. Han sålde virket som bränsle till traktens bönder.

Hertigen hade sju barn och ett antal barnbarn. En flicka bortgiftes med en son till Peter den Store i Moskva och annan med den kung Karl III i Madrid som avancerade till kejsare Karl VI i Wien. Superintendenten Nitsch i Braunschweig konstaterade att "en prinsessa har vi skänkt papisterna, en annan åt hedningarna - dyker djävulen upp i morgon får han den tredje prinsessan". Så visst var livet invecklat. Varje dag är inte en dans på rosor. När Hertigens Arvprins August Wilhelm skulle äkta sin andra hustru, Sophie Amalie von Holstein-Gottorp, föredrog den nyblivne äkta mannen att tillbringa bröllopsnatten i säng med brudens bror, prins Christian.

Den allt äldre Hertigen konverterade till katolicismen något år innan han dog. Elaka tungor påstod att han som vanligt behövde pengar och hoppades att Vatikanen skulle betala en slant till en furste som lämnade den lutherska läran.

I dikten Le Mondain påstår Voltaire att "Det jordiska Paradiset finns där jag själv är". Det är inte omöjligt att Hertigen upplevde sin egen verklighet just så. Visst kan man lått låta sig roas på hans bekostnad. Mer förtjänar Hertigen att hedras. Han stod där han sig ställt, bland murpytsar, byggnadsställningar och i teaterdamm. I den vackraste barocktid var Herzog Anton Ulrich von Braunschweig und Wolfenbüttel en renässansfurste. Han bjöd på sig själv, han bjöd på fest och andlig kost. Han roade sig själv och lät andra skratta, öppet eller i smyg. Tyvärr fattades honom de pekuniära medel som behövdes för att förverkliga ambitionerna. Och det fanns inga multinationella företag inom kosmetikabranschen som sponsrade honom. I en dikt beskriver Hertigen vad han försökt åstadkomma med Salzdahlun: ett koncentrat av det vackraste i Italien, Frankrike och Nederländerna:

…das find an diesem Ohrt zusammen sich gelegt

Wo Rom

Pariss

und Haag in eim begriff sich zeigt.

Hertiginnan av Orléans fann säkert distraction i Hertigens aktiviteter och fick bekräftelse på att det allvarliga livet har sina burleska sidor, att kulturlivet kan vara såväl lekfullt som seriöst.

______________

Leif Holmstrand : Ur "Förkylningen"

Leif Holmstrand

FÖRKYLNINGEN

Slutscenerna ur en kommande roman

Hostkräkning följde på hostkräkning och lemmarna skakade våldsamt, men det var uppenbart att ingen var hemma, en härlig syn att skåda, tanke att tänka. Låt oss förgripa oss! Men sådana ord betyder ingenting om man väger dem mot Lenas första begäran, grundvalen för hennes absoluta makt och fullkomliga, sadistiska övertag: 

Undervisa mig.

Ingen bekräftelse uppfattades av allt trubbigare organiska sensorer men hoppet levde eller lever, dessvärre. Kanske inom dig, inuti det där som vi tror är du. Dela i så fall för guds skull inte med dig, sötnos: så länge människor spyr fram en massa hopp kommer världens regerande konung (paniken) alltid att ha mat för dagen. De flesta verkar inte ha lärt sig av stränga morsan att behålla sin skit för sig själva. Deprimerande, jag vet. Men trots att ambulansresponsen verkade utebli var det som om en alarmsignal, en glad variant, väckte något inom den blödande klibbhögen, något som genomstrålade köttet till slut och försatte kvarteret i gungning – och Lena kom till sans, på plats i sin älskade Mercedes, hon var hel och hon var ren eller kände sig i alla fall sådan och upptäckte till ytterligare glädje ett välvårdat och sunt ansikte i pyttespegeln, jag menar den där finfina blänkblankytan som hennes händer självmant dragit ner med aningen för kraftiga ryck, eller klotassarna slet faktiskt helt brutalt ner den, obekymrade, utan åsikt om åverkan och normalt ansvarstagande, det var en glädjens tid och något av ceremoniell, äntligen verklig, med en smäll dunderögonblicklig transformation klädd i magi och absolut religiositet, detta att slita sönder en bilinredningsdetalj och upptäcka sig själv, nu kunde hon, Lena, säga till sin spegelbild att hon var även sina händer och sina händers handlingar, nu rådde lycka och frid.

Vilket föranledde fantastisk rivstart och säkert rattande i full karriär genom häpnande nattkvarter, detta var njutbart och fruktansvärt, hela kroppen blev tvungen att skratta, eller var det den härliga hostan som muterat och blivit, ja… enastående, skrattig? Att vrålfärdas med lagom sliten bil genom stadens och hamnens alla drömmar är det bästa en levande människa kan hoppas på, det är bättre än sex och bättre än kärlek, det är mer än motor, mer än död och uppståndelse, mer än livet, förstås.

Och i mungipan formades ett litet men helt säkert grymt leende.

Det hela började närma sig ett av flera tänkbara logiska slut och husen drog sig tillbaka inför de långt märkligare lagerlokalerna, de kraftfulla jättekranarna, havsvattnet, några nattvakna, skumma människor med stora, överraskade ögon. Det fanns möjligen en tid att passa.

       Men du är ju inte kvinna på riktigt! tyckte ytterligare en vacker man som luktade desinfektionsmedel. Hur menar du? Finns det någon som är det? frågade Lena till svar, förvånat och irriterat.

      Lena var Leons favoritelev. Leon var Lenas favoritlärare, trots att han ofta var onödigt sträng, ibland just därför. Det fanns ingen anledning för någon av dem att ifrågasätta denna relation moraliskt, eller så tyckte de, nervösa för byggets bräcklighet och för omvärldens dom.

Rabbla de där vattendragen är du snäll, du vet vilka jag menar.

Lagan, Nissan, Ätran, Viskan.

Och hur lyder vår komihågramsa?

Laga ni, äta vi.

Bra. En gång till.

Iliaden börjar med att Akilles är arg.

Berätta!

Ilskan var det där som brann hos Peliden Akilles, eller strunta i att lyssna på mig, ja! att strunta i saker är alltid bättre.

Nu är det trots uppmaningen läge att skicka något jag brukar kalla ”skitstorm” som gullepresent till achaierna, det är ju vår bröllopsdag.

Modiga hjältars själar i mängd har du störtat till Hades och lämnat det sexiga köttet som rov åt allsköns fåglar och hundar därovan – ty så var Olympierns vilja och din; och muckar jag får jag på truten! förbannade gnällspik, folkens härskare, du eller jag… rättare sagt: Atreus son. Jag menar lillkorven. Pussa den ädle Akilles och sluta tjura.

Men varför blir Akilles egentligen rasande på Agamemnon? Och hur ådrar sig Akilles Agamemnons virus? Fungerar gammelkungens plan?

Lena föreställde sig under detta samtal att hennes tystnader sammantaget utgjorde berättelsen om döden, att hennes frånvarande röst när den nådde patientbakgrundens klimax äntligen erbjöd en särskild sorts lyssnande Leon, alltså den tysta Leon, en livsnödvändig vändpunkt.

Det här låter inte riktigt klokt.

Vem är Patroklos och på vilket sätt leder hans död till den suddiga, välmående, olyckliga stadens stora katastrof och undergång?

Vad pågår i utkanterna av hamnområdet?

Vem är Priamos? Varför besöker han Akilles en kväll i Iliadens sista sång? Vad har Priamos lyckats med när han en stund senare lämnar Akilles tält? Hur lyckades han med det?

Ge ett exempel på en metafor!

Det är lättare att förstå vad som driver karaktärerna i Iliaden om man först lär känna de två grekiska begreppen kleos och time.

       Ja, verkligen, vad jobbigt att du måste vara förkyld så länge och så ofta. Men, som sagt: i regel skäller den här typen av infektioner värre än de biter, särskilt för den som är en smula sensitiv, och vi har alla våra små omedvetna metoder att få uppmärksamhet, bli sedda, du vet: bli bekräftade, vilket ju är himla viktigt för oss människor. Jag lovar att jag ser dig!

Kanske upplever du det som fyra eller fem år, men jag kan säga dig hur det verkligen ligger till: sunda förnuftet lär mig, och nu dig, alltså oss båda, att du varit sjuk högst en vecka. Annars vore det allvarligt, det håller jag med om, men du har bara råkat snubbla in i en helt vanlig liten förkylning som vi inte skall behandla med antibiotika, nej. Du förstår, din föga uppseendeväckande snorighet är inte en privat böldpest utan snarare allmängods, den är allas egendom, det vill säga en vardaglig virusinfektion som aldrig någonsin har betett sig dramatiskt eller oförutsägbart, det finns varken något unikt eller tragiskt i detta. Infektionen rotar tillfälligt runt där inne i näsa, svalg och hals och gör sig påmind bäst den kan, oftast bara under några vilsamma dagar. Har du provat att vila och dricka mycket vatten? Receptfria läkemedel tas vid behov.

Det kan finnas anledning att kontakta vårdcentralen om du har extrem huvudvärk (bakfylla räknas inte), spridd smärta (det vill säga att det verkligen gör ont, och på flera ställen i kroppen), om din hosta förvärras och blir möjlig att ta på allvar, om du får någon sorts ihållande, långvarig, kanske stigande feber av mer alarmerande art, om du inte fungerar i din vardag (men gud, detta är absurt, du har väl aldrig någonsin fungerat oavsett vilket sammanhang det varit fråga om, men det beror nog mer på att du är en helt och hållet värdelös person än att du skulle vara sjuk), om ditt allmäntillstånd blir ohanterligt nedsatt (hur skulle du kunna komma lägre än…), om du har ungefärligen jättejobbig öronvärk (hela du är jättejobbig, sluta leva nu, jag kan…), om du… jag menar…

Okej.

Jag erkänner allvaret.

Förkylning: en virusinfektion. Acceptera detta. Viruset sprids när du nyser, det sprids genom luften. Det sprids genom direktkontakt, när du hälsar på någon, när denne sätter sina fingrar i ögon, mun och näsa. När du tar i ett dörrhandtag utan handskar och någon annan strax därefter tar i samma dörrhandtag, då sprids smittan. En vuxen person får i genomsnitt en till två förkylningar per år, du och jag är mer än vuxna, vi är alldeles oerhört övervuxna och denna statistik gäller därför inte oss: förkylningar brukar för normala och rimliga människor klinga av efter några dagar upp till ett par tre veckor men för oss är det annorlunda… en konstant, fantastisk sjukdom äter våra ohälsosamma inre idealbilder och rättesnören och ersätter dessa med sig själv för evigt. Vi försvinner.

Det fanns ingen anledning för Lena att fortsätta lyssna på denna röst. Hon lämnade därför väntrummet på öron-, näs- och halskliniken och slängde kallelsen i första bästa papperskorg, vilken inte fanns tillgänglig förrän hon snubblade förbi en pressbyrå med dockryckiga, ineffektiva kalvsteg, ganska lik en levande död i gulliga filmer från sjuttiotalet. (Jag är inte en kalv, fräste hon, och knappast en kviga heller.) Personer med astma eller andra typer av kroniska lungsjukdomar får ofta mer långdragna förkylningar. No shit! Har man fördärvat sitt immunförsvar genom skörlevnad gäller det att se upp och vara extra noga med strålningsskydd, betablockerare och vardagsrutiner. Ta gärna långa promenader och se till att få sol på skinnet, D-vitamin gör susen!  

Slemhinnorna i näsa och svalg svullnade och avsöndrade vätska. Detta var inte Lenas favoritfrukost. Hon tänkte sig en jobbig och onödig bok tillägnad saken. Huvudvärk, heshet, hosta, täppt näsa, rinnigt och tjockt snor om vartannat skulle utgöra prosaiska yttringar där bebisformade svulster, sadomasochistiska reproduktionsskildringar och magiska portaler mellan världar och tidsåldrar fick vara mer poetiska.

Det ena ledde till det andra. Lena fick ont i öronen, vilket berodde främst på att slemhinnorna i örontrumpeten svullnade, men också på patriarkens (Leons) oupphörliga tjat. Hörselsinnet förändrades markant, det var som om någon börjat ratta efter nya kanaler (inte han). Äntligen! När infektionen spred sig till mellanörat tilltog tyvärr öronvärken.

En feber som var omöjlig att inte älska sig söndrad och förstörd mot trängde Lena av vägen och Mercedesvraket brann som magnesium under grådassigt vatten. Precis som vanligt (eller, ja, nej…) väcktes hon till liv igen av samma förkylning som dödat henne, det spelade ingen roll att kroppen var gravid och ständigt/fåfängt/aggressivt krävde tid för sig själv och döden, det spelade ingen roll att kroppen var lika uppfordrande och envis som vilken osynlig, i huvudet insvald farsa eller morsa som helst, eller kanske snarare arbetsgivare, eller någon (vem då?) som verkligen inte ville titta ditåt.

Sedan smittotillfället fanns varken respekt eller tolerans att uppbringa; överallt var tillvaron skövlad och plundrad, och man kunde ocd-genomsöka vilken detaljhandel som helst, sug på den, subba, ingenstans är du värd det där ruttna lingonet, men det visste du väl redan. Hon sköljde därför näsgångarna med koksaltlösning och höjde på eget bevåg huvudänden av sängen. Ensamhet bör inte genomlidas utan viss komfort.

Sömntabletter, två sorter. Febernedsättande läkemedel, undantagsvis sådana med acetylsalicylsyra. Fler och fler sorters sedativer, sobril var ändå favoriten. Som för många av oss. Antiinflammatoriska medel. Paracetamol föreföll säkrare. Risperdal? Nefadar? Zyprexa?

Hon tog inte folk i hand… bland annat av artighetsskäl. För att inte äckla eller genera.

Hon höll alltså avstånd till de friska (än så länge). Men fick ingen uppskattning.

När hon hostade eller nös så gjorde hon det med ansiktet inkört i armvecket om inte dasspapper (eller mer sällsynt: hushållspapper) fanns till hands.

Hon tvättade händerna noga och ofta.

Fanns det hemma använde hon gärna handsprit.

Pappersnäsdukar – ibland. Snorigt papper ner i kasse som genast knöts ihop och slängdes.

Hur många hade hon smittat? Hon stannade hemma så mycket det var möjligt, men skolkandet blev svårare när ilskan började växa till sig. Hon drack mycket vatten och slutade röka, glömde bort att röka, hade inget minne av att någonsin ha rökt. Allt innebar hård fysisk ansträngning, det kändes oväntat skönt att det var så. Till slut vann ilskan.

Nu kunde framtiden komma.  

    Att vakna av andningssvårigheter motiverar ett betydligt starkare och tyngre adjektiv än ”obehagligt”, men språket missar alltid sitt mål i kroppsliga sammanhang och detta första kringsvävande ord inom räckhåll kan absolut duga.

Kramperna, knytnävsslagen, de egna klorna utanpå och inuti halsen, klöshackande på ett fånigt och klumpigt vis, tusen vitnande nålstick i synfältet, vart och ett en häftig smärtimpuls, de låtsasvaginala eller jag menar låtsaslivmoderliga sammandragningarna, skenfödandet, stora mängder blod ur fitta och röv efter att ha klubbat sig själv i magen med vänster hand och en bordslampa… det var helt klart ”obehagligt”, alltsammans, att vakna innesluten i allt detta.

Att upptäcka hur lite en fläskig räcka hårdladdade beskrivningar (som ovan) kan åstadkomma när det gäller att förmedla detta obehag är ibland, men inte denna gång, ännu obehagligare, och nu var Lena alldeles tydlig för sig själv och kunde som grädde på moset även få i sig lite luft, det var då för väl, nu får vi äntligen gå hem.

Så kom snoret. Inte det vanliga, det rinnande eller torrflagiga. Det rörde sig om en trögflytande sorts spädbarnsbeck som aldrig tog slut, en klistrig massa, reducerad svart sirap, ständigt tjocknande, med grus i.

Massan trängde ut ur näsborrarna och tycktes aldrig ta slut, tog aldrig slut. Somligt av den hostades upp, som om sörjan ur näsan inte skulle räcka åt alla konsumenter. Det var en munter tid. Smärtan i rygg, huvud och bröst när hostan kom fick den sammanrasade Lena att mycket konkret och sakligt vilja dö, det liknade att skratta på sig, kikna, det liknade lyckohysterisk efterbörd. 

Men samtidigt följde en långsam lättnad: andningen återställdes – gradvis, och med den hemmets trygghet, vardagens mjuka och liksom avslipade kanter; allt detta trots onda men glest förekommande hacksekvenser och en hela tiden aktivt retsam rostig kniv som var snäll. Processen tog bortåt ett år i anspråk, möjligen två. Kniven oroade, men det var fel fokus för vårdpersonal, släkt och vänner.

Sedan kunde hon äta frukost, dricka kaffe och komma igång med dagen, mycket tack vare Cyklonova och diverse värktabletter.

    Lena lät Leon veta att han sov för lite. Hon sa det till någon via mobiltelefon och körde sedan över Leon på andra sidan Frihamnsviadukten. Hon klev ur sin kraschade, rykande Mercedes och bad honom irriterat se sig för, trots att hon uppenbart fattat att Den Stränge Läraren var död.

     Plötsligt älskade Lena helt utan sarkasm sin tilldelade vårdcentral, hbt-certifierad, trevlig, kunnigt och vettigt bemötande. Det så kallade smolket i bägaren slapp hon träffa denna gång, och till och med kvalitetsnivån på humorn och tatueringarna var mer än anständig.

     Lungkräkningarna – det kändes fånigt att kalla uppkasten hosta – blev allvarligare för varje dag, och Lena följde intresserat utvecklingen, noterade allt i en liten anteckningsbok från Muji: konsistens, färg, eventuella klumpars beskaffenhet, ackompanjerande febernivåer och så vidare.

       Det kom givetvis en dag när kroppen inte längre höll samman. Förfallet var genomgripande, oemotståndligt. En intern apokalyps.

EN UTVÄG

Sängen är en undflyende, svårbestämd kropp, den viker och skälver, vill komma bort. Synfältet rör sig uppåt i vaken verklighet. Omvärlden mörknar och tänds, mörknar och tänds. Böcker längs hela bortre väggen, skrivbord med dator, ytterligare en bokhylla intill. Kläder ligger utspridda på golvet, somliga plagg fläckade av nattens utsöndringar. Ingenting rör sig utöver kroppen och seendet, men samtidigt rör sig allt, nervöst inför hotet i centrum: blicken, kanske. Men omfattande lyckokänslor driver omkring i den tunga och osunda luften. 

Det är en vacker värld. Blöta, klistriga sängkläder tonas ut i bakgrunden. In flödar tankar och känslor, men de är inte fästa vid varandra, bildar varken kedja eller sammanhang. Världen är skarpare nu, har entydiga konturer. Några inramade överkroppar hänger slarvigt uppkastade snett ovan sängens huvudände, åt höger. Sänglampan på väggen är inte ordentligt fastskruvad.

En bild bakom bilden, ett förbidrivande minnessjok: skakningar, allt häftigare, ett allmäntillstånd av allsmäktig obalans, små kaktusar i bokhyllan glider fram mot kanten och tippar ner på golvet, böckerna (luftigt arrangerade) rasslar betänkligt, glider inåt och utåt, jord sprids över tatamimattorna, skrikande fönsterglas sjunger om eventuella skärskador, lite sprucket kaktuskött zoomas in där nere vid fötterna. Men filmsekvensen sluter sig och glider vidare. Bara ett minne från en annan tid, från en plats långt borta – ett annat sätt att… vakna…

Väggarna välter inte, men jag vet att de kan.

Vid sidan av huset, vilket hus som helst, väntar jag på er, på dig. Det finns ett skuggigt dis där som ingen riktigt vill kännas vid, och där spanar jag, spejar, smakar av atmosfären. Jag är så många nu.

Vi tänker inte mycket men orden lever inom oss som reflexiva ekon, ständiga dubbel- eller trippelsånger i mumlande ljudspeglar som visar oss världen där du bor.

+++

Illustration : Leif Holmstrand