Herzog Anton Ulrich...

ANTON ULRICH, HERTIG AV BRAUNSCHWEIG & WOLFENBÜTTEL

AV Bo I. Cavefors

Artikeln ursprungligen en recension av Hans Pleschinskis bok Der Holzvulkan (Haffmanns Verlag, Zürich 1988), som publicerades i Svenska Dagbladet 18.1.1988.

Anton Ulrich, Hertig av Braunschweig och Wolfenbüttel (1633-1714) är en av de stora särlingar vilka präglade det 1600- och 17000-talseuropa vars splendeur överlevt såväl franska revolutionen som Napoleon, usurpatorn. Mycket av det som skapades av förryckta individualister som Anton Ulrich har framgångsrikt och oanfrätt stått emot nyare tiders rationalism och förnuftsfilosofier och är välgörande och stressbekämpande inslag i det dagsaktuella hektiska kulturlivet.

Braunschweig och Wolfenbüttel ligger några mil sydost om Hannover, utkastade på en bördig landsbygd som för vart år som går blir alltmer urbaniserad och sönderindustrialiserad. Anton Ulrichs hertigdöme var litet mätt med lantmätarmått, sett över axeln av de mer framgångsrika släktingarna i Hannover. Hertigen föddes på den gamla Welfenborgen Dankwarderobe. De kejserliga trupperna höll slottet i Wolfenbüttel besatt eftersom Hertigens far var något av en oppositionsman som föredrog böcker framför krig (hans enorma bibliotek utgör grundstommen till det Herzog August Bibliothek som idag finns i Wolfenbüttel), och som gärna spelade schack (han skrev en vida berömd schackbok). Hertigens moder komponerade och musicerade. Rena idyllen i en krigisk omvärld.

I detta lilla mellantyska hertigdöme slogs man, i brist på kanoner, med Kulturen med stort K som vapen. Förmodligen, förhoppningsvis var det också andra skäl än avsaknaden av militära maktmedel som gjorde att man föredrog Kultur framför kanoner. Med Hertig Anton Ulrich nådde denna kulturvurm, ja denna kulturkamp storhetsvansinnets sublima höjder när det beslutats, av Hertigen själv naturligtvis, att av hertigdömet skapa en intellektuell stormakt. Men Kultur kostar pengar.

Och pengar var en bristvara i Braunschweig & Wolfenbüttel. "Om förtjänst och önskedrömmar har någon betydelse, så är Hertigen en av alla tiders störste härskare", påstod den klarsynta hertiginnan av Orléans, Elisabeth Charlotte. Hertigen, som naturligtvis även var författare, skrev i en Sterbelied:

Ich bin ermüdt, ich hab geführt

Die Tages-Bürd:
Es muss einst Abend werden.

Erlös mich, Herr, spann aus den Pflug,

Es ist genug!

Nimm von mir die Beschwerden.

Dessa rader tyder på en viss självinsikt, uppgivenhet och trötthet. Men skam den som ger upp så lätt. När trettioåriga kriget avslutades 1648 var Hertigen 15 år och hertigdömets huvudstad Wolfenbüttel hade 54 överlevande undersåtar. Resterande var döda och begravda, eller på flykt någonstans i Europa. När hertigen dog vid 82 års ålder hade han återuppbyggt sitt rike och förvandlat det till en kulturattraktion, till ett högbarockens Greenwich Village.

Eftersom det fattades pengar till att engagera professionella koreografer gjorde Hertigen själv balettkoreografier och skrev ett tiotal libretton till vilka Johann Jakob Löwe komponerade musiken. Nämnas bör statsbaletten Masquerade de Hercinie, Oder Lustiger Aufzug des Harzwald och femtimmarsmusikaler som Amelinde, Oder dy triumfierende Seele, Ein königliches Freulein aus Aethiopien och Die Verstörte Irmenseul, Oder das Bekehrte Sachsenland.

Undersåtarna engagerades, tvingades, till att utgöra massan i masscenerna. Hertigen var mycket för många masscener. Undersåtarna utförde soloprestationer, deltog i fackeldanser och drillade runt i piruetter. Inte illa gjort av bönder, drängar, bodbiträden, pigor och en och annan bibliotekarie och ett och annat statsråd. Livet var säkerligen lustigt att leva efter alla de gångna decennierna med krig, pest, svält och svenska legoknektar. Hertiginnan av Orléans skrev till en god vän: "Man hör ständigt talas om dessa divertissements vid det wolfenbüttelska hovet, så jag har förstått att man där förstår att roa sig väl".

Hertigen själv brevväxlade med filosofen von Leibnitz, inte minst angående sina omfångsrika romaner Die Durchleuchtige Syrerinn Aramena och Die Römische Octabia, totalt 12 000 sidor där bortemot 1 000 gestalter lever sina egna och högst omväxlande liv i en sig ständigt förändrande intrig där personerna byter namn men inte identitet och tvärtom, intill tredje och fjärde led. Vad som även bör observeras är att Hertigen här skriver om en vacker syriska och tidigare, inom operans värld, skrivit om en vacker etiopiska. Man kan ana en viss förkärlek, eller kärlek, till mörkhudade kvinnor. För övrigt är personteckningarna ofta karikatyrer av författarens vänner och fiender. Den alltid välinformerade Hertiginnan av Orléans  -  som kontinuerligt bevakade hoflivet i Wolfenbüttel  -  sade sig orka med tre max fyra romansidor åt gången, medan hon besökte toalettstolen, och menade att Hertigens romaner trots allt var välskrivna på en "recht schön teutsch" och att författaren antagligen eftersträvade att bli ihågkommen i evighet, "denn er nimbt kein end". Faktum är att den nuvarande delstatsregeringen på 1990-talet i alla fall planerade att på nytt ge ut dessa romaner. Hertigen själv kanske tänkte på intrigerna när han diktade:

Ach lass mich finden,

was ich such.

Es ist genung!

Mit solcher Kreuzesware.

Till boktryckaren i Lüneburg skrev han och bad om uppskov med betalningen.

För att på trovärdigt sätt kunna framföra opera kräves operahus. 1688 byggde Hertigen ett sådant i Wolfenbüttel. 2 500 platser. 5 500 belysningslampor. Pengar fattades naturligtvis så operahuset byggdes i trä, allt dolt av en myckenhet stuckatur. Finansierat genom ett hypotekslån vilket stadens borgare tvingades gå i borgen för. En form av skatteuttag. Hela tiden påhejades Hertigen av von Leibnitz som från Hannover lät meddela att den bästa av alla världar är denna värld, så därför "machen wir sie noch idealer!".

Wolfenbüttel ligger några kilometer från Braunschweig, säkert fem kilometer, så för säkerhets skull lät Hertigen uppföra ett operahus även i Braunschweig, år 1671. Där byggde han om det gamla rådhuset. Invigningen skedde med Sigismund Kuffers opera Cleopatra - ännu en färgad skönhet. Senare användes scenen även för att visa dramatik av Corneille, Racine och Voltaire, allt i översättning av hovpoeten Bressand.

En dag beslöt sig Hertigen för att bygga ett nytt slott. En praktbostad som icke skulle stå Versailles efter, i skönhet och omfång. I ungdomen hade han under en bildningsresa hälsat på kollegerna i Paris och blivit överförtjust i det då nybyggda Ludvig XIV-slottet. Dessutom, fasa, hade hannovrarna också byggt ny bostad, så Hertigen sände arkitektspioner dit för att få idéer om hur man kunde bräda släktingarna. 1688 började man dika ut tolv hektar sumpmark. Så småningom fanns såväl slott som slottspark i verkligheten. Slottet Salzdahlun hade imponerande dimensioner. Byggnaden var 200 x 150 meter. Där placerade Hertigen sin enorma konstsamling, 800 tavlor som han börjat köpa under Parisbesöket (och som idag finns i det museum i Braunschweig som bär Hertigens namn). I slottsentrén fanns den största inomhutrappan norr om Alperna. I ett annex  fanns ett "kloster" för stiftsjungfrur. I huvudbyggnaden inhystes pappans bibliotek. Det fanns kinesiska pagoder, kyrka, ett orangeri (65 meter långt, 16 meter brett, 13 meter högt), en inomhusteater, i parken friluftsteater, en Neptunigrotta med ständigt porlande vatten (i slottets nedre hall), osv osv osv.

Det låter storstilat och var säkerligen mycket imponerande. Men slottet var byggt av trä, pelarna och trapporna marmorerade i brist på pengar till äkta marmor. Efter knappt etthundra år började alltsammans murkna. Det gick mögel och röta i husen. Piedestalerna med de antika bysterna tog snedsteg. Takstolen ramlade in. Inomhusniagaran åstadkom de fuktskador som inte fuktigheten från den dåligt utdikade tidigare sumpmarken redan åstadkommit.

För att klara kostnaderna för kriget 1810 mot Napoleon, usurpatorn, vingades Hertigens efterlevande pantsätta 400 målningar och 8 000 porslinspjäser. Stoiska stiftsjungfrur var de sista att lämna detta märkliga slagskepp byggt med ambition och stor kärlek till Konsten och Kulturen. 1813 lät usurpatorn Napoleons bror Jérôme, kung av Westfalen, riva Salzdahlun. Han sålde virket som bränsle till traktens bönder.

Hertigen hade sju barn och ett antal barnbarn. En flicka bortgiftes med en son till Peter den Store i Moskva och annan med den kung Karl III i Madrid som avancerade till kejsare Karl VI i Wien. Superintendenten Nitsch i Braunschweig konstaterade att "en prinsessa har vi skänkt papisterna, en annan åt hedningarna - dyker djävulen upp i morgon får han den tredje prinsessan". Så visst var livet invecklat. Varje dag är inte en dans på rosor. När Hertigens Arvprins August Wilhelm skulle äkta sin andra hustru, Sophie Amalie von Holstein-Gottorp, föredrog den nyblivne äkta mannen att tillbringa bröllopsnatten i säng med brudens bror, prins Christian.

Den allt äldre Hertigen konverterade till katolicismen något år innan han dog. Elaka tungor påstod att han som vanligt behövde pengar och hoppades att Vatikanen skulle betala en slant till en furste som lämnade den lutherska läran.

I dikten Le Mondain påstår Voltaire att "Det jordiska Paradiset finns där jag själv är". Det är inte omöjligt att Hertigen upplevde sin egen verklighet just så. Visst kan man lått låta sig roas på hans bekostnad. Mer förtjänar Hertigen att hedras. Han stod där han sig ställt, bland murpytsar, byggnadsställningar och i teaterdamm. I den vackraste barocktid var Herzog Anton Ulrich von Braunschweig und Wolfenbüttel en renässansfurste. Han bjöd på sig själv, han bjöd på fest och andlig kost. Han roade sig själv och lät andra skratta, öppet eller i smyg. Tyvärr fattades honom de pekuniära medel som behövdes för att förverkliga ambitionerna. Och det fanns inga multinationella företag inom kosmetikabranschen som sponsrade honom. I en dikt beskriver Hertigen vad han försökt åstadkomma med Salzdahlun: ett koncentrat av det vackraste i Italien, Frankrike och Nederländerna:

…das find an diesem Ohrt zusammen sich gelegt

Wo Rom

Pariss

und Haag in eim begriff sich zeigt.

Hertiginnan av Orléans fann säkert distraction i Hertigens aktiviteter och fick bekräftelse på att det allvarliga livet har sina burleska sidor, att kulturlivet kan vara såväl lekfullt som seriöst.

______________