ars erotica - noir à la constantin brâncuși...

+





 

cavefors : rysk roulette...

Bo I. Cavefors

RYSK ROULETTE

(Artikeln är ett sammandrag och aktualisering, i januari år 2002, av ett antal analyser som publicerades i diverse tidningar och tidskrifter under 1990-talet. Det kan således möjligen anses föråldrat och ur tiden.)

 

1994 hävdades vid en säkerhetspolitisk konferens i München, under ledning av  Ewald Heinrich von Kleist, att Västeuropas säkerhet kan tryggas endast med Rysslands goda vilja och ej mot Rysslands vitala intressen. För sju-åtta år sedan var Tysklands säkerhetspolitiska etablissemang dock ej berett att gå lika långt som tyska krigsmakten gjorde, med politikernas tysta medgivande, från 1922 fram till Hitlers makttillträde 1933, då tyska armén byggdes upp i nära samarbete med Röda Armén; en historisk verklighet vars omfattning blivit känd först sedan diverse arkiv öppnats i Moskva efter Sovjetunionens fall.

 

I vilken grad bör och/eller kan västeuropeiska styrkor aktiveras - med eller utan samverkan inom Natos ram - för att förhindra eller slå ned oroligheter i något av länderna inom den västeuropeiska sfären, tex i det forna Jugoslavien, för att förhindra att den ryska maktsfären rycker närmare det europeiska kärnområdet? Är man beredd på att insatser med kulor och krut, och utan att man hinner med i svängarna, snabbt kan få större omfattning och bli långvarigare än vad man tänkt sig? Engagemanget i forna Jugoslavien är typexemplet på ett militärt engagemang som kan bli lika ödesdigert som den halvsekellånga bindningen till det ituskurna Korea. Är soldaterna som tjänstgjort/tjänstgör i det forna Jugoslavien medvetna om att det inte endast är politikernas beslut som gäller, utan att militära insatser har en egendynamik som ligger utanför politikernas kontroll? Vilka intressen anser sig svenska soldater tjäna? Sveriges? Natos? Ett odefinierat Europas? USA:s? Detsamma gäller svenska insatser i Afghanistan. Vems/vilkas intressen tjänar svenska (special)styrkor? Sveriges eller USA:s?

 

Vid långvariga militära engagemang av det slag som pågår i det forna Jugoslavien kan man inte utesluta, snarare förmoda, framtida konflikter mellan parter med i grunden olikartade intressen och förutsättningar att på lång sikt styra engagemanget. På längre sikt är för USA det forna Jugoslavien av perifert intresse om man inte kan nyttja konflikten som avskräckningsexempel. Efterhand som det allmänna och politiska intresset ebbar ut, förlorat konflikten all potential som avskräckningsexempel. För Europa är det forna Jugoslavien en intern oroshärd som inte förlorar sprängkraften därför att den pågår år efter år.

 

Såväl insatserna i det forna Jugoslavien som i Afghanistan måste ses i skenet av Sveriges och det övriga Europas relationer till Ryssland. Såväl i det forna Jugoslavien som i Afghanistan har Ryssland stora, sekellånga och strategiskt viktiga intressen att bevaka.

 

+ + +

 

Rysslands historia präglas av att utvecklingen släpar efter moderniseringen av det övriga Europa. Tsarerna kompenserar bristen på inre evolution med yttre expansion för att på så sätt skaffa sig större inflytande i Europa och Asien. Lenin och Stalin använder samma recept. Sådana försök till kompensationspolitik är möjligen inte möjliga idag. Vi är medvetna om att även imperier går under och att försök till imperiebyggande i allmänhet misslyckas. Romarrikets fall var ingen enstaka företeelse. Brittiska Imperiets blomningstid blev kortlivad men de våldtagna länderna i framför allt Afrika ruinerades, socialt och ekonomiskt. Sovjetunionens fall ligger nära i tiden. USA:s inrikespolitiska konvulsioner under 1990-talet och dagens utrikespolitiska arrogans, är typiska uttryck för ett revolutionärt initialskede, inkluderande ökande ekonomisk obalans och arbetslöshet. Var finns idag/i morgon den ledare i USA som kan presentera en New Deal och ett "världskrig" kring vilket nationen kan samlas för att eliminera riskerna för inrikespolitisk katastrof?

 

De senaste tio årens pinsamma valrörelser i Ryssland visar att utvecklingen mot demokrati, mänskliga rättigheter osv, ingalunda är så spikrak som många i västvärlden inbillade sig 1991. Det ryskaledarskiktet hävdar att identitetskrisen kan lösas endast om Ryssland kämpar för nationella intressen om Rysslands "återfödelse" sker utifrån landets och folkets kulturpolitiska arv. Om så sker skapas emellertid samtidigt potentiella konfliktanledningar gentemot det övriga Europa.

 

Peter den Store drömde om att "öppna ett fönster mot Europa". Gorbatjov önskade att Sovjetunionen skulle bli en del av "det europeiska huset". Frågan är: hur mycket kan detta fönster öppnas för att inte dagens auktoritärt styrda Ryssland skall förlora sin nationella identitet?

 

Till skillnad mot tongångarna i den ryska historiefejden under Peter den Stores dagar är Moskvas orientering idag inte endast eurocentrerad utan omfattar hela världen, inkluderande Kina och Japan. Det finns ett gammalt ryskt talesätt om att "den som har kontroll över gränsområdena, härskar över euroasien och att den som härskar över euroasien har kontroll över hela världen". Denna storryska, nationalistiskt präglade kulturpolitiska ideologi ges religiös trovärdighet genom att utgå ifrån en mytisk, mystisk, andlig uppfattning (företrädd av bla Solsjenitsyn) om Rysslands särroll, att Ryssland har en speciell "mission" att fylla i historien. Politiskt, maktpolitiskt, blir målet att återföra förlorade landområden till Moder Rysslands mjuka och värmande sköte.

 

All denna ambition är naturligtvis ingenting annat än ohöljd imperialism. Våld kan inte uteslutas som legitimt medel för att nå det politiska målet att återställa Rysslands imperiegränser. Sådan ambition lär stöta på patrull hos den stormakt - USA - som idag anser sig vara "den enda" stormakten, världsmakten -  det enda imperiet.

 

Nationellt patriotiska ryssar utgör den mest inflytelserika deln av dagens elit och denaccepterar varken förlusten av det yttre imperiet inom forna Warszawapaktens ramar eller det forna inre imperiets fall och förfall.  Efter kuppförsöket 1991 konfronterades Ryssland med en situation där landets gränser markerar konfrontationsmöjligheter till ett helt nytt utland - de före detta sovjetrepublikerna är plötsligt oavhängiga och suveräna stater. Ryska militärelitens nya imperialism och samtidigt post-imperialistiska attityd, har i många fall lett till de tidigare GUS-staternas jugoslavisering. Vad som vid Sovjetunionens fall kunde beskrivas som ett worst-case-scenario har blivit verklighet. Ryska politiska makthavare, presidenten inkluderad, agerar utifrån en rysk variant av Monroedoktrinen och ser Rysslands geostrategiska och politiska intressen bäst tillvaratagna om man sköter relationerna till det "nära utlandet" med hjälp av "fredsbevarande aktioner", vilka emellertid ej ens har smak av "kriga för fred", peace-enforcement.

 

Vad angår detta Sverige? Det populistiska önsketänkandet att det idag inte finns fiender varken i väster eller öster, är farligt. Vad gäller Ryssland är det realistiskt utgå ifrån att landet utvecklar teknologisk kapacitet tillräcklig för att stärka de redan slagkraftiga offensiva luft- och raketstridskrafterna. Det är orealistiskt utgå ifrån att de baltiska staternas självständighet blir mer än kortvarig. När Ryssland stabiliserats, eller än värre, ytterligare instabiliserats, genom kupper, motkupper, hårdnande presidentstyre, eller dylikt, förnyas frågan om Rysslands legitimitets- och legalitetsanspråk om fri närvaro vid Östersjön.

 

Svensk försvarspolitik bör därför koncentreras till närområdet. Att delta i av USA beordrade militära aktioner är raka motsatsen till den önskan om att stödja internationell solidaritet det samtidigt talas om. Svensk försvarspolitik ligger av tradition snäppet efter utvecklingen i omvärlden: nedrustning när orosmolnen hotar vid horisonten (1920- och 1930-talen) och amatörmässig upprustning under akut krigshot (1940- och 1950-talen). Mönstret upprepas idag: insatsberedda "fredsstyrkor" avsedda för operationer långt bortom landets gränser samtidigt som behovet av resurser för att skydda det egna landet, nonchaleras och man blundar för att Sverige ligger mitt emellan ett imperium i förfall och ett före detta imperium som på sikt, tjugo-trettio år, är berett och säkerligen även kapabelt att återta sina tidigare maktpolitiska positioner. Att detta kan ske utan konflikt mellan parterna, är föga troligt.

 

 

Cavefors : OM DEN KROKIGA VÄGEN TILL HELIGHET...

Bo I. Cavefors

OM DEN KROKIGA VÄGEN MOT HELIGHET.

 

När Miquel de Cervantes Saavedra skriver om Don Quixote de la  Mancha  -  och om dennes vapenbärare!  -  skriver han om två av omvärlden missförstådda men i Guds ögon med mildhet vårdade helgonliknande varelser som strider mot väderkvarnar och andra världens onda makter  -  makthavare till exempel. Men vad är "heligt"? Människor? Handlingar? Reliker?

 

Eftersom "heligt" är något ofattbart, kanske ouppnåbart, kanske  -  men icke endast  -  ett eftersträvat mål att omslutas av Guds nåd, så vill jag dels skriva om den gloria vi gärna  fäster som ett diadem kring Egot, om Guds Nåd, men även om ett reellt helgons fasta handlag med verkligheten. Förväxlar vi "heligt" med "helgonlikt"? ÄR alla helgon verkligen också "heliga"? Kan det gå inflation i "helgon"?

 

"När Gud är med oss kan friden tagas ifrån oss, men icke nåden", säger prosten i Campagne till abbé Donissan, när denne biktar sig för sin överordnade. Detta är ett koncist och klart besked från en erfaren präst till en mindre erfaren präst. Prosten och abbén är huvudpersoner i Georges Bernanos  roman Under djävulens färla. I romanen Prästmans dagbok skriver Bernanos att Ångesten kom till människan med syndafloden. Ångest och synd rinner som en röd flod genom Bernanos författarskap. I skådespelet Dialogues de Carmélites skriver han om de sjutton kvinnliga karmeliter som avrättades av franska revolutionärer den 17 juni 1794. Bernanos fokuserar intresset kring den unga nunnan Blanche de la Force, som utmålas som ett levande bevis på vad som väntar den som föds och växer upp i ett samhälle präglat av terror  -  andlig, materiell och/eller fysiskt påtaglig. När Blanche tas emot av klostrets priorinna erbjuder denna genast Gud sitt eget liv, för att den skräckslagna Blanche skall ges styrka stå emot vad priorinnan anar väntar henne. Under franska revolutionen ger ej heller klostermurar skydd åt kvinnor.

 

Karmelitnunnorna avlägger ett extra löfte, att inte tveka offra sig som martyrer, om så kräves av dem. Endast Blanche nekar avge detta löfte. Hon vill hellre bli ihågkommen som usel och feg än som martyr. Inget ont finns att säga om den inställningen: alla är inte kallade till martyrskapet.

 

När medsystrarna kliver upp på schavotten gömmer sig Blanche bland åskådarna, men priorinnans bön till Gud om att ge flickan styrka och mod hörsammas och Blanche går tveksamt men frivilligt upp till medsystrarna och lämnar ut sin nacke åt guillotinens bila.

 

Bernanos visar att även svaga människor, med Guds hjälp, kan besegra ångesten och döden, ja, att ångest och helighet är en Guds gåva, Guds nåd.

 

Naturligtvis finns det föga som är heligt som icke också, tidigare, varit en del av synd och ångest. Men Gud räddar alla människor, i sista ögonblicket, in i mörkret där tron är ljuset. Utan denna gudomliga insats för att rädda skapelsen, när människan misslyckas med att vara människa, hade människan återgått till att vara det stoftkorn av vilket hon skapats.  Prosten i Campagne säger till prästen Donissan att det har föga betydelse om vi möter Honom eller ej, om vi ser Honom "i verkligheten eller i en dröm"; vad som är väsentligt är att Han faktiskt finns. Det behövs det inga teologiska  analyser för att konstatera detta. Det räcker att tro. Om Han uppenbarar sig som verklighet eller som dröm må vara viktigt "för människor i allmänhet", men för "Guds ödmjuka tjänare (är det) endast en bisak", skriver Bernanos.

 

Här tror jag såväl författaren som prosten misstar sig. För Guds verkligt ödmjuka tjänare, det vill säga de heliga helgonen, är det visserligen viktigt att Gud uppenbarar sig för dem i drömmen, men än väsentligare och avgörande och en nådegåva, är att de erfar Guds närvaro och ledning "som verklighet". I verkligheten skapas, existerar, bedrives och skördas den sanna heligheten. Under  ångest, synd och skam och vedermödor formas det heliga. Bernanos karakteriserar helt riktigt ångesten som människans största synd, en ångest som i alla sammanhang och i alla former utgör underlag för människans uppfattning om världen och världsordningen. Människan skapad till helighet inser att ogenomtänkt lydnad reducerar henne till att bli något hon av Gud icke var avsedd att vara, osjälvständig, underdånig, inställsam, förljugen. I helighet finns ingen plats för att avsäga sig den rätt Gud givit människan, nämligen att härska över och behärska livet. I helighetens namn måste människan inse att synden Ångest endast botas genom tron på Gud.  "Gud är med oss till och med i våra dårskaper", säger Donissan till den lättfotade flickan Mouchette. I världens och människors ögon har även Kyrkans alla heliga begått "dårskaper".

 

Man kan inte tala om helighet utan att tala om synd. Eftersom det i vår tid sällan talas om synd talas det på allvar ej heller om helighet. Varken synd eller helighet är ämnen avpassade och anpassade till krisgruppsmöten och teologiska fakulteter. Synd och helighet är blodigt allvar, mycket verklighetsnära, fysiskt påtagbart. Prästen Donissan vet vad det handlar om när han plågar sig själv: "Från armhålorna ända ned till höfterna var kroppen insnörd i en styv botgörartröja av grovt tageltyg.  - - -  Av den outhärdliga skavningen mot tageltröjan var den sönderbränd som av ett frätande ämne; överhuden var på sina ställen alldeles borta, på andra höjde den sig som i blåsor, stora som en hand, och den var som ett enda stort sår, ur vilket en blodblandad vätska sipprade fram".

 

Varje kristen, i alla fall varje katolik, bör sträva efter målet helighet. Det finns också en för denna världens människor i allmänhet okänd värld, en helighet som inte manifesteras genom yttre åthävor. Låt mig som exempel nämna Kartusianorden, grundad för snart ettusen år sedan av Den Helige Bruno  -  ordensgrundaren är ett  av denna ordens få helgon eftersom kartusianerna aldrig strävar efter yttre manifestationer varken när det gäller helighet, kyrkliga ämbeten eller världslig berömmelse. Så har orden efter dessa snart ettusen år heller aldrig behövt reformeras. Kartusianerna lever i tystnad, ensamhet och ödmjukhet, i nåd, för att finna vägen till Gud. Genom denna stillsamma och tysta och vardagliga helighet har de i stormar och under förföljelser bevarat och stärkt och förnyat Kyrkan till innehåll och form.

 

Ett  av medlen till den kristna  -  katolska  -  människans sökande efter vägen till en stilla och ickekarismatisk helighet, går via bikten.

 

Bikten är något av det mest väsentliga Jesus Kristus genom Kyrkan och med prästens hjälp, kan erbjuda den kristna människan.  Men det skadar inte att rätt förstå biktens betydelse och man bör ana något av vad som menas med synd.

 

Alltså: vad är den synd som lägger hindrande stenar på vägen mot helighet?

 

Omedvetet reklamerar vi för "synden", tex när vi kallar Malmö för en "syndig storstad" eller nationsfesterna i Lund för "synd". Men är detta verkligen synd och syndigt? Tja, det kan naturligtvis vara det, men det behöver inte vara det och är det, förmodligen, sällan.

 

Synd är inte någonting som kan beskrivas utifrån föråldrade religiösa föreställningar  -  observera: religiösa föreställningar. Religiösa föreställningar är ofta detsamma som vantro och har föga gemensamt med kristen, det vill säga, katolsk tro. Synd är således inte alltid detsamma som att bryta mot religiösa tabun, ej heller alltid detsamma som är förbjudet enligt Bibels texter, om man läser texterna utan att sätta in dem i det sammanhang där Jesus Kristus är medelpunkten. Synd är inte heller alltid detsamma som att bryta mot gällande världsliga lagar eller ens att bryta mot sådant som Gud per dekret förklarat vara synd. Allt sådant är intet annat än fromma men oklara uppfattningar om synd och skymmer våra möjligheter att uppfatta den verkliga syndens karaktär.

 

Fromma uppfattningar om syndens karaktär innebär att man lätt får en falsk av Gud som en lagarnas beskyddare. Gud är emellertid inte lagarnas utan människans beskyddare. Att se Gud som den stränge väktaren av lagar och förordningar leder till en slavliknande gudsfruktan som inte har ett skvatt att göra med den Gud och Fader som uppenbarats för oss genom Jesus Kristus. Gud är inte straffexekutor utan Fader. Gud är inte inkvisitor, utan nåd.

 

Om människan av gudsfrukan inrättar sitt liv efter tron på en straffande Gud avskärmar hon sig från den katolska gudsbilden av människan som Guds avbild. Som Guds avbild förutsätter Han att vi inser meningen och avsikten med de lagar och förordningar Han använder sig av för att vi skall kunna handla på eget ansvar. Synd  som ett svåröverstigligt hinder mot tillståndet helighet är det när människan förnekar Guds närvaro och Hans uppenbarelse i varje enskild människa. Synd är att slå sönder eller försöka bryta ned Guds mening med den enskilda människan, med människors gemenskap och med världen.  Detta är att synda mot Gud: att inte ärligt och klart se meningen med sitt liv, att av sociala eller ekonomiska skäl eller därför att någon närstående tjatar vara totalt inriktad på att nå världsliga karriärmål som i grund och botten inte alls stämmer överens varken med mina innersta önskningar eller med vad jag de facto orkar med, vad jag förmår. Att böja sig för andra människors påtryckningar eller göra sådant som vi egentligen inte vill göra är detsamma som att göra falska val och detta leder i sin tur till att vi inte väljer rätt medel för att nå rätt mål.

 

Hur undanröja dessa hinder på vägen mot en vardagens helighet? Lämpligen genom att bikta. I Kristi namn förlåter prästen min synd genom bikten. Målet för en kristen människa, i alla fall för en katolik, är "gemenskap med den i människan närvarande Gud". Därför är det också en synd att agera på ett sådant sätt så att man ödeläger en annan människas förhoppningar och förutsättningar. Det gäller att inse betydelsen av Jesus Kristus som människa, som person, som Guds Son; att vi lever i Jesus Kristus. I bikten uttalar vi vår egen dödsdom men får av Kristus, den barmhärtige domaren, livet åter, på grund av och genom Hans död. Tröstade vet vi att inte endast skulden utan även den situation där och då vi sparkade igång en lavin av ondska, tagits ifrån oss. Från grunden, in i hjärtats djup blir vi helade. Jesus Kristus ger os en ny början, Hans början. Han delar med sig av sin påskfrid.

 

Hur förverkliga denna vilja till helighet i det dagliga och praktiska livet?

 

Jag har en vän som heter Michael, engelsman.  Vi känner varandra sedan vi var 13 år. Idag sysslar Michael med att plocka ihop och civilisera i såväl fysisk som psykisk mening skadeskjutna pojksoldater. Men varför tala om Michael när jag skall tala om Ignatius av Loyola! Michael är kanske inget helgon  -  det är däremot  Iñigo, den Helige Ignatius av loyola som grundade Societas Iesu, Jesu Sällskap, jesuiterna. Han levde mellan 1491 och 1556 ett omväxlande och spännande liv till Guds större ära.

 

Som Guds fältherre leder den Helige Ignatius kampen mot reformatorerna kring Luther & Cie, men framför allt går den baskiske adelsmannen i främsta ledet för den största och mest genomgripande revolutionen under kristenhetens historia: reformationen inom Katolska Kyrkan. Denna visshet ger katoliken perspektiv på protestanternas ofta visade oförmåga att hantera frihet; protestanternas säregna förmåga att skapa splittring som föder splittrargrupper som föder…  Månget icke-katolskt kristet samfund borde avundsjukt skåda det svängrum Ignatius av Loyola skapade för pluralism och enhet i frihet inom den heliga katolska kyrkans ramar.

 

"Varför deserterar inte preussiska officerare till Ignatius av Loyola?", frågade sig dadaisten Hugo Ball. En klok fråga. Kanske handlar det om protestantens oförmåga att hantera och rätt tyda ordet frihet? Är det inte frihet i denna katolska och ignatianska betydelse som är en av förutsättningarna för helighet?

 

Människan Ignatius som in i döden bar med sig fler hemligheter än någon annan ordensgrundare, förstod att samtidigt leva i och tala om mystikens nåd och praktiskt organisera det glada budskapets välutbildade och strategiskt skickligt placerade stormtrupper. Den Helige Ignatius karakteriserade sig själv som en pilgrim, och det är solklart att detta dubbelperspektiv på tillvaron formades redan under hans första sexton levnadsår. Den unge lidande Iñigos levnadslustiga äventyr är mer avslöjande för den blivande ordensgrundaren  och hans helighet än de extatiska upplevelserna i Manresa, Jerusalem, Alcalá, Paris och Vendig.

 

Som tonåring tjänstgjorde Iñigo som page vid det kastiljanska hovet.

 

Vad sysslar gossen med i denna utsvävningarnas värld?

 

Naturligtvis störtar han sig huvudstupa in i frestelserna som bjöds hovets pager.  Han tycker om vackra kläder, han är stolt över sitt blonda hår, han putsar naglarna lika ivrigt som han blänker kyller och stövlar. Iñigo beskrives som fräck och krävande, alltid klädd i läder och rustning, beväpnad med värja och pistoler.

 

Jag ser framför mig den unge Iñigo som en av dessa unga män som alltid är orädda inför världens frestelser, tidigt erfarna, intelligenta och uthålliga när det gäller att tillfredsställa kroppens krav på njutning och fysisk stimulans. Var sak har sin tid och ungdomens erfarenheter lägger grunden till gärningarna som vuxen.

 

Drag därför aldrig förhastade slutsatser av unga pojkars vilda leverne: oförståndet kan förvandlas till helighet.

 

Iñigo utbildas till officer och såras i en drabbning mellan Comuneros och Karl V:s belägrade trupper. Hertigarnas uppror följer på folkets uppror mot adeln. Iñigo forslas till borgen i Loyola, det skadade benet opereras tre gånger. Smärtorna måste ha varit fruktansvärda. Hans perspektiv på tillvarons möjligheter vidgas, han lär sig härska över sin fria vilja  -  självklart till Guds större ära. Efter tillfrisknandet tigger han sig fram mellan vallfartsorter, predikar om människans totala frihet, bryter med samhället, kommer i klammeri med inkvisitionen, avstår från ägodelar och  en säker framtid som hovbyråkrat.

 

Ignatius av Loyolas liv och verk ger perspektiv på en tillvaro i och med Gud, det vill säga: en tillvaro i helighet. Det gäller att rätt tyda ordet frihet, att se frihetens obegränsade möjligheter, att välja: "När jag träffat mitt val, övergår jag genast till att bedja och erbjuda mig åt Gud, så att Han, om det tilltalar Honom, slutligen kan anta och befästa avtalet" ¹⁾.

 

¹⁾ Ignatius av Loyola Andliga övningar, nr.183, Versio Vulgata,  Rom 1548.

 

+

 

Artikeln ursprungligen beställd av Kristian Lundberg, bokhandlare - och publicerad i antologin "helighet", utgiven av Bokhandeln Arken, Lund 2001.

 

 

 

cavefors : fred genom styrka...

Artikeln införd i MARKNADSEKONOMISK TIDSKRIFT nr.1 - 1990...

cavefors om den Heliga Birgittas klara och fulla sommarsol...

Vår Frälsares Kyrka - katolskt församlingsblad
Nr. 51, mars 1991.

Kyrkoherde och ansvarig för VFK :
Msgr: Bernhard M. Koch (i finaste minne bevarad...).