cavefors : rysk roulette...

Bo I. Cavefors

RYSK ROULETTE

(Artikeln är ett sammandrag och aktualisering, i januari år 2002, av ett antal analyser som publicerades i diverse tidningar och tidskrifter under 1990-talet. Det kan således möjligen anses föråldrat och ur tiden.)

 

1994 hävdades vid en säkerhetspolitisk konferens i München, under ledning av  Ewald Heinrich von Kleist, att Västeuropas säkerhet kan tryggas endast med Rysslands goda vilja och ej mot Rysslands vitala intressen. För sju-åtta år sedan var Tysklands säkerhetspolitiska etablissemang dock ej berett att gå lika långt som tyska krigsmakten gjorde, med politikernas tysta medgivande, från 1922 fram till Hitlers makttillträde 1933, då tyska armén byggdes upp i nära samarbete med Röda Armén; en historisk verklighet vars omfattning blivit känd först sedan diverse arkiv öppnats i Moskva efter Sovjetunionens fall.

 

I vilken grad bör och/eller kan västeuropeiska styrkor aktiveras - med eller utan samverkan inom Natos ram - för att förhindra eller slå ned oroligheter i något av länderna inom den västeuropeiska sfären, tex i det forna Jugoslavien, för att förhindra att den ryska maktsfären rycker närmare det europeiska kärnområdet? Är man beredd på att insatser med kulor och krut, och utan att man hinner med i svängarna, snabbt kan få större omfattning och bli långvarigare än vad man tänkt sig? Engagemanget i forna Jugoslavien är typexemplet på ett militärt engagemang som kan bli lika ödesdigert som den halvsekellånga bindningen till det ituskurna Korea. Är soldaterna som tjänstgjort/tjänstgör i det forna Jugoslavien medvetna om att det inte endast är politikernas beslut som gäller, utan att militära insatser har en egendynamik som ligger utanför politikernas kontroll? Vilka intressen anser sig svenska soldater tjäna? Sveriges? Natos? Ett odefinierat Europas? USA:s? Detsamma gäller svenska insatser i Afghanistan. Vems/vilkas intressen tjänar svenska (special)styrkor? Sveriges eller USA:s?

 

Vid långvariga militära engagemang av det slag som pågår i det forna Jugoslavien kan man inte utesluta, snarare förmoda, framtida konflikter mellan parter med i grunden olikartade intressen och förutsättningar att på lång sikt styra engagemanget. På längre sikt är för USA det forna Jugoslavien av perifert intresse om man inte kan nyttja konflikten som avskräckningsexempel. Efterhand som det allmänna och politiska intresset ebbar ut, förlorat konflikten all potential som avskräckningsexempel. För Europa är det forna Jugoslavien en intern oroshärd som inte förlorar sprängkraften därför att den pågår år efter år.

 

Såväl insatserna i det forna Jugoslavien som i Afghanistan måste ses i skenet av Sveriges och det övriga Europas relationer till Ryssland. Såväl i det forna Jugoslavien som i Afghanistan har Ryssland stora, sekellånga och strategiskt viktiga intressen att bevaka.

 

+ + +

 

Rysslands historia präglas av att utvecklingen släpar efter moderniseringen av det övriga Europa. Tsarerna kompenserar bristen på inre evolution med yttre expansion för att på så sätt skaffa sig större inflytande i Europa och Asien. Lenin och Stalin använder samma recept. Sådana försök till kompensationspolitik är möjligen inte möjliga idag. Vi är medvetna om att även imperier går under och att försök till imperiebyggande i allmänhet misslyckas. Romarrikets fall var ingen enstaka företeelse. Brittiska Imperiets blomningstid blev kortlivad men de våldtagna länderna i framför allt Afrika ruinerades, socialt och ekonomiskt. Sovjetunionens fall ligger nära i tiden. USA:s inrikespolitiska konvulsioner under 1990-talet och dagens utrikespolitiska arrogans, är typiska uttryck för ett revolutionärt initialskede, inkluderande ökande ekonomisk obalans och arbetslöshet. Var finns idag/i morgon den ledare i USA som kan presentera en New Deal och ett "världskrig" kring vilket nationen kan samlas för att eliminera riskerna för inrikespolitisk katastrof?

 

De senaste tio årens pinsamma valrörelser i Ryssland visar att utvecklingen mot demokrati, mänskliga rättigheter osv, ingalunda är så spikrak som många i västvärlden inbillade sig 1991. Det ryskaledarskiktet hävdar att identitetskrisen kan lösas endast om Ryssland kämpar för nationella intressen om Rysslands "återfödelse" sker utifrån landets och folkets kulturpolitiska arv. Om så sker skapas emellertid samtidigt potentiella konfliktanledningar gentemot det övriga Europa.

 

Peter den Store drömde om att "öppna ett fönster mot Europa". Gorbatjov önskade att Sovjetunionen skulle bli en del av "det europeiska huset". Frågan är: hur mycket kan detta fönster öppnas för att inte dagens auktoritärt styrda Ryssland skall förlora sin nationella identitet?

 

Till skillnad mot tongångarna i den ryska historiefejden under Peter den Stores dagar är Moskvas orientering idag inte endast eurocentrerad utan omfattar hela världen, inkluderande Kina och Japan. Det finns ett gammalt ryskt talesätt om att "den som har kontroll över gränsområdena, härskar över euroasien och att den som härskar över euroasien har kontroll över hela världen". Denna storryska, nationalistiskt präglade kulturpolitiska ideologi ges religiös trovärdighet genom att utgå ifrån en mytisk, mystisk, andlig uppfattning (företrädd av bla Solsjenitsyn) om Rysslands särroll, att Ryssland har en speciell "mission" att fylla i historien. Politiskt, maktpolitiskt, blir målet att återföra förlorade landområden till Moder Rysslands mjuka och värmande sköte.

 

All denna ambition är naturligtvis ingenting annat än ohöljd imperialism. Våld kan inte uteslutas som legitimt medel för att nå det politiska målet att återställa Rysslands imperiegränser. Sådan ambition lär stöta på patrull hos den stormakt - USA - som idag anser sig vara "den enda" stormakten, världsmakten -  det enda imperiet.

 

Nationellt patriotiska ryssar utgör den mest inflytelserika deln av dagens elit och denaccepterar varken förlusten av det yttre imperiet inom forna Warszawapaktens ramar eller det forna inre imperiets fall och förfall.  Efter kuppförsöket 1991 konfronterades Ryssland med en situation där landets gränser markerar konfrontationsmöjligheter till ett helt nytt utland - de före detta sovjetrepublikerna är plötsligt oavhängiga och suveräna stater. Ryska militärelitens nya imperialism och samtidigt post-imperialistiska attityd, har i många fall lett till de tidigare GUS-staternas jugoslavisering. Vad som vid Sovjetunionens fall kunde beskrivas som ett worst-case-scenario har blivit verklighet. Ryska politiska makthavare, presidenten inkluderad, agerar utifrån en rysk variant av Monroedoktrinen och ser Rysslands geostrategiska och politiska intressen bäst tillvaratagna om man sköter relationerna till det "nära utlandet" med hjälp av "fredsbevarande aktioner", vilka emellertid ej ens har smak av "kriga för fred", peace-enforcement.

 

Vad angår detta Sverige? Det populistiska önsketänkandet att det idag inte finns fiender varken i väster eller öster, är farligt. Vad gäller Ryssland är det realistiskt utgå ifrån att landet utvecklar teknologisk kapacitet tillräcklig för att stärka de redan slagkraftiga offensiva luft- och raketstridskrafterna. Det är orealistiskt utgå ifrån att de baltiska staternas självständighet blir mer än kortvarig. När Ryssland stabiliserats, eller än värre, ytterligare instabiliserats, genom kupper, motkupper, hårdnande presidentstyre, eller dylikt, förnyas frågan om Rysslands legitimitets- och legalitetsanspråk om fri närvaro vid Östersjön.

 

Svensk försvarspolitik bör därför koncentreras till närområdet. Att delta i av USA beordrade militära aktioner är raka motsatsen till den önskan om att stödja internationell solidaritet det samtidigt talas om. Svensk försvarspolitik ligger av tradition snäppet efter utvecklingen i omvärlden: nedrustning när orosmolnen hotar vid horisonten (1920- och 1930-talen) och amatörmässig upprustning under akut krigshot (1940- och 1950-talen). Mönstret upprepas idag: insatsberedda "fredsstyrkor" avsedda för operationer långt bortom landets gränser samtidigt som behovet av resurser för att skydda det egna landet, nonchaleras och man blundar för att Sverige ligger mitt emellan ett imperium i förfall och ett före detta imperium som på sikt, tjugo-trettio år, är berett och säkerligen även kapabelt att återta sina tidigare maktpolitiska positioner. Att detta kan ske utan konflikt mellan parterna, är föga troligt.