Leif Holmstrand : ur Asami Kannon : Världen

 

 

Leif Holmstrand

 

 

Ur ASAMI KANNON: VÄRLDEN (pågående projekt)

ATTRAXX visade sig vara en cruisinglabyrint i två våningar, inte långt från metrohållplats Kerameikos (i Aten). Den stilige skäggbögen i kassan talade snabbt och entusiastiskt, och under den glättiga ytan avståndstagande, kritiskt. Jag minns inte exakt vad inträdet låg på, men kanske tio euro. I första båset satt en lång och kraftigt byggd hustlerkille och onanerade hastigt och till synes njutningsfullt, men hans egentliga intresse gällde förstås omvärld och inkomstmöjligheter, inte det halvslaka könet. Snart avbröt han onanin för att prata med mig, och han presenterade sig som legitimerad PHYSIOTHERAPIST, men jag avstyrde förhandlingarna, försökte vara tydlig och oåterkallelig, jag kände mig som en skurk. Väl uppe på andra våningen hittade jag en serie bås med skjutluckeförsedda gloryholes, och jag bestämde mig för att bebo ett av dessa bås en stund. Jag satte mig i mörkret och lät hjärtat lugna ner sig, jag satt och kramade min kropp som inte varit tilltalande på många år, jag ville på något sätt skada den och få den älskad, men hade alltså istället uppsökt ATTRAXX. När jag stående på knä sköt upp luckan (höger) fick jag syn på en fin ung man, eller valda, avklädda delar av honom (överkroppen, oerhört vacker, och oerhört vackra händer), han tyckte uppenbarligen om att öppningen kommit till, att min närvaro via denna öppning var odiskutabel och distanserad, men inget eftersträvansvärt skedde, trots försiktig fingerstrykning längs det kommunikativa, rektangulära hålets kanter, trots att en gylf drogs ner helt nära mina läppar. Den prostituerade, högreste från första våningen, denne märklige PHYSIOTHERAPIST-gestalt, kom nämligen in i mitt bås, oombedd, och försökte sig på en smula handgripligt tjat, men jag avstyrde även detta och blev av denna fysiska, snudd på våldsamma utveckling både upprymd och beklämd, jag haspade båsdörren och sköt till gloryholeluckan, jag behövde andas och vara avskild. Undertecknad satt alltså där avskild och andades, förvirrad, i porrfilmsflimrande mörker, under kanske tio minuter, och det hjälpte, och jag tänkte att ATTRAXX skilde sig från de liknande cruisinglabyrinter jag besökt i till exempel Berlin på flera sätt: sexsäljandet hade tidigare varit osynligt för mig, förutom vid de tillfällen jag själv varit säljare, men här var det eventuellt självklart att jag som (medelålders) utlänning betalade för sex, här var det eventuellt självklart att den ekonomiska makten var min och de kroppsliga tillgångarna andras. Men styrmönstret skulle visa sig vara mer komplicerat och innehålla fler faktorer eller agenter: ett snudd på heterosexuellt par, en fetlagd, högljudd man med överdrivet dekorerad, lydig väninna, ansåg sig plötsligt, när jag vågat lämna mitt trygga bo, äga mig, och det helt utan ekonomisk transaktion eller annan form av uppgörelse, inte ens en förfrågan, bara order: hon skall suga din kuk, du skall suga min. Och hennes ögon var onda och hårda, ville mig illa, hans ögon kände jag alltför väl igen. Jag avböjde skräckslaget och lämnade i snubblande skrämseliver ATTRAXX för att aldrig återvända.

 

 

 

 

ezra pound, james joyce, a.o. - catalogue - 1- 1980 / verlag bo cavefors - antiquariat

avsikten var att sälja min samling böcker av ezra pound, james joyce, och andra, via antikvariatskatalog (se de 18 katalogbilderna), men trots annonsering i bl.a. nyt och the times, visade sig detta vara orealistiskt. istället såldes hela samlingen på en sotheby-auktion under andra hälften av 1980-talet.

 

jag började samla poundtitlar i tjugoårsåldern, alltså runt 1955. vad som idag finns kvar på min bokhylla är några få poundrelaterade titlar och annat material, som är mitt hjärta nära.

 

gunnar petterson beskriver i sina outgivna memoarer (sid. 18-19) ett besök hos mig i merano - läs nedan:

 

 

Gunnar Pettersson / (arbetstitel : Memoarer 1951 – 2002. Sid. 18-19).

Orden "A Tate Retrospective" brukade vara vår hopplösa dröm, vår mantra, vårt "Nästa år i Jerusalem!" Nu ser det till och med ut som det ska bli verklighet. Så får det ju inte gå till. Nån jävla oordning måste det ju vara i partiet.

Bo Cavefors var den som styrde mig i riktning mot Lewis. Jag hälsade på honom i Merano 1980 när jag forskade för en roman som utspelade sig i Italien och var löst baserad på en period i Ezra Pounds liv. Det var hemma hos Cavefors jag fick se en syn som än idag kan dyka upp i mina våtdrömmar: hans Poundsamling. Där var förstaupplagor av precis allting, de flesta i sagolikt skick, till och med saker jag inte ens visste existerade, och många med personliga dedikationer. Som privatsamling var den sannolikt oöverträffad.

Många år senare ville han sälja den och eftersom London tedde sig som den naturligaste marknaden för något sådant bad han mig sondera terrängen. Vilket jag också gjorde, med glädje, för det är inte varje dag man får chansen att bli populär bland antikvariathandlare när man har något att sälja, om så bara som ombud, och jag har Cavefors att tacka för det ypperliga nöjet att se dem svettas hinkvis i ansträngningen att inte verka alltför intresserade. Till slut, klokt nog skulle jag tro, valde han att sälja dem genom Sotheby's, i två omgångar.

Hur mycket han nu fick för dem så skulle han fått betydligt mer idag. Det har gått ruskig inflation i Poundpriser de senaste tio-femton åren. Och Joyce ska vi inte prata om...

 

+ + +