Leif Holmstrand : Kartritarkontoret

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Leif Holmstrand

 

KARTRITARTORNET

(de fyra första avsnitten, pågående arbete) 

Tillägnas Dan Setthammar

 

 

 

I

 

Tyngd men inte sänkt stod min sköra älskling

nära vägens slut. Några vassa grenar

kunde inte hindra hans drömda vandring,

kunde inte väcka med stick och snärtar.

Skogen var fientlig men svårt försvagad

av den starka drog någons hårda fingrar

pressat ur mitt sörjande ögonjuver.

Han var kroppsligt trött. Men förfärligt klarsynt,

i sin lilla andhämtningsbubbla sluten,

ur funktion, men tillfälligt: snart kom livet

och han kunde fortsätta snubbla framåt.

Där var tornet: rangligt, skelettlikt, vackert.

Som en trotsig kärleksförklaring riktad

upp mot ingenting grodde konstruktionen,

som en åldrad inledning, kärlekstörstig

i en rymd egentligen aldrig avsedd

att berättas, tillagas, helt begripas.

När min sköra älskling till slut gav efter

för den hunger veckor av sorg maskerat

var han uppe. Måsungen, grå och blodig,

kläddes av, och plasten fick tumla nedåt

hand i hand med fjädrar och innanmäte.

Som de glittrar, plastfoliebergskristaller!

Men den unge mannen var ännu bländad

av sin fångst och ätandets vedermödor,

hade bara ögon för näringskällan.

När han kräkts och lugnat sig växte världen,

allt mer gryningsljusnande. Horisonter

trippelexponerade på hans hjärnbark

splittrade och spridde, men odramatiskt.

Vem kan kräva fokus när allting växer?

Vem kan leva vidare högt här uppe?

Alla kartografernas rädda spöken

slungades av älsklingens öppna ögon

ut i morgonskyarnas ointresse,

för att lösas upp och totalt försvinna.

Kära rymd, jag äter dig, slickar i mig

av det meningslösa som färdigställer

verkligheten, tankarna, andra egon

och till slut mitt döende. Men jag måste

parallellt med detta få ner på papper

vad jag tror mig minnas om gossens levnad.

Kanske är det smärtlindring saken gäller.

 

 

II

 

Lugn men inte trygg satt min sköra älskling,

värmd av sommarljuset, med minnesfrossa,

i en låda högt över skogens tallar,

varken överkörd eller sönderslagen.

Gårdagsskärvor infann sig, alltför vassa

att hantera. Fräsande, virrigt ilsken,

for han upp och greppade tag i räcket

för att kasta ögon till marken, men han

inneslöts av molnens och skogens vågsvall,

långsamt virvelflödande träd och skyar

i ett mjukt och sakligt förlopp, en levnad

utan språk och missförstånd, utan dåtid.

Kanske var han löjlig, min fina pojke,

sårigt självupptagen och ungdomshetsig.

Kanske var han redan förstörd och dödad.

Fula bilder trängde sig på. När systern

lugnt och stilla bad honom återvända

syntes det att något förfärligt pågick:

allt på henne darrade. Han var artig,

ljög tillmötesgående, flydde fältet.

Systern sitter ännu i domnad väntan.

Jag vill suga i mig av hennes tårar

rätt ur källan, munnen mot tårkanalen,

men behöver följa min älsklings irrfärd

för att kunna sova när natten kommer.

Det är inte lätt. När jag skärper blicken

är det som om bilderna drar sig undan.

som om pojken uppgår i förortsdiset.

Men jag insisterar. Bilister gjorde

vart försök att lämna refugen komiskt

med förfärligt skämtsamma hatattacker,

vilka fick hans kropp att bete sig udda,

rentav som ett mobboffers kropp, i fula

kläder, indikerande att den vackre

ville bli bestraffad av högre kaster,

ville tvinga rena att röra orent.

Men han genomskådades av trafiken

och en glesnad uppstod, en vandringslucka

mot ett trasigt viltstängsel framför brynet

där besvären äntligen kunde spädas

med det klorofyllstinna mörker systern

övertydligt avskydde. Detta mörker

blev tack vare ensamhet pojkens räddning.

Ingen syster här. Inga självmordstankar.

Bort med idiotiska samhällsfrågor.

 

 

III

 

Om en sönderstressad, förlägen yngling,

som min sköra älskling på trottoaren,

kommer i kontakt med för starka viljor

kan det stiga pinsamma aggressioner

upp ur strupen som en reflux. Besvärad

ser du kanske då hur det svarta kletet

tränger genom skäggväxt och fläckar krage.

Bostadsrättsföreningens småpoliser

omgav den förvirrade hyresgästen,

husets enda, tvingade honom skriva

virrigt krokig namnteckning på ett papper.

Milda röster lät honom sedan veta

ett och annat om att sortera sopor,

om att vara otrevlig, sjuk och avskild

som en galen mördare. Det blev självklart

att kritiken gömde en större sanning.

Dags att dra sig baklänges längs fasaden.

Den som talat mest var en mycket vacker

medelålders kvinna i svart organza.

Bredvid henne stod en förträfflig docka

iförd ljus kostym, iförd syrlig blomdoft,

lömskt och ondsint leende, älskvärd, stilig.

Bakom honom dröjde hans yngre skugga,

maskulin och vansinnigt muskelstrimmig,

klok och avståndstagande, ej fientlig.

Alla var de verkliga, sanna, äkta.

Det improviserade mötet självdog

efter några sista förmaningsfraser

långt i fjärran. Styrelsen hade tröttnat.

Det var då den vackre fick syn på måsen.

Svärtat klibb rann fram mellan slutna läppar,

ner i mjuk behåring på haka, bröstkorg,

buk: hans skjorta famlade fram på gatan,

skild från överkropp och funktion. En unge

bara, ful och rörande, äckligt verklig.

Han var svettig. Måsen förfärligt ensam.

Pojken smekte upprörd sin unga bringa.

Skjortan dog och våldet kom genast närmre.

Verkligheten öppnade sig och stängdes

kring de dubbla intrycken. Nu: till handling.

Väl i köket gick det att fokusera.

Fina händer lindade fågelfångsten

rationellt och dekorativt förpuppad.

Åtta varv med plastfolie. Gåtans lösning

skulle säkert komma om framtid erbjöds.

Han stod naken mitt i logik och köksstök,

kände starkt att orsak och verkan levde

som en magisk urkraft i kroppens gryning.

 

 

IV

 

Systern visste allt om bedrägerier.

Vis av skada följde hon kvinnolagen,

men på avstånd. Händerna knöt sitt mörkers

hårda knutar utan att någon visste,

och de ord hon slängde i bitter tystnad

hade kunnat döda. Föräldrars omsorg

liknar nålar, liknar att äta gränslöst

av en ännu levande, clownlik sugga

som är du, och du är min älsklings syster,

du är offret mamman och pappan gömde

i ett flickrum, tömt och förseglat. Minns du?

Hårt reglerad sa patriarken inget,

och hans fru blev tvungen att öppna munnen.

Regelverk och renhet, förljuget sjungna,

ombesörjde barnets misär och självhat

i en trolig framtid. Att ändå föda

var centralt i avlarnas världsåskådning,

vilket pappan nickade åt, och ryste,

saligt nöjd med lydiga hustruns skärpa.

Kanske fick föräldrarna ärva barnet,

om nu dotterns modersinstinkt gått sönder?

Unga kvinnoögon gled ut ur rummet

genom fönsterglas och kristallisk trötthet.

Sminkad gris, förkrossad, av äldre äten,

kunde alltså smita från framtidsplikter

några få sekunder och skåda ljuset.

Storögd bror, i avlägsen, kritisk häpnad,

mötte hennes grisblick i spegelbilden

och gick sönder: båda var därmed utan

flyktväg, andrum, levnadsmetod, varandra.

Mitt emot dem uppstod ett dubbelt lågtryck.

Mäktigt par, stelnande segerstolta

till en hård legering av noll och intet,

höjde sig i tystnaden. Deras händer

sträcktes mot den havande för att trösta

varvid sonen skrek och försvann ur sikte,

upplöst i ett moln av förstörda möbler,

krossat glas och snurrande fantasier,

mardrömskalla. Systern for upp, sprang efter.

Några dagar senare återfann hon

lillebror i grannstaden hos en släkting

som hört av sig, grälsjuk och irriterad,

som fått nog av känsliga, rara psykfall.

Inga ögon möttes, men ljuset tändes.

Syskonparet sjönk genom solig mylla

ner bland världens rottrådar, i varandra.

Ögonljuset såg dem och spreds oändligt.