Bo I. Cavefors : Om George Steiner, Gud, med mera...

Bo I. Cavefors

George Steiner slåss för Gud och Konsten

Bok:

George Steiner : Von realer Gegenwart. Hat unser Sprechen Inhalt? Carl Hanser Verlag, München 1990

Redan den gamle filosofen Leibniz frågade sig vad som var innehåll respektive förpackning, vad som var substans respektive katakes. Varför produceras konstverk? Är det nödvändigt att skriva dikter? Vem, utöver upphovsmannen, har glädje av all denna produktion? Samma frågor formuleras på nytt av George Steiner, född i Paris 1929, uppvuxen i USA, numera bosatt i Cambridge, konservativ tänkare, jude, författare till bla en bok om Martin Heidegger. Steiners propåer kan förefalla onödiga eftersom så många ställt dem långt tidigare, naturligtvis grekerna men också alla dessa tänkare, filosofer och teologer som verkat under ett par årtusenden. Steiners propåer kan dessutom förefalla onödigt naiva i en nutida värld som översköljs av databankers komprimerade information, websites, bloggar, telefax, telex, sms, osv. Vem tänker idag på ordens reella innebörd? Vem ägnar en tanke åt språkets substans? Många ordets professionalister, vetenskapsmän, författare och journalister har uppenbarligen resignerat och försummar plikten att försvara språkkulturen och tillåter trendmakares ordjonglerier och illustra imitatörers manipulationer av ordens innebörd.

Mot allt sådant bjuder Steiner hårdnackat motstånd. Steiners motstånd mot sådan subkultur och sådana provokationer blir så mycket starkare och effektivare eftersom han samtidigt konfronterar läsaren med trosfrågan om Guds existens. Existerar Gud i mer än Ordet? När Steiner talar om här och nu menar han Skaparens närvaro, den Gud moderna tiders människor trodde sig en gång för alla ha avlivat. Steiner aktualiserar uppfattningen att inget konstverk, ingen roman och ingen dikt är möjlig eller ens tänkbar utan Guds närvaro. Det är en filosofisk tanke som borde kunde uppskattas av teologer inom såväl judendom, kristendom som islam.

Klagovisor över den gudlösa civilisationen är förvisso inget nytt men Steiner bjuder på kombinationen vetenskaplig träning i litteraturens och ordens snåriga urskogar med den lärde judens religiösa sensibilitet. Den skicklige essäisten Steiner vill övertyga oss om det kloka i att återta, återfå, barnatron, att kritiskt granska kritiker som kommenterar böcker à la Guide Michelin och därmed likt girigt klängande parasitära slingerväxter dödar kulturens träd.  Steiner startar undersökningen i judisk historia och går vidare till medeltidens skolastiker och destillerar ur detta den evigt kommenterande cirkularitet, textförståelse, som utgår från det självklara vetande som är smörjolja i de ständigt pågående dialoger och kommentarer genom vilka kabbalisten reducerar världen till koder i en aldrig avslutad process.

Kriserna inom vetenskapliga discipliner, framför allt inom psykoanalysen, visar att man glömt detta intellektuella kretslopp och därför har svårt förstå vad som sker i världen och i människors inre. Gud kan inte sopas bort från det mänskliga Varats färd från mening till meningsfullhet, struktur måste förvandlas till interpretation om komposition, kritik följas av kritik. Vad vore Miltons Paradise Lost, Alexander Popes satirer, Ezra Pounds Cantos utan Homeros, Vergilius och Dante. Dialogen bör inte ha något slut. Ingen bör eftersträva att dialogen får ett slut. Den ena diskursen bör interpretatoriskt följa på den andra för att inspirera nya essäister och locka fram bok efter bok, artikel efter artikel. Denna oändlighetsmaskin bör stå fadder till visioner och revisioner. Primärtexterna bör vara den djupa brunn ur vilken egensinniga exegeter fiskar nya tankar.  Källan Z inspirerar X till arbeten vilka kritiseras av Y. Sekundärtext följer på sekundärtext.

Judendomen vore otänkbar, menar Steiner, utan denna fortlöpande kommentar till kommentaren till kommentaren. Talmuds exegeter ser inget slut på talmudstudierna medan Thomas ab Aquino med Summa theologiæ förgäves försöker sätta punkt och låta primärtexterna vara detta och detta och därutöver intet, ett semantiskt avslut. Ortodox evighet är motsatsen till oändlig interpretatorisk revision. Det finns inte en hierarkisk avgrund mellan primärtexter och sekundärtexter, båda är likvärdiga i den semiotiska totaliteten, i écriture. Enda skillnaden mellan dikten och dess kommentar är det retoriska formen. Praktexemplet om vår tids fascination inför det mytiska, likvärdig tidiga renässansens mytologier, är T.S.Eliots  utveckling från The Waste Land till Four Quartets, från det bekanta till det mytiska terra incognita där det obekanta får mening först sedan det inordnats i en systematiserad och doktrinär vision.

Språkvetenskapligt lokaliserar Steiner början av denna process till 1870-talet då modernismen bryter relationen mellan ord och samtid med Rimbauds ”Je est un autre” och Mallarmé frigör språket från yttre referenser, konkretiserat i vår tid kanske framför allt med Jacques Derridas dekonstruktiva tack och adjö till verkligheten, till all verklighet, genom ”Différence”. Sinnlikt medvetande försvinner genom något som är förvillande likt fysikerns Svarta Hål.

Von realer Gegenwart är en storslagen rundmålning av sann verklighets närvaro med den så kallade tidsandan representerad av konstruktivister, poststrukturalister och radikalfeminister vilka alla skärskådas med retorisk briljans. Exorcisten Steiner driver demonerna ut ur Drakulaborgen, bort från allt som liknar lyxig nihilismkultur. Man hör hur vargarna ylar och hyenorna skriker. På avstånd. Steiner slåss för en konstdefinition där återskapandets kultur och den ursprungliga Skapelsen alltid är närvarande. Endast i gemenskap med Guds ande och Skaparens skapelse fyller konsten reell funktion.

Människan är återskapare men känner sällan villkoren. Vi talar om soluppgång och solnedgång som vore Kopernikus okänd; tomma metaforer och språkliga egendomligheter terroriserar människans ordskatter och hennes grammatik. Ordet ros äger varken stjälk eller blad eller törnen, det har ingen färg och ingen doft, är per se ett villkorslöst fonetiskt tecken. Ordet ros legitimeras och får livskraft genom två vokaler och två konsonanter konstaterade Mallarmé, ”Tabsence de toute rose”. Sådan är källan till modern estetik och filosofi, den ontologiska nihilism Heidegger betecknade som ”Nichtigkeit”, Guds existens förnekas genom oreflekterat språk. Talas det om Gud sker det i termer som vore han en grammatisk fossil. Steiner ser Guds närvaro som något oavvisligt, ofrånkomligt, i varje estetik, i all litteratur, i bildkonst och musik. Utan de gudomliga erfarenheterna finns inget andligt innehåll, ingen sinnets substans i det sanna Varat. Steiner åberopar sig på Descartes och Kant och på alla de diktare, konstnärer och kompositörer som under årtusenden gjort närvaron verklig genom substantiation av språk och form. Steiner refererar till Pasternak, Beckett, Picasso, till Joyces Ulysses, till Thomas Manns Joseftrilogi och till Hermann Brochs Vergilii död.

Utvecklingen från religion till mysticism, från det teologiska till det esoteriska manifesteras i icke-objektiva och icke-närvarande konstformer som dadaism och senare, snarlika, skolor. Botho Strauss påpekar i en efterskrift till den tyska upplagan av Steiners stridsskrift att dennes textteologi har åtskilligt gemensamt med mytologiserande författare vilka revolterar mot den moderna världen, som Giulio Evola och den kolumbianske hierarkiske katoliken Nicolás Gómez Dávila. Det innebär att reaktionären inte skall förväxlas med bakåtsträvande, politiskt-teoretiska radikaler som försöker hejda utveckling och framsteg utan är en person som återupplivar och aktiverar vad som fallit i glömska. Denna uppgift är den inneboende kraften i varje stort konstverk, ett tidlöst konservativt komihåg för varje epok och för varje generation som glömt det som varit. I sitt complicato lever det oförklarligt vackra, i totaliteten av oförstörbar naken skönhet och sanning; intermittent intellektualism är den navelsträng som binder människan vid ursprunget, vid Gud.

 

Artikeln tidigare publicerad i Svensk Tidskrift, nr 2, 1991. Här något aktualiserad.