cave. : ngt om e. och rösten...

ENGDAHL OCH RÖSTEN

Av Bo I. Cavefors

Recensionen tidigare publicerad i Barometern den 6 oktober 1994.

Anslaget är magnifikt, tonläget högt när Horace Engdahl i företalet till sin senaste bok (Horace Engdahl Beröringens ABC. En essä om rösten i litteraturen. Bonniers, Stockholm 1994) tackar Svenska Akademien och Kungliga Vitterhetsakademien för frikostig lön och generöst resebidrag när det gällt att skriva en essä om vad som uppenbarades för författaren när han för fem år sedan skrev om Atterbom, nämligen att Engdahl plötsligt förstod att för Atterbom var en röst något utöver det som vanligen lägges in i ordet, och att "detta förklarade mycket" (för Engdahl).

Engdahl, bland annat litteraturkritiker i Dagens Nyheter, skapar hos läsaren stora förväntningar om vad som skall förklaras, men efterhand som texterna om Goethe, bröderna Schlegel, Stendahl, Novalis, Marinetti, Ekelöf, Blanehot och Beckett flimrar förbi, rutschar alltsammans ut i tomma intet.

Efter självklarheter som att "en ton som inget ord kan beskriva" inte finns i själva satsen "utan tillhör yttrandet" och att den "tysta läsningen" i lika hög grad som lyssnandet är "beroende av förmågan att uppfatta dessa nyanser", frå- gar sig Engdahl om tjugofemåringen Friedrich Schlegel är denna svårfångade tons upptäckare. Svaret är Nej, men i sin recension om Goethes Wilhelm Meisters läroår inser Schlegel "fulla vidden av fenomenet", skriver Engdahl.

Nå. Engdahl befarar att ej heller i dag, tvåhundra år senare, existerar förutsättningar för att uppfatta denna outsägbara ton. Så ej heller vad gäller Schlegels eget författarskap, inte ens Lucinde (1799), "detta drivande moln av erotisk stämningsprosa".

Helt i onödan ironiserar Engdahl över att Schlegel talar om "idén om en röst som inte kommer ur något jag", utan om något som Engdahl finner "betänkligt" likna "den romantiska idén om folkdiktningen". Denna förnuftsvändning hos den åldrande revolutionären Schlegel, som också innebär konvertering till katolicism och politiskt närmande till Metternich, beklagar Engdahl, självklart.

Den Schlegel som 1795 bereder väg för andlig omvälvning i Tyskland, liknande den som genomlidits i Frankrike, fann så småningom att det inte var särskilt klokt att framhärda med de ambitionerna sedan han blivit medveten om franska revolutionärers härjningar. Intellektuellt, socialt och politiskt genomfördes i det övriga, konservativare Europa, förändringar snabbare än i Frankrike. Det räcker att nämna fackföreningsrörelsen, kvinnans emancipation med vidhängande rösträtt.

Engdahls resonemang är roande men inte djuplodande, så länge han rör sig på domänerna kring Goethe och romantikerna. Sedan går luften ur essäerna. Skepsis väcker det rigorösa försöket att skapa klarhet i hemligheten med Stendahls författarskap och när Engdahl beskyller Mallarméforskarna för "gravallvar" och för att tyngas av "konstruktionsbehov", tjänar det som god självkarakteristik vad gäller hans egna funderingar kring Marinetti och futurismen. Engdahls propåer är ogenomtänkta och/eller vilseledande, förmodligen därför att han inte, som futuristerna, tror på "konstens samhällsnytta".

Men att som Marinetti vara högljudd behöver faktiskt inte innebära att endast vilja överrösta. Jag förstår inte hur Engdahl kan hävda att "Iyssnandet" för futuristerna skulle framstå som "defaitistiskt". Tvärtom är det så, att futuristernas nogsamma avlyssnande av tiden de lever i,  gör dem intressanta.

Kapitlen om Björling, Ekelöf och Blanchot lämnar inte ramarna för god litteraturhistoria på uppslagsbokstadiet och de avslutande kortkommentarerna - bland annat om sveska mäns erfarenheter av svårigheterna "att förföra en fransyska på skolfranska' - tillhör kuriosakabinettet.

Sammanfattningsvis är Engdahls essäsamling ett prov påden arrogans inom litteraturforskningen som gjort sig bred de senaste decennierna, att publicera avhandlingar och essäistik som i huvudsak består av referat och hänvisningar till andras klipska idéer.

Varför det är så, skall in diskuteras här. Möjligen kan det bero på oförmågan att bakom ord höra den röst Atterbom talar om. 

Anders Olsson : Intet

Bo I. Cavefors

ANDERS OLSSONS 458 SIDOR LYSANDE UPPLYSNING

Bok: Anders Olsson  Läsningar av Intet, Bonniers 2000.

I Anders Olssons nya bok (år 2000), Läsningar av Intet, spinner författaren kring temat om det negativa som en egenskap i språket, om att placera Intet ej endast i den kristna traditionen utan även som en upplysningens, romantikens och modernismens instrument i försöken att förena mystik med rationalism.  Olsson talar om en ”inre andlighet” som säker vägar utanför den konfessionsbundna tron och exemplifierar med en rad filosofer och författare alltifrån Schopenhauer, Nietzsche och Baudelaire till Södergran, Ekelöf och Vennberg.

Det är intressant och Olssons skrivningar är lysande uppvisningar av intelligent analysförmåga, men vad som saknas i dessa kapitel i den 458-sidiga boken är jämförelsematerial med mer konfessionsbundna författare som i sin diktning ger uttryck för en inre andlighet som även är litterärt nyskapande, exempelvis Gerard Manley Hopkins. Nu representerar Birgitta Trotzig ensam den romersk-katolska konfessionen, ”den korsfästes verkliga kyrka”.

Roland Barthes talar om ”litteraturens nollpunkt”. I samma anda skriver Olsson om ”romantikens nollpunkt”, om dess extrema subjektivism, om den revolutionära sida av romantiken där Gud, religion och traditionella värden kastas överbord. Men, skriver Olsson, dessa trosföreställningar raseras ”bara för att följas av en annan tro på det absoluta”, en religion på diktens grund. En sådan ”via negativa” är emellertid inte något exklusivt tillstånd för romantikerna – att söka Gud eller ett tillstånd bortom Gud – utan finns redan hos antikens hedniska filosofer, i sufisk och buddhistisk mystik och i den kristna gnosticismen. I denna ambivalens mellan nihilism och mystik finner Olsson goda exempel i svenska diktare som Stagnelius och Almqvist. Man kan möjligen hävda att Olsson inte tillräckligt skiljer mellan olika former av gnosticism trots att han påpekar att gnosticismen inte är ett ”enhetligt system” och att gnosticismen sådan den uppfattas/tydes av diverse författare ”nästan aldrig explicit” sätter ”tilltro till det översinnliga”. Är det då överhuvudtaget fråga om gnosticism?

Mäster Eckhart är en ofrånkomlig ingrediens i en bok om det religiösa/kristna Intet, om mystikens negation. Olsson övergår därmed till att tala om de romantiker som föredrar att forma en mystik som gestaltas med bilder och visioner. Utgångspunkt är Dionysios Aeropagitens verk från 500-talet, men framför allt koncentrerar Olsson diskussionen kring The Cloud of Unknowing (Icke-Vetandets Moln i vilken själen möter Gud; till skillnad från andra översatta verk nämner Olsson inte att även denna bok faktiskt finns på svenska…), en poetisk bönbok som med stor sannolikhet författats av en engelsk kartusianmunk mot slutet av 1300-talet. I kartusianernas via negativa är den sanna kontemplativa vägen till Gud, mörkret, tystnaden, ensamheten, då människan, med Olssons ord, ”tömmer sig på tankar och föreställningar” och därmed blottlägger den djupare avsikt och vilja som finns i henne alltsedan syndafallet.  När eremiten, för det är en sådan det handlar om, tömt sig, övergivit sig själv och blivit till Intet blir han mottaglig för Guds vilja och låter det Gud vill skall ske ske eftersom han vet att Gud alltid är den större kraften.  Människan fullbordas när hon som ett nådens verk underordnas Gud.

Olssons ”tes” är at i likhet med den anonyme kartusianen ger oss dominikanern Eckhart ”en vision av Intet med potential att båda fördjupa och avlösa den moderna nihilismen. Den kan tillfredsställa den moderna epokens kunskapsteoretiska skepsis utan att den hamnar i förtvivlan och uppgivenhet”. Det handlar om en himmel ovan himlen, om att vara bortom direkt närvaro; det aktiva är det lägre och det kontemplativa det högre, för att citera kartusianen/Molnet.

I Olssons synnerligen intressanta kapitel om Eckhart och den anonyme kartusianen, är det skada att författaren inte fördjupat sig ytterligare i kartusianernas mystik, t.ex. att nyttja Phyllis Hodgsons utgåva av The Cloud of Unknowing an related treatises från 1982 istället för Clifton Wolters Penguinbok från 1961 och djupläsa några andra kartusianer, som Hugo de Balma (Mystica Theologia, eller Vita Sion lugent)), Guigo de Pontes De Contemplatione, Guido II:s Epistola de Vita Contemplativa och diverse skrifter av Dionysius kartusianen.

Det finns många infallsvinklar till att skriva om Anders Olssons bok; min väg är subjektivt vald och mina randanmärkningar (som det emellertid skulle vara intressant se uppfångade av Anders Olsson) är oviktiga eftersom detta är en märklig bok, välskriven, intelligent, fylld av skarpsynta analyser burna av känsla, kunskap och intuition. Det är inte varje decennium ett sådant verk publiceras på svenska.

Artikeln tidigare publicerad i KvällsPosten, 15.10.2000.

a carthusian . scorpion awakes

a carthusian :  scorpion awakes