ENGDAHL
OCH RÖSTEN
Av
Bo I. Cavefors
Recensionen
tidigare publicerad i Barometern den 6 oktober 1994.
Anslaget
är magnifikt, tonläget högt när Horace Engdahl i företalet till sin senaste bok
(Horace Engdahl Beröringens ABC. En essä om rösten i litteraturen.
Bonniers, Stockholm 1994) tackar Svenska Akademien och Kungliga
Vitterhetsakademien för frikostig lön och generöst resebidrag när det gällt att
skriva en essä om vad som uppenbarades för författaren när han för fem år sedan
skrev om Atterbom, nämligen att Engdahl plötsligt förstod att för Atterbom var
en röst något utöver det som vanligen lägges in i ordet, och att "detta
förklarade mycket" (för Engdahl).
Engdahl, bland annat litteraturkritiker i Dagens Nyheter,
skapar hos läsaren stora förväntningar om vad som skall förklaras, men
efterhand som texterna om Goethe, bröderna Schlegel, Stendahl, Novalis,
Marinetti, Ekelöf, Blanehot och Beckett flimrar förbi, rutschar alltsammans ut
i tomma intet.
Efter självklarheter som att "en ton som inget ord kan
beskriva" inte finns i själva satsen "utan tillhör yttrandet"
och att den "tysta läsningen" i lika hög grad som lyssnandet är
"beroende av förmågan att uppfatta dessa nyanser", frå- gar sig
Engdahl om tjugofemåringen Friedrich Schlegel är denna svårfångade tons
upptäckare. Svaret är Nej, men i sin recension om Goethes Wilhelm Meisters
läroår inser Schlegel "fulla vidden av fenomenet", skriver
Engdahl.
Nå.
Engdahl befarar att ej heller i dag, tvåhundra år senare, existerar
förutsättningar för att uppfatta denna outsägbara ton. Så ej heller vad gäller
Schlegels eget författarskap, inte ens Lucinde (1799), "detta
drivande moln av erotisk stämningsprosa".
Helt
i onödan ironiserar Engdahl över att Schlegel talar om "idén om en röst
som inte kommer ur något jag", utan om något som Engdahl finner
"betänkligt" likna "den romantiska idén om folkdiktningen".
Denna förnuftsvändning hos den åldrande revolutionären Schlegel, som också
innebär konvertering till katolicism och politiskt närmande till Metternich,
beklagar Engdahl, självklart.
Den Schlegel som 1795 bereder väg för andlig omvälvning i
Tyskland, liknande den som genomlidits i Frankrike, fann så småningom att det
inte var särskilt klokt att framhärda med de ambitionerna sedan han blivit
medveten om franska revolutionärers härjningar. Intellektuellt, socialt och
politiskt genomfördes i det övriga, konservativare Europa, förändringar
snabbare än i Frankrike. Det räcker att nämna fackföreningsrörelsen, kvinnans
emancipation med vidhängande rösträtt.
Engdahls
resonemang är roande men inte djuplodande, så länge han rör sig på domänerna
kring Goethe och romantikerna. Sedan går luften ur essäerna. Skepsis väcker det
rigorösa försöket att skapa klarhet i hemligheten med Stendahls författarskap
och när Engdahl beskyller Mallarméforskarna för "gravallvar" och för
att tyngas av "konstruktionsbehov", tjänar det som god
självkarakteristik vad gäller hans egna funderingar kring Marinetti och
futurismen. Engdahls propåer är ogenomtänkta och/eller vilseledande,
förmodligen därför att han inte, som futuristerna, tror på "konstens
samhällsnytta".
Men att som Marinetti vara högljudd behöver faktiskt inte
innebära att endast vilja överrösta. Jag förstår inte hur Engdahl kan hävda att
"Iyssnandet" för futuristerna skulle framstå som
"defaitistiskt". Tvärtom är det så, att futuristernas nogsamma
avlyssnande av tiden de lever i, gör dem
intressanta.
Kapitlen om Björling, Ekelöf och Blanchot lämnar inte ramarna
för god litteraturhistoria på uppslagsbokstadiet och de avslutande
kortkommentarerna - bland annat om sveska mäns erfarenheter av svårigheterna
"att förföra en fransyska på skolfranska' - tillhör kuriosakabinettet.
Sammanfattningsvis är Engdahls essäsamling ett prov påden
arrogans inom litteraturforskningen som gjort sig bred de senaste decennierna,
att publicera avhandlingar och essäistik som i huvudsak består av referat och
hänvisningar till andras klipska idéer.
Varför det är så, skall in diskuteras här. Möjligen kan det
bero på oförmågan att bakom ord höra den röst Atterbom talar om.
No comments:
Post a Comment