Bo I. Cavefors
…ängeln är vaken
Artikeln publicerades ursprungligen i Tidskriften Kulturrådet (1995:1), som gavs ut av Statens Kulturråd.
Nyttjad litteratur, bla: Friedmar Apel "Himmelssehnsucht". Die sichtbarkeit der Engel (Igel Verlag, 1994) samt Gunter E. Grimm (Hg.) Metamorphosen des Dichters (Fischer Verlag, 1992).
Grekernas angelos och det hebreiska ordet mal'ach i Gamla Testamentet betyder bud eller budbärare, överjordisk, ett det gudomliga närstående väsen, änglar med vida vingar, Guds tjänare, ofta uppträdande i rollen manlig sångkör.
När judarna drevs i exil och under vandringen möter perser och baylonier, omtalas änglar allt oftare i de gamla texterna; ängeln transcenderas till medlare mellan Gud och människa. Jahves änglar är det "gudomliga anletets" speglar. När ängeln i egenskapen budbärare tar Guds gestalt, är han Gud. Därför skyler Moses ansiktet när Guds ängel visar sig för honom som eldslågor. När ärkeängeln Gabriel i grottan vid Hira uppenbarar sig för den mediterande Mohammed och befaller profeten nedteckna islams heliga bok Koranen, inleds seansen med att Mohammed, likt judiska patriarker och kristna heliga, drömmer drömmen om en brottningsmatch med budbäraren: "Då tog ängeln stryptag på mig, så hårt att jag nästan förlorade medvetandet" (Mohammed).
Även i omvänd riktning fungerar änglar som budbärare och befordrar människans böner till Gud. Därför är det tillrådligt att som Jorge Luis Borges be: "Hjälp mig, Herre, att jag, när mina dagar är räknade / inte vanärar ängeln".
Vida vingars vida verksamhetsfält innebär att under årtusendenas lopp änglarnas antal ökar kraftigt. Redan från de äldre tider vilka skildras i Gamla Testamentet talas, i Daniel 7:10, om Guds frälsningsarmé: "En flod av eld strömmade ut från honom; tusen gånger tusen voro hans tjänare, och tiotusen gånger tiotusen stodo där till hans tjänst". Guds dialog med människan förmedlas framför allt av ärkeänglarna Gabriel, Mikael och Uriel. Deras ärkerang skiljer dem från stormtrupperna med keruber, Paradisets väktare, vilka besjunges i Första Mosebok 3:24: "Och han drev ut mannen, och satte öster om Edens lustgård keruberna jämte det ljungande svärdets lågor, för att bevaka vägen till livets träd". Också vid templet "ställde han keruberna i det innersta huset, och keruberna bredde ut sina vingar, så att den enes vinge rörde vid den andre kerubens vinge…" (1.Kon. 6:27). I Psaltarens lovsång (104:4) till världens skapare står det: "Du gör vindar till dina sändebud, / eldslågor till dina tjänare", och den sexvingade serafim lovprisar Jahve, leder människan bort från synd och skam och bereder henne att ta emot Guds gåvor. Författarinnan Else Lasker-Schüler beskriver detta så här: "Ich suche allerlanden eine Stadt, / Die einen Engel vor der Pforte hat. / Ich trage seinen grossen Flügel, / Gebrochen, schwer am Schulterblatt, / Und in der Stirne seinen Stern als Siegel".
Möjligen åtföljes Gud av två änglar redan när han skapar himmel och jord. Den vanligaste uppfattningen är emellertid att änglarna dyker upp på den sjätte dagen, eller, enligt andra källor, på femte dagen, eller på andra dagen. Åter andra hävdar att änglarna skapas av Gud i eldstormar, att de lovprisar och besjunger Honom, för att sedan snabbt försvinna. Därför tvingas Gud varje ny dag skapa nya änglar. Inför detta sig ständigt förnyande paradisgarde bönar Rafael Alberti: "Vakna döde ängel. / Var är du? Lys / med din stråle återkomsten".
Änglaläran är av stor betydelse, eftersom den smala vägen till Himmelriket vaktas av änglar. En vanlig uppfattning är att änglarna dyker upp på den sjätte dagen, eller, enligt andra källor, på femte dagen, eller på andra dagen. Åter andra hävdar att änglarna skapas av Gud i eldstormar, att de lovprisar och besjunger Honom, för att sedan snabbt försvinna. Därför tvingas Gud varje ny dag skapa nya änglar.
Änglaskaran är av stor betydelse, eftersom vägen till Himmelriket vaktas av änglar. I en pamflett mot de kristna skriver Celsus att dessa lär ut att själen når Himlen först sedan den passerat sju arkonter, sju änglafurstar. Celsus anspelar på den ofitiska sekt som likt ett okänt antal andra sekter ser världsalltet som ett sjuvåningspalats, där varje våningsplan blir allt ljusare och får allt högre i tak, blir allt renare och alltmer befriat från synd och orenhet ju närmare det befinner sig det renstädade världsallt där Gud har sin boning. Förbindelserna mellan de sju nivåerna handhas av änglar och stjärnandar. Människans själ börjar vandringen vid den lägsta nivån och når förhoppningsvis fram till Gud innan svarta änglar lyckas locka henne till sådana förlustelser vilka leder till evig förtappelse. Redan Origenes talar om änglar när han nämner Jaldabaot, Jao, Sabaot, Adonaios, Astaphaios, Ailoaios och Horaios. Också i koptiska gnostiska skrifter berättas om de änglar vilka vi känner som Mikael, Uriel, Rafael och Gabriel.
När de första kristna talar om demoner i gammalbiblisk betydelsee, menar de fallna änglar. Olyckorna på jorden förorsakas av änglar Gud kastat ut ur Himlen, tvingade till jordevistelse och evig fördömelse bland människorna. Dessa fallna änglar dansar i nattens månsken och med toppiga huvor på huvudena sadlar de som demoner huvudlösa hästar. Senare tiders troll, dvärgar och pysslingar och tomtar med tomteluvor är fallna änglar som till världens undergång, den stora apokalypsen, tvingas leva som demoner, i ständig skräck för svartklädda män med vita kragar, präster.
Under medeltiden accepterar teologer ängeln som ett inslag i nyplatonikernas själslära. Dionysios Areopagita skriver om den "himmelska hierarkin" som en del av kristen mystik. I denna teologi skiljes mellan tre änglagrader, där varje grad delas in i tre "körer". Teologerna försöker befria Gud från nyplatonikernas idé om den overksamme guden, till en Gud som aktivt deltar i det världsliga skeendet. I denna verksamhet behöver Gud medhjälpare, änglar. Teologerna återskapar Gamla Testamentets änglamedvetande, när man i den högsta hierarkin placerar serafer och keruber som de himmelska väsen vilka har direktkontakt med den icke-närvarande Gud, vars vilja skall bli åtlydd och efterlevd. Änglar i den första hierarkin specialiseras till att syssla med Guds godhet, Guds väsen och Guds vishet. Till mellersta hierarkin i denna hierarkiska ordning hör änglar som hjälper världens regeringar att regera. Den första kören består av generaler som fördelar uppgifter och ansvar till de båda andra körerna, där den ena vaktar Himlen och den andra, som är någon sorts nationell insatsstyrka, håller fientligt sinnade maktpotentater och andra skurkar, på armlängds avstånd.
I tredje hierarkin häckar furstar, ärkeänglar och andra specialistänglar som på Guds befallning sysslar med världen och förvaltningen av världen. Den första kören håller ett gott öga på furstar och politiker, den andra kören styr och ställer med teologer samtidigt som de kontrollerar att människors bikter och böner faktiskt når fram till Gud, medan den tredje kören står till de små människornas förfogande. Bland dessa änglar finns sådana som vet allt om örter och om stenars hemligheter och som vet vad som läker och ger ny kraft. Dessa änglar är gudomliga, eftersom Gud givit dem några av sina egna egenskaper.
Änglar beskrives gärna och ofta som barn. När 1200-talsfranciskanen Berthold från Augsburg talar om änglarna som blondlockiga pojkar, associerar han till den förkristna tid där Olaf Tryggvason samtidigt föds som fylgja och hamingja, som livs- och dödsängel, som vit duva och svart korp eller svart hund. När änglabarnet dör, når själen Gud. I Böhmen och Bosnien var det därför en synd mot Gud att begråta ett dött barn. I barnet finns nämligen styrka och det oförstörbart gudomligt goda. Och även den mest prosaiskt antireligiösa och sekulariserade nutidsmänniska erkänner möjligen i sitt innersta att mänskligheten räddats undan apokalyps tack vare små söta änglar, som gång på gång helar den söderbombade världen; änglar som Rafaels rundmagade puttis eller som Hans Memlings musicerande punkbandsänglar på en triptyk från 1490-talet.
Men är dessa änglar verkligen så fromma som Gamla och Nya Testamentets författare hävdar att änglabarn bör vara? Rafaels himmelsgosse ser ganska skeptisk och melankolisk ut när han trött vilar huvudet i vänstra handen medan han spelar med ringfingret på överläppen. Kamraten till vänster har en mer passiv attityd och blänger övergivet på Jungfrun och Barnet. Båda puttis lutar sig mot en balustrad och vill helt klart dra sig ur den komplexa situation de hamnat i och bedömer som icke påverkbar. Endast Guds Moder Marias egen Moder söker med blicken de båda änglarna - för att få tröst och hjälp eller i förebråelse över vad de ställt till med?
Är Rafaels puttis resignerade änglar eller demoner med barnasinnet i behåll?
Rafaels puttis bryter ikonografiskt och sakralt mot den gamla hederskodex som förpliktigar änglar att vara aktiva partners i samarbetet mellan Gud och människa. Rafaels änglalika gossar poserar istället som förhärdade erotiker, som erotomaner just uppstigna från hednavärldens underground. Det nonchalanta kroppsspråket avslöjar att de inte vet vad de skall ta sig till med denna Maria som råkat i olycka men som trots det förefaller vara så lycklig!
Rafaels sixtinska madonna, målad 1512-1513, kan beskådas på Staatliche Kunstsammlung i Dresden och där ser Friedrich von Schlegels hustru Caroline dessa båda "människobarn med vingar". Caroline von Schlegel har helt rätt: Rafaels puttis är redo för helt andra uppdrag än sådana som utförs i Himlens tjänst och de påverkar romantikernas måleri. Rafaels puttis och Albrecht Dürers Ärkeängel Mikaels Rambokamp med Draken (1498), är samtidigt religiöst historiemåleri och bilder med erotisk sprängkraft. Historien uppenbaras och förklaras. Förutseende Friedrich Hölderlin ironiserar om att "husängeln är i antågande". Rätt får han. Under de senaste dryga etthundra åren har änglarna merkantilserats till motiv på julklappaspapper. Men trots detta bör man icke glömma att ängeln då och då dyker upp i litteratur och konst, hos författare som Else Lasker-Schüler, Rose Ausländer, Jorge Luis Borges, Charles Bukowski, Ernst Jünger, Walter Benjamin, Hans Henny Jahnn, Rainer Maria Rilke och hos konstnärer som Marc Chagall, Paul Gaugain och Arnulf Rainer.
Medan ängeln i Goethes Wilhelm Meister står för en harmlös, förgänglig och sublimerad sexualitet, handlar det istället om sublim änglaerotik, ofta med homoerotiska undertoner, hos flertalet romantiker av tidigare och senare datum. Medan Gottfried Benn likt Hölderlin skriver om kvinnors kärlek till kärlek rent allmänt sett, tackar den homosexuelle författaren Hans Henny Jahnn Gud för att änglarna har kuk: "Det är faktiskt så att vid ett bestämt ögonblick i mitt liv, visste jag att männens alla strävanden inskränktes till att söka efter och slutligen finna, de svarta och vita änglarna, för att knäböja framför dem, framför det som är manligt, ungt och vackert - den hedniska avbilden, den gudabenådade kuken".
Även Chagalls änglar känner sexualitetens krav, trots att de lever celibatärt. Chagalls änglar är profeter och mystiker, som vet hemligheten med den frivola kärlek Hölderlins schwabiska flickor praktiserar. Dystrare är tonen i Paul Gaugains målning om Jakobs kamp med ängeln (1888), där bretagnska kvinnor beskådar slagsmålet iklädda intensivt svarta klänningar och gulvita huvor, strama och bigotta som hjälmar. Gaugain inser att han "i dessa gestalter återskapar bondsk vidskepelse". Förmodligen är det så att under trycket av förrförra och förra seklets återkommande katastrofer aktualiseras änglarnas närvaro som garanter för att det finns något bortom apokalypsen. 1917 noterar Paul Klee att "det djävulska hör samman med det himmelska" och redan 1903 målar Hugo Simberg Den skadade ängeln, buren på bår av två finska bondpojkar. Gränsen mellan empirism och modernism överskrides när Klee (Engel, noch tastend, 1939) och Simberg anknyter till magi och till det arkaiska. Parallellvärldarna finns i det metafysiska och inte i det teoretiskt fysikaliska. Om människans skräck i denna sönderstyckade värld skriver Rilke i Duineser Elegien: "Jeder Engel ist schrecklich. Und dennoch, wehe mir, ansing ich euch, fast tödliche Vögel der Seel, wissend um euch".
Världsbilden och vår bildvärld befolkas av änglar, ibland poetiskt som i Wim Wenders och Peter Handkes film Himmel über Berlin, ibland mysigt trivialt som i reklamens värld, där änglarna konkret i vardagen tvingas duellera mot dumheter och tidsanpassade trender. Som yrkesmässiga pendlare mellan världarna, som Guds elitsoldater, griper änglarna in i människans Vara och strävar efter att införa himmelsk ordning och reda på jorden. Det sker med hjälp av körsång, mandoliner och trumpetstötar. Charles Bukowski skriver om en baseballängel som dyker upp när hemmalaget förlorat med 7-1. Någon knackar på dörren till omklädningsrummet, in stiger en komisk figur med pappersvingar klistrade på ryggen. Det är en artonårig pojke som påstår att han kommit därför att han vet med sig att han är det givna svaret på klubbens alla problem. Lagledaren, som tycker att pojken är alltför ung för en sådan gigantisk uppgift som att förvandla nederlag till seger, ber honom försvinna ögonaböj, men pojkängeln dricker ännu en slurk ur Cocacola-flaskan och svarar: "Jag är äldre än jag ser ut". Änglar dör aldrig.
Slutsats: ängeln hör inte hemma som sentimentaliserad kitchfigur på gravstenar, utan arbetar hårt för att bekräfta Himlens närvaro i nuet, att människan bör tillgodogöra sig tillgången på förnuft och romantik, handlingskraft, vitalitet och erotik.
