Reflektioner vid ett fotografi (1985)

Bo I. Cavefors

Reflektioner vid ett fotografi

Artikeln publicerades i Kristian Lundbergs antologi Min kärleks biljardhall, på Kristian Lundbergs Buda Förlag, Malmö 1987 (två upplagor). Bland övriga medverkande: Clemens Altgård, Ernst Brunner, Sture Dahlström, Martin Enckell, Eric Fylkeson, Gunnar Harding, Christer Jönsson, Peter Ortman, Håkan Sandell, Martti Soutkari, Per Simonsson, Michael Strunge, Per Eric Söder, Dan Turell, mfl…

När Reagan sommaren 1985 besökte Kohl tog en fotograf en bild som fastnat i mitt minne.

Statsmännen passerar genom en kyrkogård på väg mot något monument för att hedra män som föll under andra världskriget, soldater, motståndsmän, KZ-offer. Bilden visar två rakryggade folkledare med blickarna riktade mot framtiden. Stolt passerar de ett par gravstenar vars kors i sin stillhet kontrasterar politikernas rörelse.

Under gravstenarna vilar 15-åriga pojkar som vid krigsslutet tvångsrekryterades av Hitler för att offras vid den sista, oåterkalleligen sista, försvarslinjen.

Var dessa pojkar inte värda att hedras? Var deras offer förgäves och utan betydelse? Är de historiens bevis på skuld eller oskuld?

+ + +

Vår solidaritet med de nazismens offer vilka trots allt till slut blev segrare, är en god gärning. Men var finns vår solidaritet med de nazismens offer som blev efterkrigstidens förlorare? De eviga förlorarna.

+ + +

Adolf Hitler spottade ut hostian vid sin första kommunion. Var det inledning till 1900-talets olyckor?

Gunnar Sträng menade att Karl XI, en av vårt lands mest blodbesudlade regenter, tog av de rika och gav åt de fattiga och skapade ordning på rikets finanser.

Kommer Hitler om något hundratal år pryda Tysklands sedlar?

+ + +

Man firade 1985 krigsslutet. Statsmännen for som jagade råttor mellan högtidligheterna, som försökte de besvärja att historien kan upprepa sig.

Segraren skriver historien.

Om förloraren varit segrare och 1945 års segrare förlorare hade minnestalen inte hållits vid Dachau och Bergen-Belsen utan vid lägren i Sibirien och på de indianska slaktfälten i USA. Då hade vi haft föga kännedom om Görings uniformer och Himmlers massör, men desto mer om Churchills alkoholism och fru Roosevelts älskare.

+ + +

Var det tio eller tjugo miljoner slaver och ryssar som gav sina liv i kampen mot Hitler?

Var det sex eller tolv miljoner judar som förintades?

Hur många tyskar dog?

Var finns idag minneshögtiderna och manifestationerna för de sexhundratusen zigenare som utrotades, för socialdemokrater, kommunister, homosexuella, för statsfiender som jesuiter och frimurare, för legitimister och kristligt-sociala?

Är det kvantiteten som tilltalar oss, eller det enskilda lidandet?

Är de 15-åriga pojkar som offrades vid de sista striderna inte värda att bli ihågkomna?

Var finns solidariteten mellan de nazismens offer vilka till slut trots allt stod som segrare och de nazismens offer som glömdes?

+ + +

Med engagemang diskuterar vid humanismens kris. Men är inte humanismens kris ett ointressant problem?

Det humanistiska samhället kan vi undvara.

Skapa istället det humanitära samhället.

Glöm inte förloraren, vår broder.