'
'
Bo I. Cavefors
KRIG, KRIG, KRIG
I Leonce und Lena, en komedi "av hat", som handlar om Kungariket Popo, skriver Georg Büchner (1813-1837):
Kungen: Bevakas gränserna?
Ceremonimästaren: Ja, Ers Majestät. Utsikten från den här salen ger oss den bästa överblick. Till Förste betjänten: Vad ser du?
Förste betjänten: Genom Riket löper en hund som söker sin husse.
Ceremonimästaren till den Andre betjänten: Och du?
Andre betjänten: Det är någon som är ute och promenerar vid norra gränsen…
Handlingen i Büchners hatiska komedi är förlagd till författarens hemtrakter: Storhertigdömet Hessen lider av följderna av kriget mot Napoleon, dåtidens imperator med världsomspännande planer för en ny världsordning. Tillståndet i landet är eländigt. Mellan 1812 och 1815 sjunker produktionen katastrofalt och böndernas skuldsättning ökar drastiskt. 1816/1817 är ett missväxtår. Det blir oroligheter. Av samtliga tyska stater är Hessen den mest skuldsatta, med en per capitaskuld tre gånger högre än Bayerns och Württembergs. Detta försöker makten bemästra genom orimligt höga skatteuttag från den allt fattigare befolkningen. Sådan ekvation går inte ihop. På en storhertelig yta av 82 000 km2, motsvarande fyrtio procent av dagens Hessen, lever 1816 630 000 och 1828 720 000 människor. I det till ytan lilla storhertigdömet växer befolkningsmässigt alldeles för snabbt.
Georg Büchners far är "hemlig" republikan i det diktatoriskt styrda Hessen. Han pendlar mellan lojalitet mot fursten och det inre kravet att visa civilcourage. Författaren är sin fars son: hans stora hat och hans otvetydiga acceptans av våld har som hos Che Guevara ett romantiskt skimmer. Büchner är alter ego för den unge lidande Lenz i novellen med samma namn och som Guevara beviset för att den förföljde alltid har rätt. Men samtidigt har Büchner ett ironiskt förhållningssätt gentemot dem som inte ser det revolutionära agerandets effekter.
Visserligen dör Büchner endast 23 år, fyra månader och åtta dagar gammal, men hans verk kan trots detta inte kallas ungdomsverk i betydelsen omogna, okalkylerade. Tvärtom, trots att samtliga texter tillkommit i hast, i viss mån som brödskriveri, i stor utsträckning består av citat, är en form av collage, är det troligt att författaren även om han blivit äldre än 23 år, aldrig skulle reviderat vad han skrivit. Büchner, förföljd, i landsflykt, sjuk och döende i Zürich, skriver i dagboken: "Jag känner inget äckel, ingen leda, men jag är trött, mycket trött. Herre, skänk mig ro!".
Med erfarenheter av 5 000 upproriska bönder, hantverkare och daglönare som stormar kommunalkontoren i Hessen, river ut och bränner skattelängder, domstolsprotokoll och tullregister, konstaterar Büchner i det sk "fatalismbrevet" att våld är ett absolut behov hos människor och det enda medel som står den undertryckte och förslavade till buds för att kämpa för jämlikhet. Büchner inser att varje revolution måste, om den skall lyckas, vara en social revolution. Våldet är nödvändigt för att skapa våldsbefriade relationer mellan olika klasser. Hans långsiktiga mål är en "république universelle" med likaberättigade medborgare befriade från den liberalism och dogmatiska ateism som propageras av de priviligerade klasser som saknar sunt förnuft. Büchner betvivlar att studiecirklar och debatter är tillräckliga medel för att krossa liberalismens intolerans och politiska floskler: "Det är ingen konst att vara ärlig när man dagligen får soppa, grönsaker och stek".
När han i "fatalismbrevet" ställer den retoriska frågan om vad det är som får människan att ljuga, mörda och stjäla, svarar han i skådespelet Woyzeck att det är "omständigheterna", det sociala och politiska tvångsläget. Likt Schopenhauer inser Büchner att det finns något bortom Kant, nämligen "lidandet som förutsättning för moral". Büchner inser att Gud styr varje tid och att tidens värde består i Varat som sådant. Resan har ett värde i sig men målet är det primära. Detta gäller alla krig och alla med militära medel understödda konflikter. Därför bör man skilja mellan "strid" och "krig".
Talar man om "strid" talar man om mer begränsade aktioner än när Carl von Clausewitz talar "om krig". Clausewitz behandlar och analyserar krigets förutsättningar och krigsdeltagarnas roller i det komplicerade spelet mellan historia, politik och pågående militär konflikt. Clausewitz skriver om "det totala kriget".
Dessa skilda former av modern militär aktion kan beskrivas med konflikter alltifrån Waterloo till dagens kryssningsrobotar insatta i den ojämna kampen mellan David och Goliat. Man kan diskutera de skilda krigens karaktärer, teknikens påverkan, doktriner, slagfältens dynamik, krigföringens grundprinciper, ledarskap och uppdragsteknik och ställa alla dessa betydelsefulla krig sedan 1860 i relation till klassikern framför andra, slaget vid Cannae år 216 f.Kr. mellan Hannibal och romarna. Blixtkrig, elastiskt försvar, militära taktikbegrepp, framstående fältherrar och andra ledargestalter alltifrån Alexander den Store till Rommel och Dayan, kan visserligen positivt personifiera det militära maskineriet men ger inget svar på frågan om styrka och/eller svaghet. Glöm ej motsatsen, överreklamerade heroer som Garibaldi och Montgomery, eller Schwarzkopf vars krig mot Irak knappast gav vinster som motsvarade insatserna. På lång sikt visade sig Hussein vara den överlägsne segraren trots felaktig taktik, framför allt före krigsutbrottet. När de mött välorganiserat motstånd har Västerländska härförare sällan eller aldrig gjort lycka på främmande kontinenter
I den pågående rapporteringen från kriget i Afghanistan blir bilden förvirrande eftersom det kaotiska händelseförloppet inte placeras in i det totala krigets operativa skeende. Var finns analyserna av sambandet mellan den politiska situationen, ekonomi (tex presidentens droghandel och den allmänna korruptionen), social oro, transportkapaciteter, osv. Det är ointressant att studera lägesrapporter som egentligen endast är lägesrekonstruktioner om man inte har vetskap om vapenkapacitet och vapenkvalitet. Allt bygger på antaganden, som när Hitler och Jodl ansåg det vara möjligt att gå till storoffensiv (med 19 divisioner) den 16 december 1944 eftersom man skulle få hjälp av det urusla vädret och den allierade frontens försvagning tidigare under hösten. Det visade sig vara en felkalkyl. Styrkeförhållandena mellan de båda parterna är ytterst ojämna. Objektivt ligger Hitlers militära mål bortom varje reell möjlighet till framgång. Med största svårighet lyckas man få fram förband från sydfrankrike. Alla försök att bygga en försvarslinje sträckan Seine-Lyon-Dijon-schweiziska gränsen, misslyckas. Totalt har återtågen på västfronten kostat 600 000 soldaters liv. I september 1944 återstår av 55 infanteridivisioner endast 13 fullt stridsberedda divisioner. Pansardivisionerna har reducerats från 14 till 3. Vid ostfronten är det än värre.
Trots den faktiska militära situationen och trots vetskapen om de allierades beslutsamhet att krossa Tredje Riket - Casablanca-konferensen i januari 1943 - och trots vetskapen om de allierades Unconditional-surrender-krav, är Hitler obeveklig inför alla varnande röster och förutsätter att militär framgång kommer att ändra det politiska styrkeförhållandet. Som Fredrik den Store - under sjuåriga frihetskriget - menar Hitler att uthållighet belönas. Förgäves förklarar Jodl redan den 31 juli 1944 att västfronten inte kan hållas trots att 75 procent av alla tillgängliga krafter koncentrerats dit. Rommel förutser det allierade genombrottet och telegraferar sin uppfattning om läget till Hitler den 15 juli. Men Hitler hoppas på en brytning mellan Storbritannien och USA om tyska armén än en gång lyckas visa lejonklon.
Angreppet den 16 december 1944 på en 120 kilometer bred front mellan Monschau och Echternach drar ut på tiden därför att marschkolonnerna hamnar i köer på grund av dåligt väglag och sprängda broar. Logistiken fungerar uruselt. Motståndarnas motstånd hårdnar innan Fords och GM:s transportfordon, som finns i båda sidornas stridande enheter, tillverkade i de multinationella koncernernas fabriker i USA respektive Tyskland, möts på slagfälten. Den 23 december är vädret bättre och de allierade luftstridskrafterna ger sig in i leken. Tyska trupperna tvingas till inaktivitet under dagtid. Model rapporterar till Speer att offensiven är ett fiasko. Tyska armén har förlorat de sista reserverna. 70 000 tyska och 90 000 allierade soldater har mist livet.
Krig är komplicerat. Propagandabilder påverkar opinioner som inte befinner sig i krigsområdet. Utmärglade Kabulbor förvandlas på pressfotografernas bilder i tidningar och TV, över en natt, till välmående skönhetsexperter och Bonniers blodtörstiga ledarskribenter i Dagens Nyheter och Sydsvenskan fortsätter sin desinformation även när Nordalliansens "krigsherrar" återupplivar den decennielånga inbördes fiendskapen och vad som av USA från början sades vara en jakt på terroristledare snabbt utvecklas till en konflikt med ett tiotal afghanistanska rövarband samt amerikanska, ryska, brittiska, svenska, pakistanska och ett stort antal andra länders styrkor, inblandade. Ansvaret för att opinionen i västvärlden och i stora delar av arabvärlden lurats in i denna propagandafälla, vilar tungt på ett antal journalister och partiledare/politiker som informellt går amerikanska ambassadens ärenden.
Av två krigsdeltagare förlorar den part som inte inser att militär underlägsenhet kan vändas till sin motsats om de politiska möjligheterna utnyttjas för att inom fiendens led söndra för att skapa nya allianser. Slutsatsen blir att bäste man inte alltid vinner, men att det alltid är segraren som skriver historien.
Detta var Georg Büchner pinsamt medveten om när han tvingades till exil i Zürich.
Fotnot:
Se även: Bo Cavefors Om tyskarnas storoffensiv och Pattons motanfall i Ardennerna 1944. Kungl. Krigsvetenskapsakademiens Handlingar och Tidskrift, 1. Häftet 1996.
Collage: Bo I. Cavefors 2009.
