hermann burger - conrad ferdinand meyer - klaus mann

'
'


Hermann Burger

Bo I. Cavefors

BURGER, MEYER, MANN

Artiklarna tidigare publicerade: i Svenska Dagbladet (Hermann Burger, 5.5.1989), i Nya Argus (Conrad Ferdinand Meyer, 1989:4), i bl.a. Sundsvalls Tidning (Klaus Manns Dagböcker, 20.2.1991), i Svenska Dagbladet (Klaus Manns Vändpunkten, 24.5.1989).

Artiklarna här något reviderade och aktualiserade.

+ + +

Hermann Burger

Den schweiziske författaren Hermann Burger var totalt förhäxad av gråmuligt dimmig svartblå cigarrök. 46 år gammal tog han sitt liv den 28 februari 1989. Boken Schilten från 1976 handlar om en psyksjuk lärare som undervisar eleverna i begravningsplatskunskap, förmodligen ett okänt ämne i svenska gymnasieskolor. Begravningskunskap innebär, enligt Burger, att läraren lär ut kunskaper om världens jämmerliga tillstånd, om människans totala isolering. Burger: "den som själv ringt upp kan inte nås per telefon", de samtal som förs mellan människor vilka ligger lik i sina gravar är även de ickenåbara. Vad finns då att hoppas på? En verklighet utan kommunikation?

Vid ett litteraturhistoriskt colloquium 1986 i Sigridswil, Schweiz, hävdade Hermann Burger att vi människor handhar våra civilisatoriska kommunikationsinstrument så oskickligt att de slagit över i sin motsats och blivit entydigt destruktiva. Föredraget publicerades sedermera i antologin Aspekte der Verweigerung in der neueren Literatur aus der Schweiz (Ammann Verlag, Zürich 1988). Burger refererar till linguisten Ferdinand de Saussures dogm om arbitraire, att relationen mellan ett tecken och det som associeras med ett tecken är villkorligt, att endast traditionen, det ständiga återupprepandet av ett teckens betydelse bevisar att det substantiellt påtagbara föremålet också är just det föremål tecknet beskriver. När Burger insåg den subversiva betydelsen av ordet arbitraire "förlorade (han) fast mark under fötterna"; världen bröt samman, det uppstod ett ingenmansland mellan liv och död och han insåg att frågan om vad som skiljer skendöd, skenliv och att vara dödförklarad från vartannat, måste besvaras. Kan frågan besvaras? Hermann Burgers svar blev att den skendöde anses vara död men lever, att den som lever ett skenliv anses leva trots att han är död och att den dödförklarade antingen uppfattas som död även om han lever eller som levande trots att han är död. Ingenmanslandet mellan liv och död öppnar sig mot vidder vilka rymmer de båda omöjligheterna att antingen vara skendöd eller att leva ett skenliv.

Hermann Burger debuterade 1967 med diktsamlingen Rauschsignale. Sedan dess framstod han, utifrån ett starkt individualistiskt författarskap, som en av de verkligt spännande tyskspråkiga författaren efter andra världskriget. Burger sysslade ofta med författarskapets utsatthet och den roll författaren förväntas spela; hur skall litteratur skrivas för att bli förstådd utan att upphovsmannen ger avkall på språklig kraft och kvalitet och filosofisk integritet? Med ett väl slipat skarprättarsvärd som domare över det egna författarskapet fjättrades Burger i samma fängelsehåla som Marcel Proust, Thomas Bernhard och Peter Handke. Burger ställde sig medvetet vid sidan av de raka plogfåror som under 1960- och 1970-talen plöjdes av förment samhällstillvända författarkolleger. Burgers menade att "die eigene Kritik der Kritik zu unterziehen" alltid bör vara krav och riktlinje även för öppet politiskt engagerade författare.

Hermann Burger var ensamvarg som effektivt och med satyrgrinets hjälp sågade sönder och samman världen och världens värderingar. Han var en barockfigur som fick slitna klyschor att glänsa som nygråtna tårar för att dölja det ironiska leendet, det hånfulla skrattet. Som Thomas Bernhard förvandlade Burger egen obarmhärtig verklighet till anklagelser mot omgivningen. I motsats till hur det litterära etablissemanget läste hans böcker, såg han sig själv som en tidsmedveten och tidskritisk författare. Råhet föder råhet. Fiender föder fiendskap.

Förutsättningarna för sitt författarskap formulerade Burger i en bok med en titel som han nästan ordagrant hämtade från landsmannen Conrad Ferdinand Meyer, "Der Schuss auf die Kanzel": en författare måste ha "ett språk som når bortom döden". Det är en elitär deklaration men också Meyer ansågs, och anses, som elitär trots att så pedagogiska författare som Thomas Mann och Hugo von Hofmannsthal lärt åtskilligt av honom, framför allt dialogteknik och personpsykologi. von Hofmannstthal menade att Meyer formats till en språkets mästare genom sin ständiga närhet till vansinnet och döden. ^{Se Fotnot: Conrad Ferdinand Meyer)} Likt Meyer i prosaverket Angela Borgia tecknar Burger i sina romaner psykologiska porträtt av fantasifigurer som samtidigt är verkliga och i världen kringvandrande människor av kött och blod. Vad är skendöd och vad är skenliv?

Conrad Ferdinand Meyers roman om Borgiadottern tilldrar sig i renässansens Toskana. Burger sysslade med nutidens schweizare. Det finns likheter mellan dessa båda penningstinna och geografiskt begränsade tidsepoker. "Era blodsband och Er husdjävul är Er olycka", säger Pietro Bembo till Lucrezia i Meyers roman och just detta kunde Burger ha använt som motto till den sista bok han publicerade, första delen av en planerad trilogi om cigarrkonnässören Brenner, (Brenner. Erster Band. Brunnsleben. Suhrkamp Verlag, Frankfurt am Main 1989).

När C.F.Meyer avslutat arbetet med Angela Borgia förpassades han till psykvården och fram till sin död 1818 levde han i en värld som pendlade mellan dårskap och ett dunkelt medvetande om den faktiska och dagligen närvarande helveteselden. Ungefär så måste livet även ha tett sig för Hermann Burger som likt Meyer stängdes ute från omvärlden. Mitt i det av kristen religion präglade centraleuropa dog Meyer och Burger voodoodöden. Hur kunde det ske?

Hermann Burger tog sitt liv. Det kloka i att komma ifrån vardagen med hjälp av självmordet som en medveten fri handling, kan diskuteras. Det kan verkligen diskuteras, och ifrågasättas. Kristen teologi och filosofi ser understundom Judas Iskariots självmord som ett allvarligare brott än det eventuella förräderiet. Intressantare är emellertid de märkliga likheterna mellan självmorden i Gamla och Nya Testamentet. Suicidanterna i GT och NT upplever vid gränsöverskridandet voodoo-döden, det psykosomatiska tillstånd som är välkänt från naturreligioner och som innebär att den drabbade, som Meyer och Burger, förgripit sig på något tabu i den sociala omgivningen. Detta medicinska fenomen har också observerats i koncentrations- och krigsfångeläger: självmördaren försöker döda skulden/synden genom att begå psykiskt/andligt självmord. Tabumurarna i det förment öppna samhället förblev livet igenom ogenomträngliga för människan och författaren Hermann Burger och han instämmer i boken Tractatus logico-suicidalis med Ludwig Wittgenstein att människan tvingas leva med den enda och avgörande sanningen, nämligen att livet alltid slutar med döden. "Detta låter cyniskt", skriver Burger, "men sådan är nu en gång för alla sanningen: (Heinrich von) Kleists död var hans enda verkliga framgång. - - - Vad Kleist förgäves strävat efter under ett helt liv, att rycka lagerkransen från Goethes hjässa, lyckades han med först då han sköt sig."

Detta är naturligtvis provocerande, men åtskilliga av Burgers kolleger som tagit sina liv  -  Kafka, Trakl, Celan, Pavese  -  såg också de döden som konstens förutsättningar, som medel och mål. "Det är självklart att i vår död måste vi vara stilistiskt vuxna", skriver Burger. Det räcker inte för författaren att bli förstådd av läsarna; genom att rätt nyttja språket måste författaren också påverka, han måste behärska konsten att leda läsaren in i nya världar, att vara vägledare även vid gränsöverskridandet från liv till död. Är då suiciden rätt medel och rätt mål? Det kan ifrågasättas.

Aristoteles, Thomas av Aquino, Spinoza, Rousseau, Voltaire och oändligt många andra ansåg självmordet vara naturvidrigt, en gudsförnekande handling; den som tar sitt liv förgriper sig på gemenskapen i natura humana. Thomas av Aquino hävdade att det finns en vertikal förpliktelse ej endast gentemot Gud och människa utan även mellan människa och människa. Exempel: Cesare Paveses dödslängtan och livsensamhet hade kanske mer konkreta orsaker än Hermann Burgers okunturerade men totala utanförskap i de världar de tvingades leva i. Paveses sexuella impotens, konflikten med det italienska kommunistpartiet, ångesten inför ett eventuellt nytt världskrig under Koreakriget 1950, var påtagliga oroshärdar för neurastikern Pavese. Till skillnad mot Paveses defensiva hållning försökte den energiska Pier Paolo Pasolini sparka sig fri och utsatte sig medvetet för det mord som i djupare mening var ett självmord. Hermann Burger valde en tredje väg; hans suicid är det självklara och logiska slutet av ett lidande där tillochmed smärtan förtvinat.

I Burgers sista roman försöker huvudpersonen Hermann Arbogast Brenner, arvtagare till den berömda cigarrfirman Brenner Söhne AG, återerövra världen genom att återuppleva barndomen och samtidigt utbilda sig till konnässör av goda cigarrer. Brenner ser tobaken som en örtmedicin, som ett livsbejakande hälsopreparat "mot jordbävningsfaran i sinne och hjärna…". Barndomens förkrympta cigarrcigarrettillvaro framstår i Brenners minne som ett "uringult sprutande raseriutbrott".

För Brenner är konsten att formulera sina upplevelser viktigare än dagens enahanda tillvaro. Den svartblå rökringen är måhända viktigare än cigarren. För Hermann Burger gällde samma regler och i denna roman når hans språkliga fantasterier och ordkaskader högre än i något av de tidigare verken. Ekvilibristiken påminner om Robert Walsers språkliga labyrinter, men Burgers collageartade teknik döljer ofta en fin och väldoftande satir. Brenner/Burger säger att författare sysslar med själens arkeologi, att det "inte finns några upplevelser utan inbillning, inga minnen utan fantasi".

Hermann Burgers sista roman handlar också om att han inget mer har att säga sina läsare, att endast utanpåverket, skickligheten, återstår. Burger förvandlar sig därför från författare till läsare och förmedlar läsupplevelser av Thomas Mann, Hermann Hesse, Marcel Proust, Gottfried Benn och andra. Burgers depressioner flyttas över på romanfigurerna. Boken är självcentrerad och döden är som en cigarr: "till aska skall den varda, ty inget är förutbestämt", förutom att den enda sanningen säger att på liv följer död.

I Schweiz är en Burger en medborgare med Heimatrecht, dvs en medborgare fast förankrad i en geografiskt påvisbar social gemenskap, med vissa privilegier. Trots sitt utanförskap var även Hermann Burger en äkta Burger, ty endast genom att in till minsta ärvda gen känna den del av världen som är hans egen verklighet kan en författare skildra sin förtvivlan och låta skrattspegeln reflektera denna verklighet så att läsaren upplever denna verklighet som ironi. Det är genialt. Svårsmält men genialt. Och slutgiltigt. Vad som sedan återstår är, möjligen, kvävda skratt, gravar och ickekommunicerande satellitsamtal de överlevande liken emellan. Men sådant må andra syssla med. Hermann Burger ansåg sig ha sagt sitt.

+ + +

Fotnot: Conrad Ferdinand Meyer

Utan att ge avkall på konstnärliga visioner och dimensioner lyckades Conrad Ferdinand Meyer bli exaktheternas pedant, en språkets mästare, flugornas, förlåt, dialogernas herre.

C.F.Meyer föddes i Zürich den 11 oktober 1825 och dog den 28 november 1898 i den blomstrande Zürichförorten Kilchberg, inte långt från den villa där familjen Thomas Mann levde efter återkomsten från USA. Meyers far dog strax efter sonens födelse. Den komplicerade relationen till den kalvinistiskt fromma modern ledde fram till en psykisk kris när Meyer var 27 år. Såväl son som moder hamnade på mentalsjukhuset Préfargier vid Neuchâtel. Modern tog sitt liv. För sonen blev sjukhusvistelsen kortvarig och de följande åren tillbringade han med resor till Rom, Paris och München. Återkommen till hemstaden vistades han mestadels hos vännen François Wille, där han sällskapade med centraleuropeiska elitister som Richard Wagner och Franz Liszt.

Meyer debuterade sent, vid 46 års ålder 1871, med Huttens letzte Tage. Författarskapet utövades under endast två årtionden och avslutades 1891 med Angela Borgia. Meyer har beskyllts för att vara elitär i såväl sin lyrik som i prosan, men han är faktiskt än idag en mycket läst författare. Thomas Mann och Hugo von Hofmannsthal höjer honom till skyarna och anser att han är en av de viktigaste inovatörerna till 1900-talets modernism och en av den avancerade berättarkonstens nästintill obesegrade mästare. von Hofmannsthal menar att Meyer formades till språkjonglör genom inspirationen som ständig närhet till vansinnet och döden gav honom.

I Meyers diktning återkommer ofta moderns suicid som ämne. Detta och ett nära, kanske incestuöst förhållande till systern, gör Meyer till en komplicerad diktare. Jakten gick efter någon form av kärlek som kunde mildra plågan hos den isolerade ensamvargen. I Meyers diktning finns också minnen  från resorna till Italien och Frankrike och han har skrivit underbara lovsånger till hembygdens natur, men de landskap Meyer beskriver är trots att de är geografiskt igenkännbara inte litterär realism utan ger endast illusion av att man befinner sig i en värld som är verklig.

Det som framför allt fascinerar mig hos diktaren Meyer är hans förmåga att återskapa det klassiskt romantiskt realistiskt upplevda samtidigt som han röjer vägen för symbolister som Rainer Maria Rilke och Stefan George. Meyer introducerade den litterära metod, den teknik att binda samman ett yttre och ett inre skeende, som senare blev typiskt för all symbolistisk diktning.

Nach der ersten Bergfahrt

(Einem jungen Mädchen)

Liebes Kind, du bist gemagert, bist verbrannt von Mittagssonnen.

Deine Wangen blühen frischer, wuschest dich an kühlen Bronnen.

Wie du schreitest, schlank und kräftig, über deines Gärtchens Stufen!

Deine Stimme wurde voller, die das Echo wachgerufen.

In dem klaren Herdgeläute wurde deine Stimme heller.

Deine wegeskundgen Blicke kreisen rascher, streifen schneller.

Deine Lippen wurde stiller, edler wurde deine Stirne.

Und dein Augen, grossgeöffnet, es betrachtet doch die Firne.

Trots sårad långt in i själen var Conrad Ferdinand Meyer en helgjuten personlighet, en intellektuellt utsökt lyriker som kombinerade västerländsk, dvs europeisk bildning, med antik mytologi och ett renässanslikt överdåd, ett nästintill hedniskt hädande av världen som Guds skapelse. Meyers författarskap är i många avseenden tidsbundet till ett plutokratiskt senborgerligt samhälle som var oerhört bildningsaktivt. Enligt min mening är Angela Borgia Meyers mest intressanta prosaverk. Det är hans sista arbete och det publicerades i Deutschen Rundschau 1891 innan det gavs ut i bokform.  Som huvudsaklig källa använde Meyer en 1874 utgiven bok om Lucrezia Borgia av Ferdinand Gregorovius (1821-1897), men han nyttjade också arbeten om Borgiadottern av Jakob Burckhardt (1818-1897) och Friedrich von Raumer (1781-1873). Gregorovius syfte var att ärerädda den omstridda Lucrezia Borgia. Meyer var mer avogt inställd till henne men trots det ger han i romanen ett positivt porträtt av den intelligenta renässansfurstinnan.

I romanen Angela Borgia gör Meyer en genial rundmålning av epoken som sådan och han fyller handlingen, som utspelas i Ferrara, med färgstarka renässansgestalter, som det märkliga geniet Lodovico Ariosto och den prålige venezianske aristokraten Pietro Bembo. Dessa båda levnadsglada livsbejakare och kvinnoälskare spelas ut mot personligheter som Ippolito d'Este och Herkules Strozzi, villiga offer för gränslösa liderligheter; Ippolito av trånad till Lucrezias kusin Angela Borgia och Herkules av sexuell besatthet till Lucrezia. Också birollsinnehavarna växer till stora litterära gestalter, som hertig Alfonso d'Este, Lucrezias man och den cyniskt flärdfulle nihilisten Don Ferrante. Ur triangeldramerna växer fram ett dramatiskt förlopp som förhöjer och fördjupar de skildrade personernas karaktärer. Så här presenterar Meyer Angela Borgia: "Der jungen Angela wurde in Bild und Predigt eine sittliche Schönheit und Vollkommenheit vorgehalten, deren irdischer Vertreter, der Greis, auf welchem, wir der gleichzeiige Sultan sich ausrückt, das Christentum beruhte, milde gesagt, ein entsetzlicher Taugenichts war, über dessen Ruchlosigkeiten die Schwestern weihen und die Schlimmsten ihre Gespielinnen insgeheim sich lustig machten".

Thomas Mann menar att det endast är vid ett alltför snabbt första påseende som Meyers roman enbart handlar om ett angenämt renässansliv i dåd och överflöd. Genom att förse texten med överraskande dramatiska infall lyckades Meyer återspegla såväl den inre som den yttre dramatiken under en lidelsefull och intellektuellt mycket vital epok. Under renässansen upplevdes ej endast kärleken utan också politiken, krigen och religionen som sexuella stimulantia. Huvudpersonerna Don Giulios och Angela Borgias liv är bräddade med kärlek och intellektuella förströelser, men också av ångest och bot. Genom denna italienskt dubbla bokföring av liv och känslor tillför Meyer handlingen en dimension från sitt eget liv; han närmade sig Gud när åldern och döden nalkades. Meyers kristendom stod för en humanism och ett medlidande som starkt kontrasterar mot den demoniskt utsiktslösa hedendom som Nietzsche kallade "Herrenmenschentum".

I Betrachtungen eines Unpolitischen skriver Thomas Mann att Meyer inte kunde förmå sig till "korsets förräderi". I Angela Borgia avlägger Meyer mästarprov i psykologisk gestaltning av historiska personligheter och fantasifigurer. Det är ofta människor som med erotisk hängivenhet och intensiv andlig utveckling drivs fram mot ett totalt, helgjutet och i alla avseenden lidelsefullt själsliv, och sexualliv. Ett exempel är den verbala sammandrabbningen i romanens femte kapitel mellan de tre bröderna d'Este. Statsmannen, diplomaten och karaktärslöse kardinalen Hippolito vet att Angela Borgia är förälskad i brodern Don Giulio och detta ökar hans åtrå till det outhärdliga därför att han är medveten om broderns finare och ädlare karaktär. De tre d'Este har samma mor men olika fäder. De är barn av skilda världar: den ädlare karaktären segrar över den råe och egenkäre Hippolito. Meyer ger också ett skarpskuret porträtt av den komplicerade personligheten Lucrezia Borgia, som i sig  förenade Borgiasläktens goda och onda egenskaper. "Era blodsband och Er husdjävul är Er olycka", säger Pietro Bembo till Lucrezia. Trots all denna komplexitet lyckades Lucrezia Borgia då och då dra sig undan världen för botövningar i ett Klarissenkloster och hon försvarar sig med att hon trots allt lyckats med konststycket att i en andligt hednisk värld hålla fast vid Kyrkans tro och dogmer. Lucretzia förkroppsligade den etiska, intellektuella och politiska spännvidden under renässansen: den övergripande problematiken handlade om konststycket att hålla själen ren i en tid då djävulen frikostigt bjöd på alla synders ljuva underhållning.

När arbetet med Angela Borgia avslutats togs Conrad Ferdinand Meyer åter in på mentalsjukhus. Åren fram till sin död 1898 levde han i en värld där livet pendlade mellan dårskap och ett dunkelt medvetande om den faktiska och dagligen närvarande helveteselden: i varje avseende var Meyer då utestängd, avstängd, från omvärlden.

+ + +

KLAUS MANNS DAGBÖCKER

(Klaus Mann Tagebücher 1937-1937 samt Tagebücher 1938-1939. Edition Spangenberg, München 1990-1991)

Depression och dödslängtan är Klaus Manns verklighet åren 1936-1939, men det finns en motpol, kärleken och eroticismens mystik, under ett par år framför allt i gestalt av den amerikanske teaterkritikern Thomas Quinn Curtiss, Tonski. Klaus Mann fortsätter balansera på linan han tidigare spänt i München och i Berlin mellan undergroundkultur och den stora värld som egentligen inte är hans utan faderns, Thomas Manns trollerivärld.

"Götzendämmerung" à la Nietzsche, telegraferar övermänniskan Thomas Mann till sonen, när han efter krigsutbrottet 1939 befinner sig mitt ute på Atlanten på flykt undan nationalsocialisternas bokätande käftar. Klaus Mann vistas just då i Hollywood, där kriget hälsas med "otrolig eufori". Själv ser han kriget som fortsättning på det krig som existerat i hans inre allt sedan han blev "Ausgebürgert" från Tyskland. Den dödslängtande trettioåringen Klaus Mann väntar på att något skall ske som förändrar allt, även honom själv. Kriget blir signalen till insteg i en svårare yttre situation, han börjar skriva på engelska och det skapar möjligheter till en positivare framtid.

I hjärtat är Klaus Mann socialist men samtidigt som han emotionellt och politiskt-analytiskt tar avstånd från sovjetregimen engagerar han sig för en borgerlig civilisation med konservativa förtecken gentemot västmakternas kapitalistiskt-korrupta appeasementpolitik. Den 15 juli 1937 läser han Ernst Blochs essä om språket och "äcklas" över den marxistiska terminologi med vilken filosofen menar sig med ekonomisk vokabulär ge svar på psykologiska och metafysiska frågor. Mann skriver: "Entre nous: ett ortodoxt marxistiskt Tyskland" är "lika avskyvärt" som Hitlertyskland.

Under flykten undan naziregimen ser sig Klaus Mann som apostel för ett humanistiskt Europa. Han gör föredragsturnéer genom USA och den tidigare i Europa ständigt kringflackande författaren förvandlas till nordamerikansk globetrotter; som tidigare med snabba kärleksmöten i bögsaunas, parker och hotellrum, nästan ständigt pinad av heroin, kokain, morfin och av det förrädiskt stimulerande Bencedrin. Alltid på spaning efter snygga pojkar. Samtidigt är han ytterst produktiv, skriver emigrantromanen Der Vulcan, en berättelse om bayernkungen Ludwig II, som han identifierar sig med, samt den första boken på engelska, Escape to life.

Den flitigt arbetande författaren förblir emellertid finansiellt beroende av föräldrarna och hans enda fasta bostad är ett rum i deras villa, i Zürich, i Princeton. Att denna oförmåga att stå på egna ben påverkar Thomas Manns irritation över sonen är troligt men samtidigt är fadern medveten om att sonens oro och homoerotiska upplevelser är lika intensiva och ofrånkomliga som hans egen otillfredsställda längtan efter dem och hans egen relation till Klaus Heuser mot slutet av 1920-talet. Klaus Mann konstaterar i dagboken att han är medlem av en märklig familj, specialiserad på sällsynt intrikata homoerotiska och incestuösa relationer, pappan, systern Erika, brodern Golo och han själv. Den 21 februari 1936 noterar han att någon påpekat att "stilen" liknar faderns, men ser inte detta som något märkligt eftersom Thomas Mann är hans litterära förebild och att såväl skrivsätt som näsa är en "familjelikhet" medan intellektuellt-moraliskt inflytande är något annat och sådan vara hämtar han från the master André Gide.

Klaus Mann upplever starkt och med bitterhet faderns "kyla". Även när denne är välvilligt inställd tycker sonen att "giganten" verkar generad över att tvingas ansvara för denne avkomling. I Hollywood inser Klaus Mann att han kanske orättvist känner sig "kränkt" av faderns storhet eftersom Thomas Mann "segrar vart han än kommer" och sonen frågar sig om det någonsin blir möjligt för honom att bryta sig ut ur faderns skugga, om krafterna räcker. "Stora män" borde aldrig skaffa sig söner, skriver Klaus Mann.

Skrivfliten är konstant. Klaus Mann förbereder en åttabandsutgåva av sina samlade verk. Därtill sex volymer dagböcker. De båda delar som här refereras består av fem huvudkomponenter: skrivandet, homosexualiteten, drogbehovet, relationerna till fadern  samt redovisning av ett mycket flitigt läsande av bl.a. Maupassant, av farbrodern Heinrich Mann, av Proust, Kafka, Nietzsche och Gottfried Benn, men framför allt av André Gide och Joseph Roth..

Klaus Mann citerar ofta ur Rilkes ängelallegori som svävar över den unge författarens huvud och utövar magisk kraft på sinnesstämningen, såväl det metafysiskt och erotiskt närvarande och påtagliga som vad gäller längtan efter den androgyna, sexuella förlösningen, att ge och att ta emot, att vara mjuk och att vara hård. Narcistiskt transfigurativt tjänar Rilkes ängel dessutom som fantasi och önskebild för Klaus Manns längtan efter religiös identitet, jude eller kristen. Ängeln förmedlar till honom budskapet att det är rätt och riktigt att längta efter såväl döden som livet, att oro och dödslängtan också kan vara fröjd, vitalitet och totalitet.

Åren 1936-1939 kommer många dödsbud om vänner och kolleger. Klaus Manns exiltidskrift Die Sammlung fylls med minnesord. Mot slutet av 1939 ser han framtiden som ett liv i stor ensamhet. Motsättningarna bland emigranterna blir allt häftigare. Albert Einstein tar avstånd ifrån förslaget att protestera mot Hitlerregimen och förskansar sig bakom undanflykten att Tyskland och det tyska inte längre angår honom. Klaus Mann är förtvivlad över faderns nihilism, dennes oberördhet gentemot vad som sker runt omkring honom, att utan protester flytta skrivmaskinen från München till Zürich till Princeton, bara han lämnas i fred med författeriet. Sonen känner sig överlägsen fadern när han inte bara emotionellt utan också intellektuellt genomskådar nationalsocialisternas Tyskland. När han föreläser för studenter i Princeton ser han sig som "en gammal, en erfaren, en med avgrunden välbekant."

Den tvååriga samvaron med Tomski är över. Klaus Mann talar om erotiken som ett "dödligt stigma" samtidigt som det i den finns en stark och stimulerande känsla för livets mysterier, att det trots alla bittra erfarenheter lönar sig att leva, att fenomenet Jagets Vara är ett liv i extas och sorg och att detta leder till sökandet efter den Gud han tror på, en tro som ger honom trygghet att kunna dö i frid. Som i livet är döden det ögonblick då extas och sorg blir ett och detsamma. Han skäms inte att som en hund för vinden ha strött sin säd; vällusten har en mening i sig, ett mystiskt rättfärdigande Klaus Mann upplever redan i 14-årsåldern när han positivt upplever sin första sexuella kontakt med en man: denna djupa sanning blivit alltmer uppenbar för honom efterhand åren går.

Dagböckerna ger glasklar insyn i Klaus Manns bottenlösa självinsikt. Dagböckerna är dramatiska dokument om författarens livsresa, berättar om en traumatiserad människas ibland förtärande, för det mesta sköna erfarenheter. I dagböckerna möter läsaren en annan Klaus Mann än den han ger sig ut för att vara i självbiografin Der Wendepunkt ^{Se Fotnot: Klaus Mann)}  där omdömena om människor är hårda och definitiva, där inställningen till världen i stort, till familj, vänner och kärlek är arrogant. I dagböckerna visar sig Klaus Mann från en annan och säkerligen uppriktigare sida, han är nyanserad och generös samtidigt som han totalt blottställer sig själv. Den nakne Klaus Mann är mjuk och god, en intensiv och sensibel älskare. Författaren är medveten om sina destruktiva sidor, att självdestruktiviteten är en följd av drogbruket som han karakteriserar som "småborgerligt" och som påverkar honom negativt såväl vad gäller författarskapet som erotiken. Drogerna och de återkommande avvärjningskurerna leder endast till allt intensivare "lust till undergång". Tomski är en motkraft till drogerna och den smärtsamma förlusten av den älskade betyder att det inte längre finns ett eko som svarar på vad han känner och skriver, att den politiska isoleringens helvete eldas under med "personlig ensamhet".

Pojkarna och de unga männen är många även  under dessa dagboksår. I Amsterdam finns den vackre ubåtsmatrosen Henk med sin kåtiga och klädsamt randiga sjömansblus, samt lyrikern Wolfgang Hellmert, och i New York den italienske pojken Ury, "brun och vacker men svårigheter från min sida trots att jag är kåt, eftersom jag tagit Bencedrin". Där finns Bonzo från tiden i 20-talets Berlin, Nico och Fritz. Och naturligtvis Tomski. Klaus Mann konstaterar att gränsen till pederasteri är svårdragen, framför allt eftersom åldersgränsen skiftar från land till land, från kultur till kultur. Vilken åldersgräns är rätt, vilken åldersgräns är fel. Sexuell besatthet kompliceras dessutom av alla dessa flerpartskombinationer. Förhållandet med Tomski spricker: Tomski försvinner till Kuba med Ury. För Klaus Mann är det "smärta" vid avskedet.

Jag befarar att många ser Klaus Mann enbart som en knarkande bög från den värld Christopher Isherwood berättar om i Farväl till Berlin, att han utan det faderskap som för honom själv var en börda, aldrig uppmärksammats och att artiklarna och böckerna aldrig publicerats utan denna familjetillhörighet. Så förhåller det sig emellertid icke. Klaus Mann levde och lever av egen kraft.

Fotnot: Klaus Mann

Klaus Mann har, liksom sin far Thomas Mann, mor och farbror och flertalet syskon, skrivit memoarer. Familjemedlemmarna Mann, historikern Golo Mann undantagen, rör sig inom en begränsad sfär av det tyska samhället; familjen Manns värld är sluten gentemot betydande delar av den samtida tyska litteraturen. Egocentriciteten är ofta irriterande men fascinerande, dock sällan befriande. Thomas Mann och hans problemfyllda familj rör sig exklusivt i sitt eget kretslopp.

Klaus Manns memoarer Vändpunkten (Der Wendepunkt, Norstedts 1989 [tidigare utgiven 1949], översättning av Jane Lundblad, inledning och kommentarer av Thomas von Vegesack) handlar om hemmet, om föräldrar och syskon, om vänner och bekanta, om nattklubbar och caféer, men, och det är det viktiga, underströmmen boken igenom är den ideologiska debatt författaren för med sig själv och indirekt med ett antal kända och mindre kända kolleger om författares moral, vad respekten för den egna integriteten och den konstnärliga friheten kräver för att han skall kunna framträda som moraliskt-politiskt föredöme. Memoarerna är ett engagerat inlägg i debatten om hur författaren/konstnären skall förhålla sig till hemlandets regim om han hotas till liv och lem och nekas och förhindras att fritt utöva sitt yrke. Klaus Mann har smärtsamma erfarenheter från det nationalsocialistiska Tyskland åren 1933-1945.

Ingen tvivlar på Klaus Manns idealitet och konstnärliga sensibilitet [se texten ovan om Klaus Manns Dagböcker], men med jagfixeringen följer att beskrivningarna av verkligheten och av andra människor ofta blir aningen subjektivt vinklade. Klaus Mann slåss för sina ideal. Pilarna som lämnar den spända bågen är avsedda att döda.

Klaus Mann förbarmade sig inte över författare som stannade kvar i Tyskland i s.k. inre emigration. Också den gode vännen Gottfried Benns hjärna blev "knäckt och stadd i upplösning" sedan han skaffat sig en annan åsikt än Klaus Mann om hur man skulle hantera begreppet emigration. Klaus Mann skriver sarkastiskt att de inre emigranterna "påstod efteråt, att de kämpat" och över de inre emigranterna i Ungern kring Lajos Hatvany spyr Klaus Mann: "Så rörande! Så imponerande!"

Familjen Mann kunde omöjligt stanna kvar i Hitlertyskland därför att den var alltför politiskt stämplad för att "kunna försvinna i massan", menar Klaus Mann; familjen hade tvingats välja mellan "meningslöst martyrium och opportunistiskt förräderi". Hade martyrium varit meningslöst? Med all respekt för faran och för de fruktansvärda öden som vederfors många av dem som stannade i inre emigration, så är naturligtvis resonemanget om faran något överdrivet. Det fanns åtskilliga andra grupper och familjer i Tyskland, med lång historisk erfarenhet av det i ständiga konvulsioner vulkaniskt pyrande Tyska Riket, som ur den nazistiska nomenklaturans synvinkel var mer komprometterade än familjen Mann. Attityden visar emellertid varför motståndarna till Hitlerregimen aldrig kom till skott. Det fanns motståndsgrupper inom officerskåren, inom katolska kyrkan, bland konservativa, socialdemokrater och kommunister, bland intellektuella, men ingen knöt ihop dessa trådar.

De på skilda plan verksamma motståndsgrupperna, omfattande tiotusentals människor, omnämnes överhuvudtaget inte i Klaus Manns bok. Skälet till bristen på koordination inom oppositionen fanns i de politiska motsättningar som skapats under den katastrofbefrämjande Weimarrepubliken, som officiellt och parlamentariskt var en demokrati men där klassmotsättningarna och gruppmotsättningarna skärptes på ett sätt som inte var tänkbart ens under kejsardömet. Utifrån denna splittring skapade Hitler enhet för folkflertalet. Halvjuden Klaus Mann menar att även majoriteten tyska judar i första hand var "goda tyskar", i andra hand judar och därför hade röstat på nationalsocialismen om den inte varit antisemitisk.

Klaus Mann ger en förträfflig karakteristik av fadern, men det är farbrodern Heinrich Mann han mest beundrar. Anslaget till den livslånga konflikten med fadern, trollkarlen, sker då Thomas Mann 1918 publicerar Betrachtungen eines Unpolitischen där han på ett moralhistoriskt plan identifierar sig med den Oswald Spengler som i Untergang des Abendlandes analyserar motsättningen mellan kultur och civilisation. Thomas Mann kräver en opolitisk kultur enligt det spenglerska kulturbegreppet och menar att demokratin, eftersom den innebär lika rättigheter för alla, i sig bär fröet till den hierarkiska samhällsordningens och därmed till den borgerliga kulturens undergång, till västerlandets undergång. "Ich will nicht Politik. Ich will Sachlichkeit, Ordnung und Anstand", skriver Thomas Mann. Att detta upprörde och retade upp den redan i tonåren rebelliske sonen, som hade tidiga erfarenheter av det attraktiva i homosexualitet, kan inte att förvåna. Klaus Mann menar att "genomsnittsundersåten" inte visste någonting om tidens andliga strömningar och tendenser och att denne, om han till äventyrs visste något, hänförde konst, litteratur, dans och teater till "det kriminellas område". Det finns det många som gör än idag [det räcker med att hänvisa till den israeliske ambassadörens aktion i Stockholm, till stängda utställningar och till politikers agerande i Malmö]; Klaus Manns konstaterande är helt säkert riktigt men påståendet innebär tyvärr också att Thomas Mann måste räknas in i kategorin intellektuell genomsnittsundersåte. Å andra sidan visade den tidigare käre men senare hatade vännen Gottfried Benn att han stod för det verkliga "föraktet för den borgerliga bildnings- och framstegstron", och hängav sig åt "elakartad nihilism". Logik var inte Klaus Manns starka sida när det gällde antipatier och sympatier.

Klaus Manns femtiofem år gamla memoarer är stimulerande också för en senare född publik som intresserar sig för tysk kultur och politik under perioden från 1915 till 1945. Att många författarnamn och episoder svävar fritt för yngre svenska läsare bör inte avskräcka. Det finns kompletterande litteratur att tillgå. Det var en välgärning av Thomas von Vegesack att 1989 republicera dessa memoarer och att förse dem med en saklig introduktion om den homosexuelle Klaus Mann, som vågade leva ut faderns, Thomas Manns, förträngda längtan efter kärlek mellan män.

Jane Lundblads översättning från 1949 står sig anmärkningsvärt väl bortsett från sådant som var otympligt redan då, t.ex. "tillåter dragandet av en dylik slutsats". Besvärligare att förlika sig med är att 1949 års förläggare, Ragnar Svanström, accepterade att översättarinnan gjorde vad som von Vegesack med ett understatement kallar "svårförklarlig(a) strykning(ar)", bl.a. i avsnitt där Klaus Mann skriver positivt om Gottfried Benn, tar ställning till nazismen som politiskt fenomen, prisar opiumet och påpekar att han inte är politiker utan diktare. Det sistnämnda mildrar stormstyrkan i Klaus Manns vrede; mina invändningar mister något av sin udd.