'
'
'
'
'
'
Leif Holmstrand
Den omoraliske (utvecklad e-post)
Hej mina vänner, jag är framme i Osaka och försjunken i litterär härdsmälta. Behöver lite internetdiskussion och dito vägledning – om ni har tid. Har ni läst André Gide?
Jag själv har under stor förvirring läst Gides Den omoraliske. Tycker om den, är arg på den. Den omoraliske förför och äcklar. Den känns som en upptäckt, en viktig. Den berättande rösten försöker slå sig fri från moral och konventioner, för att bli sann och sig själv och ursprunglig (?), och den hävdar många gånger sin framgång. Men rösten/jaget lyckas egentligen bara skära bort sin socialitet och medmänsklighet utan att vinna något annat än ganska lite sex. Ändå finns berusningen kvar där, i den banala självbedrägdrikatastrofen, lockelsen i att göra sig oförlåtlig, som en del av en sjuklig och kanske högborgerlig heteromanlighetsdiskurs och dess vidhäftade, protesterande, barnsliga baksida. Här finns ett möjligt sexuellt identitetsförverkligande, som omväxlande kvävs och hävdas.
Har under ännu större förvirring läst Sven Lindqvists förord till Nobelklassikerutgåvan. Han återberättar först hela romanens handling, sedan gör han samma sak en gång till, fast ur den förfördelade hustruns Lindqvist-perspektiv. Och insisterar på indignation.
Romanens huvudperson driver hustrun medvetet i döden för att testa eller överskrida sina gränser, eller rättare sagt: för att underlätta sin ansvarslösa, tvångsmässigt sexualiserade frihetslängtans produktion av fantasifoster. Men han vågar aldrig se sina egentliga motiv i ögonen, och lär egentligen aldrig känna sin hustru, som förmodligen är klokare och mer observant än han. Här sägs av Lindqvist allt det ut i platt och förenklad klartext som Gide placerat i undertexten. Misstanken att detta tillägg gjorts för att läsaren skall slippa igenkänning och produktiv paranoia är omöjlig för mig att vifta bort.
Jag är glad att jag läste förordet sist. Annars hade jag fått en moralisk ledstång att hålla mig i, och sådana är kladdiga och svåra att bli av med. En ledstång försedd med anklagelser, noga fördelade över den dramaturgiska kurvan, och med uppmaningar att brännmärka marknadsföring av kolonialism och prostitution.
André Gide var, får jag veta, varken Joseph Conrad eller Elisabeth Eberhardt, och för detta skall han aldrig förlåtas – som om läsaren, det vill säga jag, ens har makten/möjligheten/uppdraget/positionen att förlåta Gide.
Jag vet inte. Jag blir rätt förbannad. André Gide var säkert ingen bra människa. (Det finns det å andra sidan knappt någon som är, vad jag vet.) Han var bög. Han var hebefil, troligen pedofil, lite beroende på olika tiders smak för diagnoser. Sant är att den älskare han levde med var femton när de blev ett par, när han lämnade sin hustru som han konstant ljugit för. Och han köpte sex i Nordafrika, kanske även minderårig sådan. Med en biografisk läsning av romanen blir därför texten fruktansvärt jobbig. Den ångestladdade, förkastliga prosablicken som i skräck gör barn förbrukade när de bygger vidare på sina personligheter, när de kort sagt blir äldre, är alltför begriplig för att vara bekväm, den kan lätt översättas till samtidens accepterade sexuella preferenser; förargelsen rusar upp ur tevesoffan men blir också det uppenbart löjligaste av många löjliga självförsvar. Möjligt att Gide hånar sig själv här, men det är troligen inte rätt att spekulera. Det är i vart fall ingen dekorativ människoskildring han företagit sig att genomföra.
Det förhatliga. ”Ingen tror på dödsstraffet, alla vill döda pedofiler.” Jag tror det är detta Sven Lindqvist egentligen redogör för i sitt förord. Att välja sida, göra sig god. Att hata pedofiler som statement. Jag tror inte Lindqvist egentligen skriver det minsta om kolonialism och prostitution. Om det var André Gides prosa som stod bakom ”marknadsföringen” av den fysiska verklighetens prostitution, skulle förmodligen reklambyrån, beställarna och hela sexindustrin implodera till ingenting. Alltså dålig propaganda. Detsamma gäller Europas möjligheter till etikbefriad vålds- och övergreppsrekreation i de nordafrikanska ex-kolonierna.
Jag menar, romanen skildrar ett totalt haveri, en skymt av en frihet som missas av protagonisten, katastrof, katastrof, dumhet, katastrof, misslyckande, platt fall. Gides huvudperson gör knappast förtryckarturismen reklammässigt rumsren, och gestaltar något annat än till exempel en Michel Houellebecq-karaktär gör. Han skitar ner och krymper sitt liv och andras, tar sönder de personer/relationer som hade kunnat hjälpa honom till egentlig kraft, egentlig självhävdelse, utan att lyckas leva ens efter den basala njutningsprincipen, kokett skam saboterar även det; hans nietzscheanska styrka är bara fånigaste sortens kamouflage – och Gides roman bjuder på alla dessa titthål in bakom försvaren. (Om läsaren efter detta får lust att köpa sig en sexsemester i Alger, och dessutom manipulera fram och njutningsfullt betrakta sin partners dödskamp, så är det nog i huvudsak inte bokens fel.)
För till och med prosan går hetsigt och nervöst sönder. Det är ingen lycklig människa som möter oss i slutet av romanen. Inte ens förverkligad, vad det nu innebär. Inte särskilt fri. Han är bara fri från straff.
Men om jag påstod att Gide genom texten avkunnar dom och använder nickedockan som avskräckande exempel hade jag gjort mig löjlig, det är inte där fokus och intresse finns, och lockelsen i rollen är dessutom även den obehagligt levandegjord. Jag tror Gide sysslar med något annat, en sorts splittrat, perverterat vittnande. Han verkar dock bestämt undvika all förebildlighet, föredömen är konstant utsatta för misstanke, om jag nu gör en vettig läsning.
Jag tycker det här är jättesvårt, och jag undrar hurpass fel jag har. Det känns som om en avgörande metod finns här för mig, någonstans, något som kan rädda mitt pågående romanbygge. Gör jag en felaktig läsning av Gide för att jag behöver nya litterära redskap, nya synvinklar? Är det därför jag blir så arg på Sven Lindqvist? Och Peter Cornell? Och så många andra?
Alltså, vad tror ni? Hur ser ni på Gide? Och på det där med förkastande kontra ansvar i stort? Det är skitsvårt att "ta ansvar" för sin text, till och med i extrembanal mening, om det nu skulle betyda att vara enhetlig, tydlig och färdig med sina bakomliggande motiv att skriva, ens etik, ens socioekonomiska insikt och så vidare. Sådant klarar jag inte av att hantera eller befatta mig med i egen skönlitteratur, det skulle bli fånigt och onödigt, tror jag, är jag säker på, och upptäckandet som metod skulle saboteras. Är detta ett problem i mina texter? Eller är det motsatsen som är problemet? Är det något i skrivandet och texterna jag inte ser själv, som jag borde se? Är jag en hemlig moralist? Men även föreställningar om ärlig röst och tydlighet i tilltal provocerar mig mer och mer, där vet jag inte riktigt varför. Jag är alltså rätt vilse. Min bok går sönder och sönder och sönder.
Men i Osaka är det trevligt att vara vilse, alltså rent geografiskt. Skall försöka kasta av mig detta grubbel en stund i morgon och kolla på falskt medeltida slott och samtidskonst. Hoppas ni kan svara med en eller annan fundering, ni är kloka.
…
Åh, tusen tack för insiktsfulla rader. Jag ger mig själv en vänlig örfil och skriver vidare. Du är bäst. Gide och Wilde – känner inte till brevväxlingen, men vet att de möttes, skall snoka reda på dessa brev! Och så Jelinek, tack för att du påminner mig. Den osympatiska rösten, den osympatiska protagonisten. Romanerna. Pjäserna. Köpmannens kontrakt. Den vill jag se.
…
Hej, och gapflabb, gapflabb, gapflabb. Jag skall inte suga av Gide, jag lovar, men kanske Genet, om det alltså är en lem du kan rekommendera. Att Pasolini skulle smaka utmärkt vet jag redan genom film, dikt och prosa, men har inte kommit till Mann än. Angående Den omoraliske: jag tror att det som fascinerar mig är huvudpersonens ickepålitlighet i romanen, att under det amorala "bekännandet" finns snudd på ingenting, protagonisten har ju inte erfarit de illdåd han berömmer sig av, inte heller den skuld han trots allt koketterar med.
Men läsaren får se situationen! Läsaren fattar, och blir nog i allmänhet upprörd och omtumlad. Detta tycker jag är det bästa med boken: att jagrösten läcker motberättelser som den egentligen inte vill kännas vid – i de berättelserna vet den omoraliske mycket väl att hans tarvliga utnyttjande inte är heroiskt, att hans valda antimoral (ledet ”anti-” kan med fördel slopas) är lat och feg och en del av ett samhälleligt mönster.
…
Om jag skriver om och hyfsar till så kan du absolut få publicera mina trasseltankar på din blogg. Hoppas du har det fint annars. Jag skriver på min alldeles omöjliga roman, där personen Peter verkar genomgå en förändring mot det osympatiska, och jag vet inte hur jag skall gestalta detta, eller rättare sagt, jag vet inte hur mycket av sin förändring han själv ser och godtar. Om bakomliggande orsaker skall vi inte tala. Kanske bör jag kasta mig in i själva skrivandet och sluta skissa, peta och förbereda, och se vart texten för mig. Vad tror du? Eller, nog dum fråga egentligen, svårt för dig att bedöma ett projekt du knappt har läst något ur. Kanske har jag egentligen inget problem. Personskildringarna i min bok är redan så splittrade att det möjligen inte behövs övervägd, vald, utpekad anledning till varför människorna ändrar karaktär, eller ens insikt hos dem själva om att något har hänt, poängen är nog att de inte utför/aktiverar förändringar, inte väljer dem, eller kanske väljer dem utan att veta varför, godtyckligt, de ageras av världen och sina sammanhang i större utsträckning än av sig själva. Och, ja, då kanske Gide är en dålig förebild. Eller?
…
Hej min vän. Döden, döden, döden, döden. Hur skall vi hantera den, bör vi hantera den? Du är fin, livet är konstigt, litteraturen är konstig.
Du försöker beskriva det litterära ansvar jag tidigare sa mig vilja förstå, och jag vill kommentera: Jag tänker att konsten inte är fri, eftersom ingen är fri, till exempel existentialismen är inte klok. Du får inte tro att jag håller konsten i en svävande bubbla. Jag är måttligt road av elfenbenstorn, du tror väl inte att det är där uppe jag bor?
Det vore banalt att hävda frihet, eller snarare dumt på gränsen till kriminellt. Just därför kan man heller inte tala enhetligt och allmängiltigt om intentionellt ansvar på rättegångsvis heller, tror jag, är jag säker på, eftersom jag vet att till exempel jag själv skriver energirikt tvivlande och undersökande utan att veta var jag är, när jag skriver bra; den fixa intentionen sitter allra mest i läsarens skalle (och inte särskilt ofta där heller). Jag kan inte acceptera att det skulle vara ansvarslöst att uttrycka sig från den positionen. Författarens ansvarsområden ser bara lite annorlunda ut: den som skriver skönlitteratur för att slå fast redan allmänt accepterade hypoteser är till exempel lat, bekväm och Peer Gyntig.
Är jag en treåring?
Kanske det. Jag vidhåller att det i högre grad är läsarten som ger god skönlitteratur enhetlig tendens än författarviljan, men när hände det senast att någon kritiserades för en omoralisk eller destruktiv läsning?
När man skriver bra är man inuti något okänt. Och skrivandet gör detta okända synligt, eller åtminstone påtagligt, som ett kraftfält med konturer. Ibland vet en författare var det skapande subjektet har varit – men alltså nästan alltid i efterhand.
Det rör sig alltså inte om uppfostringsförsök.
Inte reklam, inte partiprogram.
Att ta sig rätten att skriva sunda representationer av förebildliga människor, företeelser, situationer, och tydligt avståndstagande skildringar av motsatserna, ger ganska lite. Är det inte då man låtsas frihet som inte finns? (Och erbjuder upptäckter som var gamla redan på det allra äldstas tid?) Alltså frihet från världens korrumperande påverkan, friheten i moralisk och politisk överblick, friheten att en gång för alla ha en uppsättning pålitlig och säker kunskap om rätt och fel, utopitänkarens frihet. Sådan frihet finns inte utan en bekväm och tolerant attityd gentemot egna övergrepp när omgivningens försök till möjliga liv inte duger.
Vore Gide verkligen känslomässigt övertygad om sin frihet hade han som ett led i sin samtids märkliga moralism försökt reproducera dess godhet i litteratur, till exempel den pliktuppfyllande men frivilliga godheten att som vit europé faderligt civilisera de afrikanska folken, som tragiskt och efterblivet levde i ett farligt barntillstånd. Det var dåtidens godhet, och belöningen var social status, manlig hjälteaura. Detta luckrade Gide upp, åtminstone inom romanfiktionen. Kanske inte som huvudsyfte, kanske inte ens medvetet, men ändå. Hans styrka var, tror jag, att han inte riktigt visste vad han sysslade med, åtminstone inte under arbetet med Den omoraliske, han accepterade bristen på överblick men skrev där det brändes. Att han sedan förefaller otäckt feg på andra sätt lämnar jag tills vidare därhän, det är böcker som intresserar mig nu, inte upphovsmannalyten.
Vår egen tids godheter har givetvis också vidriga baksidor. Dessa är omöjliga att komma tillrätta med om vi envisas med att (enbart utåt) vara vaksamma hjältar, som pekar ut de andras brist på överenskommet goda gärningar. Det är ärligare och intressantare för mig att, när jag ibland vågar, placera mitt skrivande på den plats, i den korsväg, i den moraliska kollaps som är min egen; det är också då de större mönstrens styrande inverkan på individen blir synliga i texten, och synlighet möjliggör bearbetning, om nu skrivandet måste motiveras och försvaras när val av läsart så sällan behöver ursäkter eller skydd.
Jag vill inte underkänna hat, upproriskhet, självhävdelse, ilska mot förtryck och oförrätter som drivkrafter, men jag vill föreslå övermaktens välsminkade vilja till gott som huvudfiende här, det är det goda som är fienden, och rättfärdigheten är en dålig vän för alla, en korrumperande våldstillgång. Och utöver detta: i det samhälle jag själv är en del av är de flesta både offer och förövare, bittra över det förstnämnda, bräckligt men ihärdigt blinda för det senare, som är den långt större sanningen.
Men jag erkänner: rättshaveristens position lockar mig.
Nu ger jag både dig och mig goda råd, som skall saltas så ordenligt att de skrumpnar: Hänge dig, erbjud dig skamlöst med allt ditt tvivel och ditt nervösa sökande som bränsle åt din textproduktion, din roman. Lita på att din icke-tillit gör texten full av skevheter, multipla lager, överkänsliga motstridigheter. Och följ ditt begär genom texten. Jag tror att det är där du har själva nerven, du kan hata dig själv för det i efterhand, det är rimligt, ett litet tag, men vi väljer inte begären, de är bland annat uttryck för den civilisation vi dagligen utsätts för, det är bra att utnyttja begären, låta dem arbeta som transportmedel. Förnedring är hett. Och det är skillnad på hypotetiska situationer och uppmanande instruktioner, text är verkligen inte bara återförstärkning/reproducering av föreställningar; de processerna muterar dessutom alltid sitt material: identitetsåtergivning vanställer, om så bara en smula, det har Judith Butler redan visat både dig och mig. Och i en känslig och tvivlande textmakares händer öppnar sig dessa mutationer som drypande sprickor in i nya läsmöjligheter, nya tankar. Tvivel är en bra metod. Splittring också. Nu talar jag kanske mest om och till mig själv, förlåt.
Jag tror hela representationsteorin som kulturanalysmodell har blivit så förkrossande smygenväldig runtomkring dig, mig och våra kollegor att kulturproduktion i stort mest sysslar med självstympning. Jag tror också det är därifrån min egen skam kommer: varför skapa negativa bilder som säkert förverkligas i levande livet av aningslösa konsumenter, varför skildra det man hatar om skildringen nu stärker det hatade och så vidare, och så vidare.
Det är farligt att anamma en ensam, allmän metod för tolkning och ansvarsproblematisering, särskilt som huvudfåror ständigt förenklas på grund av det allmänna utövandets omedvetet fascistoida mål: tydlig moral, tack gode gud precis utom räckhåll. Min skam är i dessa fall obefogad. Detta vet jag, men måste ändå brottas med den. Jag behöver en halv tesked Levinas och lika mycket gårdagens relativism, om inte mer, vilket en god vän nyligen upplyste mig om under en deprimerad och fin nattlig bilturssamvaro.
Det gör mig ont att även du fått leva så nära döden så länge, så ofta.
Jag hoppas och tror att du går styrkt ur det. Döden är en ovälkommen del av tillvaron, men vi kan inte låtsas bort den. Vi måste vänja oss.
Vårt samarbete: jag skall läsa din idé om förklädnader igen. Tänka lite, fantisera lite. Vare sig jag maskerar mig så som du föreslår, eller bara placerar mig i idén om det främmande, exotiska, här på plats i det själsligen så svårkonsumerade Japan, så tänkte jag att jag mumlar "kom hem nu" gång på gång i min inspelning, min videodagbok, länge. Och när det blir dags läser du vår dikt till denna ledsna och töntiga interpunktion. Jag tror det kan bli vackert.
Jag har besökt slottet i Osaka idag. Det är en fullskalemodell. Som allt. Det historiska museet en liten bit därifrån visade sig vara underbart. God mat verkar finnas överallt. Tyvärr dålig psykisk hälsa, jag blir inte bättre. Tvångstankarna, de skumma föreställningarna om manipulation, övervakning och förtal är kvar, vanföreställningar och hallucinationer kommer och går men de kognitiva bortfallen är permanenta. Livet är inte enkelt.
Jag hanterar det dock bättre än tidigare. Kanske för att jag är här och inte i min lägenhet. Men jag saknar dig. Nästan jämt, faktiskt. Hoppas du får mycket glass och många pussar därhemma i Sverige.
…
Inser att jag lät tillrättavisande sist, alls inte meningen. Jag är extremt förvirrad inför det här, det var påstridiga tankar som läckte ut utan riktning i en replik, inte definitiva utsagor om dig och dina arbeten. Jag borde inte ha vräkt ur mig på det viset. Förlåt mig.
…
Jag tror att jag menar så här: även förövarens vittnesmål är viktigt, om nu kulturproduktionens arena görs till domstol. Och domstolsperspektivet är nog oundvikligt är jag rädd, alla är som sagt på något plan förövare och Kafka har alltid rätt. Men är jag verkligen pessimist här?
…
Jag grubblar över min romankaraktär Peter, som jag trots tidigare utveckling mot känslig självuppoffring tänker låta utföra elaka, illvilliga och brutalt empatilösa handlingar. Detta blir hans överdrivna hämnd för ett påhopp av ganska ringa karaktär, ett påhopp som dock gjort hans självbild oväntat, löjligt stor skada. Vad jag undrar över är: Skall jag motivera hans förvandling? Varför? Måste jag bjuda på det för att göra läsakten möjlig? Kan läsaren få en psykologiskt trovärdig linje att följa, eller blir det samma sak som den där kladdiga moralledstången jag tidigare uttryckte avsky inför?
Fördelen med redogjord kausalitet är att boken då håller ihop och blir möjlig både att skriva och att som läsare ta till sig. Nackdelen verkar vara att jag blir outhärdligt besviken på mig själv och på mediets möjligheter att uttrycka det jag längtar efter. Troligen är romanen redan förstörd, i så fall, i vilket fall. Nu blev jag skitledsen. Buhu och så vidare.
+ + +
Illustration : Leif Holmstrand - Nakatsu, Osaka, 2011
BOK:
Författare: André Gide
Titel: Den omoraliske
Översättning: Harald Heyman
Förord: Sven Lindqvist
Förlag: Brombergs
Utgivningsår: 2011
Antal sidor: 158
Serie: Nobelklassiker
Huvudredaktör: Horace Engdahl
Copyright © Leif Holmstrand, 2011
