'
Bo I. Cavefors
Ahlmarks egna dumheter...
Bäste Tom... Du ber mig recensera Per Ahlmarks memoarer. Det kan jag inte. Det är meningslöst. De är alltför obehagliga. Ahlmark är alltför bitter, alltför avundsjuk, alltför otillgänglig för att man utifrån dessa memoarer skall kunna bilda sig en uppfattning om hans liv och verk. Det finns vissa likheter med Per Wästbergs memoarer såtillvida att båda författarna starkt överskattar sina roller i den svenska offentligheten, som politiker, som intellektuella. Wästberg piffar upp sina memoarer med kärleksbrev, vilket ger dem ett extra och välbehövligt lyft. Så ej Ahlmark trots att även han skrivit kärleksromaner (Zonen, 1989, samt diktsamlingar på samma tema).
Det förefaller som om alla spärrar släppte när Herbert Tingsten dog 1973 - Ahlmark blev alltmer desperat och vilsen i sina politiska ställningstaganden. Alltså, de här memoarerna är tillochmed mer självförhärligande än Göran Perssons legendariska gravtal över sig själv. Ibland blir han riktigt obehaglig, Ahlmark, som när han indikerar en antisemitisk hållning hos Gösta Bohman och åter drar fram bland annat Sverker Åströms naziförflutna som en belastning för hans tjänst inom UD. Åströms naziungdom skall självklart inte sopas under mattan, men hos Ahlmark luktar det hämnd lång väg när han i avsnitten om Jan-Erik Wikström och dennes arbete som kulturminister, inte nämner utnämningen 1977 av den gamla nazisten Birgit Rodhe till ordförande i Statens Kulturråd. En mycket märklig befordran, men inte oväntad för mig som mött Wiksträms iskalla blick på andra sidan bordet vid Svenska Bokförläggareföreningens styrelsemöten.
Slutsats: överlåt historieskrivningen till fackhistoriker, så slipper man iallafall pinsamheter. Ahlmark, Ullsten, mfl, gjorde under 1960-talet entré i svenska politiska livet med hjälp av halmhattar. Den linjen har man hållit fast vid: Ahlmark önskade de arbetslösa i Olofström "Lycka till" och en annan friggebodare manade till allsång med "We shall overcome" när det började kärva bland taburetterna.
Det förefaller som om alla spärrar släppte när Herbert Tingsten dog 1973 - Ahlmark blev alltmer desperat och vilsen i sina politiska ställningstaganden. Alltså, de här memoarerna är tillochmed mer självförhärligande än Göran Perssons legendariska gravtal över sig själv. Ibland blir han riktigt obehaglig, Ahlmark, som när han indikerar en antisemitisk hållning hos Gösta Bohman och åter drar fram bland annat Sverker Åströms naziförflutna som en belastning för hans tjänst inom UD. Åströms naziungdom skall självklart inte sopas under mattan, men hos Ahlmark luktar det hämnd lång väg när han i avsnitten om Jan-Erik Wikström och dennes arbete som kulturminister, inte nämner utnämningen 1977 av den gamla nazisten Birgit Rodhe till ordförande i Statens Kulturråd. En mycket märklig befordran, men inte oväntad för mig som mött Wiksträms iskalla blick på andra sidan bordet vid Svenska Bokförläggareföreningens styrelsemöten.
Slutsats: överlåt historieskrivningen till fackhistoriker, så slipper man iallafall pinsamheter. Ahlmark, Ullsten, mfl, gjorde under 1960-talet entré i svenska politiska livet med hjälp av halmhattar. Den linjen har man hållit fast vid: Ahlmark önskade de arbetslösa i Olofström "Lycka till" och en annan friggebodare manade till allsång med "We shall overcome" när det började kärva bland taburetterna.
Recensionen publicerad i Folket i Bild, 2011:10.
Bok: Per Ahlmark : Gör inga dumheter medan jag är död!. Atlantis Bokförlag. 448 s., ill., inb.
'
'
Recension av Per Ahlmarks bok Zonen HÄR!
''
'
No comments:
Post a Comment