wilhelm klein s.j. : neujahr 31.12.1959.

Wilhelm Klein S.J.

1889 – 1996

Neujahr 31.12.1959.

Consummati sunt dies octo, ut circumcideretur puer, als die acht Tage  vorüber waren und das Kind beschnitten wurde, vocatum  est nomen ejus Jesus, war ihm der Name Jesus gegeben.

Meine Herren, es waren erfüllt die acht Tage daß das Kind beschnitten wird, und ward sein Name genannt Jesus. Gott is Heil:  Sie empfinden richtig, die Silvesternacht ist nicht eine Nacht, beliebig wie anderen. Äußerlich  freilich geschieht nicht anderes, als was  jeden Augenblick wird,  wenn der Zeiger unserer Arnbandsuhr voran rückt.  Aber wenn der Christ auf sein Uhr  schaut, sagt sie ihm  mehr als dem  äußerlichen Menschen. Dem christen spricht das Vorrücken der Uhr immer, und diese Nacht besonders: Was ist das? Die Uhr geht. Rückst du immer weiter fort von Gott oder rückst du immer näher hin zu Gott? Eins von beiden! Denn stehen bleibst du nie, selbst wenn deine kleine Uhr mal stehen bleibt, bleibst du nicht stehen.

- - -

- - -

Denken wir morgen einmal etwas an die unzähligen harten Gesetze und Regeln und Ordnungen, die das Mosesgesetz dem beschnitteten Juden unerbittlich auflegt. Blättern Sie etwas in der Thora im harten Gesetzbuch des Alten Testamentes, das Jesus bis aufs letzte Jota freiwillig auf sich genommen hat. Vergleichen Sie etwa damit die Gestze und Verordnungen und Regelungen, die Sie freiwillig mit dem Priestertum und den Jahren der Vorbereitung hier auf sich genommen haben.

- - -

Buch : Wilhelm Klein S.J. : Gottes Wort im Kirchenjahr. Vorträge im Kolleg 1957 – 1961. Sonderheft des 108. Jahrgangs. Katalog – Correspondenzblatt. Tübingen 1999 „ad usum privatum“.

Bo I. Cavefors : HERRE

'
'
'

Bo I. Cavefors

HERRE

Gode Gud,

nog är det

märkligt,

minst sagt : märkligt,

att man

även idag, ja fortfarande,

under det vetenskapligt

alltmer upplysta

2000-talet,

bråkar

om var
Din Son föddes.

Som om platsen

där undret skedde,

skulle ha någon betydelse,

i sig…

Man tvistar om ursprunget…

…var och är han

Din Son…

…Josefs faderskap?

Stackars

Maria

– alltid denna

misstro, ja detta

förakt inför

sådant obegripligt

som inte kan fångas

i rubriker…

Apropå födelseorten så

hävdade Dagens Nyheter,

för några år sedan,

att det var
på ett pensionat
i Betlehem,
medan nyliberala tankesmedjan

Timbro
pekade ut en grotta som
födelseort,
medan en tredje,

socialdarwinistiskt,

eller möjligen

newhumanistiskt inspirerad

filosofigrupp av fritänkare,

fångade av tron

på sin egen odödlighet,
helst helt ville förtiga
Hans existens.

Är det inte så
att berättelsen

om stallet,
denna fallfärdiga,
ej arkitektritade,
smutsiga,
denna
stundom
sällsynt bräckliga byggnad,

exakt som snickarboden,

där Han kände doften

av sågspån och lim och

såg spånorna från

getfot och skölp,
ja, att allt detta

inte är
turistiska beskrivningar
av Kristus Jesus födelseort

och uppväxtmiljö,

den sociala kontexten,

så att säga,
utan att det är

en karakteristik
av världen;
det är visioner
som får styrka
i just detta
att i detta
stall och i

detta snickeri,

(Josefs eviga raggande

efter nya

rot- och
rut-avdragsgilla kunder),
byggt av våra synder
och våra fel och våra
svagheter
och vår otro

och våra tvivel,
har Kristus Jesus
kommit till världen

och fostrats
till att i sig visa
Din mildhet

Herre Gud.

De heliga platserna

förvandlades då

och förvandlas idag,

till marknadsplatser

för ocker och

orättvisor,

månglares profiter

och hyreshajars oförskämda

utnyttjande av bostadslösa.

Fostrad av

en fattig snickare,

som fann sin försörjning

bortom de globala

ekonomiernas

bonusar,

som aldrig anlitades för

att vara med och

bygga Pontius Pilatus Palats,

kastade Han

månglarna ut ur Templet,

slog sönder deras kassakistor,

rev sönder skuldbreven,

släppte duvorna

fria.

När orden inte räckte till,

när dialogen

och det goda exemplet

visade sig

vara utan verkan, när ingen

lyssnade och ingen ville förstå,

när stanken

från penningmånglande

banker

kvävande

bredde ut sig

över Tempelgården,

fanns bara våldets väg kvar.

Likt Odysseus,

som surrade

fast sig själv

vid den korsformade

trämasten, når Han,

efter irrfärder och frestelser,

sitt eget och vårt Ithaka,

fastnitad vid

korset av trä.

Hör Sirerna.

Den nakna människan,

alla Jungfrur Maria,

svarta som Kedars tält,

på flykt undan glåporden

och den ociviliserade

civilisationen,

söker sig

till öknen

och in i Hans famn.

"Come and drink! / Eat flame which will make you / Messengers of fire!"

Syrian Eucharist.

Illustrationer:
Den sjuarmade ljusstaken - målning i en av Roms katakombrar.
Mariabilden av William Zarate, 2012.

Texten ursprungligen publicerad i tidskriften Karmel nr.3 1996, därefter på skilda håll i olika versioner.samt som privattryck i ett fåtal exemplar 1999.

Copyright©Bo I. Cavefors, 1996, 1999, 2006, 2008, 2010, 2011.

Wilhelm Klein S.J. - Advent...

Wilhelm Klein S.J.

1889 - 1996

Advent – 14.12.1959

Creator alme siderum aeterna lux credentium, Jesu, redemptor omnium, intende vocis supplicom.

Erhabener  Schöpfer aller Sterne, Jesus, du ewiges Licht der Glaubenden, höre unser Gebet.

So betet die betende Kirche jeden Tag im Adventsgebet. Creator, Schöpfer, Jesus, intende, Jesus ist der Schöpfer. Jesus ist kein Geschöpf, der Schöpfer kann auch nie Geschöpf werden. Gott kann nie nicht Gott werden.  Würden wir Advent und Weinachten so zu verstehen, daβ Jesus ein Geschöpf ist und so nicht der ewige Schöpfer selber wäre, so standen wir wieder in den furschtbaren Versuchungen der Zeit des Johannesevangeliums, besonders aber des vierten Jahrhunderts nach Christus, der konstantinischen Epoche, einer unsagbar schrecklichen Zeit, in der, wie Hieronymus  das ausdrückt, die Kirche  drauf und dran  war, von Jesus Christus abzufallen.  So menschlich gesprochen, so hieronymianische gesprochen: Orbis  catholicus  se arianum factum esse miratus est, sagt er sogar, der katolische Weltkreis wunderte sich, daβ er arianisch geworden war. Wir  verzeihen dem heiligen Kirschenlehrer diesen Ausdruck, der sehe gefährlich ist und nicht treffend ist, denn die Kirche kann nicht abfallen, die Immaculata.  Hieronymus sagte das im fünften Jahrhundert, als jene schreckliche Zeit vorbei war, die viel, viel schrecklischer war  als etwa die drei Jahrhunderte der Christenverfolgung durch die Cäsaren Roms.

- - -

  

Buch : Wilhelm Klein S.J. : Gottes Wort im Kirchenjahr. Vorträge im Kolleg 1957 – 1961. Sonderheft des 108. Jahrgangs. Katalog – Correspondenzblatt. Tübingen 1999 „ad usum privatum“.

St Francis Xavier SJ

"May God, of His infinite mercy, gather us all

one day into that blessed joy of

His for which we are made. And may He

increase our strength, so that we

may labour in His service with the diligence

which it deserves, according to

His holy will."

From a letter written in Goa by

St Francis Xavier,

18 September 1542

to the Society of Jesus, in Rome.


+


St Francis Xavier died in Shangchuan, China, 1552.

zarate william : bo / voice / remixed

william zarate :

bo -

your voice remixed by me...

from "barnsliga memoarer" and 

"valpen som ung man"

william zarate : drawing...

the world to-day...

drawing by

william zarate

Bo I. Cavefors : Alois Musil

Bo  I. Cavefors

Alois Musil, alias Shejk Musa Eben Nemsa ar-Ruejli, alias Musil von Arabien

Den österrikiske orientalisten, prästen och rådgivaren Alois Musil, arbetade för att närma de likartat uppbyggda stormakterna Österrike-Ungern och det osmanska riket. Efter en rad forskningsresor till olika delar av Främre Orienten var han en auktoritet på områdets kulturer och språk.

Den 19 maj 1935 höll Musil von Arabien ett föredrag i Radio Praha. Han talade om sin efterföljare Lawrence of Arabia, som en vecka tidigare avlidit. Om Lawrence sade Musil bland annat: "Det uppdrag som givits Lawrence övertogs och utfördes av Awde Abu Tajeh och hans män. De angrep den turkiska garnision som var förlagd utefter järnvägen, de sprängde räls och broar i luften och bröt förbindelserna mellan Damaskus och Medina men uppnådde inte det mål de föresatt sig. Turkarna reparerade snabbt skadorna och Medina höll stånd till in i november 1918 då vapenstilleståndet slöts… Lawrence tjänstgjorde vid Palestinaarméns högra flygel, i själva Palestina och i Transjordanien. Han satte aldrig sin fot i det egentliga Arabien. I Arabien brydde sig ingen om honom, om man nu råkade känna till honom. Lawrence var föga diplomatisk. I rollen som befälhavare följde han Awdes rådslag, men inte mer.  Han vann aldrig anhängare genom sin personlighet utan genom bestickning.  När guldströmmen sinade övergav man honom. Han lärde sig aldrig arabiska ordentligt. Det är lätt att konstatera när man läser hans böcker. Men dessa böcker visar också att Allah givit honom en sällsynt gåva, att iaktta, att förmedla sina intryck, att bearbeta materialet och noggrant återge det. Hans personliga minnen är utan tvekan det bästa som skrivits av det här slaget sedan de napoleonska krigen.".

Den som vågade sig på en sådan högtidlig tillrättavisning av den legendomspunne och massmedialt uppbackade Lawrence var Alois Musil, född den 30 juni 1868 i Rychtárov i Mähren, då tillhörigt Österrike-Ungern, idag Tjeckien. För den som beundrar och högaktar Lawrence lika mycket som jag gör det, svider det naturligtvis i skinnet att höra Alois Musils kritik, som dock också röjer österrikarens svårsmälta beundran för den brittiske motståndaren.

Men, hur mycket jag än beundrar Lawrence vore det orättvist att inte även ta till mig motsidans, motpartens argument och förträffliga position under en konflikt som definitivt krossade såväl osmanaska riket som de europeiska furstemakterna. Revolutionen var faktiskt omvälvande även i de brittiska sovgemaken: de tyska makthavarna i Buckingham Palace började efter första världskriget tala engelska istället för tyska, Battenberg blev Mountbatten, osv.

Alois Musil, alias Musil von Arabien, alias Shejk Musa Eben Nemsa ar-Ruejli, Wirklicher Hofrat och Wirklicher Geheimer Rat (en titel under vars skydd han också oombedd kunde ge kejsaren råd) till Franz Josef I och Karl I. I dessa dagar då titulatur åter är på modet kan det vara värt att räkna upp några av Musils utnämningar utöver de redan nämnda: Generaloberstkriegsrat, påvlig hovpredikant, medlem av kejserliga vetenskapsakademien i Wien, medlem av tjeckiska vetenskapsaka-demien, hedersdoktor vid universitetet i Bonn, medlem av arabiska vetenskapsakademien i Damaskus, medlem av högsta muslimska Rådet i Jerusalem, teologie doktor och ordinarie professor  för bibelstudium  vid  universitetet  i Olmütz samt i arabiska språk vid universitetet i Wien.

Alois Musil doktorerade 1887. Han behärskade hebreiska, arabiska, turkiska samt några nordarabiska stamdialekter. Han prästvigdes 1891. Från 1895 och framöver reste  han  kors och  tvärs i  arabvärlden, skrev  böcker och vetenskapliga avhandlingar, ett publiceringsarbete som pågick fram till andra världskriget, främst i USA. Dessutom var Alois Musil inflytelserik politisk strateg och rådgivare.

Musils arabiska namn Musa Eben Nema ar-Ruejli fick han vid en expedition genom Nordarabien 1908-1909. Musa är samma namn som Moses, en av de främsta profeterna också inom den arabisk-islamska världen. Musil/Mu-sa/Moses  -  det gladde den asketiske prästen/orientalisten/rådgivaren.

Alois Musil var kusin med författaren Robert Musil,  men någon  närmare kontakt mellan de båda uppstod aldrig sedan författaren gjort ett elakt porträtt av vetenskapsmannen i berättelsen Die Verwirrungen des Zöglings Törless.

Efter den akademiska karriären och efter en enastående vetenskaplig insats kombinerad med den politiska rollen som rådgivare och strateg åt de båda sista österrikiska kejsarna, resignerade Musil efter nederlaget,sedan fredsförhandlingarna slagit sönder inte endast hans hemland utan också möjligheterna till en framtida arabisk stormakt. Han förutsåg redan då att engelsmännens splittring av arabvärlden skapade förutsättningar till dagens motsättningar mellan araber och judar.

Musil kom från en österrikisk-tjeckisk bondesläkt i Mähren. Hans språk var tyska och hela sitt liv hade han tjänat den österrikiska staten.  Men av den regering som trädde till vid kejsardömets fall betraktades han i det krympta Österrike som icke-tysk med ett icke-tyskt namn.  Han uteslöts därför ur akademierna och förlorade sin professorstjänst.

Den unge orientalisten Alois Musil var besluten att skapa sig ett namn som orientalist.  Hans studier var mycket resultatinriktade och tidigt lyckades han skaffa sig goda beskyddare, förutom furstebiskopen av Olmütz, Theodor Kohn, även ärkehertig Karl och prinsessan Zita, sedermera Österrikes sista regenter.  Han hade lärt känna dem genom en annan orientalistfantast, Zitas bror prinsen Sixtus av Bourbon-Parma. De bodde tillsammans med föräldrarna i Niederösterreich sedan de av Napoleon fördrivts från Parma.

Livvakten

Musils chans kom då han den 8 januari 1898 började den färd under vilken han skulle upptäcka de omajjadiska ökenslotten. Han reste tillsammans med Beni Schur och dennes beduiner. Prinsen Talal föreslog att man skulle visa sin gäst, österrikaren, nemsaui, något någon icke-arab aldrig tidigare sett, andarnas hus, dvs slottet Kasr Amra, det mest betydande av de ökenslott vilka bär namn som Kasr at-Tuba, Hamam ach-Scharach, Kasr al-Mwakar och  Kasr al-Harani.  Musil berättar att han "gick in i slottet. Överraskad ser jag på väggarna spår av målningar. Snabbt rusar jag genom alla rummen  -  alla är de smyckade med väggmålningar".  Den sensationella upptäckten mottogs med skepsis i Wien där man visserligen kunde tänka sig att slotten existerade men trodde att Musil ljög om väggmålningarna. Något liknande fanns inte i hela Orienten. Musil besökte slotten igen efter tre år. Han fotograferade dem och rekonstruerade i skisser de alltmer förfallna byggnaderna, vilka snart förmodligen helt skulle  begravas i ökensanden.

Musil förklarade väggmålningarna i Kasr Amra med det okomplicerade förhållandet från beduinernas sida gentemot islam. De såg inte något "syndigt" i målningarna, utan något  sagobetonad  andligt.  De menade  att slotten var tillhåll för andar.

De fotograferade bevisen  på målningarna i Kasr Amra befäste Musils position som orien-talist. Materialet publicerades tillsammans med kartor och skisser över floder, berg, brunnar, vattenhål, borgar, slott och städer.  Detta gjorde honom till en av tidens ledande topografer. Med Arabia Petræa kartlade han området mellan Röda Havet och Medelhavet.

Bondesonen Musil hade en märklig förmåga att finna sig väl tillrätta i skilda miljöer, med bönder och kejsare, poliser och rövare. Han visst också att utnyttja sin förmåga. Av beduinerna  utnämndes  han  till  shejk,  av  prinsen Eben Scha'lan an-Nuri till rådgivare och av emiren Nawwaf till ståthållare. Det fanns två skäl förutom Musils egna egenskaper till denna framgång. Han kom från en stormakt med gott anseende och han arbetade inom en annan stormakt, det osmanska riket, som var en spegelbild av Österrike-Ungern. Dessutom var Orienten under Musils tid populär i Europa och det återspeglades inom konst, mode, heminrdning, arkitektur och inte minst med operor av Verdi, Strauss och andra.

Alois Musil föddes 1868. Året innan hade den österrikiska decemberförfattningen som garan-terade mötes-, press- och föreningsfrihet trätt i kraft. Musils  verksamma tid  sammanföll  med en osannolik blomstring inom vetenskap, kultur och industri. Efter nederlaget 1866 gentemot Preussen hade dubbelmonarkin snabbt rekonstruerats och aktiverats. Det osmanska riket upplevde under samma period en liknande omvandling. Också denna stormakt rymde inom sig ett stort antal nationaliteter.  I de båda stormakterna utövade en högljudd nationalism ett starkt politiskt tryck på statsledningarna.  Men såväl inom Österrike-Ungern som inom det osmanska riket var det endast få som önskade att statsbildningarna skulle upplösas. Rikena som sådana skulle bibehållas men förändras, moderniseras, decentraliseras med allt större självbestämmanderätt åt de till rikena bundna nationalstaterna.

Det osmanska rikets huvudfiende var Ryssland som bit för bit lade under sig landområden bebodda av turkar. Mellan 1815 och 1895 erövrade tsarerna från Sinkiang till Krim mer land än hela Europa. Trots allt detta lyckades sultan Abdül Hamid II modernisera landet och skapa ett visst välstånd.  1877 sammanträdde det första parlamentet och 1888 öppnades järnvägen mellan Wien och Konstantinopel. Abdül Ham-id menade att man utan att ge avkall på islam och islamsk rätt kunde tillgodogöra sig europeiska erfarenheter inom teknik och juridik. Vid det rysk-turkiska kriget 1877 förlorade det osmanska riket Serbien, Bulgarien och Rumänien. Ett år senare vid Berlin-kongressen avstod man Cypern till England, Frankrike lade beslag på Libanon, Algeriet och Tunisien. England erhöll Egypten och under nittonhundratalet växte deras inflytande alltmer på den arabiska halvön. Trots alla dessa motgångar var osmanska riket inte lamslaget, men missnöjet gentemot Abdül Hamid växte från de s.k. ungturkarnas sida.

Alois Musil misstrodde denna opposition och understödde istället en tredje väg som representerades av majoren Aziz al-Misr, som var av egyptisk-arabisk härkomst. Han arbetade på en förnyelse av osmanska riket med Österrike-Ungern som förebild. Avsikten var att göra den osmanske sultanen till konung över alla araber. Kalifens roll som "Allahs skugga på jorden" skulle spela en medlande roll mellan Abdül Hamid och ungturkarna.  Det var denna framtid för det osmanska imperiet Musil tänkte sig när han 1914/15 på österrikiske kejsarens uppdrag försökte mäkla fred mellan folken i det inre Arabien. Det lyckades honom och därmed lade han också grunden till fredlig samexistens mellan  araberna  inom de  nationalstater vilka

bildades vid osmanska rikets undergång. Höjdpunkten i Musils politiska strategi utgjordes av Karls och Zitas statsbesök i Konstantinopel.  Musil menade att de båda likartat uppbyggda stormakterna skulle inom rikena främja utveckling och välstånd och utåt bli ett effektivt skydd gentemot från ena hållet rysk expansion och från andra hållet engelsk-fransk expansion. Det är mycket möjligt att Musils strategi var genial. Hade de båda stormakterna klarat sig igenom första världskrigets skärseld hade förutsättningarna till en fredlig framtid för européer och araber  -  mellan kristendom och islam  -  ökat samtidigt som förutsättningarna för fortsättningskriget 1938 minskat.

Alois Musils vetenskapliga resor gick också till Nordarabien 1908/09, genom öknarna al-Hamad och Nefud och den syriska öknen, 1910 till det nordliga Hedschas, 1912 till Nodost-arabien och Sydmesopotamien. Han besökte shiternas högborg al-Achejzer och vid en resa från Rakka till Aleppo rånades han och följeslagarna Rudolf Thomasberger och Sixtus von Bourbon-Parma. Halvnakna fick de tigga sig fram till jesuiterna i Aleppo i vilkas arkiv fortfarande finns Bourbon-Parmas lista över vad de förlorat, föremål totalt värda 14 877,75 franska franc, inkluderande allt möjligt alltifrån en kamel värd 350 franc till en patronväska värd 16 franc.

Erich Feigl, som skrivit en utomordentligt innehållsrik bok, Musil von Arabien. Vorkämpfer der islamischen Welt (Verlag Amalthea, Wien 1985). beskriver Musil som en understundom arrogant och auktoritär person. Det förvånar mig något när man i denna bok också kan läsa om hans diplomati och förmåga till livslång vänskap. Musil upprätthöll nära kontakt med sina vänner också sedan han lämnat det offentliga livet och arbetade som bypräst i Mähren, där han fick besök av eller brevväxlade med österrikare  som  exkejsarinnan  Zita  och araber, framför allt inom familjen Sa'ud, som prinsen an-Nuri Eben Scha'lan. Kanske var det Alois Musils asketism, allvar och uppriktighet, hans totala motvilja mot förställning och falskhet, som uppskattades av araber och turkar men missförstods av demokratiserande européer vilka fann attityden obekväm? I denna livshållning förenades Musil och Lawrence.

Tidigare publicerad i Svenska Dagbladet (20.5.1986), i Minaret (2006:1) samt i serien Waistcoatpocketbooks (2000). Här ngt reviderad.

martini - paulus

carlo maria martini sj : paulus på väg till damaskus...

Barnsliga memoarer (utdrag)...

Bo Cavefors

Ur BARNSLIGA MEMOARER


Han älskar att stå framför spegeln med blågrön målad ram. Spegeln lutar en aning. Ställer han sig tätt inpå den, verkar det som om spegelbilden skall ramla över honom.

Spegelglaset är fuktskadat. Fläckarna har bruna åskmolnskanter. Från det han är sex år tycker han om att stå framför spegeln i sommarvillan.

---

Ibland beundrar han spegelbilden av sig själv, med kläderna på. Ett par sandaler, en skjorta med korta ärmar och vidöppen i halsen, små stramande kortbyxor av tunn grå flanell, eller ett par schweiziska lederhosen med hängslen och tvärslå, underbyxor som ibland skymtar vid lårens sidor eller som syns när han sätter sig bredbent på en hopfällbar tyrädgårdsstol, en liggstol med säte och rygg av träribbor.

---

Han föds 1935, den fjortonde november.

---

Han börjar skolan innan han är sex år. Lärarinnan, fröken Nilsson, är nyutexaminerad. Han älskar henne och skriver brev till henne under sommarlovet mellan första och andra klass i småskolan.

---

Han beundrar fröken Nilsson och vill ha henne för sig själv. När det är föräldradag eller när kamraternas föräldrar följer med till skolan vid terminernas början och slut, förbjuder han sin mamma att gå dit.

---

Han är en glad och nyfiken pojke.

---

Det är varma somrar. De varma krigssomrarna.

+ + +

Teckning/porträtt (efter fotografi från 1941) : William Zarate, 2012.

Utdrag ur : Bo Cavefors BARNSLIGA MEMOARER, Förlaget Svarta Fanor, 1995.

bengt rooke : mot en vidgad horisont - ett tioårsminne...

rooke time - unlimited -

bengt rooke :
mot en vidgad horisont

ett 10-årsminne om svensk konstcensur

martin bladh RUBY

martin bladh

RUBY

william zarate : illustrations and music for "qualis artifex pereo"...

Johann von Fritz : Men...

Johann von Fritz

Men...

Caligula

Hyser nästan lite hat mot dig

och din uppfinningsrikedom.

Inom mina intressesfärer;

korruption, asätande,

mord osv.

Blodets fläckar

verkar trivas bäst till sjöss.

Där döden är en tunn rytm:

orgasmen och döden.

Tiberius,

med sitt kön baddat i honung

fjättrad i förtvivlade inälvor.

Där sprickan är en lång panik.

Virus

Smärta går över och de som går på två ben

är som vem som helst. Urblekta ansikten

har varit i livet för länge. Orden som följer

har ingenting. De skulle kunna vara knivar

av nej. Fnittrar åt terminologier.

Analogt: metafysiskt virus.

Har inte med något att göra. Driver den drabbade

i cyklisk uppochnervändheten plus minus noll,

kan något annat än motsatser som går upp i rök

med ljusets hastighet vara inombordsspringor; 

vilka överskugga presumtiv slutsats med kännedom

om att den kommer erfaras med ljusets hastighet.

Ett upplöst ingenting skrattar alltid 

åt att allting är lika roligt,

igångsätter men hinner till:

punkt punkt punkt,

whatever.

( Kom i besittning av en degeneration som inte har något ord. Finns i flera varianter men utgår från samma punkt. Vi som befunnit oss i detta tillstånd kan emellertid inte ens föreställa oss att använda något  konkret begrepp eller ens en antydan till generalisering:

det är ett metafysiskt virus.

Det är ett virus

i hjärnornas uppror.

Icke-punkt.

Nihili, nihili, nihil.

Menar inget med det.

Slutsatsen som här i tillståndet blir

synonym till att tilldelas ynnesten

att få vara säker på något.

Punkten, icke-punkt. )

Black metal mozart

“träffade henne för att ta avsked vid domkyrkan. vi kramade varandra och jag gav henne min födelseattestbricka och en påse med persilja och brytbönor och en blomma från mitt växthus. metallen blänkte i kvällssolen när hon satte den kring sin sköra, bleka hals. ville kyssa hennes nacke, smeka hennes läppar men höll det kort och gick därifrån. ur askan in i elden. hemskt men underbart. hon är en fantastiskt fin människa, en nyckel till mänsklighetens avgrund. hatar henne. “

Jag går sönder precis lika mycket när jag behandlar någon såsom jag inte vill bli behandlad.

Porslinskroppen krackelerar i en fysiskt  orealiserbar paroxysm när hon behandlar mig såsom hon inte vill bli behandlad. Så som jag inte vill bli behandlad.

Går i bitar. Andas ut livet bit för bit. Befaller andningen att jaga rytmerna omkring hypotetiska geometriska formationer. Tillblivelse. Vill och kan inte klandra henne.

Påminnande om mig är det för henne aldrig illa menat och såväl som oftast brukar vi inte vara medvetna om hur illa vi gör när vi gör det.  Att jag har förtjänat det gör det svårare. Förtjänade att utsättas för mig var det sista hon gjorde.

Kan inte svära på att minnesfragmenten jag pusslat ihop till halvbilder av vad som inträffade under de där dunkla dagarna har så avskilt mycket med vad som egentligen spelades upp på vår de senaste månadernas livsbiograf. Duken kryssar som hastigast till havs tillsammans med en sjöbuse med hårda händer från den gamla skolan. Där för att vittja.

Ser vad jag gjort som en knappnålshuvudstor projektorduk i en eka nära horisontlinjen –

det är ozonvit stekande hetta och sjögång och slaget är förlorat.

Digital transcendens

Att du var där. Du var liksom där som ingen annan.

Ingen annan hade fått bukt med att vara där fullt ut, bara du, just då. Allt var alltigenom rätt, jag trodde på det, jag trodde på dig. Din kind svedde nästan min när vi famnade varandra med mjuk trånande passion för att hälsa och kyssas. Jag blev svag i knäna och skakade. Dina läppar, din nacke, din doft, din hals – du. Vad skulle jag ta mig till?

Ditt gröna hår, din besvärliga själ av neuroser partiellt döda genom kvävning. Redan i början genom ledan. Livet, i livhanken -  ändå. Så många ansatser till riktig godhet i sig ändå.

Närmat sig en sorts slumpmässig lycka som får duga. Kanske bli lite som andra människor – nöja sig med helt ok och bli en aning ilsk. Gemen därtill; det är ju ganska hemskt att behöva uppföra sig så som en människa behöver uppföra sig för att ta sig fram åtminstone någorlunda friktionsfritt.

Sen gör det alltid ont, på alla sätt och vis, att leva. Det skall man alltid veta och det är fruktansvärt. Förstår det inte, men jag förstår lite mer av varför jag älskar henne. Hur skulle jag kunna låta bli?

Snake in the eagles shadow

I

Lif o. Lidande -

bakbunda känslor berusad fredag

tyst, genom snabba kvinnors enkla.

Ditt huvud är en dålig man

du är jag vi är ingenting

alldeles & dålig tid suger tomt:

igensydd tid

kallar det iskristallen

knivblicken kalkylrocken.

II

Kan inte var demon

i skuggan av Hitler

gör en cocktail av mig själv.

Hästar springer fritt över nervbanor

trådarna spelar cello

kaos råder,

ord framträder

jag förstår ingenting.