Bo I. Cavefors
Alois
Musil, alias Shejk Musa Eben Nemsa ar-Ruejli, alias Musil von Arabien
Den
österrikiske orientalisten, prästen och rådgivaren Alois Musil, arbetade för
att närma de likartat uppbyggda stormakterna Österrike-Ungern och det osmanska
riket. Efter en rad forskningsresor till olika delar av Främre Orienten var han
en auktoritet på områdets kulturer och språk.
Den
19 maj 1935 höll Musil von Arabien ett föredrag i Radio Praha. Han talade om
sin efterföljare Lawrence of Arabia, som en vecka tidigare avlidit. Om Lawrence
sade Musil bland annat: "Det uppdrag som givits Lawrence övertogs och
utfördes av Awde Abu Tajeh och hans män. De angrep den turkiska garnision som
var förlagd utefter järnvägen, de sprängde räls och broar i luften och bröt förbindelserna
mellan Damaskus och Medina men uppnådde inte det mål de föresatt sig. Turkarna
reparerade snabbt skadorna och Medina höll stånd till in i november 1918 då
vapenstilleståndet slöts… Lawrence tjänstgjorde vid Palestinaarméns högra
flygel, i själva Palestina och i Transjordanien. Han satte aldrig sin fot i det
egentliga Arabien. I Arabien brydde sig ingen om honom, om man nu råkade känna
till honom. Lawrence var föga diplomatisk. I rollen som befälhavare följde han
Awdes rådslag, men inte mer. Han vann
aldrig anhängare genom sin personlighet utan genom bestickning. När guldströmmen sinade övergav man honom.
Han lärde sig aldrig arabiska ordentligt. Det är lätt att konstatera när man
läser hans böcker. Men dessa böcker visar också att Allah givit honom en
sällsynt gåva, att iaktta, att förmedla sina intryck, att bearbeta materialet
och noggrant återge det. Hans personliga minnen är utan tvekan det bästa som
skrivits av det här slaget sedan de napoleonska krigen.".
Den
som vågade sig på en sådan högtidlig tillrättavisning av den legendomspunne och
massmedialt uppbackade Lawrence var Alois Musil, född den 30 juni 1868 i
Rychtárov i Mähren, då tillhörigt Österrike-Ungern, idag Tjeckien. För den som
beundrar och högaktar Lawrence lika mycket som jag gör det, svider det
naturligtvis i skinnet att höra Alois Musils kritik, som dock också röjer
österrikarens svårsmälta beundran för den brittiske motståndaren.
Men,
hur mycket jag än beundrar Lawrence vore det orättvist att inte även ta till
mig motsidans, motpartens argument och förträffliga position under en konflikt
som definitivt krossade såväl osmanaska riket som de europeiska furstemakterna.
Revolutionen var faktiskt omvälvande även i de brittiska sovgemaken: de tyska
makthavarna i Buckingham Palace började efter första världskriget tala engelska
istället för tyska, Battenberg blev Mountbatten, osv.
Alois
Musil, alias Musil von Arabien, alias Shejk Musa Eben Nemsa ar-Ruejli,
Wirklicher Hofrat och Wirklicher Geheimer Rat (en titel under vars skydd han också
oombedd kunde ge kejsaren råd) till Franz Josef I och Karl I. I dessa dagar då
titulatur åter är på modet kan det vara värt att räkna upp några av Musils
utnämningar utöver de redan nämnda: Generaloberstkriegsrat, påvlig
hovpredikant, medlem av kejserliga vetenskapsakademien i Wien, medlem av
tjeckiska vetenskapsaka-demien, hedersdoktor vid universitetet i Bonn, medlem
av arabiska vetenskapsakademien i Damaskus, medlem av högsta muslimska Rådet i
Jerusalem, teologie doktor och ordinarie professor för bibelstudium vid
universitetet i Olmütz samt i
arabiska språk vid universitetet i Wien.
Alois
Musil doktorerade 1887. Han behärskade hebreiska, arabiska, turkiska samt några
nordarabiska stamdialekter. Han prästvigdes 1891. Från 1895 och framöver reste han
kors och tvärs i arabvärlden, skrev böcker och vetenskapliga avhandlingar, ett
publiceringsarbete som pågick fram till andra världskriget, främst i USA.
Dessutom var Alois Musil inflytelserik politisk strateg och rådgivare.
Musils
arabiska namn Musa Eben Nema ar-Ruejli fick han vid en expedition genom
Nordarabien 1908-1909. Musa är samma namn som Moses, en av de främsta
profeterna också inom den arabisk-islamska världen. Musil/Mu-sa/Moses - det
gladde den asketiske prästen/orientalisten/rådgivaren.
Alois
Musil var kusin med författaren Robert Musil,
men någon närmare kontakt mellan
de båda uppstod aldrig sedan författaren gjort ett elakt porträtt av
vetenskapsmannen i berättelsen Die Verwirrungen des Zöglings Törless.
Efter
den akademiska karriären och efter en enastående vetenskaplig insats kombinerad
med den politiska rollen som rådgivare och strateg åt de båda sista
österrikiska kejsarna, resignerade Musil efter nederlaget,sedan
fredsförhandlingarna slagit sönder inte endast hans hemland utan också
möjligheterna till en framtida arabisk stormakt. Han förutsåg redan då att
engelsmännens splittring av arabvärlden skapade förutsättningar till dagens
motsättningar mellan araber och judar.
Musil
kom från en österrikisk-tjeckisk bondesläkt i Mähren. Hans språk var tyska och
hela sitt liv hade han tjänat den österrikiska staten. Men av den regering som trädde till vid
kejsardömets fall betraktades han i det krympta Österrike som icke-tysk med ett
icke-tyskt namn. Han uteslöts därför ur
akademierna och förlorade sin professorstjänst.
Den
unge orientalisten Alois Musil var besluten att skapa sig ett namn som
orientalist. Hans studier var mycket
resultatinriktade och tidigt lyckades han skaffa sig goda beskyddare, förutom
furstebiskopen av Olmütz, Theodor Kohn, även ärkehertig Karl och prinsessan
Zita, sedermera Österrikes sista regenter.
Han hade lärt känna dem genom en annan orientalistfantast, Zitas bror
prinsen Sixtus av Bourbon-Parma. De bodde tillsammans med föräldrarna i
Niederösterreich sedan de av Napoleon fördrivts från Parma.
|
Livvakten |
Musils
chans kom då han den 8 januari 1898 började den färd under vilken han skulle
upptäcka de omajjadiska ökenslotten. Han reste tillsammans med Beni Schur och
dennes beduiner. Prinsen Talal föreslog att man skulle visa sin gäst,
österrikaren, nemsaui, något någon icke-arab aldrig tidigare sett, andarnas
hus, dvs slottet Kasr Amra, det mest betydande av de ökenslott vilka bär namn
som Kasr at-Tuba, Hamam ach-Scharach, Kasr al-Mwakar och Kasr al-Harani. Musil berättar att han "gick in i
slottet. Överraskad ser jag på väggarna spår av målningar. Snabbt rusar jag
genom alla rummen - alla är de smyckade med väggmålningar". Den sensationella upptäckten mottogs med
skepsis i Wien där man visserligen kunde tänka sig att slotten existerade men
trodde att Musil ljög om väggmålningarna. Något liknande fanns inte i hela
Orienten. Musil besökte slotten igen efter tre år. Han fotograferade dem och
rekonstruerade i skisser de alltmer förfallna byggnaderna, vilka snart förmodligen
helt skulle begravas i ökensanden.
Musil
förklarade väggmålningarna i Kasr Amra med det okomplicerade förhållandet från
beduinernas sida gentemot islam. De såg inte något "syndigt" i
målningarna, utan något sagobetonad andligt.
De menade att slotten var
tillhåll för andar.
De
fotograferade bevisen på målningarna i
Kasr Amra befäste Musils position som orien-talist. Materialet publicerades
tillsammans med kartor och skisser över floder, berg, brunnar, vattenhål,
borgar, slott och städer. Detta gjorde
honom till en av tidens ledande topografer. Med Arabia Petræa kartlade han
området mellan Röda Havet och Medelhavet.
Bondesonen
Musil hade en märklig förmåga att finna sig väl tillrätta i skilda miljöer, med
bönder och kejsare, poliser och rövare. Han visst också att utnyttja sin
förmåga. Av beduinerna utnämndes han
till shejk, av
prinsen Eben Scha'lan an-Nuri till rådgivare och av emiren Nawwaf till
ståthållare. Det fanns två skäl förutom Musils egna egenskaper till denna
framgång. Han kom från en stormakt med gott anseende och han arbetade inom en
annan stormakt, det osmanska riket, som var en spegelbild av Österrike-Ungern.
Dessutom var Orienten under Musils tid populär i Europa och det återspeglades
inom konst, mode, heminrdning, arkitektur och inte minst med operor av Verdi,
Strauss och andra.
Alois
Musil föddes 1868. Året innan hade den österrikiska decemberförfattningen som
garan-terade mötes-, press- och föreningsfrihet trätt i kraft. Musils verksamma tid
sammanföll med en osannolik
blomstring inom vetenskap, kultur och industri. Efter nederlaget 1866 gentemot
Preussen hade dubbelmonarkin snabbt rekonstruerats och aktiverats. Det osmanska
riket upplevde under samma period en liknande omvandling. Också denna stormakt
rymde inom sig ett stort antal nationaliteter.
I de båda stormakterna utövade en högljudd nationalism ett starkt
politiskt tryck på statsledningarna. Men
såväl inom Österrike-Ungern som inom det osmanska riket var det endast få som
önskade att statsbildningarna skulle upplösas. Rikena som sådana skulle
bibehållas men förändras, moderniseras, decentraliseras med allt större
självbestämmanderätt åt de till rikena bundna nationalstaterna.
Det
osmanska rikets huvudfiende var Ryssland som bit för bit lade under sig landområden
bebodda av turkar. Mellan 1815 och 1895 erövrade tsarerna från Sinkiang till
Krim mer land än hela Europa. Trots allt detta lyckades sultan Abdül Hamid II
modernisera landet och skapa ett visst välstånd. 1877 sammanträdde det första parlamentet och
1888 öppnades järnvägen mellan Wien och Konstantinopel. Abdül Ham-id menade att
man utan att ge avkall på islam och islamsk rätt kunde tillgodogöra sig
europeiska erfarenheter inom teknik och juridik. Vid det rysk-turkiska kriget
1877 förlorade det osmanska riket Serbien, Bulgarien och Rumänien. Ett år
senare vid Berlin-kongressen avstod man Cypern till England, Frankrike lade
beslag på Libanon, Algeriet och Tunisien. England erhöll Egypten och under
nittonhundratalet växte deras inflytande alltmer på den arabiska halvön. Trots
alla dessa motgångar var osmanska riket inte lamslaget, men missnöjet gentemot
Abdül Hamid växte från de s.k. ungturkarnas sida.
Alois
Musil misstrodde denna opposition och understödde istället en tredje väg som
representerades av majoren Aziz al-Misr, som var av egyptisk-arabisk härkomst.
Han arbetade på en förnyelse av osmanska riket med Österrike-Ungern som
förebild. Avsikten var att göra den osmanske sultanen till konung över alla
araber. Kalifens roll som "Allahs skugga på jorden" skulle spela en
medlande roll mellan Abdül Hamid och ungturkarna. Det var denna framtid för det osmanska
imperiet Musil tänkte sig när han 1914/15 på österrikiske kejsarens uppdrag
försökte mäkla fred mellan folken i det inre Arabien. Det lyckades honom och
därmed lade han också grunden till fredlig samexistens mellan araberna
inom de nationalstater vilka
bildades
vid osmanska rikets undergång. Höjdpunkten i Musils politiska strategi
utgjordes av Karls och Zitas statsbesök i Konstantinopel. Musil menade att de båda likartat uppbyggda
stormakterna skulle inom rikena främja utveckling och välstånd och utåt bli ett
effektivt skydd gentemot från ena hållet rysk expansion och från andra hållet
engelsk-fransk expansion. Det är mycket möjligt att Musils strategi var genial.
Hade de båda stormakterna klarat sig igenom första världskrigets skärseld hade
förutsättningarna till en fredlig framtid för européer och araber -
mellan kristendom och islam
- ökat samtidigt som
förutsättningarna för fortsättningskriget 1938 minskat.
Alois
Musils vetenskapliga resor gick också till Nordarabien 1908/09, genom öknarna
al-Hamad och Nefud och den syriska öknen, 1910 till det nordliga Hedschas, 1912
till Nodost-arabien och Sydmesopotamien. Han besökte shiternas högborg al-Achejzer
och vid en resa från Rakka till Aleppo rånades han och följeslagarna Rudolf
Thomasberger och Sixtus von Bourbon-Parma. Halvnakna fick de tigga sig fram
till jesuiterna i Aleppo i vilkas arkiv fortfarande finns Bourbon-Parmas lista
över vad de förlorat, föremål totalt värda 14 877,75 franska franc,
inkluderande allt möjligt alltifrån en kamel värd 350 franc till en patronväska
värd 16 franc.
Erich
Feigl, som skrivit en utomordentligt innehållsrik bok, Musil von Arabien.
Vorkämpfer der islamischen Welt (Verlag Amalthea, Wien 1985). beskriver
Musil som en understundom arrogant och auktoritär person. Det förvånar mig
något när man i denna bok också kan läsa om hans diplomati och förmåga till
livslång vänskap. Musil upprätthöll nära kontakt med sina vänner också sedan
han lämnat det offentliga livet och arbetade som bypräst i Mähren, där han fick
besök av eller brevväxlade med österrikare
som exkejsarinnan Zita
och araber, framför allt inom familjen Sa'ud, som prinsen an-Nuri Eben
Scha'lan. Kanske var det Alois Musils asketism, allvar och uppriktighet, hans
totala motvilja mot förställning och falskhet, som uppskattades av araber och
turkar men missförstods av demokratiserande européer vilka fann attityden
obekväm? I denna livshållning förenades Musil och Lawrence.
Tidigare
publicerad i Svenska Dagbladet (20.5.1986), i Minaret (2006:1)
samt i serien Waistcoatpocketbooks (2000). Här ngt reviderad.