Johann von Fritz : Men...

Johann von Fritz

Men...

Caligula

Hyser nästan lite hat mot dig

och din uppfinningsrikedom.

Inom mina intressesfärer;

korruption, asätande,

mord osv.

Blodets fläckar

verkar trivas bäst till sjöss.

Där döden är en tunn rytm:

orgasmen och döden.

Tiberius,

med sitt kön baddat i honung

fjättrad i förtvivlade inälvor.

Där sprickan är en lång panik.

Virus

Smärta går över och de som går på två ben

är som vem som helst. Urblekta ansikten

har varit i livet för länge. Orden som följer

har ingenting. De skulle kunna vara knivar

av nej. Fnittrar åt terminologier.

Analogt: metafysiskt virus.

Har inte med något att göra. Driver den drabbade

i cyklisk uppochnervändheten plus minus noll,

kan något annat än motsatser som går upp i rök

med ljusets hastighet vara inombordsspringor; 

vilka överskugga presumtiv slutsats med kännedom

om att den kommer erfaras med ljusets hastighet.

Ett upplöst ingenting skrattar alltid 

åt att allting är lika roligt,

igångsätter men hinner till:

punkt punkt punkt,

whatever.

( Kom i besittning av en degeneration som inte har något ord. Finns i flera varianter men utgår från samma punkt. Vi som befunnit oss i detta tillstånd kan emellertid inte ens föreställa oss att använda något  konkret begrepp eller ens en antydan till generalisering:

det är ett metafysiskt virus.

Det är ett virus

i hjärnornas uppror.

Icke-punkt.

Nihili, nihili, nihil.

Menar inget med det.

Slutsatsen som här i tillståndet blir

synonym till att tilldelas ynnesten

att få vara säker på något.

Punkten, icke-punkt. )

Black metal mozart

“träffade henne för att ta avsked vid domkyrkan. vi kramade varandra och jag gav henne min födelseattestbricka och en påse med persilja och brytbönor och en blomma från mitt växthus. metallen blänkte i kvällssolen när hon satte den kring sin sköra, bleka hals. ville kyssa hennes nacke, smeka hennes läppar men höll det kort och gick därifrån. ur askan in i elden. hemskt men underbart. hon är en fantastiskt fin människa, en nyckel till mänsklighetens avgrund. hatar henne. “

Jag går sönder precis lika mycket när jag behandlar någon såsom jag inte vill bli behandlad.

Porslinskroppen krackelerar i en fysiskt  orealiserbar paroxysm när hon behandlar mig såsom hon inte vill bli behandlad. Så som jag inte vill bli behandlad.

Går i bitar. Andas ut livet bit för bit. Befaller andningen att jaga rytmerna omkring hypotetiska geometriska formationer. Tillblivelse. Vill och kan inte klandra henne.

Påminnande om mig är det för henne aldrig illa menat och såväl som oftast brukar vi inte vara medvetna om hur illa vi gör när vi gör det.  Att jag har förtjänat det gör det svårare. Förtjänade att utsättas för mig var det sista hon gjorde.

Kan inte svära på att minnesfragmenten jag pusslat ihop till halvbilder av vad som inträffade under de där dunkla dagarna har så avskilt mycket med vad som egentligen spelades upp på vår de senaste månadernas livsbiograf. Duken kryssar som hastigast till havs tillsammans med en sjöbuse med hårda händer från den gamla skolan. Där för att vittja.

Ser vad jag gjort som en knappnålshuvudstor projektorduk i en eka nära horisontlinjen –

det är ozonvit stekande hetta och sjögång och slaget är förlorat.

Digital transcendens

Att du var där. Du var liksom där som ingen annan.

Ingen annan hade fått bukt med att vara där fullt ut, bara du, just då. Allt var alltigenom rätt, jag trodde på det, jag trodde på dig. Din kind svedde nästan min när vi famnade varandra med mjuk trånande passion för att hälsa och kyssas. Jag blev svag i knäna och skakade. Dina läppar, din nacke, din doft, din hals – du. Vad skulle jag ta mig till?

Ditt gröna hår, din besvärliga själ av neuroser partiellt döda genom kvävning. Redan i början genom ledan. Livet, i livhanken -  ändå. Så många ansatser till riktig godhet i sig ändå.

Närmat sig en sorts slumpmässig lycka som får duga. Kanske bli lite som andra människor – nöja sig med helt ok och bli en aning ilsk. Gemen därtill; det är ju ganska hemskt att behöva uppföra sig så som en människa behöver uppföra sig för att ta sig fram åtminstone någorlunda friktionsfritt.

Sen gör det alltid ont, på alla sätt och vis, att leva. Det skall man alltid veta och det är fruktansvärt. Förstår det inte, men jag förstår lite mer av varför jag älskar henne. Hur skulle jag kunna låta bli?

Snake in the eagles shadow

I

Lif o. Lidande -

bakbunda känslor berusad fredag

tyst, genom snabba kvinnors enkla.

Ditt huvud är en dålig man

du är jag vi är ingenting

alldeles & dålig tid suger tomt:

igensydd tid

kallar det iskristallen

knivblicken kalkylrocken.

II

Kan inte var demon

i skuggan av Hitler

gör en cocktail av mig själv.

Hästar springer fritt över nervbanor

trådarna spelar cello

kaos råder,

ord framträder

jag förstår ingenting.