Johann von Fritz : 5 dikter

JOHANN VON FRITZ
5 dikter

Neuromancer

Sense of wonder Sa Wintermute

Är likt uppenbarelser hos komapatienter

Är likt euforisk sömnparalys

Att låta livet rinna ut genom en trasig flaskhals

I halspulsådern i  en förvirrad snöstorm

I en bortglömd småbåtshamn

/VisibeI / /Sensibell/

Drömtidsimplosion

Iskyla i uterus.

Blade Runners ungdomsnätter

Gick långa promenader

var hemma innan gryningen,

tänkte på rimbaud

 att försvinna.

Ibland lyste det ur något fönster

då kunde jag känna att jag ville

bli en del av det som fanns.

fick aldrig något sagt,

seglade bort i impulser

lugnet fann jag i blade runner.

Högg sönder orden och mig själv

Med kniv och blick,

I en thriller av för mycket känsla

Sliter du mina ben rena från kött

Med din blotta frånvaro, för

Jag vet inte vem du är,

Visste det en stund

När jag så söker mig själv

I min ungdoms promenader

Känner jag inte hur mina fötter

Rör vid den regntunga asfalten,

I en immig bilruta ser jag hur jag ler:

Visbys nätter är min själ.

Där vid det ödelagda växthuset,

Med sina talande skuggspel

Och spiralformade vinrankor

Strax intill hamnens industriområde

Tittade vi på varandra och rökte

Då varje natt var ny och helig,

Och  månskenet begärde avsked

Och började ärligt och slutade ärligt

Med bladerunner och ghost dog.

Ingenting finns kvar nu

Det är mitt fel

Att jag är död

När jag hör skott utifrån,

Flyr jag ut, från cementplatån

Lyser fyrverkerier upp himmelen,

Illustra stjärnor faller mot min trottoar,

Trötta spädbarn reser sig ur askan

Med lite större möda för varje gång

Och allting är ändlöst och tiden står still

MS Wintermute

Det är som om något har skuggat  ljudlösa nattflämtningar,

fjärilars drömsekvenser

Genom ådriga nät av nedärvd glömska har den gäckande ådran

växt sig

Till rött damm i  invärtesöken

Blodets hjärtliga detonation

Det som skett under huden långsamt:

Kan tanken färdas från fel till större fel?

Sorgen, känslan, kärleken, hålet

I mitt ansikte, bär ditt namn.

Blunda och kortslut dina bländande bränder

 ett, två, tre

är du här, djupsinnigt i kaviteten?

Vad ser du i glänsande yta,

Vatten över vatten,

Är du kvar, är du borta, såg du mig?

(

nu, när texten skrivs,

inser ”cyberpunktrubaduren”

 Att det gör honom ledsen,                                                             

Allt som aldrig blir av

Att det ändå bara gör ont

)

Vitsvit IV

(ver. I: exodus.)

Jag vill slicka dig tills din mun får ett utbrott, blir en krater
ett köttsligt urtillstånd, ett sinnligt vakuum
ytterlighet och intighet i naturlig symbios
du är så vacker när du kommer
när du är du och inte finns;
kan du känna min frånvaro
som en närvaro?
jag kan känna din.



(ver. II: Hinnomdalen)



Allt av dig
är mer av dig



Du är i mina nerver
i din säng i sidenpyjamas med vått kön
vill slicka dig tills din mun blir en krater
när du skriker ut din orgasm: du
är så vansinnigt vacker i den tidlösa vakuumsymbiosen
mellan ytterlighet och intighet,


Bisarra penséer och jag har aldrig haft rätt
om du har en mening
slumpen är ingen tillfällighet:


På grund av vilken omständighet/signalsubstans/
verklighetsuppfattning/ erfarenhet/ punktpartikel


Varför gör du så mot mig
mot mig så att det känns
som att jag finns så mycket
att jag inte vill finnas?



Eukaryoter
du säger att det är från ditt hjärta
hugskott, en gudom som spelar tärning
med tärningens uppdiktade pentagram
som insats/ingenting
detet spelar mot sig själv i Limbo
bland brinnande fantasifoster
under sömnparalys i en dröm i en dröm
om en dröm om ofödda universums vita hål
vid utflödet till glömda dimensioners händelsehorisont,
allt detta och ändå är du så verklig att du verkar
verkligare än vilken verklighet som helst.



Cooper skrev att han inte vet skillnaden på sex och tortyr
han är en motbjudande pederast men jag gör ingen skillnad
på någonting




om jag någonsin blivit född




[och en arg man som var ensammast, den enda i publiken bland alla andra reste sig, förklarade krig mot sanden och tog ton]


"-Regnet skall piska din blånande kropp. Det finns ingen räddning. Svartmånens luder gallskriker från källaren: Du måste plåga dem. Skända dem. Koka dem. Döda dem med flaska, dina händers ondska måste vara stiletter av kval i lagen om den eviga återkomstens tjänst, du måste dricka mor Marias cancerkladdiga äckeldi från hin ondes uppfläkta hypofys. Du måste älska analsex. Jag älskar det, med någon jag älskar, vissa monster älskar andra än sig själva, och deras rumpor. Eller att det är fel, att komma in där, det är nog det. Lite. Fel. Om man inte får. Jag har aldrig frågat så jag har aldrig testat!

Nej, det är bara skönt, att vara öm och försiktig mot det trånga vackra altaret. Aldrig bli erigerad, käka stilnoct och skära av skiten. Käka svampar, lyssna på Cash och dansa i kilt med ett paraply och skriva texter.

Vithetens hetsiga lekamen är en hund med rabies vars röda ögon slickar oskuldens dröm! Spring. Ja men va fan spring då för i helvete. Det obeskrivliga; vi vet vad det är! Det är obeskrivligt.

Det är krigsrosslet i skymningen på morgonen spring om du vill. Ja, igen då, eller tja, det var väl allt."

[Sedan insåg han att det aldrig funnits någon teater och att staden höll på att försvinna till sjöss, han tänkte genast på att det skulle bli svårt att gå till biblioteket och lämna tillbaka Hermann Ungars "De lemlästade" nu, han tyckte att den var fantastisk, det fans det där Kafkaelementet i en djupt depraverad form, och det där nya ordet, vad var det nu igen, just det, ocb, så var snubben i boken, på ett lugnt och charmigt sätt som vittnade om kommande fullständiga förintelse, men samtidigt var det ju verkligen inte hans fel att biblioteket plötsligt låg fyrtio mil från land. han tänkte på sin flickväns rumpa]

Japanska träsnitt

Radioaktiva regndroppar föll från hans svarta hår

när orörliga sömnkalla händer

slet den vita filten från sin sovande kropp,

Förpuppad i en ark av sönderfallande kött.

Strömvirvlar av elektriska drömmar

for kring kallsvettiga panna, små vita prickar

i form av ansikten han aldrig hade sett tidigare

målade horisonten oresonlig.

En avoghet ur kärlek till paniktillstånden,

en frenesi så allvarlig att den övergått i  dröm

Vad var det.

Ingenting, han kände sig cynisk

för att han var det

samtidigt som han kunde andas ut vackra, vackra iskristaller

av pur lycka vid åsynen av en smutsig vattenpöl

med ett stänk olja i, vid tanken på en solvarm

daggmasks sökande efter jord, liv eller död

Vet inte eller det är krig