Martin Bladh & Bo I. Cavefors : Tre studier för en korsfästelse. Ett passionsdrama i tre akter till Francis Bacon

Martin Bladh & Bo I. Cavefors

TRE STUDIER FÖR EN KORSFÄSTELSE

Ett passionsdrama i tre akter

Till Francis Bacon

Aktörer:
Bo I. Cavefors
Martin Bladh

Två nakna män

Medaktör [Läkare / Bödel]

Vid inspelningen på Fylkingen, Stockholm, 9 september 2007, medverkade Martin

Bladh (Martin), Bo I. Cavefors (Bo), Johan Adolphi (Naken Man=Piskmannen),

Jacob Ohlin (Naken Man), Mikael Oretoft (Läkare/Bödel). Fotografer: Peter

Andersson och Lars Bosma. Musik: Martin Bladh och Erik Jarl + + + Stort tack till

Leif Elggren och Kent Tankred. + + + Ett trettiotal åskådare.

+ + +

Akt 1

Cirka 25 minuter.

Mörk teaterscen.

Publiken släpps in.

Musik: en utdragen orgelton (Martin Bladhs Study for a Theatre of Cruelty, Part 1).

Ljuskälla lyser upp en ensam mikrofon vid scenkanten.
På golvet vid mikrofonen en flaska eller skål med kroppsolja samt en tom läderpung.

I taket ovanför mikrofonen hänger en naken glödlampa.
En enkel stol.

Fem minuter mörker och orgelton.

Under dessa fem minuter tonas en bildprojektion av den vänstra panelen av Francis Bacons Three Studies for a Crucifixion (två män, en iförd kostym, en naken).

Bo entré, iförd mörka byxor med livrem, mörk kavaj, slips, vit skjorta och glasögon(association: Francis Bacons The Man in Blue Studies, 1954).

Naken Man (Jacob Ohlin), tatuerad, kommer in på scenen. Hans kropp har pudrats med vitt talkpuder. Han går fram till en plats på höger sida om mikrofonen, där det står två njurformade skålar, den ena med människohår, den andra med en liter blod. Han tänder eld på håret.
En annan tatuerad Naken Man - Piskmannen (Johan Adolphi), äntrar scenen från publiken/salongen. Piskmannen placerar sig direkt bakom Bo.

Bo ställer sig framför mikrofonen.

Bo tar av sig glasögonen, Bo drar ut livremmen ur byxorna och ger den till Piskmannen, tar av sig kläderna, och lägger allt detta på stolen.
Scenarbetare bär ut kläderna.
Bo tar av sig kukringarna och lägger dem i läderpungen som lägges på stolen (= totalnaken, rakad osv) – (association: Francis Bacons Study for the Human Body, 1949).

Musiken/orgeltonen tystnar/klippes av, när Bo blivit naken.
Tystnad. Förhuden framdragen, á la greque.
Bo står still, icke-aktivt utmanande.

Samtidigt (långsamt) smörjer Bo in sig med oljan, även i anus, onanerar långsamt, drömmande, njutningsfullt, drar förhuden bakåt: ollonet fram, tar livremmen från pinnstolen och ger den till Piskmannen, lägger sig på rygg med uppdragna ben, visar anus för publiken, börjar onanera, Piskmannen smeker anus med livremmen, låter livremmen vandra över Bos kuk, mage och bröst upp till hans mun, Bo suger livremmen. Bo reser sig upp och fortsätter onanera under följande läsning.

Bo börjar läsa en specialversion av Bo Cavefors Miraklet:
"Jag skall berätta en saga. Det var en gång. För tvåhundra år sedan. Det hela utspelar sig i en liten stad i norra Italien, i Piemonte. I stadens utkant fanns ett gammalt  torn, byggt av marmor. Där hade myndigheterna placerat en spetälsk man och hans syster, som också var spetälsk. Systern dog. Den spetälske mannen kände skam över sin sjukdom, över sitt utanförskap, trots att maktens företrädare hävdade att all skam var utrotad, att ingen hade något att skämmas för. Den spetälske tänkte ta livet av sig men rädslan för Guds vrede fick honom att avstå. Av ren slump räddades Den Spetälske från att gå förlorad för evigheten. Under dagarna mediterade Den Spetälske, beundrade rosorna som hans syster hade planterat, njöt av utsikten ner mot dalen och staden. Det enda sällskap Den Spetälske hade var de korta stunder vandrare stannade till för att – på behörigt avstånd – samtala med honom."

Bo rör sig mot scenens vänstra sida. Sätter sig på stolen, lägger högerben över vänster (association: Francis Bacons George Deyer with Dog, 1968 och Portrait of John Edwards, 1988). Smeker sig, särar på benen, onanerar njutningsfullt och fortsätter läsningen:
"Nej, riktigt så illa var det inte. En liten hund hade sällat sig till Den Spetälske. Varför hunden sökt sin tillflykt till Den Spetälske vete gudarna. Den Spetälske menade att det berodde på att han och  hunden var lika fula. Hunden hade kastats ut och också han avvisats av alla människor, som terroriserat den, trakasserat den, förtalat och hånat den. Men för Den Spetälske var hunden guld värd. Av tacksamhet för den nåd Gud visat Den Spetälske när han gav honom hunden, kallade han hunden för Miraklet. Egentligen ett ovanligt löjligt namn på en så ful hund. En byracka, tovig, haltande, skitig. En bastard. En bastard. (Bo visar fram den eregerade kuken.) Men Miraklet var som alla andra hanhundar. Ibland rymde han in till staden nere i dalen. Bort från Den Spetälske i hans marmortorn. Vad Miraklet sysslade med där? Han gjorde det som alla andra hanhundar, som söker friheten, gör. Han knullade. Helst andra hanhundar. Miraklet levde det gränsöverskridande liv som Gombrowicz talar om i sina böcker, framför allt i memoarerna. Och som målaren Francis Bacon återger i sina religiösa målningar med älskande män. Med älskande män men alltid med Gud närvarande. Miraklet pendlade mellan tryggheten, den meditativa ron, kärleken och tristessen hos Den Spetälske i hans fyrkantiga torn av vit marmor, och den vilda och öppna sexualitet som praktiserades i stadens parker och bakgårdar. Några av stadens medborgare, förgrämda revolutionärer, blev upprörda, indignerade över Miraklets frihet, och rapporterade beteendet till stadens myndigheter och skrev långa insändare i lokaltidningarna och anordnade namninsamlingar för att få bort Miraklet från staden. Ropen skallade: Miraklet ut ur sta’n. Men Miraklet var inte bara halt och lytt, skitig och en bastard, han hörde dessutom dåligt. Så Miraklet stannade kvar i parkerna och på bakgårdarna så länge han vågade innan han tvingades söka skydd i tornet hos Den Spetälske. Senare säger de upprörda moralisterna att de inte ville ha bort Miraklet därför att han var hund, utan de ville ha bort honom därför att de var rädda för att han spred smitta, att Den Spetälskes sjukdom kunde spridas vidare av Miraklet till stadens medborgare.

Men alla dessa förklaringar var inget annat än bortförklaringar. I själva verket var deras upprördhet inget anna än ren avundsjuka över Miraklets anarkistiska frihet. De menade att Miraklet borde skämmas. Skämmas över vad?"

Orgeltonen återkommer. Först svagt när läsningen kommit till ”I själva verket var deras…”, snabbt allt starkare när läsningen avslutats.

Bo reser sig från stolen. Bo går med eregerad kuk provocerande fram mot publiken. Samtidigt lämnar den nakne Piskmannen sin observationsplats och går fram till  Bo, smeker honom med piskan/livremmen. Bo lägger sig på knä, slickar Piskmannens pung, suger hans kuk, smeker honom (association: Francis Bacons Study for Nude, 1951). Piskmannen går runt Bo och börjar piska honom. Lägger livremmen runt Bos hals vid textavsnittet där soldaterna och Miraklet lämnar den spetälske mannen. Orgeltonen minskar till en viskning. Piskning omväxlande med smekning av piskan, intensifieras liksom Bos onanerande under läsningen av nedanstående textavsnitt. Under läsningen får Bo utlösning. Samlar sperman i ena, kupade, handen. Slickar i sig en del av sperman. Smetar in den övriga sperman på kroppen. Den nakne mannen(Jacob Ohlin) vid de njurformade skålarna, som stått blickstilla bakom mikrofonen,  tömmer samtidigt blodet över huvudet (alternativ: häller blodet i munnen, låter det sedan långsamt rinna ned över kroppen i en rak rännil).

Bo "Dessa moralister i tiden hade bara några år tidigare som franska revolutionärer marscherat under fanorna och krävt liberté, fraternité och l’amour. Men nu samlades man för en gemensam och sista attack mot Miraklets frihet. Man uppvaktade stadens kommendant, som var beroende av medborgarnas lojalitet och skattemedel. Kommendanten gav order om att Miraklet skulle avlivas, dödas, omgående. Åtföljda av dessa moraliserande medborgare travade några soldater genast upp till Den Spetälske för att verkställa den grymma ordern. Soldaterna beordrade Den Spetälske att lämna ut Miraklet. Man hänvisade till något lagrum om att man inte fick gömma knullande hundar. De kunde vara smittbärare. I Den Spetälskes närvaro slog de ett tjockt rep runt Miraklets hals och drog iväg med honom. När soldaterna, medborgargardet och Miraklet passerade porten i muren som omgav det vita marmortornet, vänder sig Miraklet om och med ögonen ber han om Den Spetälskes hjälp. Men Den Spetälske gör ingenting för att hjälpa sin vän, för att försöka befria honom… Soldaterna hade haft för avsikt att dränka Miraklet i floden som rinner i dalen, men pöbeln var redan på plats när de kom dit, populasen, de förborgerligade svikarna hade redan travat dit och de hade stenar i händerna och de slog ihjäl Miraklet med dessa stenar. Miraklet stenades! Den Spetälske hörde sin väns skrik. Men han återvände till sin cell i marmortornet. Hans darrande knän bar honom knappast. Han kastade sig på sängen. Grät en skvätt. OK. För andra gången  denna dag svek han Miraklet. Senare påstår Den Spetälske att han i ordern om att avliva hunden inte kan se annat än moralismen och maktens grymma barbari. Men Den Spetälske inser inte, han kanske inte ens anar att Miraklet bara var det första offret, att han själv, Den Spetälske, kan bli det andra offret och att sedan följer offer på offer på offerav andra avvikare som inte passar in i de upprörda medborgarnas, i nymoralisternas och i maktens normalitetshysteri. Att dessa avvikare är cancersvulster på samhällskroppen. Kanske vill bögarna våldta djuren, söta små hundvalpar. Hur går man från ord till handling? Hur operera bort dessa cancersvulster? Genom halshuggning eller elektriskastolen, som i Texas? Med råttgift? Den Spetälske blev själv ett offer för denna masshysteri, för denna omoraliska moralism som predikas av slöddret bland tidningsskribenter och predikanter och nynazister när han senare säger att han skäms för sin känslosamhet. Skäms, skäms! Skäms för sin känslosamhet! Skäms över sin skam att finnas till…"

Man hör bara sensuella och utmattade flämtningar från Bo och Piskmannen.

Alla ljus släckes.
Totalt mörker.

 

Akt 2

Cirka 25 minuter.
Musik: orgeltonen från Ak 1 ligger kvar men utökas med IRMs Sebastian (instrumental, hög volym).

Bildprojektion: mittpanelen (ensam naken man på säng) av Francis Bacons Three Studies. for a Crucifixion.

Strålkastare lyser upp sängen som placerats bakom mikrofonstativet. Sängen är bäddad med vita lakan, kuddar och täcken. På sängens gavlar sitter rampbelysning, som tänds när Akt 2 inledes – association: en teaterscen (en scen på scenen), ett offeraltare, martyrium: Kristus/Sebastian; slaktdjur, peep show, blodröda ridåer. Martin ligger naken (så när som på en suspensoar med intorkade blodfläckar) i sängen. Martins kroppsställning imiterar Baconmålningen. På Martins bröst ligger en tarmkanal fylld med avföring. Vid sängens huvudände står en Medaktör (Mikael) iförd vit overall, plasthandskar och munskydd som skydd mot smittohärd – association: läkare, bödel, obducent, likplockare efter en tsunamikatastrof. Bakom Medaktören finns ett enkelt, litet, bord. På bordet finns: tio blodbehållare innehållande totalt fem liter blod (association: en fullvuxen människa innehåller ca fem liter blod). En plastslang med en tratt. En tvättsvamp indränkt i vinäger. Medaktören tvättar sina händer med den vinägerindränkta svampen. Medaktören stoppar in slangen i Martins mun. Medaktören häller blodet från behållaren ner i tratten som via slangen leder in i Martins mun. Martin för in sin högra hand i tarmkanalen; knådar den varsamt, sensuellt. Till en början låter Martin blodet rinna ut ur munnen och ned i sängen på ett odramatiskt sätt. Efter varje liter går Medaktören fram till sängen och rengör Martins mun med den vinägerindränkta svampen. När två liter avverkats blir aktionen mer intensiv och våldsam: Martin kräks och spottar ut blodet, som stänker åt alla håll. Martin knådar tarmkanalen allt mer ovarsamt tills den spricker och avföringen rinner ut i sängen. Avslutningsvis tvättar Medaktören sina händer med den vinägerindränkta svampen. Den Nakne Mannen (Jacob) följer skeendet, går mot aktens slut fram till sängen, tar Martins högra hand, kysser den, knäböjer och förblir i den ställningen under resterande tid av akt 2 och under hela akt 3 (som sörjande vid foten av korset). Under hela andra akten fortsätter Bo och Piskmannen (Johan) sitt agerande. Ömsesidig onanering, kyssar, smekningar, samlag. Meditativt, drömmande, icke-aktivt. Yogaställning. Efter knull reser sig Piskmannen upp, tänder en cigarett, askar på Bo. När Martins agerande blir alltmer intensivt och våldsamt blir även Bos och Piskmannens agerande mer intensivt. Fullbordat samlag. Ljuset slocknar. Musiken tystnar.

Akt 3

Cirka 10 minuter.

Bildprojektion: Francis Bacons Three Studies, for a Crucifixion, höger panel (korsfäst djur/människokadaver).

Intensiv ljuskälla lyser upp Martins livlösa kropp i sängen, Medaktören har täckt över hans ansikte med en vit trasa (association: en offentlig avrättning: ”evisceriato”, ett lustmord; Jack The Rippers sista offer Mary Kelly, en spektakulär olycka).

Efter några minuter lämnar Piskmannen Bo, går fram till sängens vänstra sida, tar Martins vänstra hand i sin hand, knäböjer och förblir i den ställningen till tredje aktens slut. Piskmannen och den Nakne Mannen smetar in sina ansikten, bröstkorgar och armar med den ”heliga” lekamen – blod, kött, avföring. De begraver slutligen sina ansikten i sängens lakan och täcken. Stillhet.

Ett par minuter före tredje aktens slut reser sig Bo upp, går fram till sängen och lägger sig bröst mot bröst på Martin, och förblir i den ställningen till tredje aktens slut. Stillhet – en levande skulptur. Alternativt går Bo fram till sängen - den Nakne Mannen och Piskmannen, reser sig upp, bjuder ut sina kukar till Bo som suger av dem och smetar in sperman på sin kropp (association: Edward Muybridges The Human(nakna brottare), 1887; Francis Bacons Two Figures , 1953 och Two figures in the Grass, 1954).

Bos förinspelade röst av Bo Cavefors Uppror i Kasban:

"Stormogulernas Rike var starkare än någonsin: omoralisk makt förvandlad till moral, etik ersatt med retorik. Friheten degraderades till rätten att bli övervakad och klassamhället bestod av två klasser, den härskande klassen och de klasslösa som inte ens hade någon inbördes klasstillhörighet. Endast sann moral kan ersätta moralen och förena de klasslösa i kamp mot den omoral som stormogulerna proklamerar som moral, där oviljan till humanitet döljes av det oblyga blottandet av pliktlös humanism. I en sådan situation måste Kasban befrias och det beigeklädda folket förlösas för att förenas med de klasslösa, de utstötta, så att kärlek blir kärlek, min broder min broder, min syster min syster. Revolutionens fanor fladdrar och den karismatiske, smidige, unge tigern leder mot seger armén av smittade och oönskade. När solen går upp i öster, när den nya dagen randas efter en genomliden natt, samlar  han aidssmittade, svartskallar, ms-sjuka, skinheads, halta och lytta, judar och araber, utslagna byråkrater, utsvultna åldringar, dårar och terrorister, arbetslösa tigerungar och de vilka tidigare dolt sig bakom joggardressarnas pansaruniformer. Med jeansens blixtlås neddraget står han bredbent, smeker sina brunbrända lår, spänner den vackra kuken, blottar bröstkorgen, ger signal för uppbrott. Med risknippen piskande ryggarna, med läderremmarna ristande skåror på nakna stjärtar marscherar till hetsig musik folkhemmets flagellanter ut till Kasban. I narrkåpor, med svartmålade naglar och läppar, med gröna ögonlock, med ringar i öron och kring fotvrister och med håret flammande av regnbågens färger, med öppna våta vulvor, blottade och fyllda med  lingonris och blommande ljung, med sköna kukar vars huvuden är svullna som mogna blå plommon, frestande för varje utsvulten fågel att hacka blodiga med näbben, marscherar tigerns armé ut ur staden, över ängarna, genom skogarna, bort från maktens bläckfiskarmar, på flykt undan politikernas lögande i rosenbad och åsninnemjölk. De lämnar samhället som förnekar dem, som stöter dem ifrån sig, för att i organiserad hämningslöshet uppleva en ny natts extas, där sublimering ersatts av orgasmer lika mäktiga som kuken i ögonblicket då saven lämnar den för att översvämma svullna läppar. Vad förmår poliser och vaktbolag, stormoguler, gummibatonger, tårgas och vattenkanoner mot en armé av plågade, där varje ny plåga ökar extasen, gör smärtan ljuvare, när döden förlöser och det kollektiva döendet förenar. Markisen de Sade talar om ett måste som chockerar civilmasochister, men är det ej endast ur sådana smärtotårar extremt goda excesser blommar?"

Samtidigt med läsningen av Uppror i Kasban ett öronbedövande oljudskollage av IRM som dock dämpas och regleras gentemot uppläsningen. När Bos röst ekat ut når volymen klimax.

Musiken tystnar.

Ljuset slocknar.

+ + +

Ljuset tänds. Applåder, men samtliga medagerande förblir i de intagna ställningarna. Detta kan upprepas tre gånger. När mörkret förblir mörker försvinner de agerande ut bakom scenen.

+

 

APPENDIX

Appendix 1. Svenska Röda Korsets uppslagsbok – huvudredaktör Professor Gunnar Dahlgren: Spetälska (lepra). - Sjukdomen härstammar från Orienten, där den under forntiden tycks ha varit mycket utbredd. Den spreds till Europa framförallt efter korstågen och blev även här en jämförelsevis vanlig sjukdom. I Frankrike fanns en tid över 2000 sjukhus för spetälska (leproserier). Redan tidigt kom man underfund med, att sjukdomen var smittsam och man organiserade en hårdhänt kamp mot densamma. De sjuka vårdades på särskilda anstalter och fingo bära särskild klädedräkt, så att friska lätt skulle känna igen dem och kunna undfly beröring med dem. Delvis pågrund av dessa årgärder har sjukdomens utbredning minskat (i Sverige har den praktiskt tagit försvunnit), men möjligen har sjukdomen också under tidernas lopp antagit en mindre smittsam karaktär. Sjukdomen orsakas av en bacill, som till utseende och egenskaper mycket påminner om tuberkelbacillen. Sjukdomen kan uppträda i i två former. Den ena formen kännetecknas av små knutformiga, brunröda uppdrivningar av huden, framförallt allt i ansiktet och på händer och fötter men mycket sällan på bålen. Även i slemhinnorna uppstå sådana knutor, och ej sällan angrips ögonen. Sjukdomen drar ut i åratal och medför så småningom avtagande krafter och en minskad motståndskraft mot tillstötande sjukdomar, såsom lunginflammation, blodförgiftning o. dyl. – Vid den andra formen av spetälska uppstå rödaktiga till bruna fläckar i huden, som efter hand blekna i mitten och breda ut sig i kanterna. Samtidigt angrips nerverna vilka förtjockas på grund av inflammatoriska processer. Det uppstår förlamningar av både rörelseförmåga och känsel framförallt i händer och fötter, och i dessa kroppsdelar uppstå sedan lätt inflammationer med sårigheter och mer eller mindre utbredda förstörelser. Denna form är ännu mera långsamt fortskridande än den föregående.

Appendix 2. Lyndy Abraham - A Dictionary of Alchemical Imagery: Leprosy: the disease of metals, the impurity which metals have contracted in the mines of the earth where they are formed. The alchemists apply the epithet “leprousto the “imperfect” metals (iron, copper, tin and lead), which have not yet matu red into silver or gold. Thomas Tymme wrote: “Imperfect metals are in fact Gold and Silver, but their sicknes and imperfeccions do hide their properties, whih the imperfeccions and sicknesses proceede of the causes…All these leprousies come by mixture of divers Sulphurs corrupting them, which was in their Mynes.” According to the alchemists, ordinary

fire cannot purge and cleanse the impurity from metals. This can only be done through the secret fire of the opus. These sick metals, wrote Tymme, can only be

transmuted into silver and gold if they are cured by the true medicine: ”Therefore

as a sick man taking medicine is made sounde, only by alteracion…so mettaline bodies, by the true medicine altering them, are made perfect and become pure and good Gold and Silver.” The miraculous panacea or medicine whichcures the leprous metals of their corruption and transmutes them into gold is the philosopher’s stone or elixir.

Appendix 3. Anonyn prostituerad ung man citerad ur Michel Dorais Rent Boys: ”Clients are brutal with me at times, especially the big tough ones. They get violent when I suck them off. They hold my head and jam their dick down my throat until I choke. When I have anal sex, some of them try to hurt me on purpose, as if they wanted to bust me open."

Appendix 4. Witold Gombrowicz - Dagboken ll: … naken rygg under piskan, svartkrulligt huvud neddraget mellan axlarna, blicken åt sidan, med vinande från remmen i öronen... Detta är det som förgiftar mig i Santiago. Det är det gift de har i blodet! I blicken. I leendet. Lansarna, svärden, sporrarna, sköldarna, panacherna på de vita, skäggiga conquistadorerna när de trängde in för trehundra fyrahundra år sedan i dessa Huries, Lules, Vilelas och deras värnlösa nakenhet... Och för hundra år sedan? General Paz beskriver i sina memoarer hur guvernören på 1840-talet lät sticka ihjäl två indianer dagligen med kniv... de plockades ut bland hopen av fångar som

ruttnade i fängelsehålan... och fördes ut till slakt... och deras ögon, skriver generalen, såg jag ofta... Sadism och masochism dallrar än i dag i den färggranna luften, dansar på gatorna – dunsterna förgiftar mig. Detta är det perversa i Santiago! Blanda in lite saliv i den vanligaste stad och... Men kanske tar jag fel...

Appendix 5. Ur Handbok i oralkirurgi: Munskydden kan vara av en- eller flergångstyp  och av olika typ och kvalitet. Filtreringseffekten av olika typer varierar i stor utsträckning. Bäst är engångsmunskydd där bakteriefiltret är hårfina glasfiber mellan lager av rayonfiber. Ett munskydd bör bytas mellan varje operation och aldrig förvaras i rockfickan eller dylikt efter användande. Ett använt munskydd bör betraktas som infekterat och behandlas därefter. Sedan preoperativ handtvätt utförts och steril operationsrock påtagits, sätts sterila gummihandskar på operatörens och assistenternas händer. Dessa operationshandskar kan vara av en- eller flergångsbruk och av varierande storlekar och tjocklek. Vanligen användes numera engångshandskar. Hållbarheten av dessa är emellertid begränsad och perforationer förekommer I c:a 6-30 % beroende på instrumentel, operatör etc. Är en gummihandske perforerad, vilket vanligen upptäcks genom att blod från operationssåret intränger genom handsken, måste den omedelbart bytas. I annat fall föreligger risk för kontamnation från hand till sår eller vice versa. Eftersom skador på handskar är så jämförelsevis frekventa, är det nödvändigt att  operatören dels är observant på detta, dels utför täta handskbyten och/eller använder tjockare handsktyper. Härigenom kan man effektivare eliminera riskerna för denna typ av av smittspridning.”

Appendix 6. Francis Bacon - Brutality of Facts. Interviews with David Sylvester: “I’ve always been very moved by pictures about slaughter houses and meat, and to me they belong very much to the whole thing of the crucifixion. There’ve been extraordinary photographs which have been done of animals just being taken up before they were slaughtered; and the smell of death. We don’t know, of course, but it appears by these photographs that they’re so aware of what going to happen to them, they do everything to attempt to escape. I think that these pictures were very much based on that kind of thing, which to me is very, very near this whole thing of the crucifixion.” [...] “Well, of course, we are meat, we are potential carcasses. If I go into a butcher’s shop I always think it’s surprising that I wasn’t there instead of the animal.”

Appendix 7. Hans Henny Jahnn: ur Blynatten: översatt från tyska av Brit Edfelt: “Då ryckte Matthieu till. Han såg ingenting längre. Han rusade fram, grep först med den fria handen i tomma luften; så fick han stöd – och det han stödde sig mot var pojkens kropp, som han kände någonstans under sig. I detta ögonblick, halvt hopsjunken, inser han klart, vad som hänt. Ljuset hade brunnit ut; veken hade tillsammans med det sista nedsmälta stearinet fallit ned i flaskhalsen och slocknat. Samtidigt – som om mörkrets inbrott varit det tecken Anders väntat på – tryckte denne armen, som han klamrat sig fast vid, nedåt och in i sig själv. Den fasa, som Matthieu känner är utanför all föreställning; den gör honom alldeles förlamad. En lång stund kan han inte göra annat än ta stöd. Han märker, att det är pojkens ena knä han stöder sig mot. Så är det den högra handen han lägger märke till. Den har trängt in i buken genom såret. Han kände motståndet, som den alltför trånga öppningen gjorde mot den våldsamma stöten. Pojkens raseri, hans dödsvilja, överträffade smärtan och kroppens förmåga att härda ut. Denna omvända förlossning förhindrades inte. Handen är inbäddad i varm fradga från inälvorna. Skulle Matthieu gripa tillfället i mörkret, skulle han skaffa sig en insikt, en visshet – löjligt liten jämförd med begärets oerhörda fattningsförmåga – men ändå en visshet: att man kan krama sönder en människas hjärta. Fasan, inför vars ohygglighet han inte visste någon jämförelse, har inte gjort honom grym eller ens dumdristig. Han är ingen marodör. Hans hjärna är förvandlad till is, hans puls har upphört; men han överlämnar sig inte åt ödet, han störtar inte ner i avgrunden. Han känner det, som om hans hand glidit genom maskorna på ett nät, som är för trångt för denna hand. Den är infångad. Den är inne i en människa, i en pojke, som han har kär. Den är som en mördares hand. Han måste dra den tillbaka igen. Den kan inte stanna där den är. Men varje rörelse, bara ett försök att dra tillbaka handen, bereder offret skälvande smärta. Matthieu tvekar. Han lyssnar i mörkret efter något utbrott från den andre. Mördaren väntar på en rörelse, ett skri, ett våldsammt motstånd. Men bara ljudet av en svag andning förnims.”

Appendix 8.

Dr Thomas Bond: Obduktionsprotokoll Mary Kelly. "The face was gashed in all directions the nose cheeks, eyebrows and ears being partly removed. The lips were blanched & cut by several incisions running obliquely down to the chin. There were also numerous cuts extending irregularly across all the features. The neck was cut through the skin & other tissues right down to the vertebrae the 5th & 6th being deeply notched. The skin cuts in the front of the neck showed distinct ecchymosis. The air passage was cut at the lower part of the larynx through the cricoid cartilage. Both breasts were removed by more or less circular incisions, the muscles down to the ribs being attached to the breasts. The intercostals between the 4th, 5th & 6th ribs were cut through & the contents of the thorax visible through the openings. The skin & tissues of the abdomen from the costal arch to the pubes were removed in three large flaps. The right thigh was denuded in front to the bone, the flap of skin, including the external organs of generation & part of the right buttock. The left thigh was stripped of skin, fascia & muscles as far as the knee. The left calf showed a long gash through skin & tissues to the deep muscles & reaching from the knee to 5 ins above the ankle.” Both arms & forearms had extensive & jagged wounds. The right thumb showed a small superficial incision about 1 in long, with extravasation of blood in the skin & there were several abrasions on the back of the hand moreover showing the same condition. On opening the thorax it was found that the right lung was minimally adherent by old firm adhesions. The lower part of the lung was broken & torn away. The left lung was intact: it was adherent at the apex & there were a few adhesions over the side. In the substances of the lung were several nodules of consolidation. The Pericardium was open below & the Heart absent. In the abdominal

cavity was some partially digested food of fish & potatoes & similar food was found in the remains of the stomach attached to the intestines.”

Appendix 9. Francis Bacon citerad i en intervju med Peter Beard: ”If you see someone lying on the pavement in the sunlight, with the blood streaming from him, that is in itself – the colour of the blood against the pavement – very invigorating…

exhilarating… In all the motor accidents I’ve seen, people strewn across the road, the first thing you think of is the strange beauty – the vision of it, before you try to do anything. It’s to do with the unusualness of it. I once saw a bad car accident on a large road, and the bodies were strewn about with broken glass from the car, and the blood and various possessions, and it was in fact very beautiful. I think the beauty in it is terribly elusive, but it just happened to be in the disposition of the bodies, the way they lay and the blood, and perhaps it was also because it was not a thing one was used to seeing… It was midday, when the sun was very strong and on a white road.”

Appendix 10. Pier Paolo Pasolinis obduktionsprotokoll – professorerna Silvio Merli, Giancarlo Umani Ronchi och Enrico Ronchetti: När Pasolini hittades låg han på rygg, med en blodig arm vriden och den andra dold under kroppen. Håret var nerblodat. Armarna var svarta av blåmärken och röda av blod, liksom händerna. Fingrarna på vänster hand var brutna och sönderskurna. Vänstra käken var krossad. Näsan var tillplattad och böjd åt höger. Öronen var halvt avskurna, och det vänstra förvridet. Sår på axlarna, bröstkorgen, ljumskarna. Ett djupt rivsår i nackgropen. Ett blåmärke vid testiklarna, brett, djupt. Tio revben brutna, och bröstbenet. Levern sargad på ställen. Hjärtat krossat.

span>