Leif Holmstrand : Introduktion till döden (och ensamheten) - ur en kommande roman...

Leif Holmstrand

Introduktion till döden (och ensamheten)

...ur det pågående arbetet Städer som inte är städer
...se även avsnittet septemberyra...

 + + +

Det är häpnadsväckande att just detta idiotiska grepp fungerar gång på gång: onanerandet av det rationella. Eller: åsikten att den uppvisningsrationalitet man byggt in som en hetsig partikelaccelerator i det egna tankesystemet är en garanti för det egna tankesystemets nödvändighet och sanning.

Och därmed har man motiverat livsfientlig praktik och hjärndöd konflikt till dess helvetet tagit oss alla.

Fast det där stämmer inte. Helvetet är en ständigt närvarande angelägenhet. Dumt att hota med en framtida katastrof när den egentligen redan inträffat och inträffar ständigt, kan tyckas.

Dumt men effektivt!

Det här med att vara DÖD är något många människor tänker alldeles för mycket på. Andra tidstjuvar: status, uppskattning, alla sorters relationer.

Livsprojektet är en på många sätt enkel sysselsättning som passar fokuserade människor bäst, sa den gangurosminkade värdinnan till sin sensuella, erekta mikrofon. Krånglar man till perceptionerna kan det hända att man får sparken.

Vem var Rafael Sánchez Ventura? Isidoro de Blas? Luis de la Serna? Vad duktigt av den ene att försöka vara den andre och senare den tredje, sa värdinnan släpigt (men ändå gällt). Den som liknade en häst började bete sig som en hund, han pissade som en sådan och gläfste, gjorde strupljud. En fågel försökte göra sig insektslik och lyckades, det var något metalliskt och krasande förfrämligat över knyckiga robotrörelser, inget som inte fåglar gör, men med en tydlig, otäck tendens –

Alltså, det var något som var fel med organismerna. Insekter gick samman till ett låtsat däggdjur med hovar, de kunde i flockform vara en samlad gestalt utan stack eller kupa. Hovarna vändes upp, de var rosenbladsnaglar som bändes mot solen och resten hasade-krasade neröver likt rosens rötter, en stock, en landskapets hjärteåder. Ljuset splittrades över Peters bleka ansikte, hans öppna mun. Det var dags. Allt var lysande kalejdoskopiska kristaller, men han tyckte inte längre om att ha det så.

Kvinnan stod nu på scenen. Hade nog gjort det länge. Hon var ung – och självförtroendet mer än massivt. Det var från henne orden om logik och ansvarstagande rann ut i klubbluften. Men Peter ville inte höra. Det var tänkt som en särskild, riktad sorts humor, och visst skrattade de flesta, men för somliga bands orden samman i skrämmande sammanhang och snörde känslorna, ryckte ut små trådar av hormonell jagupplevelse, spände dem från hypofysen till de andras munnar och emellanåt till någon särskilds sugande hud. 

Hans vakendrömmar tömdes på puñalitos, på glittrande insektslika nåldolkar, små spänstiga bögar. Det var inte lätt att skaka symptomen av sig, effekten, men de isiga dimmorna lättade och folk kom tillbaka in i synfältet. Inte många brydde sig om honom, men somligas blickar kunde tolkas som undersökande, intresset sprunget ur oro och avsmak. 

Så kom hennes ord: Du verkar tro att du är på väg tillbaka? Glöm det. Du fick skiten för bara en liten stund sedan, fattar du, knappt ett halvt ögonblick. Gör bot! Först nu lämnar skeppet hamnen, lille vän, så spänn fast dig ordentligt och ge upp alla försök till städat och begripligt beteende. Hej med dig, vi ses när du finns, förbannade klåpare, dumskalle, dräggiga idiot, en dålig formulering är du.

Hon fortsatte: Kamrater! De stora övergreppsideologierna agerade (och agerar) svårslaget rationellt. Monstruösa sexualmördare är omvittnat systematiska, metodiska, genomtänkta i tankevärld och tillvägagångssätt, åtminstone i förhållande till sina egna premisser och axiom. Jordbävningar och vidriga recept är logiker, de är känslotomma väktare av kongruens och kontinuitet, av orsak och verkan. Den effektiviserade, världsomspännande, militära dödsindustrin präglas av samma rationalitet som icke livsdugliga konstruerade språk, kognitiv beteendeterapi, sociala orättvisor. Maginfluensa beter sig aldrig irrationellt.

Hon lät publiken applådera det sista. Peters tankar genomstacks av andras repliker, uttalade långt tidigare, eller aldrig uttalade. När gangurokvinnan (kanske för gammal?) återtog sitt uppkäftigt sminkade uppdrag, när hon öppnade sitt huvud för mikrofonen och glittrade som en discoboll, då uppstod förvirring: man frågade sig vem det nu var som skötte pratet, vem som förstört stämningen, benbitar stack ut genom väggarnas torrsmuliga rappning – förbannade ossuarium – tror inte jag gillar politisk satir – inte om det är så den formuleras – är det du som – ja – det är så det är – jag vill inte att du lägger strunt i munnen på mig – fast trots det – jo –

jag vill ha din mun i min – att din muns insida vrängs ut – att den vrängs in i min mun – att den känns glatt mot min muns insida – då smakar allt jag säger som du gör inuti – det är lätt att tänka kåta tankar då – självklart – idiot – jag borde döda er böghoror – ha ha – smisk blir det – let’s cultivate dangerous radicalisation through hostile dialogue – men jag orkar inte – vad är det du säger – communication is never – stön – stön – good news – vad är det du säger – stön – håll käften – puss – ha ha – jag saknar dig.

Så välbekant uppblåst att se sitt perspektiv som så vittomfattande att man en gång för alla låter den egna rationaliteten glida samman med allmängiltig sanning. Bättre och svårare är att hänge sig åt, ja, ändå rationellt, analytiskt, infektuöst, splitterperspektivskapande självhat, alltså låta tjänsteman Rationell sköta de rivningsjobb som just den sortens statushora faktiskt kan hantera. Men det är inte alltid inre kritik lyckas slå sönder goda självbilder: som tur är finns sätt att istället ignorera dem.

Som tur är finns alltid apatin, kom slutklämmen. Skönt var att musiken ökade i styrka, att pulsen fyllde ut det nervösa. Måste sluta klia mig i skägget. Överkropparna blir vackrare nu, när de gungar, hann en sista språklig rest av Peter hävda innan allt blivit sinnesförnimmelse, innan denna översvämning ätit upp såväl mottagarled som reflektion och han var som död. En smeksamt övergivande NOCTURNE OM TOMRUMMET vände sig mot pojkhålet för att se att allt var borta, och den såg att det var gott. Man lät höljet ligga.

(…) att se brister och fläckar som klänningars största förtjänster, att ge bort någons enda par handskar som liten vinterhämnd, att släppa sitt enda egna par på ödetomtens frostkristalliga kvisthög över vita rester av gräs, att klart och tydligt se de små isbriljanterna trots nattligt köldmörker och trots berusning, att prata om berusningen med kärlek på grund av dess akuta förgiftningsegenskaper, att äntligen tappa orken och därför inte behöva balansera arytmiska suicidimpulser mot en lika skevande självbevarelsepanik, att se händerna dra långsamma glödsnigelspår i gatljusluften innan man faller på knä, att inte lyckas döda sitt elefantiska minne på grund av dess labyrintiska störningssjukdomar, att dra ner någon annans rök i lungorna, att inte ana vem som finns inuti denna skönt kväljande smak av äppeltobak, att råka trampa på oberörda pojkansikten vidlådande små skrikiga och inaktuella pundarflyers, att inte fatta hur man bär sig åt för att stå upp men ändå göra det, att plötsligt inse det ofrivilliga i situationen, att inte förmå bli upprörd över den okändes tidigare tilltag att lägga oerhörda mängder sedativer i den sprit man fått, att inte vilja befatta sig med nästa drog som därefter oväntat sköljt in över hjärnbarken, att drunkna i den drogen för att man drunknar i sitt motstånd mot den, att trots det förnedrande i situationen ändå på något plan uppskatta dess humoristiska aspekter, att känna hur mannens dunkla fingrande skapar felslag och värk i hjärtmuskeln, att plötsligt förstå vidden av det våld man inte la märke till medan det pågick, att igenkänna den bakomliggande orsaken till kroppens svårigheter att hålla sig på fötter, att tänka bort det halvupptäckta men inte lyckas, att i sin kyliga frånvaros dröm ändå veta att ljudet som omsluter en egentligen inte består av omvärldens ljudvågor utan kommer sig av noggrant genomförda slagserier mot skallen, att inte vilja känna igen den fingrande skuggmannen men göra det i alla fall, att på krypnivå låta sitt kisande smeka över det stora tomma torget, att fortsätta kisa med blodfyllda ögon och i denna ensamma realitet känna lycka, att inte riktigt stå ut med just så sönderslitande överglädje och i detta att inte stå ut plötsligt nå fram till en större acceptans eller undergivenhet än vad naturlagarna egentligen säger sig tillåta, att bli så oerhört sviken av den älskade skugga man gjort allsmäktig att vidare existens är en lika orimlig som oattraktiv lögn, att livet på grund av detta kärlekens mest underbara svek i allt väsentligt har fullbordats och ens förstörda kropp i händelse av läkning och biologisk fortlevnad ändå skulle härbärgera en annans psyke (…) innebar att Peter i praktiken blev portad från Kreuzbergs mest tillåtande klubb, och en smula våldsamt behandlad i själva utstötandet, plutten, framskitandet av hans technoamöbakropp ur dansgolvets sköte där värdinnan säkert ännu dansade-skakade dekorativt på det behagfullt epileptiska vis som så många mindre begåvade hoppades uppnå socialt accepterat mästerskap i.

Att vara en ganguroflicka betydde i detta sammanhang medvetet uppenbara smetsyntetsolbrännor, neongröna och neonrosa nylonband inflätade i toviga men planerade jättefrisyrer, vit färg tätande gropiga hålfält vari tittgluggar och falskfransar dvaldes, helvita näsryggar och dito daggmaskläppar, rosadominerade pastellkläder och en skräckstark vilja att inte låtsas om skammen i kroppslig kvinnomognad, tonårens uppenbara ickenärvaro. Männen var i gengäld vidriga på ett annat men givetvis mer imponerande sätt.

Peters situation var fruktansvärd, men knappast möjlig att registrera känslomässigt. (…) varken upprörd eller rädd –

Vad hände?

Han var där han var. Han befann sig i en situation. Han tänkte vagt på köttätare, men de såg ut som nötkreatur, inga rytande jättekatter eller så. Och därefter avsnört synfält och halva tankar, slut på fantasier en stund. Paus. Ett nyklippt huvud, eller snarare nyrakat, sköts in i motvilligt synfält en tid senare. Troligen Stanton. Så hände något – igen. Kroppen vred sig under hårdhänta halvminnen, ett halvt varv i luften och så ner på marken, man minns alla enskilda slag. Aj aj. Pojken som kanske var Stanton signalerade oro på avstånd.

Att åter lyssna till en pojke med mobil i handen. De faktiska orden just nu gick Peter helt förbi, men en monolog från 2003 harklade sig och fnissade lite, klev ut på scenen:

Alltså, han är så full att han inte hör ett ord jag säger. (…) Ja! Självklart. (…) Faktiskt inte, han hade inte jättemycket stålar på sig, men jag tänkte att – hallå? (…) Nej, det är inte bara som jag säger. Jag tänkte du kanske hade lust att komma hit, det här är a once in a lifetime opportunity. (…) Haha! (…) Det var ett tag sedan han försökte prata, det lät inget vidare och du fattar inte hur sjukt gärna jag vill slå in tänderna på aset. (…) Jag väntar. (…) Ja, han har haft ena handen på mitt lår i fan en timme snart, men tror inte han minns varför.

Men det var för länge sedan. Sötaste Stanton mumlade i mobilen, lät bekymrad och trött. Det blev svart igen och sedan kom en bil.

(…) men i och med de svårigheter situationen så generöst erbjöd, föll kristalldamm över de allra sista flyktingarna med vänligt deprimerande tyngd.

Huvudet i Stantons knä. Ett huvud som sökte vägar inåt, alltså inte medvetslöst (längre), men heller inte medvetet. Bilen tog sig självsvåldligt genom morgontrafiken, tycktes vrida rodret huvudsakligen för att mota bort de andra, sabotera, kanske ramma och klyva, splittra relingar, vi sjunker. Men det var allra mest en sjösjuk yrselkänsla som inte kunde knytas just till situationen som rådde, utan mer hade med idiotkonsumerade toxiska substanser och dålig fysik att göra.

Visa mig, sluddrade Peter in mot gylfen. Jag vill se den. Fingrar lekte över hans hjässa, tunna pojkfingrar. Han ville åt det magiska hålet, kärleksögat, det visade sig vara oerhört viktigt till slut. Även med näsa och mun.

Inte vara ledsen, lugna dig. Men det var viktigt att se, det svarade mot en stor längtan. Kanske inte rättvist med så hårdhänta krav, men nu var han inte redig och knappast större än en fyraåring.

Ingenting var egentligen borta, det var mer som ett inre fokus han kunde förbättra, köttfokus. Ingenting fattades i Peters värld, eftersom saknaden var så självklart allmängiltig. Bilen liksom tystnade, och han sa det en gång till: Visa mig! Och Stanton som inte direkt skämdes över den hemlighet de delade, men ville fortsätta leva sitt allmäna vardagsliv med just detta fördolt, gick honom till mötes. (Som alltid.) Han tog sin hand från Peters huvud och sänkte den försiktigt mot skrevet, så Peter skulle hinna se vad han gjorde. En knapp blänkte till och gylfen öppnade sin springa. Det var mörkt och nära, kalsongerna var svarta. Med båda händernas tummar och pekfingrar drog Stanton ner kalsongerna en bit, så tillräckligt mycket av fittan syntes: Peters sorg och glädje, de absurda möjligheternas märke. På ett sätt var det även vad fittan, denna opåkallade födslorätt, betydde för Stanton.

Jag älskar dig, sa Peter, tätt intill, och den som älskade honom tillbaka orkade tillfälligtvis tro på det. Båda hade de slidmynningens företräden i huvudet, tolkade på olika sätt, komplementärt. Låt oss tänka på blomblad och en ömmande knopp. Oväntat mycket systerskap i luften, trots uppenbara handikapp. Som sten i vatten. Som pojkröster i storm. Som kärlekens ytterkanter. Som andras ungar. Som hål i floder eller moln. Som transsexuellt frånvarande händer. Som konsten att rulla cigg med en hand. Som gryningens spår av tarminnehåll på kvistarna. Som en trovärdig bluffprofil på nätet, en fälla. Som stickningar djupt inne i lemmarnas muskulatur. Som konkreta valsituationer. Som en hund i det ögonblick den råkar sätta tänderna i fel person. Som att sniffa på äpplen, titta på oro, nervositet, somna, njuta av andras ångest.

Det var en sorglig verklighet som omgav dem. Fossilt bränsle var inte i fokus för chaufförens nervösa besvär, den skuggpersonen tyckte nog att paret kunde vänta med vissa aktiviteter till hemkomst och privatlivets låda. Men det handlade inte om att komma, det gällde varken tvåsam sex eller tröstonani. För att täcka taket, döda myrans lilla hål, krävdes inga stönanden genom Peters öppna vänsteröga. Som att ha armen i kyligt strömmande flodvatten, ja, det visste han hur det kändes. Stickningarna kom tillbaka. Peter hårdnade inombords, eller, det var något bakom eller inuti lungorna som hårdnade och sammanknöts. Han tänkte på hur barn ser på sex, hur han själv en gång föreställde sig metoderna, det tekniska, om han från början på allvar trodde det handlade om att göra bebisar.

Bilen for ut över en öppen yta, inte ett torg som Peters nu uppåtvända ögon föreställt sig i vrårna, nej, det var kanske utrymmet framför skräpiga lagerlokaler, framför en bortglömd liten industri, ett nerlagt bussgarage. Yo! Det där hålet, inga armar skall in eller ut ur det. Yo! Stanton kände det som att en kall druva försiktigt trycktes mot hans kind, men det var ett Peterfinger. All världens ljus fick nu plats i ett öga. Det var gryningen. Inte den yttre, förstås. Men tuppen gol och någon gång måste varje vänskap av denna sort pröva sina två par förfinade pojkvingar. Yo! En gräddvit lucka öppnades, hulkande men på bättringsvägen. Peter kände sig inte längre omgiven av kritiska åskådare. Yo! De våldsamma var borta. Chauffören tystnade och försökte åter vara en skugga, en rök. Man bör bortse från vem det var, vilket perspektiv denna genanta episod lästes ur, vilken inverkan en skugga och en rök kan ha på livet.

Skönt att slippa vara lemlästad. De struntade i huvudstäderna och kinderna hade inte tagit mycket skada. Städer är som ihåliga framtidsplaner utan dig, älskling. Man äter inte sina döda. Vårt gemensamma liv var inte direkt fast förankrat, men ändå. Inga doftljus, inga new age-fasoner, nej tack! I morgon är det du som tar tag i detta LANDSKAP MED TVÅ GRAVAR OCH EN ASSYRISK HUND och det gör du sekunden efter att tandborstningen är avklarad.

God morgon själv, min sköna. Nu slutar vi prata om cancer, tramadol och palliativ vård (palliativ vård är vård i livets slutskede, som aktivt tar hand om både sjuklingen och de närstående med hela gruppens fysiska, psykiska och framför allt andliga behov att tillgodose). God morgon.

De var nu mycket långt från Schöneberg, och lakan där knölarna inte lämnat kladdfläckar var svåra att finna; någon som körde bil hade ett öga på halsen och gatlyktorna kom för glest och ojämt för att realiteterna skulle kännas verkliga. Det var Monas tur att dra in stålar, vi brände henne knappast till aska. Yo! Vännen, är du verkligen alldeles vaken? Andningssvårigheter. Tryck över bröstkorgen, det krampar. Skölj näsan med havsvatten, dra in ordentligt tycker jag. Det är svårt att kalkylera återstående tid. Här på landet. Du måste tvätta det där med sprit. Hon gråter ofta, men enbart i sömnen. Dude! Den assyriska hunden ylar. Huset är numer en dekorativ RUIN men tjänar inget egentligt syfte. Vem var Regino Sáinz de la Mata? Inget eko. Jag sa (väl) Regino Sainz de la Maza?

Pojkarna var borta, en kvinna envisades med sin blockad bakom fönstret, försedd med läderpiskor och stearinljus, nämen gud så gotiskt. Små tänder och lansetter kom flygande. Chauffören, Stanton, borta. Reklam även inuti förpackningarna. Gryningens stenar mot fönstret, ingen Peter, ingen skada skedd.

Saliv och kärlek, tom himmel. Förberedd kärlek. Utan sömn. Särskilt rubriker läses försiktigt. Den tvivlande mummelmunnen, genom den. Ögonen sa med sin gemensamma tunga något syrligt om de ÄLSKANDE SOM DÖDADES FÖR EN RAPPHÖNA och de ville det båda, sa mamman, det är omöjligt, sa jag, ni är för hetsig för er ålder, det kommer nålar ur era porer, små tänder och en barnhand i din större, vägande hand, jämförande, man måste försvara sig och då kan det kvitta hur man använder ord som ”förövare” och ”offer”, de är döda, många har dött, de låg med varandra så barnsligt de kunde, fyra öron som lystrade, deras kroppar flydde staden, gemensam hud av ljudande glas, två avsvimmade ynglingar, jag kan inte gråta, den döda rapphönan i skogen var tecknet, döden, konfliktens slut.

+

Collage: Holmstrand (photographer) / Cavefors (model).