Johann von Fritz
Men...
Caligula
Hyser
nästan lite hat mot dig
och
din uppfinningsrikedom.
Inom
mina intressesfärer;
korruption,
asätande,
mord
osv.
Blodets
fläckar
verkar
trivas bäst till sjöss.
Där
döden är en tunn rytm:
orgasmen
och döden.
Tiberius,
med
sitt kön baddat i honung
fjättrad
i förtvivlade inälvor.
Där
sprickan är en lång panik.
Virus
Smärta går över och de som går på två ben
är som vem som helst. Urblekta ansikten
har varit i livet för länge. Orden som följer
har ingenting. De skulle kunna vara knivar
av nej. Fnittrar åt terminologier.
Analogt: metafysiskt virus.
Har inte med något att göra. Driver den drabbade
i cyklisk uppochnervändheten plus minus noll,
kan något annat än motsatser som går upp i rök
med ljusets hastighet vara inombordsspringor;
vilka överskugga presumtiv slutsats med kännedom
om att den kommer erfaras med ljusets hastighet.
Ett upplöst ingenting skrattar alltid
åt att allting är lika roligt,
igångsätter men hinner till:
punkt punkt punkt,
whatever.
( Kom i besittning av
en degeneration som inte har något ord. Finns i flera varianter men utgår från
samma punkt. Vi som befunnit oss i detta tillstånd kan emellertid inte ens
föreställa oss att använda något konkret
begrepp eller ens en antydan till generalisering:
det är ett metafysiskt
virus.
Det är ett virus
i hjärnornas uppror.
Icke-punkt.
Nihili, nihili, nihil.
Menar inget med det.
Slutsatsen som här i
tillståndet blir
synonym till att
tilldelas ynnesten
att få vara säker på
något.
Punkten, icke-punkt. )
Black metal mozart
“träffade henne för att ta avsked vid
domkyrkan. vi kramade varandra och jag gav henne min födelseattestbricka och en
påse med persilja och brytbönor och en blomma från mitt växthus. metallen
blänkte i kvällssolen när hon satte den kring sin sköra, bleka hals. ville
kyssa hennes nacke, smeka hennes läppar men höll det kort och gick därifrån. ur
askan in i elden. hemskt men underbart. hon är en fantastiskt fin människa, en
nyckel till mänsklighetens avgrund. hatar henne. “
Jag
går sönder precis lika mycket när jag behandlar någon såsom jag inte vill bli
behandlad.
Porslinskroppen
krackelerar i en fysiskt orealiserbar
paroxysm när hon behandlar mig såsom hon inte vill bli behandlad. Så som jag
inte vill bli behandlad.
Går
i bitar. Andas ut livet bit för bit. Befaller andningen att jaga rytmerna
omkring hypotetiska geometriska formationer. Tillblivelse. Vill och kan inte
klandra henne.
Påminnande
om mig är det för henne aldrig illa menat och såväl som oftast brukar vi inte
vara medvetna om hur illa vi gör när vi gör det. Att jag har förtjänat det gör det svårare.
Förtjänade att utsättas för mig var det sista hon gjorde.
Kan
inte svära på att minnesfragmenten jag pusslat ihop till halvbilder av vad som
inträffade under de där dunkla dagarna har så avskilt mycket med vad som
egentligen spelades upp på vår de senaste månadernas livsbiograf. Duken kryssar
som hastigast till havs tillsammans med en sjöbuse med hårda händer från den
gamla skolan. Där för att vittja.
Ser
vad jag gjort som en knappnålshuvudstor projektorduk i en eka nära
horisontlinjen –
det
är ozonvit stekande hetta och sjögång och slaget är förlorat.
Digital transcendens
Att du var där. Du var liksom där som ingen annan.
Ingen annan hade fått bukt med att vara där fullt ut, bara
du, just då. Allt var alltigenom rätt, jag trodde på det, jag trodde på dig.
Din kind svedde nästan min när vi famnade varandra med mjuk trånande passion
för att hälsa och kyssas. Jag blev svag i knäna och skakade. Dina läppar, din
nacke, din doft, din hals – du. Vad skulle jag ta mig till?
Ditt gröna hår, din
besvärliga själ av neuroser partiellt döda genom kvävning. Redan i början genom
ledan. Livet, i livhanken - ändå. Så
många ansatser till riktig godhet i sig ändå.
Närmat sig en sorts
slumpmässig lycka som får duga. Kanske bli lite som andra människor – nöja sig
med helt ok och bli en aning ilsk. Gemen därtill; det är ju ganska hemskt att
behöva uppföra sig så som en människa behöver uppföra sig för att ta sig fram åtminstone
någorlunda friktionsfritt.
Sen gör det alltid
ont, på alla sätt och vis, att leva. Det skall man alltid veta och det är
fruktansvärt. Förstår det inte, men jag förstår lite mer av varför jag älskar
henne. Hur skulle jag kunna låta bli?
Snake
in the eagles shadow
I
Lif o. Lidande -
bakbunda känslor
berusad fredag
tyst, genom snabba
kvinnors enkla.
Ditt huvud är en dålig
man
du är jag vi är
ingenting
alldeles & dålig
tid suger tomt:
igensydd tid
kallar det
iskristallen
knivblicken kalkylrocken.
II
Kan inte var demon
i skuggan av Hitler
gör en cocktail av mig
själv.
Hästar springer fritt
över nervbanor
trådarna spelar cello
kaos råder,
ord framträder
jag förstår ingenting.
