2 books and 1 poem to bo i. cavefors from/by a carthusian...

 

 

+

+

 

 

 

+

 

 

 



ngt om jesuitpedagogik och en av dess pionjärer, nicolò vulcano...

 



 

Bo I. Cavefors

VULCANO OCH RETORIK

Böcker:

Barockrhetorik und Jesuitenpädagogik

Niccolò Vulcano: Sagata Pallas sive pugnatrix eloquentia

Edition mit Einleitung, Übersetzung und Kommentar:

1) Thomas Feigenbutz: Buch I De inventione

2) Andreas Reichensperger: Buch II De dispositione; Buch III De elocutione

Stauffenburg Verlag,Tübingen 1997

 

Senmedeltidens latin, i sak ett modernt latin, användes ej enbart i 1500- och 1600-talens kärleksdiktning, utan även i religiös och allmän litteratur innan man under 1600-talet börjar dikta på folkspråk.  I jesuiternas retorikläror och i jesuitpedagogiken förenades klassiskt latin med de förändringar som skedde under sen medeltid och som bibehölls fram mot slutet av 1800-talet. På så sätt räddade man sig undan de uttalsvidrigheter som än idag alltför ofta praktiseras vid kyrklig liturgi.

På bokmarknaden, sommaren 1984, i den norditalienska staden Como, fann professorn vid Heidelbergs universitet, Michael von Albrecht, en handskrift omfattande drygt 500 sidor i oktavformat. Det visade sig vara en tidigare okänd lärobok i retorik, från 1600-talet, författad av jesuiten, pedagogen och retorikern, det vill säga predikaren, Niccolò Vulcano, född i Neapel den 6 november 1663, död den 21 januari 1735.

Manuskriptet,  Sagata Pallas sive pugnatrix eloquentia,  omfattar tre delar, Liber I: De inventione;  Liber II: De dispositione;  Liber III: De  elocutione.  Därtill ett icke fullbordat manuskript på sex sidor, Brevis texendae orationis Methodus. Hur manuskriptet hamnat på bokmarknaden i Como, är ovisst, men den nästan trehundraåriga irrfärden har säkerligen inte skett med Jesu Sällskaps vetskap. Troligen har Vulcanos manuskript kommit på avvägar under någon av de perioder jesuiterna förföljts och förhindrats verka inom Kyrkans ramar, trots att de försökt rädda arkiv och bibliotek, när deras universitet, skolor, kollegier och kyrkor, av världsliga och/eller kyrkliga makter, stängts, profanerats och sekulariserats.

Fyndet i Como är inte Vulcanos originalmanuskript utan en avskrift, troligen utförd av någon ordenskollega. Manuskriptets drivna handstil tyder på att det är en ordensman och ej en femtonårig skolelev som varit i farten. Den väl sammanhållna texten och dispositionen ger dessutom goda skäl anta att avskriften skett i lugn och ro och inte under föreläsningar. Thomas Feigenbutz och Andreas Reichensperger menar att avskriften tillkom under åren 1698-1705.

Sagata Pallas...  trycktes inte i bokform under Vulcanos livstid. Däremot står den napolitanske jesuiten som författare till en rad andra tryckta skrifter, förtecknade av Francesco Altobelli i Catalogus bibliothecae Collegii Neapolitani Soc.Iesu, upprättad 1750.

Förmodligen var det aldrig meningen att Vulcanos jesuitpedagogiska lärobok i barockretorik skulle offentliggöras. Anteckningarna var underlag till hans föreläsningar vid jesuitkollegier och jesuitgymnnasier. Kollegerna och eleverna antecknade och förde kunskaperna vidare när de fick uppdrag som jurister, lärare, präster och rådgivare.

Det mest intressanta med Vulcano är hans opretentiösa lärarstil, hans fria förhållande till auktoriteter. Vulcano struntar i all sådan hövlighet som var bruklig som inledning till lärda verk, ingen falsk hövlighet, inget krusidullande; Vulcanos retorik går rakt på sak, didaktiskt praktiskt: inventione, dispositione, elocutione.

Niccolò Vulcano var en väl ansedd ordensbroder och predikant, men glömdes bort efter sin död, förmodligen därför att jesuiterna, inte endast i Neapel, under 1700-talets första hälft utsattes för politiskt tryck samtidigt som den litterära smaken och insikten om nyttan av god retorik, framförd på latin, förändrades, dvs nonchalerades, ansågs överspelad. Man befann sig ju i en ”ny tid”.

När jesuiterna 1767 fördrevs från Neapel hamnade större delen av arkiv och bibliotek i vad som idag är Biblioteca Nazionale Vittorio Emanuele II.  Där finner man viktiga biografiska data om Vulcano. Den 20 oktober 1680 inträder den då sjuttonårige pojken i Societas Iesu. Efter ett tvåårigt noviciat börjar han undervisa i grammatik, fysik och metafysik, för att därefter och under några år övergå till litterae humanioraes innan han påbörjar de fyraåriga teologistudierna. Omkring 1692 prästviges Vulcano och 1697 avlägger han sina tredje och fjärde ordenslöften. På tidigt stadium upptäcker Vulcanos överordnade novisens begåvning för conciones, det vill säga att Vulcano kan användas för särskilt högtidliga och viktiga predikningar (sådana Vulcanopredikningar finns publicerade i Panegirici Sagri ed Orazioni Funebri del Padre  Nicolò  Vulcano della Compagnia di Gèsu  (Neapel 1724)).

Under åren 1703 till 1705 är Vulcano rektor och superior i Benevent där han återuppbygger kollegiet och Chiesa del Gesù efter en omfattande jordbävning. Men framför allt sysslar han under dessa år med retorikundervisning och verkar som predikant; han håller ett beundrat och vida berömt liktal över Domenico Orsini, hertig av Gravia och bror till kardinalen, sedermera påven Benedictus XIII.

Som sed inom jesuitorden var/är vandrar Vulcano mellan olika kollegier, även Rom och Barletta. I Catalogi secreti  påpekas redan 1720 att Vulcanos hörsel är nedsatt, att hälsan försämrats. När retorikern dör 1735 har han varit sjuklig under många år. Den sista uppgiften om honom i den "hemliga akten" visar att Vulcanos överordnade på intet sätt bestrider ordensbroderns stora begåvning och hans förtjänster som vetenskapsman, men att hans "urskiljningsförmåga" ibland brustit; dock, efterhand som åren går och erfarenheter samlas blir även Vulcano allt skickligare i att göra kloka bedömningar och avväganden. Fram till 1717 karakteriseras Vulcano som ”melankoliker”. Vad annat skulle han vara efter att under många år undervisat tonårspojkar i retorik och latin. Dock: läroboken i retorik ger Vulcano skarpare konturer än den mest utförliga Catalogi secreti. Vulcanos retorikundervisning visar honom som en litterärt vida bevandrad och begåvad, ofta ironisk och sällan melankolisk men desto oftare galghumoristisk lärare, beläst och okonventionell när det gäller att välja slående exempel från den antika litteraturen. Kort sagt: som elev måste det ha varit spännande och uppiggande att följa Vulcanos undervisning, hans vandringar mellan antiken och dåtidens nutid. Han var en lärartyp som jesuiterna hållit fast vid in i vår tid.

Vulcanos lärobok är avsedd för retorikundervisningen inom ramarna för den ordinarie humanitasundervisningen. Det är ett komplicerat område som inkluderar antikens filosofi och katolsk teologi och där det gäller att skickligt balansera mellan det trovärdiga och det otroliga, mellan sanning och det som synes vara sanning. Den skicklige retorikern, utbildad inom denna av jesuiterna under århundraden praktiserade pedagogik, kan säga många obehagliga sanningar utan att själv förlora ansiktet eller falla för de falska budskap han avslöjar - men som, då och då, kan verka lockande, dvs locka till ”synd”  -  om han rätt behandlar stoffet och förpackar det elegant.

Vulcanos lärobok har sitt största värde i informationen om kunskapen hur man didaktiskt förmår vandra mellan det enkla och det svåra, utan att för ett ögonblick förlora målet ur sikte eller sänka argumentens kvalitet och avsikt.

Som god taktik förordar Vulcano flitigt det ignatianska agere contra, till exempel i kapitel 22 där jesuiten förenar klassisk lärdom med ständigt aktuell argumentationsteknik: "Dissimilitudo est  duorum  vel plurium diversitas seu disconvenientia, sicut similitudo est convenientia, cuius loci haec regula est: quod uni dissimili competit, alteri competere non potest, et quod uni non competit, alteri competere debet; e.g.a ignavi cives rei publicae damna non curant; generosi ergo et boni civis est ea / populsare, clarius Catullus:

Soles occidere et redire  possunt:

Nobis, cum semel occidit  brevis lux,

Nox est perpetuo una dormienda.

 Med andra ord i koncentrerad snabböversättning: den motsatta bilden, den motsatta ståndpunkten, ja till och med motpartens åsikt är i sig ett effektivt instrument som argument för den egna saken, just därför att det är annorlunda, just därför att det inte passar in i sammanhanget för den som är mindre vetande eller som av slöhet eller illvilja endast ser sammanhangets yttre hölje. Generellt kan sägas att ignatiansk spiritualitet, i vilken jesuiternas retorik är förankrad, karakteriseras av starka motsatser, av dialektiken mellan motsatta förhållningssätt, ageranden. Några exempel hämtade ur den Helige Ignatius skrifter: den själ som önskar göra framsteg i det andliga livet bör alltid göra på motsatt sätt till det som fienden gör; de övriga tingen på jordens yta är skapade för människan och för att hjälpa henne vid uppnåendet av det mål för vilket hon är skapad, varav följer att människan skall använda dem i den mån de hjälper henne till hennes mål och lösa sig ifrån dem i den mån de hindrar henne från detta; att så förtrösta på Gud som om allt berodde på en själv och så lita på sig själv som om allt berodde på Gud; att sträva efter människans radikala befrielse - i lydnad; att avsvära sig livet  -  för att vinna det; att anförtro sig åt hjärtats bön och samtidigt nyttja sitt förstånd;  att främja individualism men leva i Kyrkans gemenskap; att inte låta sig förföras av världen men samtidigt se världen som Guds boning; att samtidigt leva kontemplativt och kärleksfullt aktivt; att inte tala så vidlyftigt och eftertryckligt om nåden så att det gift bildas som upphäver den fria viljan.

Med andra ord: såväl när det gäller retorik som militär strategi gäller det att tänka och agera contra, dvs tredimensionellt. Anfall, med minsta möjliga resurser, två sekundära mål på fiendens territorium. Fienden tvingas avsätta betydande resurser tagna från det primära målet, som jag genast anfaller med mina huvudstyrkor. Dock: snabbt anfall och – viktigt - snabb reträtt. Fienden befinner sig på defensiven, dvs irrar runt bland egna skogar och dalar, vilket ger mig möjlighet att med huvudstyrkan åter, men nu på allvar, anfall de sekundära målen, göra en kringgående rörelse och paketera fiendens samtliga styrkor på dennes eget territorium. Detta agere contra präglar Vulcanos retoriklära. När motståndaren börjar ducka, lyder regeln: finn sambandet mellan två skilda företeelser/argument, helst sådana samband, sådana gemensamma egenskaper som motståndaren aldrig upptäcker, eftersom motståndaren aldrig vet mina verkliga avsikter, mina verkliga kunskaper, mina djupast förankrade åsikter, mitt sanna slutliga mål.

Som Catullus skriver:

Solen går ned och återkommer.

Men när vårt korta liv sjunkit ned bakom horisonten

återstår intet annat än att sova en natt utan slut.

 Relationen mellan jesuiten Vulcano och latinaren Catullus borde inte ha varit utan komplikationer: Vulcano, som beundrade Catullus som diktare, använde sig gärna även av dennes erotiska dikter. Till skillnad från praxis i nittonhundratalets jesuitskolor var diktare som beskrev dåliga seder och annan omoral ej ens nämnda i läroplanerna för 1600-talets jesuitundervisning. Under Vulcanus tid tillhörde Catullus de onämnbara. Desto mer beundransvärt är det att medeltidsnapolitanaren vågar sig på att citera ett av latinarens frispråkigare avsnitt, Carmen 5, "Vivamus, mea Lesbia atque amemus".  Men för all del, Vulcanos mer berömda kolleger, jesuiterna och pedagogerna Cyprianus Soares (De arte rhetorica, Coimbra 1560), Michael Radau (Orator extemporaneus, Leipzig 1664) och Nicolas Caussin (De eloquentia sacra et humana, Lyon 1643), drog sig inte för att i sina läroböcker också de nyttja Catulluscitat. Trots all amoralism fann de Catullus inspirerande. Även av och genom synderna finns åtskilligt att lära.

Skillnaden mellan dagens och nattens eviga återkomst och människans tillvaro som ett ensartat liv-död-äventyr, ser såväl Catullus som dessa ledande jesuitpedagoger som ett carpe diem: njut av livet och kärleken. Den fruktbara anspänningen mellan tro, hopp och kärlek inordnas i Guds frälsningsplan. Jesuiterna nyttjar relationen mellan antikens hedendom och kristendom för att pedagogiskt åskådliggöra skillnaderna mellan kristna och världsliga värderingar: pietas och sapientia.

Inom området sapientia samsades alla de antikens discipliner vilka var själva förutsättningen för renässansens humanism, däribland de bortglömda artes liberales, dvs retorik och grammatik. Men trots att jesuiterna uppskattade antikens bildningsideal satte man, naturligtvis, pietas i första rummet.

Vulcano led ej av beröringsångest när det gällde att använda antikens lärdomar för att ge eleverna en omfattande och djup bildning. Niccolò Vulcanos retorik är samtidigt en kärlekens - kärleken till Gud, människorna och konsten - och en kampens retorik, militärt disciplinerad,  ständigt försvarsberedd. Därvidlag befinner sig Vulcano i samma skola som den sicilianske jesuiten Antonio Forti som 1681 publicerade Miles rhetoricus et poeticus, där det framgår hur organisation och orderstruktur inom Jesuitorden orienterades mot militära förebilder. Den enskilde jesuiten såg sig som en soldat i kampen för religiösa mål, att försvara den rätta tron, att med hjälp av goda argument slå tillbaks mot kättare och med god retorik återvinna de förlorade. Att sätta in militära styrkor för att försöka slå ned ”terrorister” av annan tro, var dem främmande.

Därför bygger jesuiternas retoriska framföranden på en klart definierad strategi och hos Vulcano består den, som hos Cicero i De oratore, av en allmänt hållen inledning, expositio, varefter följer några ord om talets tema, ratio. I redditio sammanfattas vad som dittills sagts, genom conclusio för talaren fram sitt ärende och i propositio delar han med sig av detta budskap.

Därmed bör segern vara vunnen, anser Vulcano som avslutar första delen av sin retoriklära med en kort epilog som tjänar skilda syften: dels gör han en resumé över vad han tidigare sagt och dels, och framför allt, uppmanar han än en gång eleverna att söka efter argument som talar emot – agere contra - vad han, läraren, tidigare sagt. Elever bör alltid opponera mot lärares påståenden. På så sätt uppnår Vulcano balans mellan det sagda/undervisade och elevernas förmåga att ifrågasätta det sagda/undervisade. Det är just denna kritiska syn Vulcano menar eleverna skall nyttja även när de läser Den Heliga Skrift: genom denna verkligt raffinerade Bibelläsning förvandlas torra studier av texter till spännande och intressanta upplevelser, till en Livets Spegel, Theatrum mundi. Istället för att tvinga eleverna läsa Bibeln är det Vulcanos ambition att böckerna i Böckernas Bok skall bli eftertraktade som läsobjekt.

    

Niccolò Vulcano.  Epilogus.

Haec sunt arma, quibus instruitur Palladis miles, qui etiam callere debet variis disciplinis que theologicis qua philosophicis necnon mathematicis atque etiam  astrologicis. Sacer autem orator imprimis imbutus esse debet sacris literis ac prae manibus sacra biblis habere, ubi tamquam in theatro videbit instituentem Deum terrarum orbem cum animantibus, spectabit iusta naufragia, piorum  praemia, impiorum supplicia, maria populo siccata et de  /  petra rursus populo maria porrecta; intuebitur de caelo descendentes messes, inspiciet flumina transitus siccos refrenatis aquarum agminibus populis exhibentia; demirabitur in quibusdam fidem cum igne luctantem, fide superatas beluas ac taeterrima monstra subacta atque in mansuetudinem conversa nec  non animas ab ipsa morte revocatas.

 +

Niccolò Vulcano uppmanade eleverna att inte vrida om med dolkens vassa spets i motståndarens sår, utan att varsamt rispa med den väl vässade fjäderpennan: non stilo, sed stylo.

- - -

 

Artikeln publicerad som privattryck 2000, samt i andra former i Paulus, Mjölk&Honung, Nya Argus och Ariel.

 

 

revolt in the kasbah : against the fascism – fight, rebuke, enjoy

bo i. cavefors

revolt in the kasbah

(from: three studies for a crucifixion) the empire of the great moguls were stronger then ever: immoral power had been transformed into morality, ethic replaced by rhetoric. the freedom being degraded into the right of being supervised and the society was ruled by two classes, the ruling class and the classless ones that didn’t even have any mutual belonging.

only true moral can replace the morality and join the classless ones in the struggle against the immorality which the great moguls proclaim as morality, where the unwillingness towards humanity was clouded by a shameless exposing of pitiless humanism. In a situation like this the kasbah has to be liberated and the beige clad people delivered to be united with the classless ones, the outcasts, so that love becomes love, my brother my brother, my sister my sister.

the banners of the revolution are fluttering and the charismatic, flexible, young tiger leads the army of the infected and unwanted towards victory. when the sun rises in the east, when a new day dawns after the night has been endured, he brings together aids victims, blackheads, skinheads, disabled and cripples, jews and arabs, excluded bureaucrats, starving seniors, fools and terrorists, unemployed tiger cubs and all those that’s have been hidden behind the training suits body armour. there he stands; legs wide apart, jeans unzipped; pulled down, caressing his yellow brown thighs, stretching his beautiful cock, exposing the solid ribcage, giving the word for departure.

with twigs thrashing their backs, the leather straps flogging their naked buttocks, following the intense bellow of trumpets the crowd of flagellants march through the kasbah gates. wearing fool’s motleys, with nails and lips tarnished in black, with green eyelids, with rings in their ears and around their ankles, with hair flaming in all the colours of the rainbow, with moist wide open vulvas filled to the brim with lingonberry sprigs and blossoming heather, with beauteous cocks which heads are swollen as mellow blue plums, tempting every famished bird to pick its beak bloody. the army of the tiger marches out of the city, over the meadows, through the forests, away from society’s tentacles, escaping the politicians purging bath of rosary water and she-ass milk. they leave the society that denounce them, that reject them, and through organised debauchery experience a new night’s ecstasy, where sublimation is replaced by orgasms as mighty as the cock in the same moment the juice gushes out to flood swollen lips.

what can police and security companies, great moguls, rubber batons, teargas and water canons do against an army of sufferers, where every new affliction increases the ecstasy, makes the pain more sweeter, when death delivers and collective dying reconciles.

the marquise de sade speaks about a must which shock civil masochists, but is it not these tears of passion that make extremely good excesses grow.

collage : bo i. cavefors

translation: martin bladh

pedro arrupe s.j. / religious life in the light of the gospel...

 

 

 

Pedro Arrupe SJ

1907- 1991

 

RELIGIOUS LIFE IN THE LIGHT OF THE GOSPEL

 

- - -

 

The religious is one who as he went along encountered Christ, felt himself drawn (Jn 12,33) and followed him. The seen of the bansk of the sea of the Galilee (Mt 1, 16-20), the "come follow me" (Mt. 19-21) and the "leaving of everything" to follow him (Lc, 5, 11)has been reenacted att the centre of the world's stage, without interruption, for two thusand years.

 

And the fact of the matter is that wherever you find a true Christian you also find such an encounter, such a "following" and "staying with him".

 

The ways of "following" and "being with" him are, however, choises the Lord himself makes: "You ahave not chosen me, but I have chosen you" (Jn. 15, 16). And they are ways that  colour the essential quality of the personal following-adhering, the personal renunciation-liberation.

 

The 2nd Vatican Council speaks of a "greater liberty" and a "greater closeness" (PC. 1), which, of course, do not imply human authorities, but, rather, signify outstanding generosity and the duty to exercise it. To bring to reality, but a free profession and by a complete and public dedication, the ideals of the Kingdom, as Christ himself lived them, and  with that emphasis of total commitment that marks the Gospel summons - that is the challenge for every religious.

 

All religious (and all forms of the religious life that there have been and always will be in the Church) have this basic element in common - that of imitating Christ in this way. And they have a limitation in common too: no one of them can imitate him fully, for there is no end to the inexhaustible ways in which Christ may be imitated. It is precisely here that we find the source of the unity and the diversity of the religious families within the fold of the Church. All are drawn to the imitation of the same Christ from diverse and myriad angels , by grace, carism, that ultimately take there origin from the Spirit of the same Lord, and are recognized as such by the Church.

 

 

From: Pedro Arrupe SJ THE LIFE OF CHRIST, Madrid 1976.

 

.

 

Pedro Arrupe S.J. : Till ungdomar om den nya människan...

 

 

 

PEDRO ARRUPE SJ¹⁾

Till ungdomar om den nya människan.

Den eukaristiska människan  fullföljer Faderns plan, när hon ställer sig till förfogande för andra, när hon öppnar sitt hjärta för alla utan undantag, ja, för hela världen. Denna det Heliga Sakramentets människa är den nya människan, människan som tillsammans med Jesus skall bygga en ny värld. Frågan är bara om man känner till de avgörande detaljerna i detta nya sätt att vara och förbli dem trogna.

     De ungdomar som mäter det "nya" i hur man klär sig, hur långt hår man har, som menar att det är avgörande vilka jeans man bär, vilken gitarr man har, vilka rock- eller popsånger man gillar, som använder droger och som deltar i slagsmål och våld, sådana ungdomar är inte de som står för det "nya". Det som verkligen visar vad som är nytt, det beskriver den Helige Paulus och enligt honom är syndens slavar omoderna människor. Omoderna är också de förhärdade och de som förlorat känslan för moral, de som lever ett oordnat liv och ägnar sig åt otukt i alla dess former. Det är efter sådana kriterier många ungdomar menar sig vara "moderna" och "inne", men i själva verket är det just de som är mest gammalmodiga.

     Den verkligt nya människan är den som Gud skapat till att vara som Jesus Kristus i "rättfärdighet och kärlek" (Ef.4:24, Kol.3:9-10). Sådan fullkomlighet ger stor glädje och det lugn som är Andens frukt.

     Den nya människan kännetecknas av det som vi fick av den första nya människan, av Jesus från Nasaret, Kristus, som är Gud och människa.  Han är den fascinerande människa som  talade så att de som hörde Honom ropade: "Aldrig har någon människa talat som Han" (Joh.7:46). Jesus Kristus satte allt på spel när Han tog på sig den fruktansvärda döden på korset för vår skull.  Men uppstånden lever Han för alltid, inte bara på Faderns högra sida i himlen utan också nära oss i eukaristin.

     Jesus Kristus är vår näring i eukaristin; en näring som förenar oss med Honom och som ger oss ny kraft till att planera och bygga en ny värld. Jesus Kristus finns kvar i tabernaklet, som en trogen vän, för att undervisa oss och ge oss mod att, som Han, vara en ny människa.  Han har utvalt oss till sina vänner. Det är upp till oss att välja Honom till vår vän.  Fös oss, för att bli ett med Honom och för att föra Hans liv vidare i våra liv, går den kortaste vägen till Honom genom eukaristin.

     Det Heliga Sakramentets sanna människor, de som bemödar sig om att bygga en ny värld, följer Herren vart Han än går; de hämtar sin kraft ur Hans lekamen och blod och förvandlas på så sätt i Kristus. Endast Han kan förvandla den gamla människan, med ett hjärta av sten, till en ny människa av idag.

________________

¹⁾Pedro Arrupe SJ. 14.11.1907-5.2.1991. Generalföreståndare för Jesu Sällskap 1965-1983.

 

Texten hämtad ur Pedro Arrupe SJ Trovärdigt vittnesbörd. En jesuit uttalar sig om kyrkans och världens problem vid slutet av 20:e århundradet. Förord av Karl Rahner SJ.  Efterskrift av Herman Seiler SJ.  Översättning av Ingegerd Friberg (här reviderad).  Verlag Bo Cavefors, Zürich 1982.  Copyright©Bo I.Cavefors, 1982, 1999.

 

 Låna boken på biblioteket!



aryan kaganof : trangression axiom for bo cavefors

filed under: kagapoems — abraxas @ 10:40 pm

 

trangression axiom #1 (for bo cavefors)

the particular form this transgression takes
is an inverted mirror held up to the dominant
repression of the culture. the necessary inversion
of this mirror is described as perversion by the repressive
culture which itself is perverted. the paradox of transgressive
artists and thinkers: they are the true patriots and intellectuals
of exactly the cultures whose repressive rules they transgress.




aryan kaganof

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

+

 

 

 

 

 

Ignatius av Loyola : Texter (tolkningar av Bo I. Cavefors)

 

 

 

 

 

Ignatius av Loyola

(1491 - 1556)

TEXTER

Brev från
Ignatius av Loyola
till
Francisco de Xavier

 

http://caveforsposition.blogspot.se/2005/12/ignatius-av-loyola-1491-1556-texter.html

 

 



 

BO I. CAVEFORS

MITT MÖTE MED EN KÖPENHAMNSKA

I samband med invigningen av Öresundsbron för åtskilliga år sedan, skrevs det i Malmötidningarna många artiklar om det nordeuropeiska broderfolket, med betoning på bröder, på andra sidan Øresund. Vad jag kan påminna mig skrevs det föga om damerna i København, det skrevs inte särskilt mycket om köpenhamnskorna. Orsaken kan man bara ana sig till och jag är inte övertygad om att det endast var gentlemannamässiga skäl till att skribenterna bara skrev om bron, bröderna, om en lille en och om det nödvändiga i att hålla pappa i handen när man på morgonen vandrar genom Nyhavn till Malmöbåten. Alltså på den tiden då det fanns Malmöbåtar, men ingen bro. Krogen Nyhavn finns numera inte i Köpenhamn utan vid Möllevångstorget i Malmö.

 

Numera känner jag inga damer i København vilka äro danskor. De kvinnor jag känner i København i dag äro afrikanskor. Egentligen handlar det om en enda afrikanska. Om sanningen skall fram så förhåller det sig som så att jag aldrig känt någon Köpenhamnska så där riktigt in på bara skinnet. Jag har aldrig legat med en köpenhamnska. Det har helt enkelt bara blivit så. Köpenhamnskan är för mig ett väsen som antingen står bakom disk och säljer Anton Bergs marzipanbröd eller som serverar överfettad rödspätta med remouladesås på någon krog.

Mina kontakter med köpenhamnskor på andra plan än det affärsmässiga och lukulliska(!? - är det Danasukker som äger Anton Berg? Ungefär som Hemköp äger Axess...), alltså: mina kontakter med köpenhamnskor har skett i Malmö och har alltid varit enkelriktade vad intresset beträffar. Jag vet aldrig att någon köpenhamnska ägnat mig någon kärleksfull blick mer än DAMEN på Falsterbotåget som något av åren närmast efter andra världskrigets slut, det måste ha varit 1946 eller 1947, slet loss cigarren från de rödmålade läpparna och på skånskdanska sa: "Min lille ven, du er sød". Min LILLE ven, du ER sød. När den danska Damen sa så var det som om hjärtat bäddats in i mjuka dunfjädrar från plockade gäss, eftersom det var exakt vad jag själv tyckte, att jag var söt.

Den sista hälften av fyrtiotalet översvämmades Malmö då och då av danskor som köpte upp vad som fanns att köpa av choklad, kaffe och mandel i butiker som Fredrik Nyströms på Stortorget och Marabous chokladbutik (en fantastisk butiksinredning) vid hörnet Södergatan och Gustav Adolfs Torg. Det enda som fanns att köpa i Köpenhamn var en lille en, Tuborgs hver gang och marzipanbröd. De köper ALLT, sa broderfolkssystrarna om köpenhamnskorna som köpte upp vad som fanns i affärerna i Malmö. Dessutom betraktades köpenhamnskorna som lössläppta. Antingen de var det eller inte. Vad visste jag, som fötts 1935. Frånskilda malmömän gifte tydligen alltför ofta om sig med köpenhamnskor. Att vara gift med en italienska som herrbeklädnadsbutiken E.Ohlsson (sydde under 1950- och 1960-talen ett antal kostymer samt den fortfarande existerande fracken, till mig) vid Stortorget, var bara tjusigt och det fanns många män i Malmö som var gifta med tyskor och engelskor och fransyskor och det vara bara intressant och ur alla synpunkter charmerande och inte alls suspekt, men den som gifte sig med, eller än värre gifte om sig med en köpenhamnska var ute på det sluttande planet mot moraliskt fördärv och alltför stor alkoholkonsumtion. För att inte TALA om risken för alltför hög cigarrkonsumtion. Malmöbornas fobier mot alla som inte var från Malmö sträckte sig över klassgränserna, från Fridhem till Sofielund. När Jacob följde med mig till Malmö från London, på ett snabbesök vi gjorde hemma hos mamma, när vi var knappt tjugo år gamla, var det förmodligen första gången bokhandelsmedhjälparna vid Lundgrens bokhandel, på Södergatan, såg en svart pojke kyssa en vit pojke. Bokhandlaren Åke Rasmusson som ägde Lundgrens bokhandel, var emellertid en riktig bokhandlare och lyckades, bland annat, med något som bokhandlarna i London inte lyckats med, nämligen att beställa hem de grå Brechtvolymerna från DDR… När jag blev vuxen och startade förlag skyltade Rasmusson upp ett helt halvt fönster med min höstutgivning.

Det snurrade runt i hjärnan av tänkbara scenarion när jag satt i tågkupén, på den hårda träbänken, med den skallrande vattenkaraffen ovanför huvudet, och läste Skånska Aftonbladet och såg på damen från København (jag hade iakttagit henne under åtskilliga tågresor men aldrig kommit henne så nära som NU...), som brukade stiga på Falsterboxpressen vid Västra Stationen och stiga av i Vellinge, där hon hade möjlighet att antingen byta till tåget som gick till Trelleborg ELLER stanna i Vellinge och där förföra någon rik lanthandlare ELLER ogift bonde med många kor. Tänkte jag, som hade fyllt tio år i november 1945.

Jag hade cyklat från pojkrummet (före detta den jungfrukammare där min barnsköterska Anna-Lisa huserat) i lägenheten på Storgatan 32 och lämnat in cykeln i järnvägsbolagets magasin för att den (cykeln) samtidigt som jag själv skulle anlända till Näset ett par timmar senare. Denna DAM från København var väldigt permanentad i håret, luktade starkt av parfym, hade den svarta hatten på sned som tanterna hade det på den tiden, hon bar en några nummer för liten och illgrön dräkt, kjol och kavaj, stor leopardmönstrad väska som hängde i en rem över axeln, samt fotriktiga skor. Damen rökte en stor cigarr och lade det ena benet över det andra så att dräktkjolen åkte upp så jag kunde se en bit av det nakna innanlåret precis där strumpebandets knapp höll fast silkestrumpan. Det var väldigt fascinerande, men inte upphetsande; lemmen som visserligen börjat resa sig vek sig nästan omgående och lade sig till ro. Mina erfarenheter av mäns lår var vid den här tiden visserligen begränsade, men positivare.

Trots mitt intensiva studium av redaktören Erik Hagbergs utrikespolitiska kommentarer i Skånska Aftonbladet, tittade jag antagligen mycket intensivt med mina blå ögon, under skärmen på den sommarblå sidenversionen av skolmössan, på damen från København, för plötsligt väcktes jag ur mina drömmar, som bestod av en blandning av redaktör Hagbergs analyser och erotiska fantasier om DET håret, ovanför silkestrumpan och innanför kjolen, också var rött och vad damen från København skulle säga om man - jag - lade den glass som jag lustfyllt slickade på och hade i den hand som inte omfamnade den dubbelvikta tidningen, om jag alltså lade glassen på den bit av låret jag skådade, men då sa damen "Min lille ven, du er sød ". Var damen tankeläsare? Antagligen snarare rodnade jag än bleknade och eftersom damen, mellan de rödmålade läpparna, blåste ut den blågrå cigarröken rakt in i mitt söta ansikte, kunde jag återgå till Hagbergs utrikespolitiska analys, slicka i mig resterna av glassen och slänga pinnen i papperskorgen. Kanske tyckte damen om småpojkar? Kanske var cigarröken i själv verket en bedövningsdos? Ett fall för Sherlock Holmes? Kanske var det damens avsikt att söva ned mig, enlevera mig och förlusta sig med mig?

Helt i enlighet med min analys av köpenhamnskans beteenden, steg hon av i Vellinge. Från kupéfönstret kunde jag inte upptäcka varken lanthandlare eller väntande bonde. För egen del fullbordades tågresan till Näset utan vidare intermezzon. Jag kvitterade ut cykeln och begav mig genast till Falsterbo fyr.

Artikeln tidigare publicerad i bl.a. KvällsPosten, i min bok Kulturopium (Johan Hammarströms Bokförlag). Inför varje publicering blir texten alltmer utbroderad.