ngt om jesuitpedagogik och en av dess pionjärer, nicolò vulcano...

 



 

Bo I. Cavefors

VULCANO OCH RETORIK

Böcker:

Barockrhetorik und Jesuitenpädagogik

Niccolò Vulcano: Sagata Pallas sive pugnatrix eloquentia

Edition mit Einleitung, Übersetzung und Kommentar:

1) Thomas Feigenbutz: Buch I De inventione

2) Andreas Reichensperger: Buch II De dispositione; Buch III De elocutione

Stauffenburg Verlag,Tübingen 1997

 

Senmedeltidens latin, i sak ett modernt latin, användes ej enbart i 1500- och 1600-talens kärleksdiktning, utan även i religiös och allmän litteratur innan man under 1600-talet börjar dikta på folkspråk.  I jesuiternas retorikläror och i jesuitpedagogiken förenades klassiskt latin med de förändringar som skedde under sen medeltid och som bibehölls fram mot slutet av 1800-talet. På så sätt räddade man sig undan de uttalsvidrigheter som än idag alltför ofta praktiseras vid kyrklig liturgi.

På bokmarknaden, sommaren 1984, i den norditalienska staden Como, fann professorn vid Heidelbergs universitet, Michael von Albrecht, en handskrift omfattande drygt 500 sidor i oktavformat. Det visade sig vara en tidigare okänd lärobok i retorik, från 1600-talet, författad av jesuiten, pedagogen och retorikern, det vill säga predikaren, Niccolò Vulcano, född i Neapel den 6 november 1663, död den 21 januari 1735.

Manuskriptet,  Sagata Pallas sive pugnatrix eloquentia,  omfattar tre delar, Liber I: De inventione;  Liber II: De dispositione;  Liber III: De  elocutione.  Därtill ett icke fullbordat manuskript på sex sidor, Brevis texendae orationis Methodus. Hur manuskriptet hamnat på bokmarknaden i Como, är ovisst, men den nästan trehundraåriga irrfärden har säkerligen inte skett med Jesu Sällskaps vetskap. Troligen har Vulcanos manuskript kommit på avvägar under någon av de perioder jesuiterna förföljts och förhindrats verka inom Kyrkans ramar, trots att de försökt rädda arkiv och bibliotek, när deras universitet, skolor, kollegier och kyrkor, av världsliga och/eller kyrkliga makter, stängts, profanerats och sekulariserats.

Fyndet i Como är inte Vulcanos originalmanuskript utan en avskrift, troligen utförd av någon ordenskollega. Manuskriptets drivna handstil tyder på att det är en ordensman och ej en femtonårig skolelev som varit i farten. Den väl sammanhållna texten och dispositionen ger dessutom goda skäl anta att avskriften skett i lugn och ro och inte under föreläsningar. Thomas Feigenbutz och Andreas Reichensperger menar att avskriften tillkom under åren 1698-1705.

Sagata Pallas...  trycktes inte i bokform under Vulcanos livstid. Däremot står den napolitanske jesuiten som författare till en rad andra tryckta skrifter, förtecknade av Francesco Altobelli i Catalogus bibliothecae Collegii Neapolitani Soc.Iesu, upprättad 1750.

Förmodligen var det aldrig meningen att Vulcanos jesuitpedagogiska lärobok i barockretorik skulle offentliggöras. Anteckningarna var underlag till hans föreläsningar vid jesuitkollegier och jesuitgymnnasier. Kollegerna och eleverna antecknade och förde kunskaperna vidare när de fick uppdrag som jurister, lärare, präster och rådgivare.

Det mest intressanta med Vulcano är hans opretentiösa lärarstil, hans fria förhållande till auktoriteter. Vulcano struntar i all sådan hövlighet som var bruklig som inledning till lärda verk, ingen falsk hövlighet, inget krusidullande; Vulcanos retorik går rakt på sak, didaktiskt praktiskt: inventione, dispositione, elocutione.

Niccolò Vulcano var en väl ansedd ordensbroder och predikant, men glömdes bort efter sin död, förmodligen därför att jesuiterna, inte endast i Neapel, under 1700-talets första hälft utsattes för politiskt tryck samtidigt som den litterära smaken och insikten om nyttan av god retorik, framförd på latin, förändrades, dvs nonchalerades, ansågs överspelad. Man befann sig ju i en ”ny tid”.

När jesuiterna 1767 fördrevs från Neapel hamnade större delen av arkiv och bibliotek i vad som idag är Biblioteca Nazionale Vittorio Emanuele II.  Där finner man viktiga biografiska data om Vulcano. Den 20 oktober 1680 inträder den då sjuttonårige pojken i Societas Iesu. Efter ett tvåårigt noviciat börjar han undervisa i grammatik, fysik och metafysik, för att därefter och under några år övergå till litterae humanioraes innan han påbörjar de fyraåriga teologistudierna. Omkring 1692 prästviges Vulcano och 1697 avlägger han sina tredje och fjärde ordenslöften. På tidigt stadium upptäcker Vulcanos överordnade novisens begåvning för conciones, det vill säga att Vulcano kan användas för särskilt högtidliga och viktiga predikningar (sådana Vulcanopredikningar finns publicerade i Panegirici Sagri ed Orazioni Funebri del Padre  Nicolò  Vulcano della Compagnia di Gèsu  (Neapel 1724)).

Under åren 1703 till 1705 är Vulcano rektor och superior i Benevent där han återuppbygger kollegiet och Chiesa del Gesù efter en omfattande jordbävning. Men framför allt sysslar han under dessa år med retorikundervisning och verkar som predikant; han håller ett beundrat och vida berömt liktal över Domenico Orsini, hertig av Gravia och bror till kardinalen, sedermera påven Benedictus XIII.

Som sed inom jesuitorden var/är vandrar Vulcano mellan olika kollegier, även Rom och Barletta. I Catalogi secreti  påpekas redan 1720 att Vulcanos hörsel är nedsatt, att hälsan försämrats. När retorikern dör 1735 har han varit sjuklig under många år. Den sista uppgiften om honom i den "hemliga akten" visar att Vulcanos överordnade på intet sätt bestrider ordensbroderns stora begåvning och hans förtjänster som vetenskapsman, men att hans "urskiljningsförmåga" ibland brustit; dock, efterhand som åren går och erfarenheter samlas blir även Vulcano allt skickligare i att göra kloka bedömningar och avväganden. Fram till 1717 karakteriseras Vulcano som ”melankoliker”. Vad annat skulle han vara efter att under många år undervisat tonårspojkar i retorik och latin. Dock: läroboken i retorik ger Vulcano skarpare konturer än den mest utförliga Catalogi secreti. Vulcanos retorikundervisning visar honom som en litterärt vida bevandrad och begåvad, ofta ironisk och sällan melankolisk men desto oftare galghumoristisk lärare, beläst och okonventionell när det gäller att välja slående exempel från den antika litteraturen. Kort sagt: som elev måste det ha varit spännande och uppiggande att följa Vulcanos undervisning, hans vandringar mellan antiken och dåtidens nutid. Han var en lärartyp som jesuiterna hållit fast vid in i vår tid.

Vulcanos lärobok är avsedd för retorikundervisningen inom ramarna för den ordinarie humanitasundervisningen. Det är ett komplicerat område som inkluderar antikens filosofi och katolsk teologi och där det gäller att skickligt balansera mellan det trovärdiga och det otroliga, mellan sanning och det som synes vara sanning. Den skicklige retorikern, utbildad inom denna av jesuiterna under århundraden praktiserade pedagogik, kan säga många obehagliga sanningar utan att själv förlora ansiktet eller falla för de falska budskap han avslöjar - men som, då och då, kan verka lockande, dvs locka till ”synd”  -  om han rätt behandlar stoffet och förpackar det elegant.

Vulcanos lärobok har sitt största värde i informationen om kunskapen hur man didaktiskt förmår vandra mellan det enkla och det svåra, utan att för ett ögonblick förlora målet ur sikte eller sänka argumentens kvalitet och avsikt.

Som god taktik förordar Vulcano flitigt det ignatianska agere contra, till exempel i kapitel 22 där jesuiten förenar klassisk lärdom med ständigt aktuell argumentationsteknik: "Dissimilitudo est  duorum  vel plurium diversitas seu disconvenientia, sicut similitudo est convenientia, cuius loci haec regula est: quod uni dissimili competit, alteri competere non potest, et quod uni non competit, alteri competere debet; e.g.a ignavi cives rei publicae damna non curant; generosi ergo et boni civis est ea / populsare, clarius Catullus:

Soles occidere et redire  possunt:

Nobis, cum semel occidit  brevis lux,

Nox est perpetuo una dormienda.

 Med andra ord i koncentrerad snabböversättning: den motsatta bilden, den motsatta ståndpunkten, ja till och med motpartens åsikt är i sig ett effektivt instrument som argument för den egna saken, just därför att det är annorlunda, just därför att det inte passar in i sammanhanget för den som är mindre vetande eller som av slöhet eller illvilja endast ser sammanhangets yttre hölje. Generellt kan sägas att ignatiansk spiritualitet, i vilken jesuiternas retorik är förankrad, karakteriseras av starka motsatser, av dialektiken mellan motsatta förhållningssätt, ageranden. Några exempel hämtade ur den Helige Ignatius skrifter: den själ som önskar göra framsteg i det andliga livet bör alltid göra på motsatt sätt till det som fienden gör; de övriga tingen på jordens yta är skapade för människan och för att hjälpa henne vid uppnåendet av det mål för vilket hon är skapad, varav följer att människan skall använda dem i den mån de hjälper henne till hennes mål och lösa sig ifrån dem i den mån de hindrar henne från detta; att så förtrösta på Gud som om allt berodde på en själv och så lita på sig själv som om allt berodde på Gud; att sträva efter människans radikala befrielse - i lydnad; att avsvära sig livet  -  för att vinna det; att anförtro sig åt hjärtats bön och samtidigt nyttja sitt förstånd;  att främja individualism men leva i Kyrkans gemenskap; att inte låta sig förföras av världen men samtidigt se världen som Guds boning; att samtidigt leva kontemplativt och kärleksfullt aktivt; att inte tala så vidlyftigt och eftertryckligt om nåden så att det gift bildas som upphäver den fria viljan.

Med andra ord: såväl när det gäller retorik som militär strategi gäller det att tänka och agera contra, dvs tredimensionellt. Anfall, med minsta möjliga resurser, två sekundära mål på fiendens territorium. Fienden tvingas avsätta betydande resurser tagna från det primära målet, som jag genast anfaller med mina huvudstyrkor. Dock: snabbt anfall och – viktigt - snabb reträtt. Fienden befinner sig på defensiven, dvs irrar runt bland egna skogar och dalar, vilket ger mig möjlighet att med huvudstyrkan åter, men nu på allvar, anfall de sekundära målen, göra en kringgående rörelse och paketera fiendens samtliga styrkor på dennes eget territorium. Detta agere contra präglar Vulcanos retoriklära. När motståndaren börjar ducka, lyder regeln: finn sambandet mellan två skilda företeelser/argument, helst sådana samband, sådana gemensamma egenskaper som motståndaren aldrig upptäcker, eftersom motståndaren aldrig vet mina verkliga avsikter, mina verkliga kunskaper, mina djupast förankrade åsikter, mitt sanna slutliga mål.

Som Catullus skriver:

Solen går ned och återkommer.

Men när vårt korta liv sjunkit ned bakom horisonten

återstår intet annat än att sova en natt utan slut.

 Relationen mellan jesuiten Vulcano och latinaren Catullus borde inte ha varit utan komplikationer: Vulcano, som beundrade Catullus som diktare, använde sig gärna även av dennes erotiska dikter. Till skillnad från praxis i nittonhundratalets jesuitskolor var diktare som beskrev dåliga seder och annan omoral ej ens nämnda i läroplanerna för 1600-talets jesuitundervisning. Under Vulcanus tid tillhörde Catullus de onämnbara. Desto mer beundransvärt är det att medeltidsnapolitanaren vågar sig på att citera ett av latinarens frispråkigare avsnitt, Carmen 5, "Vivamus, mea Lesbia atque amemus".  Men för all del, Vulcanos mer berömda kolleger, jesuiterna och pedagogerna Cyprianus Soares (De arte rhetorica, Coimbra 1560), Michael Radau (Orator extemporaneus, Leipzig 1664) och Nicolas Caussin (De eloquentia sacra et humana, Lyon 1643), drog sig inte för att i sina läroböcker också de nyttja Catulluscitat. Trots all amoralism fann de Catullus inspirerande. Även av och genom synderna finns åtskilligt att lära.

Skillnaden mellan dagens och nattens eviga återkomst och människans tillvaro som ett ensartat liv-död-äventyr, ser såväl Catullus som dessa ledande jesuitpedagoger som ett carpe diem: njut av livet och kärleken. Den fruktbara anspänningen mellan tro, hopp och kärlek inordnas i Guds frälsningsplan. Jesuiterna nyttjar relationen mellan antikens hedendom och kristendom för att pedagogiskt åskådliggöra skillnaderna mellan kristna och världsliga värderingar: pietas och sapientia.

Inom området sapientia samsades alla de antikens discipliner vilka var själva förutsättningen för renässansens humanism, däribland de bortglömda artes liberales, dvs retorik och grammatik. Men trots att jesuiterna uppskattade antikens bildningsideal satte man, naturligtvis, pietas i första rummet.

Vulcano led ej av beröringsångest när det gällde att använda antikens lärdomar för att ge eleverna en omfattande och djup bildning. Niccolò Vulcanos retorik är samtidigt en kärlekens - kärleken till Gud, människorna och konsten - och en kampens retorik, militärt disciplinerad,  ständigt försvarsberedd. Därvidlag befinner sig Vulcano i samma skola som den sicilianske jesuiten Antonio Forti som 1681 publicerade Miles rhetoricus et poeticus, där det framgår hur organisation och orderstruktur inom Jesuitorden orienterades mot militära förebilder. Den enskilde jesuiten såg sig som en soldat i kampen för religiösa mål, att försvara den rätta tron, att med hjälp av goda argument slå tillbaks mot kättare och med god retorik återvinna de förlorade. Att sätta in militära styrkor för att försöka slå ned ”terrorister” av annan tro, var dem främmande.

Därför bygger jesuiternas retoriska framföranden på en klart definierad strategi och hos Vulcano består den, som hos Cicero i De oratore, av en allmänt hållen inledning, expositio, varefter följer några ord om talets tema, ratio. I redditio sammanfattas vad som dittills sagts, genom conclusio för talaren fram sitt ärende och i propositio delar han med sig av detta budskap.

Därmed bör segern vara vunnen, anser Vulcano som avslutar första delen av sin retoriklära med en kort epilog som tjänar skilda syften: dels gör han en resumé över vad han tidigare sagt och dels, och framför allt, uppmanar han än en gång eleverna att söka efter argument som talar emot – agere contra - vad han, läraren, tidigare sagt. Elever bör alltid opponera mot lärares påståenden. På så sätt uppnår Vulcano balans mellan det sagda/undervisade och elevernas förmåga att ifrågasätta det sagda/undervisade. Det är just denna kritiska syn Vulcano menar eleverna skall nyttja även när de läser Den Heliga Skrift: genom denna verkligt raffinerade Bibelläsning förvandlas torra studier av texter till spännande och intressanta upplevelser, till en Livets Spegel, Theatrum mundi. Istället för att tvinga eleverna läsa Bibeln är det Vulcanos ambition att böckerna i Böckernas Bok skall bli eftertraktade som läsobjekt.

    

Niccolò Vulcano.  Epilogus.

Haec sunt arma, quibus instruitur Palladis miles, qui etiam callere debet variis disciplinis que theologicis qua philosophicis necnon mathematicis atque etiam  astrologicis. Sacer autem orator imprimis imbutus esse debet sacris literis ac prae manibus sacra biblis habere, ubi tamquam in theatro videbit instituentem Deum terrarum orbem cum animantibus, spectabit iusta naufragia, piorum  praemia, impiorum supplicia, maria populo siccata et de  /  petra rursus populo maria porrecta; intuebitur de caelo descendentes messes, inspiciet flumina transitus siccos refrenatis aquarum agminibus populis exhibentia; demirabitur in quibusdam fidem cum igne luctantem, fide superatas beluas ac taeterrima monstra subacta atque in mansuetudinem conversa nec  non animas ab ipsa morte revocatas.

 +

Niccolò Vulcano uppmanade eleverna att inte vrida om med dolkens vassa spets i motståndarens sår, utan att varsamt rispa med den väl vässade fjäderpennan: non stilo, sed stylo.

- - -

 

Artikeln publicerad som privattryck 2000, samt i andra former i Paulus, Mjölk&Honung, Nya Argus och Ariel.