Bo I. Cavefors
Artiklarna har tidigare
publicerats: Upp till kamp - mot vad? i
KvällsPosten (17.9.1999). Svenssons moralkakor i
Barometern (22.11.1994). Artiklarna här något reviderade och aktualiserade.
UPP TILL KAMP - EMOT VAD?
Bengt Anderberg har de senaste
decennierna sparsamt publicerat eget material. Det är trist. Dock hörde jag
under 1990-talets sommarmorgnar hans kvackande självberöm i radion. Därför -
desto mer glädjande var hans glansfulla comeback som romanförfattare med den
självbiografiska skrönan Amorina (Bonniers.
Stockholm), mer eller mindre ihopljugna historier om mer eller mindre verkliga
personer i författarens släkt, från 1830 till 1935.
Jag är född 1935 och tacksam
för det. Tiden Anderberg skildrar verkar inte vara något att vilja vara född in
i. Författaren är gammal och har uppenbarligen behov av att klara ut vem han
egentligen är och han gör det i det medvetna pekoralets form: "Nu är jag
80, en massa tillfälligheter har kommit mellan döden och mig. / Men liksom ett
gammalt ångtåg närmar den sig".
Jag förstår känslan och
sympatiserar starkt med Anderbergs försök att klara ut sin identitet. Det kan
tyckas att en man som levt i sex eller åtta decennier skapat sin personlighet
utifrån sitt vuxna och verksamma liv. Så är det emellertid nog inte. Först när
man som äldre ser tillbaka på och i någon form återupplever
barndomens/ungdomens erfarenheter, blir Jaget en helhet.
Det är denna helhet Anderberg
skapar åt sig genom den självbiografiska skrönan om Amorina, samlingsnamnet för
bokens kvinnor: farmor och diverse mödrar, älskande och horor. Gemensamt för
dem alla är deras nakenhet - och då menar jag inte fysisk, sexuell nakenhet.
Nej, det är om den åt ödet utlämnade nakna själen Anderberg skriver; ömhet och
gemenskap saknas inte, men över allt drar ett snålt stråk av ensamhet.
Trots den oerhörda aktiviteten
är Anderbergs släktmänniskor marionetter i ett spel de inte behärskar och än
mindre förmår styra. Jag frågar mig: när författaren talar om
"släkt", menar han då inte släkt i mycket vid mening, inkluderande
Viktor Rydberg, biskop Blom och avrättningsfetischistiska furstinnor?
På de starkaste sidorna i
Anderbergs romantiserade släktbiografi berättar han om sin farmor, farfar och
farfarsfar, robusta människor vana vid hårda tider och smärtsamma livsvillkor.
De, likt den stora men svårdefinierade släkten av småbönder och rövare,
emigrerade, försökta ofta fly verkligheten men återvände alltid till Hisingen
och de karga trakterna däromkring.
Trots allt elände är
Anderbergs minnen om barnet Bengt, ljusa - trots all kyla i inre och yttre,
Celsiusgraderad bemärkelse. Kanske är det för gnällspiken Anderberg som det var
för hans farfarsfar: tiderna var alltid
dåliga, "utom kanske i hans barndom".
Det sköna med Bengt Anderberg
är att han svårligen kan tas på allvar. Hädelserna är mest till för den gyllene
ramens skull. Ingen kan som Anderberg hylla den tygellösa anarkismen, ingen kan
som han tala sig varm för den totala friheten, få kan som han försvara den
fattiges rätt att sparka den rike i arslet.
Och dessa revolutionära
paroller hängs ut som banderoller kring öronen på en författare som inte på
decennier orkat lyfta rumpan från en småborgerligt trygg tillvaro på Bornholm,
bland böcker, hustru, blommor och bin. Det är paradoxalt. Ack ja. Revolutionens
vägar äro underliga och underbar är Bengt Anderbergs vidunderliga bok om den
sanna vägen till Lycko-Bengts rike.
+ + +
JOURNALISTEN SVENSSONS MORALKAKOR
För några dagar sedan ( i november 1994)
förfasade sig Expressens kulturchef Per Svensson över NEJ-väljarna i valet om
EMU och menade att de knappast kommit längre än till ABC-läsebokens Mor ror, Far är rar, osv. Lämpligare hade varit att ägna några tankar kring
varför en överväldigande majoritet (bland förstagångs- och andragångsväljare
drygt 70 procent) trots en massiv JA-kampanj på ledarsidor och annorstädes i
praktiskt taget hela dagstidningspressen, röstade emot det maktetablissemang,
inkluderande en stor del av journalistkåren, som kallar sig själv för
"elit". Och som därmed klart visat att man icke är någon elit. Bryr
sig läsare inte om vad ledarskribenter skriver? Ses stora delar av journalistkåren
som en del av det maktetablissemang man misstror? I sin kolumn i Aftonbladet
den 17.9.2003 skriver Helle Klein att det "finns mycket gott i det
minskade avståndet mellan makthavare och medborgare…". "…det minskade
avståndet…"! Och jag som inbillade mig att varje observant medborgare
konstaterat att sedan ett tiotal år tillbaks ökar avståndet mellan
makthavare och medborgare. Det är möjligt att avståndet minskat mellan de
politiska och finansiella makthavarna och den del av journalistkåren som anser
sig själv tillhöra den makthavande "eliten". I sak innebär det att
avståndet ökat även mellan medborgarna och journalisterna. Tragiskt.
Jag tror att den del av
befolkningen som inte tillhör den självutnämnda "eliten" faktiskt kan
läsa mer än att Mor ror och att Far är rar och därför röstade NEJ.
Däremot kan man tvivla på en del ledarskribenters förmåga att läsa innantill
och Per Svenssons oförmåga till verklighetsförankrad analys av aktuella
skeenden.
Mordet på utrikesministern
aktualiserar Svenssons bok Den leende
mördaren (Bonniers/Alba 1994). Denna dokumentär är journalistiskt tvetydig.
När författaren kallar dokumentären för "ett reportage om ondskan i vår
tid", gräver han en fallgrop för icke observanta läsare. Svensson sätter
nämligen likhetstecken mellan ondska och våld, men ondska är inte alltid
våldets broder och våld inte alltid kännetecknet för ondskans maktutövning.
Svensson tar i boken upp några
kända kriminalfall från slutet av 1900-talet, Clark Olofsson, Lasermannen,
Styckardocenten och Mattias Flink. Pedagogiskt sett är det ett väl valt urval,
ungdomskriminalitet, främlingshat, sexuell avvikelse och Flink som prototyp för
bortkommen ung man som känner sig överkörd av det hjärtlösa moderna samhället.
Svenssons misstag är att
betrakta våldsmännens gärningar utifrån egna tabubegrepp, som visar sig vara
ganska särpräglade. Metoden att bygga under teserna med hjälp av populära
psykoanalytiker som hade sin storhetstid under 1960- och 70-talen och med hjälp
av kontextuella jämförelser med skönlitterära texter typ Kerstin Ekman, Astrid
Lindgren, P.O. Enquist och Katarina Frostenson, är knappast övertygande.
Rättare sagt: Svensson drar ett löjets skimmer inte endast över de nu
bortglömda psykoanalytikerna, utan framför allt över metoden som sådan. Framför
allt eftersom Svensson skrev boken åtskilliga år efter mordet på Olof Palme.
Det förvånar mig att Svensson
inte istället relaterar de svenska våldsmännen till karaktärer från Fjodor
Dostojevskis och den tyske etnologen Hubert Fichtes världar. Till exempel.
Ingen förnekar att kriminell
brutalitet blivit alltför vanlig även i Sverige. Skälen till detta bör
diskuteras, även då det rör sig om obehagliga verkligheter som drogmissbruk
bland romer och för tidigt utskrivna mentalsjuka (en diskussion som kommer
igång först nu, 2003… Förf:s. anm.) Per Svensson har naturligtvis en annan och mer
intellektuell infallsvinkel och skriver att han tidigare hävdat att "mord
i ord och mord i verkligheten är två fundamentalt olika fenomen", men nu
(1994) anser att det förhåller sig tvärtom. Insikten chockar Svensson. Som
läsare av boken förstår man att den före detta unge
"nykterhetsfanatikern" -
Svenssons självkarakteristik - nu är på jakt efter en ny moral, hård som
hälleberget. När Svensson reflekterar över våldet och ondskan finns inget
utrymme för förståelse, ingen förlåtelse; Flink klär sig i uniform, mejar ned
kvinnor och passar som hand i handske till Freuds teori om oidipala konflikter.
I Svenssons ögon är Flink ett fall för ett samhälle där barnets fader är frånvarande och modern
osäker på sin roll som barnets identifikationsobjekt! Varför föreslår Svensson
inte primalskriksterapi?
Av någon anledning anser sig
Svensson nödsakad meddela att han inte röstar på KDS. Nåja, men varför inte?
När jag läser denna bok (och än mer idag, år 2003, sedan jag under det senaste
året i Expressen läst Svenssons korståg mot filmskribenter och andra
fritänkare…) får jag en mycket obehaglig känsla av att förflyttas tillbaks till
ett fundamentalistiskt 1950-tal då Moralisk Upprustning och Kongressen för
Kulturens Frihet styrde svensk debatt och svensk amoramlsm. Samma känsla kröp
under skinnet när jag läste tidskriften Moderna
Tider, numera avsomnad. Det förefaller som om vi åter är på väg in i ett
samhällsklimat med fri jakt på annorlunda beteenden. Drevet går först mot udda
människor som majoriteten medborgare klassar som otillräkneliga, mördare och
kriminella våldsmän, för att därefter specialiseras till grupper som stör
"elitens" vaggsånger. Och det kommer att låta sig göras så länge det
inte sker en klar boskillnad mellan ondska och våld. När tar "eliten"
det avgörande och farliga steg då man sätter likhetstecken mellan gammal och
obrukbar, mellan dåre och socialbidrag, mellan vad Per Svensson kallar sexuell
perversion och rätten till sexuell identitet. På 1950-talet råkade långhåriga
raggare ut för moraltanters fnysningar. 1994 fick Svensson frossa inför pojkars
"jägarbaskrar, anabola muskler och rakbladsfrisyrer". Och idag?
Expressenjournalisten Svensson
öser i boken frikostigt ur Expressens reportage genom tiderna. Och exakt i
dessa reportage finns nyckeln till författarens märkliga reportagebok om
"den leende mördaren". Svenssons attityder bottnar i en
Expressenmoralism som samtidigt tillåter journalisten att smörja in sig själv
och läsarna med alla vidrigheter för att i nästa ögonblick vända på klacken, ta
avstånd ifrån vad som tidigare sagts och beskrivits och gömma sig själv bakom
notisblocket. Detta är journalistiskt snuskeri otänkbart i Expressen på den
tiden Ivar Harries humanism bromsade medarbetarnas möjligheter till alltför
vidlyftiga utflykter i etikens gråzoner. Det var innan Bo Strömstedt
förvandlade Expressen till snyftfabrik. Det var innan Schottenius drog ut i ett
illa underbyggt korståg mot Katolska Kyrkan under sken av att angripa Opus Dei
och det var långt innan Svensson blev kulturchef och lanserade en osannolikt
provinsiell version av vad som var aktuellt för flummarna för tjugo-trettio år
sedan.
Svensson skriver i sin bok
mycket om moral och med hänvisning till Georges Bataille konstaterar han att
det finns erotisk dragningskraft i det onda och frånstötande, men Svensson
undviker att ta med i slutsumman att Bataille även hävdar att sado-masochistisk
sexualitet är en del av kristna mystikers upplevelser. Det är en väg att
konkret och realistiskt visa på medvetandet om människans svagheter och behov.
Svensson glömmer nåden kristendomen bjuder syndaren, när han chockeras av att
litteratur och verklighet kan vara ett och detsamma. Rekommendation: läs
Bernanos och Mauriac (finns översatta till svenska). För att tala i politiska
termer: konservatism innebär bland annat insikt om att världen inte kan
förklaras, att människan är ett metafysiskt väsen, att en betydande del av den
sanna verkligheten tillhör det oförklarliga. Under en tunn yta civilisation
brinner helvetet. Där dånar demonernas avgrundsvrål, där frodas dödskulter, där
äras mytologiska väsen och gudar och där praktiseras satanism och magi. Över
denna hedniska underground välver sig kristendomens tunna blå himmel. Men Per
Svensson vill göra världen siktbar, möjlig att behärska och därför deltar han
gärna i de rituella blodbaden, som journalist, som betraktare, för att efter
seanserna återvände till tryggheten och frukostflingorna med lingon, vid
hemmets ljuva härd. Och där kan han i lugn och ro baka moralkakor. Till
försäljning.
Det är en djupt osympatisk
verksamhet.
No comments:
Post a Comment