Guido Zeccola : Intervju med Bo om kärleken och Gud...

Jag ställde några frågor till Bo Cavefors. Meningen var att intervjua honom om någonting som har varit viktigt i hans liv, som kärleken och Gud.

Du är en portalfigur inom svenskt kulturliv, hela ditt liv har du arbetat med och för böckerna, och mycket av det vi vet om de radikala rösterna (konst och politik) i Europa och i världen är tack vare dig. Kan vi säga att din passion för böckerna är av samma styrka som din passion för att skandalisera och älska?

- För det första: jag är ingen ”portalfigur” och har aldrig strävat efter att bli det. För det andra: jag har ingen ”passion” för böcker utan ser dem som redskap, ibland utomordentligt vackra (estetiskt vackra) redskap med förbluffande, uppskakande, vackert innehåll i form av bilder och texter. För det tredje: jag har ingen passion för att skandalisera/provocera – snarare tvärtom: jag är en meditativ person – eventuella ”skandaler” eller vad som kan uppfattas som ”provokationer”, är resultatet av min öppenhet. För det fjärde: du har, faktiskt, rätt: jag älskar att älska.

Eros och det sakrala är, säger många, två olika ansikten av samma mynt. Gud talar till oss genom extasen, den erotiska extasen...

- Det sakrala utan eros vore en själslig stympning av vår gudsrelation, ett sakralt skådespel utan verklighet, liv och nerv.

Det finns olika former av kärlek på samma sätt som det finns olika sätt att få kunskap om Gud. Till exempel: Eros är inte Agape.

- Jo, jovisst finns det olika vägar till Gud, men du har fel om du påstår att eros inte (även) är agape, dvs total kärlek, i tanke, ord och handling, sexuellt, intellektuellt, osv – dvs, total, djup, äkta vänskap.

Foto : Lena Mattsson, 2015

Det finns nivåer i sökandet efter Gud där ingen kontakt med människorna behövs, kontakten kan till och med vara farlig. Detta är sant i nästan alla religioner. Vad tycker du om den aspekten?

- ”Farlig”? På vad sätt då? Det enda som kan göra sökandet efter Gud ”farligt” är om sökandet ofredas av politiska idéer, konkurrerande religioner, osv. Gud som sådan är, tror jag, mottaglig för alla former av sökanden/närmanden.


Ett fält där erotik och sakralitet kan förenas med varandra är konsten. Jag tänker på de olika formerna av konst. Samtidigt skulle vi inte göra sanningen en tjänst om vi t.ex. sa att Teresa de Avilas skrifter var en form av förtryckt sexualitet… Själv tycker jag att det var en form av erotik som dock inte hade med sexualiteten att göra… Jag tycker att det finns en stor skillnad mellan erotik och sexualitet. Sexualitetens mål är fortplantningen medan erotikens syfte är extasen. Och ibland skriker köttet som själen.


- Ja, jo. Men erotik/sexualitet finns även i det sakrala, oavsett eventuellt konstnärligt plusvärde. Jag kan inte se att Teresa av Avilas uppenbarelser blir mindre trovärdiga av att de delvis är sexuella drömmar, visioner. Tvärtom. Sexualitetens ”mål” är, tycker jag, av självklara skäl ej enbart ”fortplantning” – sexualitet i form av fortplantning, men utan erotik, vore en tragisk och trist historia.


Själen måste nå kroppen eller är det tvärtom?

- Det ena bör inte utesluta det andra om vi som människor skall uppnå vad Gud förmodligen avser med vårt Varande.

Vilka författare och/eller mystiker har varit viktiga för dig med tanke på temat för vårt samtal?

- Omöjligt att svara på (det skiftar, men just nu är det Jean Genet som står mig nära – jag har under våren skrivit ett förord till en nyutgåva av hans Rosenmiraklet), men generellt vill jag hänvisa till Ignatius av Loyola och vad han säger i nr. 367 i Andliga övningar : ”Vi bör inte vanemässigt tala mycket om förutbestämmelsen (predestinacion). Men om talet på något sätt kommer in på detta ämne, bör man tala så att enkelt folk inte råkar i villfarelse, såsom det sker ibland när man säger: ’Om jag skall räddas eller bli fördömd är redan avgjort, och mina goda eller onda handlingar kan inte påverka utgången.’ På grund därav blir de tröga och likgiltiga för de gärningar som leder till deras själars räddning och andliga framsteg.”

Jag tror på värderingar som få tror på idag. Jag tror på det som Pound kallade ”levande tradition” och jag tycker att vi lever i en dekadent värld som skrämmer mig… Kaliyuga. Jag vet, jag tillmäter dekadansen ett negativt värde. Det gör inte du kanske. Ändå tror jag på en sak: Vi kan finna att mycket av det vi har sökt och söker, talar till oss på samma språk…

- Jag ser på ”dekadens” (som iochförsig är ett mångtydigt begrepp…) som kroppslig och själslig stimulantia. Därmed inte sagt att jag tycker du har fel om du anser att vi idag lever i en dekadent värld. Det är precis tvärtom: vi lever i en konform och död värld utan chanser till förnyelse. Det finns alltså bara en slutlig uppståndelse att se fram emot.

Är kärleken starkare än döden?

- Guds kärlek överlever döden – kanske till och med besegrar den.

Intervjuare Guido Zeccola

Intervjun publicerad i TIDNINGEN KULTUREN den 14 juni 2013

 

A Carthusian : The March of the Robots



 

from the book "the playful moon"

st hughs press, 2015



Lars Gustaf Andersson : Om Lena Mattsson och Bo Cavefors

Magasinet Walden

I betraktarens öga - om Lena Mattssons videokonst

 

Videotriptyken I betraktarens öga producerades ursprungligen för kollektivutställningen I Want to Hold Your Hand på Borås Konstmuseum 2013 och uppfördes sedan ett år senare som en välorganiserad separatutställning på Moderna Museet Malmö. Mattssons triptyk är en hyllning till den legendariske bokförläggaren och författaren Bo Cavefors och låter honom i långa intervjuintervall framträda för att berätta om sin barndom, sina resor och kärlekar, sitt arbete och sitt utanförskap. Mellan triptykens yttre, större skärmar, placerades en liten monitor med en svartvit loop, där en naken Bo Cavefors rörde sig fram och tillbaka, gjorde små danssteg, ryckte till som en marionett och började om. Den lille nakne Jedermann som Caveforsgestalten tycks representera återkommer i hans egna teateruppsättningar och videoproduktioner tillsammans med bland andra Måns Holst Ekström. I Mattssons film Take me to the moon before it is too late rör sig de nakna aktörerna Måns Holst Ekström och Thomas Hultkrantz i ett monokromt rum där några stolar utgör den enda scenografin och där de två framträder som två dubbleringar av Caveforsgestalten, delvis skymda för åskådaren av en glasruta som översköljs med vatten samtidigt som ljudbandets melankoliska slinga (av Conny C-A Malmqvist) väver in en drömlik rytm.

I betraktarens öga, installationsvy, Borås Konstmuseum, 2013
 

Kanske är just glasrutan och det forsande vattnet Lena Mattssons signum. Flera av hennes verk präglas av att en tydlig hinna läggs mellan verket och åskådaren – eller rättare sagt en representation av den hinna som redan finns där ontologiskt eftersom verket alltid är skilt från åskådarens värld genom förskjutningar i tid och rum. Det är talande att ett av hennes centrala verk är utställningen Beyond the Surface. Representationen av den yta som vi måste tränga igenom för att nå verket är den återkommande tropen i Mattssons bildvärld – som i övrigt inte råder brist på symboler. På så vis är Mattssons verk – filmer, installationer, performances – i hög grad självreflexiva. Men det är ett annat slags självreflexivitet än de metaperspektiv som rutinartat anläggs i videokonsten i parti och minut. Det är faktiskt en rörelse åt andra hållet. Metanivån – tydliggörandet av verkens materialitet och kulturella kontext – indikerar en tematisk struktur vilken öppnar för en läsning av etisk karaktär. När glasskivan skiljer oss från de små nakna männen i Take me to the moon before it is too late, eller när rörliga bilder fyller den tavla som är central i Ikon Målaren är det alltså inte bara en påminnelse om konstverkets varukaraktär eller materiella bas; det är också – och i mycket hög grad – estetiska grepp som inbjuder till ett annat slags reflexion om hur världen är gestaltad. Det som skiljer åskådaren från verket blir en utsaga inte om konsten utan om världen. På så vis är hennes envisa och kontinuerliga återkommande till samma estetiska grepp kärnan i en hållning som går bortom estetiken. Beyond the Surface är därmed inte en kritik av kulturen utan ett påstående om varat. Den lille nakne mannen på monitorn är en påminnelse om ett universum som styrs av stränga mekaniska lagar, entropi och nedbrytning. Det är en värld där hoppet inte finns från början utan måste konstrueras och försvaras.

A Crack in Time # 2 (2013)
 

Beyond the Surface och A Crack in Time arbetar båda med dubbelexponeringen eller överlagringen, ett estetiskt grepp som funnits i filmteknikens repertoar sedan stumfilmen. Ofta har greppet använts för att illudera drömtillstånd eller fantomer, som i Sjöströms Körkarlen (1921). När Lena Mattsson använder sig av överlagringen gör hon det i linje med den estetik som tydliggör representationen av medieringen. Samtidigt finns här en materialdimension som hon såvitt jag vet är rätt ensam om. Beyond the Surface innehåller stillbilder och rörliga bilder som överlagras medan ljudbandet ger oss fågelsång och andra typer av miljöljud och ibland musik. En del av stillbilderna – som genom att följa varandra ger en animationseffekt – är akvareller. Genom det digitala fotografiets skärpa synliggörs akvarellfärgens skikt och papprets textur. Analogt med detta klingar naturljuden och den stillsamma pianoslingan av Conny C-A Malmqvist som mekaniska ljud som omger det digitala fotografiet av en analog bild. Det kan möjligtvis jämföras med hur Magdolna Szabó gjorde med videoverket Kinetic Silence som bygger på en långsam passage genom ett antal av hennes grafiska blad. Den digitala bilden tar oss till papprets skrovliga yta och tillbaka igen. Szabò studerar det grafiska trycket medan Mattsson närmar sig vattenfärgen – och att det är vattenfärg blir tematiskt intressant eftersom flera av de bilder som överlagras visar vatten, i pölar och i havet.  De materiella grundelementen i konsten, vatten och papper, digitaliseras och ett avstånd markeras mellan de olika materiella manifestationerna: Bilden på pappret och bilden på skärmen. Det avståndet blir synligt.
 

Ytterligare en sak sker sedan när dvd-projektionerna inte görs på en skärm utan på en annan yta, som i Beyond the Surface där digitaliserade akvareller projiceras på en klippa eller på en stock, eller i installationen Luggage där en film projiceras på en resväska. En manifest yta som finns i samma rum som åskådaren och som är möjlig att ha taktil kontakt med fångar upp den digitala projektionens ljus. Den semiotiska kedjan fortsätter eller går snarare som en loop när projektionen i det reella rummet i sin tur dokumenteras och digitaliseras.

Luggage, installationsvy, Nässjö Kulturhus, 2002
 

The Unspeakable, installationsvy, Ystads konstmuseum, 2015
 

Återkommande bilder i Mattssons konst är representationer av barn. Det finns ett barnets perspektiv också i Cavefors-skildringarna, men framför allt handlar det om flickor, skyddslösa och utlämnade men samtidigt med en gåtfull integritet eftersom de aldrig inordnas i något narrativ. Det skapas inga meningsfulla berättelser där de kan överordnas eller underordnas som karaktärer. Flickorna lever i ett rum bortom berättelsen. De är inte objekt i bilden utan subjekt bortom den. I videoinstallationen Longing sitter en ung kvinna vid en strand med ryggen mot åskådaren och blickar på en tomt ark eller en duk som fylls med innehåll. Hon återkommer i andra bilder och installationer, men har egentligen bara två modi, antingen vänder hon sig bort och döljer sitt ansikte eller så vänder hon sig mot åskådaren och möter vår blick, överskrider den fjärde väggen, senast i videoinstallationen The Unspeakable där flickans blick till sist möter vår. Titeln ”The Unspeakable” påminner oss om att det inte är i det verbala eller i texten som Mattsson har sin utgångspunkt, inte i det som kan sägas utan i det som antingen måste visas – som i videokonsten – eller göras – som i världen.

Lars Gustaf Andersson

 

Henrik Palm

Kallt krig och tysk höst [1] : Tysklands totalitära skuld

Prolog

Jag minns ett samtal jag hade med en antikvarieföreståndare på Södermalm i Stockholm under mitten av nittiotalet. För vilken gång i ordningen vet jag inte men jag hade i alla fall ställt den där frågan som jag alltid ställde då jag gick in till ett antikvariat på den tiden. Frågan berörde en bok som var lika mytisk som den var svår att få tag i. Mannen med koftan bakom disken hade självklart svarat nekande både på frågan om han hade den där boken inne, och följdfrågan om man kunde reservera den för framtiden. Det gjorde dom alltid.

Ett par år tidigare hörde jag först talas om den där boken. Den hade nämnts vid ett samtal i en källarlokal i Uppsala där jag var en tyst novis i en vänsterpolitisk kulturförening. Jag minns att det var någon som nämnde den i ett samtal en sen fredagskväll då vi satt och drack öl – ungefär tio stycken skamfilade typer i ett källarkrypin på högst tio kvadrat som hade färgbombats av nazister tidigare i veckan – det var någon som sa att den där boken, den fanns uppe på Carolina Redeviva men var helt omöjlig att få låna. Någon föreslog att den skulle exproprieras. En annan nämnde att den säkert gick att få tag på i något av antikvariaten som omgav universitetet. Efter den kvällen upptog den där boken rätt stor del av det där som jag bara måste få tag i. Ju längre tiden gick, desto mer önskade jag komma över boken, och ju mer jag önskade finna den desto längre ifrån den tycktes jag hamna.

Just nu så har jag boken intill mig. Den ligger faktiskt här i en plastficka. Den är sliten och håller knappt ihop och jag vågar inte längre bläddra i den för då riskerar den att släppa i limningen. Jag har faktiskt aldrig vågat läsa dess gulnade sidor så som det nog var tänkt att den skulle läsas; att refereras ur vid möten, som en instruktionsbok vid aktioner eller som en läsebok för ett väpnat motstånd. Jag har gläntat på sidorna, läst försiktigt och aldrig velat lämna den utan uppsikt.

Den här texten som du just nu läser har flera huvudpersoner. Men främst är det den där boken som avhandlats här ovan. Men det är också berättelsen om förläggaren som gav ut boken och som på köpet hamnade mitt i något som mest kan liknas vid ett händelseförlopp signerat någon av de stora mästarna inom den politiska thrillergenren. Det här är berättelsen som tar oss med till en tid där demokratin stod och vägde. Huvudpersonerna i dramat är boken RAF: texter (Bo Cavefors bokförlag, 1977), stadsgerillan Rote Armee Fraktion och den tidigare förläggaren och numera skriftställaren Bo I. Cavefors.

I
Idag är det trots allt svårt att riktigt greppa den tid som det här dramat utspelade sig i. Lika svårt är det att verkligen uppfatta vad det var som föranledde det hela. Det är i efterkrigstidens Tyskland – ett krossat rike och en delad nation – där det i väst stod allierade västmakter och i öst dess forna vapenkamrat Sovjetunionen. Den tyska nationen delades efter kriget upp i två statsbildningar – i öst det socialistiska Tyska Demokratiska Republiken (DDR) och i väst den kapitalistiska Förbundsrepubliken Tyskland (BRD) – en slagen nation som fick rätta sig under segermakternas dekret och villkor. Länder som fötts ur något av det värsta som drabbat Europa någonsin; det nationalsocialistiska Tyska tredje riket som 1945 förvandlats till intet mer än grus och damm.

Det känns egentligen alldeles överflödigt att försöka författa en översiktshistoria för något som ligger så nära i tiden. Kanske skulle det vara nödvändigt på grund av att den socialdemokratiska och den borgerliga historieundervisningen i den svenska skolan är så undermålig, men jag förutsätter att läsaren är fullt medveten om det andra världskriget, nazismens brott och det på efterkrigstiden påföljande kalla kriget.

Vad som dock är viktigt att poängtera är de två tyska staternas förhållande till sitt gemensamma nazistiska förflutna, eller jag kanske ska skriva deras ickeförhållande till detta. I både DDR och BRD så kunde forna nazistkoryféer återgå till det civila livet med näst intill inga reprimander alls för sina tidigare handlingar. Detta måste påpekas för att den fortsatta berättelsen ska kunna förstås. Ett av skälen till detta står att finna i det kalla krig som följde på freden efter andra världskriget. Där två nationer kom att stå i centrum för det som skulle komma bli samhällssystemens stora kamp under närmare femtio år, som båda bar på oket från sina forna nazistiska härskare på sina nu (mer eller mindre) emanciperade axlar och som stod mitt i ett sönderbombat Europa. Gitta Sereny går på djupet med det tyska oket i sin bok Tyskt trauma (Ordfront, 2003). I sina möten med personer som har stått det tyska nationalsocialistiska arbetarpartiet (NSDAP) nära har hon försökt söka efter vad det var som gjorde Hitlers regim till det rätta för de inblandade, samt sökt efter det tyska förhållandet till dess mörka historia. Den dubbelhet som efterkrigstidens, i detta fall, västtyska befolkning burit på benämner hon som ett av skälen till att omvärlden har haft så svårt att hantera Tyskland utan att återkoppla till det som har hänt historiskt.

”För denna majoritet är det omöjligt att inse att orsaken till världens oförmåga att förstå dem är att de, som en nation, som familjer och individer, lever ett oerhört farligt och vilseledande dubbelliv. Ett liv som å ena sidan genomsyras av de monstruösa händelserna i nationens nära förflutna – händelser som, trots den tid som förflutit och trots att livet numera är gott och går sin gilla gång ändå ligger där och skvalpar så nära ytan att ursäkter, rättfärdiganden, anklagelser eller sorg flödar fram vid minsta anledning eller provokation. Å andra sidan finns det de som rationaliserar eller bagatelliserar det som helt enkelt inte kan uthärdas, rationaliseras eller bagatelliseras, genom att eftertryckligt och inför alla och envar, och framförallt inför sina egna barn som de därigenom infekterat med detta självbedrägeri, hävda att det förflutna egentligen inte hände – eftersom de själva som individer ››inte var där‹‹ eller ››inte visste något‹‹, vilket ofta är sant.” (Sereny:82-83)

Sereny skriver att detta förhållningssätt, som generationerna som var i vuxen ålder under Hitlers styre, hade ”[…] det helt enkelt legat utanför deras förmåga att acceptera att de är medskyldiga till sin egen historia”. (Sereny:83) Med detta i åtanke så står vi i redo att ge oss på en av de viktigaste punkterna i denna berättelse. Nämligen det som har kallats för åternazifieringen av BRD.

II
Åter måste vi gå tillbaka i historien för att ens kunna försöka förstå vad åternazifieringen av BRD egentligen betyder. Först så måste vi konstatera att det nationalsocialistiska Tyskland var ett samhälle som vilade uppå NSDAP:s axlar. Samhällskroppen genomsyrades av den kontroll som det nazistiska partiet utövade genom partianslutning, organisationer och i militariseringen av det civila samhället. Den totalitära staten hade skapat ett system som dels kunde kontrollera sin befolkning, men också premierade dem som gjorde sitt för nationen och i förlängningen för partiet. Detta gällde både för den enskilde individen såsom för företagares verksamhet. Jan Myrdal skrev 1972 i FiB/Kulturfront om fyrtioårsminnet av Hitlers makttillträde 1932 då NSDAP ingick samlingsregering med det Tysknationella Folkpartiet (DNVP). Myrdal för fram det tyska monopolkapitalets allians med NSDAP, vilket skulle gynna dessa företag ofantligt, och poängterar att de som var Tysklands herrar under trettio- och fyrtiotalet också var det 1972 – och således är de det än idag i den mån de fortfarande trotsar döden. I det nazistiska Tyskland stred monopolkapitalisterna, likt de gör idag, om vem det var som skulle få tillsätta ekonomiminister i regeringen och lierade sig med de olika maktcentra som den nazistiska staten bestod av. En allians som är av särskilt intresse för förståelsen för problematiken kring åternazifieringen var den mellan kemi- och elindustrin och Reichsführer Heinrich Himmlers SS. Denna relativt unga del av det nazityska näringslivet bildade vänskapsförbundet ”Freundeskreis des Reichsführer SS” då järn-, stål- och kolkapitalet manövrerade statskassan till sin kandidat, riksbankspresidenten Hjalmar Schacht, då ekonomiministerposten tillsattes 1934. I den SS-lierade organisationen fanns företag som än idag står att läsa på ekonomisidorna i dagspressen, som det går att investera pengar i både på börsen och i daglighandeln. Flick-koncernen, IG-Farben, Siemens, Bosch, Oetker och en och annan bank samlades kring sammanträdesborden i samkväm med mordorganisationen SS. Samarbetet gick långt utanför att enbart vara en sällskapsklubb för prominenta medlemmar i NSDAP – redan 1936 inrättade denna vänskapskrets ett särskilt konto, Sonder-Konto S, som sedan kom att användas till att betala ut personliga belöningar ”[…] åt höga SS-officerare och för speciella ändamål” (Myrdal:77). Bland dessa ”speciella ändamål” står det dels att finna de försökspersoner som hämtades ur koncentrationslägren och som användes i tester som påståtts ligga industrin till gagn. Men det allra viktigaste som tillföll det tyska monopolkapitalet under NSDAP:s styrelse var den outsinliga källa till billig arbetskraft som tillhandahölls genom SS försorg som bar det administrativa ansvaret för koncentrationslägren.

I samband med att det nazistiska Tyskland drivit sin nation och sin befolkning till avgrundens rand så inleddes rättegångarna i Nürnberg arbetet med att utkräva ansvar från dem som ännu inte hunnit ta sitt liv eller undgått att gå under jord och därtill fly fältet. Processen som pågick mellan åren 1945-1946 kan i efterhand lämna övrigt att önska i fråga om utdömande av straff och påföljder för de krigsförbrytelser som det nazistiska ledarskiktet gjort sig skyldiga till. Flertalet av de åtalade dömdes till långa fängelsestraff som sedan kortades betydligt och därefter var dessa herrar redo att åter träda in i det civila samhället. Till dessa skenstraff som utdömdes bör tilläggas att de allierade segermakterna i andra världskriget hade framfört krav på en denazifiering av det tyska samhället. Detta innebar att spåren efter den nazistiska staten skulle utplånas, organisationer skulle upplösas och personer avskedas från tjänster inom förvaltning och samhällsfunktioner. Detta var dock något som avstannade – precis som att straffen för de allra flesta i Nürnbergrättegångarna kortades – med hänvisning till att denazifieringen stod i begrepp att upplösa den tyska administrationen i de ockuperade zonerna och därmed också de i samhället bärande funktionerna. Skillnaden mellan zonerna var förstås markant; i de franska och de brittiska zonerna så väntade sammanbrottet tidigt, men snart stod det klart att samma sak var på väg att ske även i de av amerikanerna ockuperade zonerna. I den av Sovjetunionen ockuperade delen av Tyskland, det som sedan kom att bli DDR, genomfördes utrensningarna av den administrativa klassen mer konsekvent och upp till 520 000 personer rensades ut och många ersattes av exiltyska kommunister som utbildats i Moskva. Men trots detta så kom även många före detta nazister att ingå i DDR:s administration efter att processerna avslutats. Redan 1948-49 var processen avslutad i västmakternas zoner och flera som blivit sparkade från sina tjänster återanställdes då kampen mot nazismen byttes ut mot kampen mot kommunismen. En kamp som kom att fortsätta under många år i det som kom att bli BRD.

III
Med kunskapen om Tysklands efterkrigstid så framstår det klart att kampen inom den delade tyska nationen var det som skulle komma att dominera mycket av det kalla kriget. Två stater som konkurrerade på alla plan och som i sin iver att vara det bästa Tyskland gick långt utöver det som i andra samhällen skulle kunna anses vara rimligt. Att det uppstod en totalitär stat i DDR råder det inga tvivel om då förloraren i det kalla kriget fått sina fel och brister dragna i ljuset från segrarnas lysande parad. Att det i BRD förekom minst lika totalitära ingrepp i dess demokrati är knappt allmänt känt. Jörn Svensson visar i Vägen till det fjärde riket (Cavefors Bokförlag, 1963) på ett skrämmande vis på det som kom att ligga i bakgrunden som en mörk skugga från förr då det militanta motståndet allt mer tog form ur studentrevolterna i 1960-talets BRD.

Att åternazifieringen av Tyskland följde direkt på den avstannade, ja till och med katastrofala, denazifieringsprocessen står klart då återanställningar av avskedade nazister sattes till verket. Men det rörde sig inte enbart om statsanställda byråkrater, kommunala ämbetsmän, journalister eller affärsmän som återgick till sina civila professioner. Även det militära etablissemanget stod öppet för dem som bara några år tidigare hade varit med och genomfört ett totalt krig mot flera europeiska stater samt Sovjetunionen. Redan 1950 inträdde före detta Generalmajor Adolf Heusinger som militär rådgivare åt förbundsregeringen på dåvarande förbundskansler Adenauers begäran. 1957 utnämndes samme man till generalinspektör åt Bundeswehr (det demokratiska BRD:s motsvarighet till Wehrmacht) och fick titeln fyrstjärnig general (vilket motsvarade generalöverste i Wehrmacht). Heusingers förflutna gör gällande, som Jörn Svensson poängterar, att det demokratiska BRD:s absoluta toppskikt inom militärmakten bar på betydande brott mot fredsfördragen både efter första som andra världskriget. Heusinger ingick redan 1931 i en hemlig stab som i sin form var ett brott mot Versaillesfreden. Efter NSDAP:s maktövertagande så avancerade han snabbt inom Wehrmacht och 1943 utnämndes han till generallöjtnant och ställföreträdande chef för arméns generalstab. (Svensson:187-188) Av dokument som Jörn Svensson redovisar står det klart att Heusinger var en del av det militära och politiska etablissemang som planlade krigspolitiken som kom att omfatta allt från överfallet på Polen 1939, till fälttågen mot Nederländerna och Belgien, och vidare till Operation Barbarossa. Således var hans intåg i BRD:s militärmakt ett brott mot fredsfördraget som dikterades efter kriget. Men det slutar inte där. Då Heusinger, som faktiskt aldrig var medlem i NSDAP, tillträdde som ordförande i NATO:s ständiga militärutskott så efterträddes han av en dömd krigsförbrytare i generallöjtnant Förtsch som frigivits ur fängelse först 1955. Denne man som kom att inneha den högsta militära positionen inom Bundeswehr hade så sent som 1945 utnämnts till generallöjtnant av det nazistiska ledarskiktet. (Svensson:207-208) Förtsch bar på en historia av nazistisk verksamhet, vid sidan av de tyska krigshandlingarna, som bland annat tog sig uttryck i införandet av en ”pliktlära” för armén 1941, Der Offizier der deutschen Wehrmacht, Eine Plichtlehre, i vilken man kunde kan läsa om Adolf Hitlers ärorika deltagande i första världskriget: ”Adolf Hitler var soldat i den tyska armén. Han var det frivilligt och med hela sitt hjärta under det största av krig, som en armé dittills hade haft att genomkämpa […]” och vidare ”[…] ty om överhuvudtaget någon makt i Tyskland kunde befria hären och marinen från Versailles tyngande kedjor, så var det denne kanslers makt”. (Svensson:209) Förtsch pliktlära för den tyska krigsmakten skrädde inte orden i sitt stöd, och hyllande, av den nationalsocialistiska ideologin: ”Alla lagar baserade på nationen och rasen, alla grundprinciper för det politiska, ekonomiska och kulturella livet i den nya staten måste också vara officerens. Alla strävanden som tjänar detta mål, kräver hans positiva insats och hjälp”, och kopplingen mellan den nationalsocialistiska staten och krigsmakten var något som inte fick ifrågasättas: ”Den som inte ur djupet av sitt hjärta bejakar denna nationalsocialistiska stat, den som har en likgiltig eller rentav avvisande attityd till denna stat och till den världsåskådning, som format den och nu är dess bärare, har intet att göra som officer i den nya tyska krigsmakten”. (Svensson: Ibid.)

Förtsch var en dömd krigsförbrytare, en nazistisk krigspropagandist och nu också en av BRD:s högsta militära befälhavare. Dessa två militärer som i BRD:s tjänst rehabiliterats är bara ett axplock av dem som kom att förlåtas sina tidigare missdåd, detsamma gäller de sammanslutningar med före detta militärer ur SS (den militära grenen av NSDAP) som uppstod efter kriget, och än fler exempel finns det att läsa om i Jörn Svenssons bok.

Men det finns även andra mer beklämmande, och uppenbart moraliskt felaktiga, händelser i BRD:s historia. Ett ytterligare exempel är de undantagslagar som BRD på ett sätt ärvde från Weimarrepublikens dagar – som i sin tur ledde fram till avskaffandet av demokratin i och med NSDAP:s maktövertagande. Giorgio Agamben skriver i sin bok Undantagstillståndet (Propexus, 2005) om Weimarrepublikens sista skälvande år som ett konstant och utdraget undantagstillstånd. I skydd av artikel 48 i den Weimartyska författningen kunde den sittande regeringen genomföra något som kan liknas vid en ”presidialdiktatur” där befogenheterna för detta var så oklara att näst intill allt kunde legitimeras under denna artikel. (Agamben:32) Detta lagstadgade undantagstillstånd kom att åberopas ofantligt många gånger med början i regeringen under Brünings ledarskap och juristen Carl Schmitt har skrivit att ”ingen författning i världen har så enkelt legaliserat en statskupp som Weimarförfattningen” (Agamben: Ibid.), då denna lagpassus bland annat åberopades för att ”fängsla tusentals militanta kommunister och till att inrätta specialdomstolar med befogenhet att utfärda dödsstraff” (Agamben:32-33). Agamben poängterar att utan denna artikel i författningen och det faktum att Tyskland genom tillämpningen av densamma befunnit sig i ett konstant tillstånd av presidialdiktatur så hade inte NSDAP och Hitler kunnat genomföra sin statskupp. I Vägen till det fjärde riket visar Jörn Svensson på det som kom att bli till BRD:s artikel 48 i form av det som lades fram som ett förslag 1962 under namnet Notstandsgesetz-lagstiftningen (vilket sedan implementerades 1968 förf. anm.). Detta lagförslag gick utöver det självklara i att deklarera undantagstillstånd i krigstid eller vid naturkatastrofer, och inbegrep även ingrepp i ”yttranderätt, församlingsfrihet, föreningsfrihet […] [och] inskränkning i rätten att fritt välja yrke” (Svensson:245-246). Fast det anmärkningsvärda var att undantagstillståndet nu även skulle gälla i tider av ”inre fara”. Detta förlag kom som en följd på händelser och domslut som fattats åratal innan detta. Den 17 augusti 1956 förklarades Kommunistische Partei Deutschlands (KPD) författningsstridigt av författningsdomstolen i BRD, alla dess ekonomiska tillgångar beslagtogs och partiet upplöstes. Detta beslut grundades på artikel 21 i den västtyska författningen:

Partier, som beträffande sina målsättningar eller sina anhängares sätt att förhålla sig har som syfte, att inkräkta på eller avskaffa den frihetliga demokratiska grundordningen eller sätta förbundsrepublikens bestånd i fara, är författningsstridiga. I frågan om författningsstridigheten fäller författningsdomstolen i förbundsrepubliken utslag. (Svensson:271)

I den rättsprocess som kom att avgöra KPD:s fortsatta verksamhet så fördes regeringens talan av sex personer varav två personer var politiska ämbetsmän inom BRD:s statliga förvaltning; statssekreterare Ritter von Lex och kanslichef Hopf. En särskådning av dessa två personer som förde statens talan visar att von Lex redan 1933 suttit i den tyska riksdagen som representant för det högerextrema partiet Bayerska Folkpartiet och där förordat Adolf Hitlers fullmaktslag. Han kom även att vara referent hos ”Riksidrottsledaren” och statssekreterarer inom den nazistiska förvaltningen. Kollegan Hopf hade varit medlem i NSDAP, men av mindre betydande betydelse. Dock var han en av de allra mest aktiva inom det som kallats för Spiegel-affären. (Svensson:276)

Under processen mot KPD framfördes från regeringens håll tvivel mot partiets avsikter som ett tyskt parti. Partiet som var marxist-leninistiskt bedömdes utifrån dess teori som avsågs vara författningsfientligt. Jörn Svensson redovisar att åklagarsidan förde fram litteratur som kan härledas till marxism-leninismen som bevisföring, vilket Svensson med rätta bedömer som tvivelaktigt. Den litteratur som anfördes som bevis mot KPD var bland annat:

Marx och Engels: Kommunistiska manifestet (1848), Die Deutsche Ideologie (1845)
Marx: Die Klassenkämpfe in Frankreich (1850), Der Bürgerkrieg in Frankreich (1871)
Engels: Die Entwicklung des Sozialismus von der Utopie zur Wissenschaft (1877)
Lenin: Was tun? (1902), Zwei Taktiken der Sozialdemokratie (1905), Drei Quellen und drei Bestandteile des Marxismus (1913), Ueber das Recht der Nationen auf Selbstbestimmung (1914)
Stalin: Anarchismus oder Sozialismus (1906)
(Svensson:279-280)

Varför detta är av vikt att föra fram kommer jag återkomma till när vi närmar oss denna artikels kärna, kan litteratur stå inför rätta? Uppräkningen här ovan visar att författningsdomstolen bland annat åberopade över ett hundra år gamla texter som varandes författningsstridiga. I totalitära stater är det ingen ovanlighet att viss litteratur bedöms som skadlig för befolkningen, ja även subversiv mot statsbildningen i sig, och i vissa fall har litteratur samlats ihop och bränts i vad som skulle kunna kallas för ett litterärt atodafé. I andra fall har man samlat ihop författare och bränt dem.

Det som resulterade i KPD:s utträde ur den politiska gemenskap som utgordes av BRD:s representativa demokrati var grundat på partiets påstådda tyskfientlighet och dess politiska mål – något som enligt lagstiftningen inte behövde stödjas på offentligt eller intern material utan är något så sublimt som att författningsdomstolen kunde komma att utdöma förbud med hänvisning till ”hemliga mål” (Svensson:284), vilket måste anses vara totalt rättsvidrigt i något som påstås vara en rättsstat. Vidare framförde domstolen argument mot KPD som inte kan anses ha något att göra i en rättssal som avgör ett partis fortsatta politiska arbete. Bland annat bedömdes partiets legitimitet utifrån något så absurt som ”kommunisternas attityd” (Svensson:290) och sätt att deltaga i den offentliga debatten. Alltså huruvida de uttalade sig på ett sätt som kunde accepteras av de etablerade partiernas företrädare; ett exempel är (och detta är taget ur domstolsprotokoll) då Förbundskansler Adenauer av kommunisterna påstods ha ”spelat under täcket med fascister” (Svensson:292), vilket de facto var sant då övervintrade fascister ingick i regeringen! Alltså, i brist på konkreta bevis så återkommer författningsdomstolen gång på gång till partiets stil och att det är bristen på respekt i partiets agitation som är föremål för rättsprocessen. (Svensson:294) Vad som kan konstateras är att processen mot KPD 1956 var en rättsprocess där utgången var given långt innan dom hade fallit.

En direkt konsekvens av KPD-processen var Berufsverbot (yrkesförbud), som BRD infört för att kunna hantera vänsteroppositionens inflytande över samhället. Detta innebar att en medborgare i BRD inte fick inneha statliga eller kommunala tjänster om dennes ”författningstrohet” kunde ifrågasättas. (Maas:7) Detta innebar rent konkret att då Utz Maas bok Berufsverbot – Förföljelsen av vänstern i Västtyskland och Västberlin (Zenit & Bo Cavefors Bokförlag, 1976) kom ut på svenska, och dessa regler varit verksamma i över fyra år, så hade närmare 800 000 sökande till offentliga tjänster (och redan anställda) fått genomgå personundersökningar för att få sin ”författningstrohet” prövad. (Maas: Ibid.) Yrkesförbud är såklart inget unikt för BRD, även Sverige har tillämpat denna typ av totalitär praktik i tillsättandet av tjänster inom statlig och kommunal förvaltning (se IB-affären, und so weiter). Så hade även förfarandet varit tidigare i BRD men i och med det beslut som fattades i delstaten Hamburgs senat 1971 så blev detta förfaringssätt till en del av administrationen.

Innan beslut fattades så hade yrkesförbudet genomförts på högst personliga grunder och riktats mot enskilda individer, men genom senatsbeslutet så gavs förfaringssättet rättslig legitimitet. (Maas:16) Den juridiska praxis som nu infördes blev så till en politisering av juridiken. Ett exempel på denna politiserade utnämningspraxis är fallet med professor Horst Holzer. (Maas:17) Holzer hade 1971 sökt en tjänst vid Bremens universitet, där han hade uppmanats av senaten att överta professuren vilket i sin tur innebar att han i princip var senatens kandidat till tjänsten. Detta var i april 1971. I augusti samma år, knappt fyra månader senare, vägrades han tillsättning med hänvisning till att han var medlem i Deutsche Kommunistische Partei (förkortat DKP och arvtagare till KPD som avhandlats här ovan). Holzers överklagande, som sedermera avslogs, låg således till grund för det beslut som Hamburgsenaten kom att fatta. (Maas:18) Utz Maas konstaterar att det precis som vid förbudet mot KPD så var det själva marxism-leninismen som står som det avgjort allra mest utmanande mot BRD:s författning. I frågan om professor Holzer så förnekade han aldrig att han sympatiserade med marxism-leninismen och att KPD var ett marxist-leninistiskt parti står utom all tvekan. Därmed torde BRD:s officiella inställning till det demokratiska i att grunda sig en egen uppfattning och uttrycka denna vara klar.

Jag är medveten om att denna genomgång av BRD:s skendemokratiska förhållningssätt till sina medborgare är fragmentarisk och irrande. Exemplen som jag för fram är endast nedslag i ett allt annat än demokratiskt 1900-tal, snarare är dessa exempel något som förekom över hela linjen – både i väst som i öst och i ”neutrala” områden som Sverige ut. Den tyska situationen, med alla sina reaktionära inslag i dess ”moderna demokrati”, blev under 1960-talet än skarpare då studentrörelser och samhället i stort sköljdes över av en vänstervåg av tsunamimått mätt. Detta skedde i stort sett hela västvärlden och hämtade bland annat sin kraft från de vänsterideologiska befrielserörelser som kämpade för nationell frigörelse i den så kallade tredje världen. Befrielsekrigen i Sydostasien med Indonesien och Vietnam, den palestinska kampen i mellanöstern, viljan till demokrati som krossades av Shahen av Iran, det koloniala oket som kastades ut i de Afrikanska staterna och gerillakampen i Sydamerika kom att locka fram sympatier hos den unga generation européer som var barn av det kalla kriget. På vissa platser, som i Sverige, tog sig vänstervågen förhållandevis harmlösa uttryck, medan andra, som i Frankrike, Italien och Tyskland, så kom vänstervågen att samla kraft ur den totalitära historia som dessa länder bar på och bli till något allt mer radikalt än vad någon trott varit möjligt.

Konfrontationen mellan vänsterrörelserna och statsmakten i BRD kom att bli något utöver ett ”vanligt” ungdomligt ifrågasättande av auktoriteter. När sextiotalet gick över i sjuttiotal så hade kravaller och massarresteringar kommit att bli till vardagsmat i mediernas rapportering, och ur konflikten mellan dessa rörelser och staten kom något helt annat att födas än de patenterade upplopp som hörde det gångna årtiondet till; nämligen konceptet stadsgerilla och militanta rörelser som Bewegung 2. Juni och Rote Armee Fraktion (RAF).

Att här försöka bena ut exakt vad det var som föranledde denna militanta radikalisering av vänsterrörelsen, vilken ideologisk bakgrund som dessa rörelser hade eller på något sätt försöka rättfärdiga detta uppror som kom att bli till ett lågintensivt krig i BRD är omöjligt. Hela historien kring rörelserna och konfrontationen mellan staten och dem är så snårig att det skulle krävas ett större verk att redogöra för detta. Vad som ändå kan konstateras är att den onda spiral som den tyska staten och polismakten tillsammans med radikaliseringen av dessa rörelser innebar, skulle komma att förändra det tyska samhället i grunden. Inte bara i fråga om repressionen från statsmaktens sida eller i de radikalas förhållande till densamma, utan även bland vanliga tyskar som inte tagit ställning i detta som kom att utspelas.

Från att ha varit ett ifrågasättande av auktoriteter och en solidaritetsrörelse med förtryckta folk i tredje världen, vidare över polisskotten som avrättade Benno Ohnesorg under oroligheterna som utspelades vid den iranska Shahens besök i Västberlin 1967, via fängslandet av Andreas Baader och fritagningen där Ulrike Meinhof och Gudrun Ensslin tog plats vid hans sida, och där konceptet stadsgerilla på allvar blev en del av det politiska landskapet fram till gripandena som ledde rättsprocesserna i Stammheim, så är åren många och turerna invecklade. De tre namnen som nämns här ovan är idag synonymt med ett våldsamt sjuttiotal, men att det fanns en intellektuell diskussion i det hårda debattklimat som rådde i Tyskland vid denna tid glöms bort. Nobelpristagaren i litteratur, Heinrich Böll, försökte vid denna tid diskutera vad det egentligen var som hade föranlett radikaliseringen som ledde till att RAF deklarerat Volkskrieg mot den västtyska staten. (Kumm:195) I pressen, som dominerades av Springer-koncernen, fick Böll epitetet sympatisant vilket gick utöver ett passivt sympatiserande i dess ögon och därmed blev till en intellektuell medbrottsling. (Kumm:215) Där Böll kritiserade det brutaliserade utövandet av makt från BRD:s sida så såg alltså den fria pressen ett medlöperi med terroristerna. Den fria tanken, den som valde att vandra fritt istället för rätt, utsattes således för något som i dagens debatter kallas för guilt-by-association och som nyttjas friskt i polariserade debatter.

Läsaren av denna artikel bör på eget initiativ söka sig till källorna som finns för att bena ut vad det egentligen var som hände under denna turbulenta tid – jag uppmanar även den intresserade att se utanför BRD:s gränser och ta ett globalt grepp om dessa händelser.

Litteratur:

Agamben, Giorgio (2005) Undantagstillståndet. Propexus.
Kumm, Björn (1998) Terrorismens historia. Historiska Media.
Maas, Utz. (1976) Berufsverbot – Förföljelsen av vänstern i Västtyskland och Västberlin, Zenit & Bo Cavefors Bokförlag.
Myrdal, Jan. (2007) Medvetandet gör oss ansvariga – Valda texter 1957-2007. Murbruk Förlag.
Sereny, Gitta. (2003) Tyskt trauma. Ordfront förlag.
Svensson, Jörn. (1963) Vägen till det fjärde riket. Bo Cavefors Bokförlag. 

+ + +

Kallt krig och tysk höst [2] : Böcker, motstånd och repression.

VI

Att jag i denna artikels inledning talar om en bok, som i mina yngre år gäckade mig som en helig graal vari mycket av sanningen troddes finnas, kan tyckas ha försvunnit under denna genomgång av Tysklands totalitära arv. Men utan denna genomgång så skulle det som följer här kunna framstå som ren fiktion författad av någon av de stora inom genren för politiska thrillers. Nu är det icke så. Det är ett vittnesmål om något som med största sannolikhet, i många aspekter, är en publicistisk och rättslig skandal av stora mått och som är en direkt följd av denna tyska fråga.

Under årens lopp har ett särskilt förlag alltid följt mina inköp av litteratur som jag funnit vara av intresse, oavsett om det rört sig om ett samlande av Peter Weiss utgivning eller sociologisk litteratur och politiska verk. Bo Cavefors Bokförlag finns representerat mer än något annat idag icke existerande förlag i mina bokhyllor. Bo I. Cavefors är idag skriftställaren som inom undergroundkretsar lyser med något av ett romantiskt skimmer, och har introducerat många genom sin utgivning av stora tänkare. Under hösten 2007, där november sades vara utgivningsmånad, skulle bokförlaget H:Ström Text & Kultur ha gett ut ett urval av texter ur RAF: texter med fokus på just stadsgerillan i sin SERIE Cavefors. Den nya titeln är raf : stadsgerilla, och tyvärr kom aldrig boken ut då den där hösten 2007. Nu däremot, i februari 2009, har den givits ut och finns att inhandla genom välsorterade bokhandlares försorg.

I och med den utgivning som var planerad till hösten 2007 och att det förflutit trettio år sedan RAF: texter gavs ut så gjorde jag en intervju med Bo Cavefors där han fick lägga ut texten om vad det egentligen var som hände i samband med utgivning av de beryktade texterna den där första gången under sjuttiotalet. Visst har det gjorts intervjuer med Cavefors tidigare, men de flesta av dessa är gjorda utan att problematisera utgivningen, eller den tid det rör sig om, samt att intervjuarna stryker medhårs och undviker att låta Cavefors lägga ut texten.

Här nedan följer ett samtal som har förts mellan Norrköping och Malmö under sensommaren – augusti och september – 2007. Det är kanske inte hela historien, men det är ändå ett ärligt försök att komma längre än vad som gjorts tidigare och det är med Bo Cavefors egna upplevelser av mötena som föranledde utgivningen av RAF: texter, de efterföljande polisrazziorna, rättsprocessen som ledde fram till konkursen och vidare till vår egen tid där kriget mot terrorismen åter tar ett nappatag om rättigheter och friheter vi tror vara oss av gud givna. Frågorna är i fetstil och svaren från Bo Cavefors kursiverade.

Du hade tidigare gett ut Ulrike Meinhof på ditt förlag, vad var det i hennes texter som fick dig att vilja ge ut dem? Vilka var texterna?

Rättigheterna till Ulrike Meinhofs texter köpte jag på vanligt förlagsmanér av den tyske utgivaren. Alltså ingen koppling personligen till Meinhof eller någon annan. Skälet var naturligtvis dels rent förlagsegoistiskt: Meinhof var, minst sagt, aktuell. Det hon skrev var bra och tangerade mycket i min tidigare utgivning alltifrån sju algeriska studenters vittnesmål om tortyren i Frankrike, som tillhörde de första böcker jag gav ut 1959, fram till den mer akademiska marxismlitteraturen. Alltså: att ge ut Meinhofs texter var ett självklart förläggarinitiativ.

Sedan kom utgivningen som ska stå i centrum för det här samtalet. Hur gick det till då du kontaktades för att ge ut de dokument som blev RAF:texter? Vem/vilka var det som kontaktade dig?

RAF ville ha ut sina texter i Västtyskland. Ett flertal RAF-medlemmar och så kallade sympatisanter arbetade på Klaus Croissants advokatkontor, där man använde sig av hans kontaktnät, stencilapparater och frimärken. Croissant var en klar idealist, förmodligen inte marxist, specialist på äktenskapsjuridik och liknande, goda inkomster, men han såg i en del RAF-medlemmar och i själva RAF-konceptet någonting som överensstämde med hans egen uppfattning om ett rättvist samhälle. Alltså: varför inte hjälpa dessa idealistiska ungdomar, som hatade nazismen, precis som Croissant själv, som såg hur nynazismen tog överhand i det västtyska samhället. Jag tror Croissant kände sig litet som Stauffenberg: här gällde det att stoppa galningarna innan de hann dra in Västtyskland i ett nytt förödande krig. Croissant försökte få RAF-boken utgiven av någon tysk förläggare. Det misslyckades. Till de västtyska förläggarnas heder måste jag säga att deras nekande inte berodde på att de ansåg att boken borde stoppas, förbjudas, icke utges, utan att de såg de klara konsekvenserna av en utgivning i BRD, med förbud, indrag, rättsprocesser och så vidare. Någon av dessa förläggare, jag tror det var Suhrkamp, som jag hade många års samarbete med föreslog att Croissant skulle vända sig till mig, som ju dessutom givit ut Meinhof. Croissant skrev ett brev och frågade, det måste ha varit 1976. Jag svarade positivt. Vi möttes i Hamburg och skrev kontrakt, han på uppdrag av Internationales Komitee zur Verteidigung politischer Gefangener in Westeuropa – Sektion BRD som skulle få royaltyinkomsterna av boken, och jag skrev under kontraktet för mig själv och för mitt förlag i Zürich, Verlag Bo Cavefors, vad gällde upplagan på tyska. Det visste jag inte då, men det visade sig vara ett bra drag att inte dra in mitt svenska förlag i det här, när polisjakten och konkursen satte igång 1979. Den svenska upplagan gavs ut av mitt svenska förlag och drogs med i konkursen och såldes för 1 kr exemplaret av konkursförvaltaren som dessutom brände upp hela förlagsarkivet eftersom det inte hade något ”kommersiellt värde”. Exemplaren på tyska fick polisen lämna tillbaks eftersom de ägdes av det schweiziska förlaget.

Kontrakten var alltså skrivna. Sedan vidtog en märklig kurirverksamhet om vad boken skulle innehålla. Men det gick undan. Vi träffades i Hamburg och München och diskuterade materialet. Ja, det var jag och tre till fem unga män och kvinnor, inte alltid desamma. Mycket trevligt. På den tiden brukade jag bo på såkallade lyxhotell och vi samtalade på mitt rum eller i foajén. Inga problem, mer än på deras bilar som väldigt ofta fick motorstopp. Framför allt en gång när de kom på autostradan från Stuttgart, till München, och jag väntade i fyra-fem timmar innan de dök upp, skitiga och totalt utkörda. Vilka de var? Vet jag ej. Jag frågade aldrig. Min fru Marianne var med och väntade på rummet, för vi skulle gå ut och äta och ha trevligt och där satt jag och väntade i foajén. Jag gillar inte att vänta och var fly förbannad när de äntligen kom, men de var så oerhört artiga, vänliga och trevliga så det ordnade sig.

Nåväl. Sedan skulle manuskriptet levereras. Christof Wackernagel, då knappt tjugo år och någon sorts kurir skulle leverera. Han kom till Dragör, där blev det stopp. Polisen tog honom när han skulle stiga på färjan till Limhamn, för vidare färd till Lund. Efter något dygn i arrest släpptes han, med manuskript i behåll, tog färjan och levererade manuskriptet. Sedan var det bara att redigera och trycka på GOTAB i Malmö. Carl-Göran Ekerwaldh, som tidigare hade översatt Meinhof, översatte också dessa texter till den svenska utgåvan. Det står inte i boken, men så är det.

Vad var ditt syfte med att ge ut RAF:texter?

Ja, det är en lång historia och svaret finns egentligen i mycket av det jag skrivit under årens lopp och i förlagets utgivning totalt sett. Jag började alltså 1959 med att bland annat ge ut Ezra Pound, Brendan Behan, Shelagh Delaney, en panamansk författare samt sju algeriska studenter. Den som tänker efter måste se ett samband här: utanförskap, förföljelse på grund av politiska åsikter och social misär. I sak är det samma koncept under alla år som kommer. Och Västtyskland: redan i början av 60-talet gav jag ut Jörn Svenssons bok om ”Vägen till det fjärde riket”, jag gav ut Amnestygrundaren Peter Benensons ”Åsiktsförföljelse i öst och väst” och så vidare. Hela vitsen med mitt förlag handlade om att motarbeta orättfärdighet. I sak handlar det om det idag också, i mina artiklar och egna böcker. Det är självklart att om man bedriver en sådan verksamhet konsekvent och verkligen menar vad man säger, så stöter man på patrull. Naturligtvis försökte man stoppa verksamheten. Någonting annat hade varit onaturligt. Men så länge man har pengar kan man gå vidare om man dessutom har psykisk beredskap för att helt enkelt skita i alla påhopp. Jag hade både och, men turbulensen 1979 gick inte att stå emot. Det blev för mycket.

I samband med utgivningen av RAF:texter så hanterade du pengar som gick till RAF. Hur ser du på detta och hur motiverade/motiverar du en sådan handling då/nu?

Ja, pengarna för försäljningen av RAF-böckerna gick till de Internationales Komitee zur Verteidigung politischer Gefangener in Westeuropa – Sektion BRD, faktiskt. Det blev inte så många D-mark, tyvärr. Men jag hanterade också en del av de summor som sympatisanter försåg RAF med. Och det var större belopp. Det är dyrt att bedriva gerillaverksamhet.

Hur ser du på det idag?

Hur jag ser på det? Jag ser på det nu som då. Det är ett dilemma, utan tvekan. Till vad kommer pengarna att användas. Läs Jörn Svenssons bok. Men Jörns och mina tveksamheter inför den västtyska utvecklingen delades av betydande befolkningsgrupper i BRD. Var BRD på väg mot ett nytt naziland? Mycket tydde på det. Ett naziland i modern tappning. Att jag blivit så engagerad i tyska frågor berodde bland annat på att på min skola i Storbritannien gick några pojkar från de adelsfamiljer vars fäder varit motståndsmän och arkebuserats tillsammans med Stauffenberg. Pengarna till RAF som jag förmedlade kom från sådana kretsar. Naturligtvis sympatiserade de inte med marxismen, eller anarkismen, men de såg RAF som ett medel att stoppa den utveckling de ansåg BRD då var på väg att gå. Jag tror att först när Helmut Kohl blev västtysk kansler så försvann denna oro för att landet skulle åternazifieras. Jag skäms således inte ett ögonblick för verksamheten. Men jag inser problematiken och det gäller att agera kallt.

Vad menar du med ”att agera kallt”?

Ja, att hålla isär begreppen. Att inte agera okritiskt, det vill säga att inte falla undan för turbulensen och automatiken i befrielserörelsers verksamheter. Afrika bjuder en rad skolexempel. Även om problematiken där är oerhört mer komplicerad. Alla former av befrielserörelser möter självklart ett motstånd som också det anpassas till rådande omständigheter och som bjuder motstånd. I Zimbabwe har situationen och Mugabe med vilja och starka ekonomiska intressen som pådrivare drivits in i en situation där skulden lägges på Mugabe och inte på den gamla vita medelklass som ägde jorden som inte tillhörde dem och som efter självständigheten med ekonomisk hjälp bland annat från Världsbanken stärkte sina ekonomiska maktpositioner genom effektiva intresseorganisationer. Men detta hör ju inte hit. Dock: med ”kallt” menar jag generellt sett: tro aldrig på verkligheten som spelas upp via politiker, i massmedia och så vidare. Varför tvingades Kwame Nkrumah till reträtt? Med andra ord: glöm inte RAF:s mål. Varför gjorde man plötsligt allt fel? Var den så kallade andra generationen otillräckligt skolade såväl politiskt som vad gäller politisk action? Finns det överhuvudtaget en ”andra” generation och diverse generationer därefter? Är inte ”andra generationen” och följande generationer något helt annat? Som egentligen inte har ett dugg med Baader, Meinhof och de andra att göra? Som rider på deras berömmelse, så att säga. Det här är bara frågor. Men de bör ställas eftersom man anklagar första generationen för att vara ansvariga för vad de kommande generationerna genomförde.

Du nämner att RAF under en period hade den västtyska opinionen i sin hand men lyckades förlora kampen om den med sin revolutionära praktik. Du har också nämnt i en tidigare intervju att det i en undersökning som gjordes i Västtyskland vid tiden då det begav sig visade att en betydande del av de tillfrågade förstod vad det var som RAF agerade mot – hur visade sig detta som de vände sig mot?

Konkret: i RAF såg många äntligen en tydligen välorganiserad organisation med ungdomar som föreföll intelligenta och aktiva och som genom sina aktioner visade på bristerna i BRD och därigenom förhoppningsvis kunde få ”vanligt folk” att öppna ögonen. Så skedde faktiskt som den där undersökningen visade. Dessa ungdomar borde stödjas helt enkelt, och det gjorde man. Det är dyrt att bedriva en sådan verksamhet. För sympatisanterna blev det en chock när RAF gjorde sina ödesdigra misstag. Att börja mörda på ett sätt där man inte längre kunde karakterisera det som furstemord. Varför RAF spårade ur vet jag inte och nog ej heller någon annan det sanna svaret på.

Du säger att RAF borde ha hållit upp med sin direkta verksamhet då opinionen i BRD visade att det fanns ett stöd för vad de ville uträtta. En sak som slår mig är att ditt eget stöd, i form av förmedling av pengar, inträdde då den så kallade andra generationens RAF var aktiva. Vid det laget var det klart att RAF var en stadsgerilla, vars medel också var väl kända. Det som jag försöker trycka på är problematiken när det är legitimt att använda våld mot en stat, och framför allt hur detta våld används. Såg du att deras aktioner mot civila instanser i BRD var problematiskt, till exempel då de agerade mot Springer Verlag?

Nej, inte vad gällde Springer. Knappast heller när man gav sig på Hanns-Martin Schleyer. Däremot klart när man mördade den där bankiren jag glömt namnet på (Jürgen Ponto, Dresdner Bank, mördad 1977 – förf. anm.). Jag menar att en stadsgerilla som läst receptet borde ha kidnappat Schleyer och utnyttjat opinionen maximalt. Schleyer var faktiskt föraktad också bland de sina. Hans nazism var väl känd och att ingen ”omvändelse” skett var allmänt bekant och så vidare. RAF borde ha pressat ut sista droppen medial uppmärksamhet och sedan släppt honom. Då hade RAF vunnit en seger av enorma mått och man kunde ha gått vidare med politiska aktioner som inte absolut var förknippade med någon form av våld: våldet hade endast funnits där i bakgrunden som ett alternativ.

Vi går tillbaka till utgivningen av RAF:s texter. Vad tror du det var som motiverade den svenska staten – och i förlängningen det svenska kulturetablissemanget – att utsätta dig och ditt förlag för det som hände?

Vad gäller utgivningen av böckerna så tror jag det fanns skilda motiv att stoppa utgivningen och samtidigt komma åt ett förlag som under nästan tjugo års tid irriterat diverse etablissemang. Primärt tror jag, det kan så klart aldrig bevisas, att det kom ett påpekande från Bundeskriminalamt att det var olämpligt att en bok som ”RAF: texter” fanns till försäljning i BRD. Samtidigt var det ju så att jag skulle ge ut Strindbergs samlade skrifter. Efter ett par års förhandsarbete och förhandlingar med Kulturrådet och Kulturministern var vi framme vid ett kontrakt. Idén var från början min och mycket mer omfattande än vad som senare blev fallet. Det skulle ges ut separattryck för skolbruk, studiecirklar, och så vidare. Carsten Regild hade gjort ett strålande omslag. Dessutom hade jag fått det tyska förlaget Piper i München till att de skulle ge ut en tolvvolymsedition med nyöversättningar. Jag var dessutom det förlag som efter Bonniers fick flest Litteraturstödspengar. Förlaget gick allt bättre, bland anat tack vare förlagets egen BOC-Klubb, gratiskulturtidskriften ”Sandgatan 14” gick ut till 40 000 abonnenter. Utgivningen låg på cirka 40 titlar om året. Uppmärksamheten med recensioner, intervjuer och artiklar var massiv. Jag satt i Bokförläggarföreningens styrelse men avgick året innan debaclet eftersom jag fann det omöjligt att samtidigt vara medlem i Författarförbundet och förhandla för Bokförläggareföreningen om nytt författaravtal. Jag hade egen distribution och efter det att fria priser införts också egna separata avtal med drygt 100 bokhandlare. Ekonomin var ansträngd, men det berodde på att varje krona utnyttjades för att producera. Bankerna fortsatte låna ut pengar. Berlingska tryckeriet i Lund och andra som Esselte, tryckerier i DDR med flera var inte rädda för att ge krediter. Jag och mina medarbetare på förlaget arbetade fint tillsammans. Vi hade roligt och jobbade oerhört mycket och effektivt.

Så på hösten 1979 så plötsligt, utan förvarning, briserar allt. Min fru Marianne, jag och våra fem hundar bodde sedan några år på en hyrd gård i Ballingslöv. Jag körde bil till Lund varje dag, men hade en övernattningslägenhet vid Clemenstorget i Lund, där jag framför allt hade mitt privata bibliotek. Som vanligt startade jag hemifrån vid 06.00-tiden för att vara i Lund ungefär en timme senare. Jag gick till mitt rum. Jan Moraeus, som hämtade posten varje morgon, kom strax efter. Plötsligt står en polis framför mitt skrivbord. Andra poliser fanns i de andra rummen. Jag, Moraeus och de andra medarbetarna som kommit fick inte lämna lokalerna. En husundersökning av förlaget började. Man packade ned pärmar och annat material för transport till Polishuset. Medarbetarna förhördes. Mig och Caballero, den boxer jag hade med mig varje dag till förlaget, sattes i en polisbil som forslade oss till Ballingslöv för att jag skulle öppna kassaskåpet. När vi kom dit var gårdsplanen full av polisbilar och poliser, flertalet civilklädda. Husundersökningen hade börjat också där. Jag fick inte prata med Marianne. Jag öppnade kassaskåpet där det inte fanns någonting annat än askan efter två tidigare döda hundar. Jag skulle åter till Lund i polisbilen för förhör. Jag bad få säga adjö till Marianne. Det beviljades. Jag kramade henne och viskade i hennes öra: göm pärmen som finns i bagageluckan i din bil. Den pärmen innehöll alla adresser och namn på kunder som köpt den tyska RAF-boken, adresser till så kallade sympatisanter och finansiärer, advokater och så vidare. Jag hade bara några dagar tidigare kört till Lund med Mariannes bil eftersom min egen var på verkstad och märkligt nog hade jag plötsligt fått för mig att den där pärmen nog inte borde finnas på förlaget. Men jag hade glömt ta den ur bagageluckan när jag kom till Ballingslöv. När poliserna sent på kvällen lämnat Ballingslöv, efter att ha minutiöst undersökt varje vrå, vänt ut och in på sängar och garderober, så var Marianne ensam med hundarna. Ingen hörde av sig. Jo, två personer hörde av sig och erbjöd hjälp, det var Sune Nordgren och hans fru, som också heter Marianne, men kallas Mann. Mann kom sent på kvällen till Marianne. Marianne berättade om pärmen. Mann och Marianne tog pärmen, smög ut i Göingeskogen och gömde den under några trädrötter. Marianne berättade senare att polisen som ledde husundersökningen hela tiden gått omkring och sagt, ungefär: det måste finnas här, det måste finnas någonstans. Vad letade man efter? Vapen? Adresserna i pärmen? Man fann ingenting, men återkom under den kommande veckan två gånger och vände upp och ned på absolut allt. Men fann ingenting.

Jag fördes till polishuset i Lund, förhördes. Mina advokater, Björn Isakson och Bo Liedholm, engagerades. Jag skulle fotograferas, som alla presumtiva brottslingar fotograferas. Jag hade med mig en plastmapp som jag fått av Nordkoreanska ambassaden, där jag hade diverse anteckningsblock, pennor, adressregister samt en liten lapp instucken i en kalender jag fått när jag fyllde fyrtio år av Bokcafét i Lund. I kalenderns ficka fanns lappen med mina bankkontonummer i Schweiz. Ingen brydde sig om att undersöka vad som fanns i mappen som jag hela tiden hade med mig. Efter fotograferingen bad jag få gå på toaletten. Detta beviljades och där spolade jag ner lappen med kontonumren. Sedan förhör igen. Jag häktades misstänkt för ekonomiska oegentligheter. Placerades i en av fyllecellerna i polishusets källare. Inget fönster, brits och två filtar. Toaletten användes också av en gulsotssjuk narkoman. Jag tilläts duscha en gång under de kommande nio dagarna. Ingen motion. Jag var verkligen inlåst i en fyllecell utan fönster, hela tiden. Jag lider av lindrig klaustrofobi och är till exempel livrädd för att åka i helt tillslutna hissar. Alltså: disciplin. Ett par snabba förhör under de nio dagarna. Isakson kom på besök, men fick inget säga om vad som pågick, bara att Marianne klarade sig.

Vilka var åtalspunkterna som framfördes mot dig?

Det var tolv anklagelsepunkter, allt handlade om ekonomiska oegentligheter av skilda slag. Rättens ordförande ajournerade förhandlingarna och bad länsåklagaren Lennart Eliasson gå ut och läsa på de lagtexter han hänvisade till. Munterhet i salen. Det tog väl ett par timmar. Jag friades på elva punkter, men fälldes på den punkt som handlade om att jag fört ut 4 000 D-mark, tror jag det var, utan att ha inhämtat Riksbankens tillstånd. På den tiden måste man ha Riksbankens tillstånd även vid små transaktioner med utlandet. Det var RAF-pengar som sänts till Croissant för att användas till de politiska fångarna. Numera undrar jag hur många förlag hade klarat sig lika bra efter en sådan grundlig ekonomisk granskning? En utredning på 1000 sidor. Jag var nu fri. Isakson körde mig till Ballingslöv. När Marianne, jag och hundarna sitter och slappnar av på kvällen, det är höst, busväder med ösregn, så knackar det på köksdörren. När jag öppnar står där en ung man klädd i rejäla regnkläder med huva och frågar på tyska om jag ”behöver hjälp”. ”Nej”, svarar jag, ”men tack, många tack”. ”Bra” säger han och försvinner ut i detta regniga höstmörker. Jag kom mig aldrig för att fråga vem han var, om han ville stiga på. Jag undrar än idag: vem var han? Thomas Dapper tror att han kom från Rote Hilfe. Andra tror att han kom från jesuiterna. Jag spekulerar inte.

När jag kom hem fanns det blommor från Bokcafét i Lund. Sune ringde. Annars: dödstyst. Efter min häktning har jag aldrig hört ett ord från mer än en enda svensk förläggare: René Coeckelbergs. Alla andra: tyst. Reagerade Författarförbundet? Nej. Amnesty? Nej. Endast von Vegesack och Svenska Penklubben tog tag i det hela. Icke en enda insåg att detta var ett ingrepp i yttrandefrihet och pressfrihet. Förlaget var som vilken redaktion som helst. Men ingen protesterade, mer än Svenska Pen och Nils Gunnar Nilsson tog så småningom upp saken i några mycket genomarbetade artiklar i Sydsvenskan. Detta är kanske det mest förvånande av allt: att här skedde ett övergrepp i två viktiga frågor som man annars talar så högt och tydligt om.

Den kompakta tystnad som infann sig från ”kultursverige” är ju påtaglig i detta. Ser du någon anledning till detta förutom det självklara i att ”akta sitt eget skinn” eller att ”två sina händer”? Kan det ha handlat om de summor som förmedlades från försäljningen av böckerna till RAF eller sypatisantpengarna snarare än ett uttryck för intellektuell härdsmälta från kulturkollektivets sida?

Nej, det var inte känt av någon enda, inte ens av medarbetarna på förlaget som Jan Moraeus och Kjell Eriksson, även om de kanske anade, men de ställde inga frågor och de fick inga informationer. Jag tror, faktiskt, även om det låter som typiskt infantil paranoia, att det kulturetablissemang som har ordet, helt enkelt under tjugo år varit rejält avundsjuka på min sits och därför med viss skadeglädje såg mig skadskjuten. Jag tror alltså, veta kan man icke för att använda Jan Myrdals favoritord. Här hade det 1959 dykt upp en ung kille – jag var 23 år – med en del money i bakfickan. De initierade, men de var få, visste min knytning till Jesuiterna, detta var ju 1959, visste att jag var bi eller bög och att jag överhuvudtaget inte hörde till den klass som bestämde kulturpolicyn då som nu. Alltså trodde man sig kunna kväsa verksamheten snabbt. Redan hösten 1959 ringde Åke Runnquist, från Bonniers förlag, till direktör Holm på Bohusläningens AB i Uddevalla som tryckte alla mina böcker de första åren och sa att ”Cavefors kommer aldrig att betala, akta er”. Jag tog nattflyget, post- och tidningsflyget, från London till Köpenhamn och sedan till Bulltofta. Holm och Edhagen rusade med sin bil till Malmö och jag bjöd på en god lunch på Savoy. Problemet var ur världen och de fortsatte trycka under alla kommande år. Jag skrev till Gerard Bonnier, fly förbannad och fick svar att sådant aldrig skulle ske mer från deras sida. Det skedde heller inte. Men det fanns ju andra aktörer. Kort svar: nej tystnaden berodde på avundsjuka och inte på pengarna till RAF, som de inte visste någonting om.

Kraven från tryckerier, som tidigare lämnat krediter, tycks vara avgörande för konkursen tillsammans med den borgerliga regeringens agerande kring utgivningen av Strindberg. Hur var händelseförloppet vid konkursen? Var den en följd av stillaståendet under rättegången? Så att säga, separat från åtalet men orsakad av den, eller var konkursen direkt kopplad till rättegången? Konkursen var inte direkt kopplad till rättegången. Men under veckan jag satt i kurran skedde en hel del. Birgit Rodhe, folkpartistisk chef för Statens Kulturråd, återkallade uppdraget att ge ut Strindberg, samtliga tryckerier, framför allt Berlingska, Esselte och Gotab, sa upp sina krediter, där Berlingskas agerande kanske var det märkligaste. Jag hade en kredit på, har jag för mig, bortemot 2 miljoner. Vid en konkurs skulle de förlora praktiskt taget hela summan. Min advokat Bo Liedholm förhandlade och förhandlade, till slut reste han och jag upp till Stockholm för att träffa Berlingskas styrelseordförande, tillika Svenska Kyrkans ekonomiskt ansvarige eftersom Berlingska ägdes då av Svenska Kyrkan. Det blev ett meningslöst samtal. Till slut sa Bo Liedholm: ”Jag trodde att när man förhandlade med Svenska Kyrkan så fanns det vissa moraliska och etiska hänsyn med i spelet”. Svaret blev: ”Här handlar det inte om moral och etik utan om pengar”. Då fick vi tacka för oss och reste hem till Malmö. Så sedan var det bara att begära förlaget i konkurs, det här var 1980.

 

Varför brände konkursförvaltaren förlagsarkivet om det inte hade något kommersiellt värde?

Ja, det kan man ju fråga sig. Konkursförvaltare var Hedelin i Lund. Jag skrev dit för ett antal år sedan och frågade om arkivet, därför jag tänkte att om han sålt det till någon privatperson så skulle kanske universitet vara intresserat av att försöka förvärva det på samma sätt som man för ett par år sedan köpte mitt arkiv bestående av böcker, recensioner och så vidare och som nu finns på SoL i Lund, men fick till svar att den som han utsett till att röja upp på förlaget ansett att det inte fanns något värde i arkivet och ”förmodligen” hade bränt upp det. Teoretiskt finns alltså möjligheten att denne någon faktiskt insett värdet och plockat hem det till sin egen källare och väntar på att de inblandade, framför allt jag, skall dö. Men, förmodligen, är det uppbränt.

Har du någonstans fått klarhet i varför rättegångsmaterialet makulerades? Kan detta sättas i samband med t.ex. konkursförvaltarens agerande då förlagsarkivet förstördes?

Nej. Jag har aldrig forskat i saken. Det kom fram för några månader sedan när Pål Espen Söbye var här och intervjuade mig och gick igenom materialet på SoL. Han begärde ut materialet från Länsrätten men fick då detta svar. Som tur är finns ett komplett material på SoL.

Vad har de officiella kommentarerna från statligt håll varit efter att den här affären utspelats? Försöker man fortfarande upprätthålla bilden av att detta handlade om ett normalt åtal mot ett företag som misstänktes för ekonomiska oegentligheter?

Överhuvudtaget inga kommentarer. Varken av det ena eller andra slaget. Jag fick 60 000, tror jag det var, som ersättning för nedlagt arbete med Strindbergsutgivningen.

Sympatisantpengarna är ju en springande punkt, eftersom de utgör gränsen mellan förlagsverksamhet och politisk aktivism. Krasst sett: hur var legaliteten i det förfarandet utifrån svensk lag? Utav de ursprungliga tolv åtalspunkterna, var det någon punkt som berörde detta? Var det möjligtvis så att det var detta som man indirekt försökte få tag på?

Nej, kommittén var copyrightinnehavare, representant och ombud var Klaus Croissant. Kommittén som var copyrightinnehavare skulle sålunda ha de juridiskt rättmätiga royaltyinkomsterna, vilka sändes till Croissant som deras ombud. Så skedde ett antal gånger, kanske två eller tre, med inhämtandet av Riksbankens tillstånd som var normalt när man förde över pengar från svenska bankkonton till utländskt bankkonto. Alltså från mitt registrerade aktiebolag till Croissants registrerade välkända advokatfirma. Men vid ett tillfälle sket jag i att göra det, dumt nog, men jag var irriterad på systemet. Sände alltså pengarna utan Riksbankens tillstånd. Bankerna som förmedlade transaktionen kollade aldrig om man fått tillstånd eller ej; det var inte deras business. På just den transaktionen fälldes jag. Min advokat, Björn Isakson, menade att vi skulle överklaga till Hovrätten eftersom jag säkerligen skulle frias där. Men vi hade flyttat till Italien. Jag var trött, genomtrött, på alltsammans. På Sverige. På kollegor. På så kallade vänner och så vidare, så jag sa: ”jag skiter i det, jag dras gärna med den villkorliga domen livet igenom”.

En tysk export som togs emot i Sverige med öppna armar från statsmaktens sida var ju Berufsverbot – yrkesförbuden som drabbat ett antal dokumenterade fall – kan det ha varit något som låg till grund för det som drabbade dig, och om det är så har du märkt av något sådant efteråt?

Jag har inga bevis för något sådant, framför allt eftersom jag ju aldrig sökt någon tjänst. Men å andra sidan kan jag ibland tycka det vara underligt att jag aldrig erbjudits en tjänst eller ett arbete utifrån de kunskaper och erfarenheter jag de facto har, oavsett vad man tycker om mina åsikter och så vidare. En enda gång tog jag kontakt med Bengt Göransson, när han var socialdemokratisk kulturminister och frågade om han hade något utredningsuppdrag jag kunde utföra. Vi hade ett bra samtal på hans tjänsterum, han var entusiastisk för idén och lovade återkomma. Men återkom aldrig. Vad gäller medarbetarskap i tidningar och tidskrifter så har jag ju medarbetat överallt från Svenska Dagbladet till Brand, i radion, och inte mött på motstånd någonstans.

Har du ansökt om att få ta del av de förmodade akter som säkerhetspolisen kan tänkas ha på dig?

SÄPO har jag aldrig bett få ut mina papper ifrån, för sådana bör rimligen finnas, ända sedan jag gjorde värnplikten i Uppsala. Vi var några stycken som satte undervisningen och systemet i gungning då och hade de sista månaderna ett eget schema. Under taktiklektionerna kom jag bland annat med förslag att Fi kom från väster, som alternativ. ”UT” skrek kapten Fredriksson. Så slutade jag ju utbildningen tre veckor för tidigt, eftersom jag kommit in vid RADA i London och föredrog den utbildningen framför regementet i Uppsala. Jag gjorde 1 repetitionsövning och efter den fick jag ett kort meddelande om att jag var avförd från rullorna, totalt utesluten ur försvarsmakten. Att SÄPO finns med i den ruljangsen är väl ganska självklart. Uppenbart ansågs jag vara alltför subversiv, totalt sett. Det komiska är ju att jag långt senare medarbetat i Kungliga Krigsakademiens Tidskrift, då bland annat om taktik och om Stauffenberg. Men, som sagt, jag har aldrig bett få ut handlingarna från SÄPO: det som står där är förmodligen i viss mån korrekt men antagligen misstolkat eller vantolkat.

I och med murens fall så offentliggjordes ju ett antal arkiv i DDR, vilket blivit aktuellt nu med krav från det politiska etablissemanget om offentliggöranden, vet du om du finns med i deras arkiv?

Stasi skrev jag till på rätt formulär och allting, när Berlinmuren föll och klassbarriärerna restes, och bad om mina papper. Men jag fick besked om att mitt namn överhuvudtaget inte fanns i något enda av alla deras många arkiv. Vilket är ju märkligt. Inte för att jag längtar efter att vara med i Stasiarkiven utan därför att jag ju började resa i DDR redan på 50-talet, hade mängder med kontakter där, tryckte många böcker där under åtskilliga år, och sedan denna RAF-bok. Mitt namn skulle alltså inte finnas i deras arkiv! Tror jag inte på. Däremot har jag uppfattningen att det finns Stasiarkiv som är lika hemliga idag som då. Är det de som finns i USA? Jag har aldrig testat att få inresevisum till USA, så jag vet inte om där finns något hinder.

Det tycks mig vara så att du ser din förläggargärning som ett uttryck för något som går utanför det krasst kommersiella och som snarare kan liknas vid en politisk handling. Hur ser du på det påståendet?

Ja, självklart, en politisk och en litterär handling. Kanske en kulturell handling. Jag ärvde en för den tiden ansenlig förmögenhet som jag kunde ha investerat i säkra projekt, köpt en skön vingård i Italien eller fortsatt med mina kamrater i London, tryggt och skönt och lagom ekonomiskt säkert. Men jag har faktiskt alltid haft åsikten att ärvda pengar skall användas, inte för egen trevnad, utan för något som pretentiöst kan kallas för det allmännas bästa. Se mina artiklar om att politiker och andra höga befattningshavare skall ha medelmåttiga löner och så vidare. Det är säkert en förskräckligt gammalmodig uppfattning, men jag menar, faktiskt, att man inte skall tjäna pengar på konstnärlig verksamhet, mer än vad som är nödvändigt för ett anständigt liv. Gärna en bra whiskey till exempel. Däremot skall den som av någon anledning har pengar i pungen använda dem så osjälviskt som möjligt. Jag tycker, faktiskt, att jag där är ett föredöme.

Hur har jag fått den inställningen? I första hand naturligtvis genom en sjuårig uppfostran hos jesuiterna, men också via min styvfar, som jag hade fin kontakt med till elva-tolv-årsåldern då jag fick reda på att han inte var min riktiga pappa, sedan blev det bara sämre och sämre och de sista femton åren av hans liv, sedan min mamma dött, hade vi ingen kontakt allt. Nåväl: min styvpappa kom från erbarmligt usla förhållanden. Han arbetade sig upp inom ICA från springschas till direktör. Han nekade till att ta emot löneförhöjningar eftersom han ansåg sig själv bäst kunna avgöra hur mycket lön hans arbete var värt. Med påföljd att hans pension var nästintill plusminusnoll, ungefär som min idag. Han startade ICA:s Frukt och Grönsaker och var där tills han dog. När vårt hembiträde bad honom ta med sig några lökar hem till middagen, gjorde han det bara om han fann några halvruttna som ramlat ur säcken. Idag låter detta otroligt, men det är dagsens sanning. Hans ärlighet var extrem. Min mamma älskade honom, men fick alltså mig med en annan man. Min mamma kom från en helt annan miljö, rika bönder på Söderslätt. Hur de träffades? Icke vet jag. Nåväl: efter lång utläggning tror jag du förstår efter vilka premisser jag drev förlaget. Det handlade, rått sagt, inte om krass kommersialism.

Tycker du att det finns något som idag går att jämföra med t.ex. utgivningen av RAF: texter?

Nej, tyvärr inte. Å andra sidan vet jag inte vad det skulle kunna vara. Situationen är en annan. Därmed inte sagt att den är bättre, snarare tvärtom. Se mina artiklar om det tysta Sverige. Det är tyst även i Tyskland, även om det börjar mullra bland den unga generation som idag är mellan 17 och 30. Jag tror att det kommer nya ”terrorister” i det centrala Europa. Förhoppningsvis har de läst RAF:s texter om stadsgerilla och förhoppningsvis har de lärt av RAF:s misstag och förhoppningsvis kan de skilja mellan den första generationen och de kommande.

Det semifascistiska Västtyskland som RAF såg, och kritiserade, är en avgörande del i den analys som gruppens aktioner utgick ifrån. Var det något som du såg själv, eller upplevde i kontakterna som förlagsman?

Ja, självklart såg jag det med egna ögon, fick informationer genom vänner, läste oerhört mycket litteratur, tidningar, tidskrifter och så vidare. Men i yrket som förlagsman mötte jag aldrig några hinder. Tvärtom. Jag mottogs synnerligen positivt såväl av den konservative Jüngervännen och utgivaren Ernst Klett som på ett liberalt förlag som Suhrkamp som av väldigt många vänsterförläggare. Suhrkamp hade jag flest kontakter med eftersom jag av dem köpte rätt många rättigheter, bland annat Peter Weiss, Walter Benjamin, Hermann Brochoch och så vidare. När RAF-boken väl var ute träffade jag dem ju bland annat på Bokmässan i Frankfurt am Main och i motsats till den avsky utgivningen väckte hos mina svenska kolleger, berömde de mig och tackade mig för att jag gjort det som de inte vågade eller kunde göra. Jag träffade inte en enda tysk kollega som tyckte det var skandal att boken utgivits. Tvärtom såg de den oavsett den egna politiska inställningen som ett historiskt dokument.

I tidigare intervjuer har du berättat att RAF hade sympatisörer bland radikalkonservativa i Västtyskland, vilka var dessa och vad tror du var deras intresse i att stödja RAF?

Här kommer du med en fråga jag inte kan och aldrig kommer att kunna svara på. Bortsett från motiven, som naturligtvis även kan ha varit annorlunda än de jag anger, kanske mer själviska konspiratoriska. Man måste minnas den tyska historien: med 1848-49, med Bismack, med kulturfejden mellan katoliker och protestanter, med ”det andra Tyskland” med Stefan George och bröderna Stauffenberg och andra. Alla dessa var tyska nationalister. Några vandrade tokig väg när Hitler hörde av sig. Några insåg var han förde Tyskland och hoppade av som Stauffenberg. Några var skeptiska från början som Jünger och Klett. Några var totalt främmande för nationalsocialism som idé, som George. En del var praktiserande katoliker eller protestanter. Gemensamt för alla dessa människor, där en betydande del tillhörde det verkliga gamla aristokratiska etablissemanget som alltid överlever och som, kanske just därför, kan se långsiktigt på ett lands och ett folks verkliga intressen, var och är en nationalism som snarare är kulturellt betonad än kopplad till politiska idéer och teorier. De trodde de kunde andas ut när Hitler var borta och ett nytt Tyskland skulle skapas. Det misslyckades redan från början i och med att landet delades. Hade till exempel Stauffenberg inte arkebuserats hade han haft alla skäl att ta livet av sig. Det märkliga är att just denna klass, som verkligen ville och som hade resurser att skapa ett friskt Tyskland, helt nonchalerades i efterkrigstyskland. Flertalet gick det ingen ekonomisk nöd på, tvärtom, men politiskt och kulturellt var det människor som inte existerade i offentligheten. Också juridiskt och ekonomisk skedde märkliga saker. Medan gamla nassar inom juridiken, pressen och läkarkår återgick till sina gamla tjänster som om ingenting hänt, återfick sin egendom och så vidare, så fick, till exempel Stauffenbergs änka vänta i decennier innan hon återfick sin egendom. Hitlers domar om landsförräderi, terrorism och så vidare stod kvar långt efter det Adenauer och demokratin installerats i BRD. Det där kan man skriva en hel bok om.

Tycker du att det återförenade Tyskland gör något som skiljer sig från det Västtyska samhällets sätt att hantera detta?

Ja, det är mer subtilt idag. Man måste också minnas att ej heller DDR gjorde upp med sitt nazistiska förflutna. Statistiskt sett var ännu fler gamla nassar engagerade på betydelsefulla tjänster i DDR än i BRD. Som jag ser det så är man idag tillbaks i en attityd där man inte tar hänsyn till historien. Inrikesminister Schäubles fadäs är ju helt obetalbar. Och det smittar ju av sig, precis som det smittade av sig under 1930-talet. Övervakningskameror, den här försvarsministerns (före detta försvarsminister Odenberg, red. anm.) totala aningslöshet. SÄPO:s utökade makt. En historielös regering, men därmed inte sagt att Persson var bättre.

Har RAF:s militanta kamp förändrat Tyskland på något sätt som du kan se? Lyckades de med sitt uppsåt i att framkalla det som de menade var den ”slumrande fascismen” i Västtyskland?

Ja, delvis därför att man var på väg att svänga folkopinionen i radikal riktning, men det blev ett ordentligt magplask därför att man inte insåg sin begränsning. RAF-metoder kan lyckas hela vägen fram i länder som Nicaragua och Kuba men inte i ett samhälle som det tyska, inte heller i DDR för den delen. Man skulle ha lagt ner terrorverksamheten när man väckt den positiva opinionen, men bevarat strukturerna intakta, som ett ständigt hot berett att åter fungera aktivt. Inte bildat parti och blivit till en integrerad del av samhället. Tyvärr fanns det ju en hel del inom den tyska vänstern, som inom den svenska vänstern, som snabbt som ögat vände kappan efter vinden och vars engagemang i verkligheten var egoistiskt. Skit samma hur strukturen ser ut, bara jag kommer åt en god stol att pensioneras på. Lyckades de med sitt uppsåt i att framkalla det som de menade var den ”slumrande fascismen” i Västtyskland? Nja, den slumrande fascismen hade visat sitt ansikte även utan RAF. Se hur det ser ut idag, då RAF mest är historia. Nej, jag menar att RAF:s existensberättigande var att man visade fram den slumrande fascismen i BRD – att den existerade och delvis hur den agerade. Det var RAF:s stora insats. När det var gjort och opinion skapats, skulle man gått i ide fram till dess utvecklingen gjorde det nödvändigt att åter agera. Agere contra.

Sedan början av nittiotalet så har RAF deklarerat ett eld upphör, inga aktioner har mig veterligen tillskrivits stadsgerillan sedan dess och i höst utkommer det en redigerad utgåva av RAF: texter på H:ströms förlag. Är frågan om RAF utagerad idag, avväpnad, och således bara av ett historiskt intresse?

Utgivningen av de delar av boken som handlar om stadsgerilla är i högsta grad aktuella texter. Se vad som sker i Italien och som börjar ske i Tyskland. Det mesta i originalupplagan är förlegat rent actionmässigt men har onekligen stort historiskt intresse. Stadsgerillaavsnitten tror jag kan användas konstruktivt också idag, precis som delar av Maos militärpolitiska skrifter som jag också gav ut.

Kan du se något som skulle kunna skapa en liknande affär idag – jag menar i fråga om utgivning av material som anses vara subversivt eller anknutet till terroristverksamhet? Kanske en samlingsvolym av Osama Bin Ladens tal eller en samlings-dvd med Al-Qaida:s videokommunikéer?

Nej, det är inte samma sak, även om man skrämmer med Bin Laden och hans fyrtio rövare, och trots elfte september och annat så berör det inte de vanliga medborgarna på samma sätt som om terroraktioner sker av europeiska ungdomar som är en del av vanliga människors vardag. Just därför är det väl som med de brittiska muslimer som agerat i London skrämt upp, eftersom de, trots allt var vanliga snälla och belevade och hyfsat utbildade brittiska ungdomar, visserligen med invandrade föräldrar, men det är ju vanligt i Storbritannien, precis som i dagens Sverige. Men en bok med deras eventuella texter och så vidare, nej, jag tror inte det skulle få samma konsekvenser. Mediemarknaden har ju förändrats radikalt sedan 1970-talet.

Ser du några tendenser till att åternazifieringen av BRD går igen i det som sker i Europa idag med övervakning och kriget mot terrorismen? Hur ser du i så fall på detta?

Ja, verkligen. Och jag tror att det sker en mobilisering också från det andra hållet, i vad jag tidigare nämnde om Italien och Tyskland. Det mest intressanta är, tycker jag, att den kommande terrorismen och politiska radikalismen även om den hämtar inspiration från i stort sett samma källor som under 1960- och 1970-talen, så är man idag inte dogmatisk på samma sätt. Målet är viktigare än medlen, för att använda en utsliten klyscha. Med tanke på lättheten idag att utan större besvär och kostnader komma över avancerade vapen, subtil underrättelseteknik och så vidare och med tanke på den oerhört välutbildade ungdomskader som idag finns framför allt vad gäller underrättelseteknik, så är jag övertygad om att vad som förestår blir långvarigt, blodigt och kommer att sluta i den värld som Ernst Jünger beskriver i Eumeswil. Oavsett vilken ”sida” som ”segrar”.

I vilket stadie tycker du att Europa befinner sig idag? Närmar man sig det som BRD befann sig i då RAF agerade, eller har vi redan passerat denna gräns?

Nej, man har ännu inte passerat gränsen, eftersom Tysklands återförening, Helmut Kohls pragmatism och en hyfsad ekonomisk utveckling för medelklassen har fördröjt utbrottet.

Ser du någon legitimitet för en väpnad kamp a’la RAF idag, och skulle det någonsin kunna uppbådas något som helst folkligt stöd för ett sådant motstånd?

RAF är idag dött och historia, därför kan man redan idag tala ganska öppet om RAF. Men det kommer nya former av väpnat motstånd. Historiskt sett har det alltid gjort det. Det är aningen vilseledande när man försöker intala människor att det vi inte vill skall hända igen inte heller kommer att inträffa. Självklart blir det nya väpnade uppror. Och visst går det att få folkligt stöd för sådan aktivitet, om man agerar med människors bästa för ögonen och inte gör sådana idiotiska misstag som RAF gjorde.

+ + +