I betraktarens öga - om Lena Mattssons videokonst
Videotriptyken I betraktarens öga producerades ursprungligen för kollektivutställningen I Want to Hold Your Hand på Borås Konstmuseum 2013 och uppfördes sedan ett år senare som en välorganiserad separatutställning på Moderna Museet Malmö. Mattssons triptyk är en hyllning till den legendariske bokförläggaren och författaren Bo Cavefors och låter honom i långa intervjuintervall framträda för att berätta om sin barndom, sina resor och kärlekar, sitt arbete och sitt utanförskap. Mellan triptykens yttre, större skärmar, placerades en liten monitor med en svartvit loop, där en naken Bo Cavefors rörde sig fram och tillbaka, gjorde små danssteg, ryckte till som en marionett och började om. Den lille nakne Jedermann som Caveforsgestalten tycks representera återkommer i hans egna teateruppsättningar och videoproduktioner tillsammans med bland andra Måns Holst Ekström. I Mattssons film Take me to the moon before it is too late rör sig de nakna aktörerna Måns Holst Ekström och Thomas Hultkrantz i ett monokromt rum där några stolar utgör den enda scenografin och där de två framträder som två dubbleringar av Caveforsgestalten, delvis skymda för åskådaren av en glasruta som översköljs med vatten samtidigt som ljudbandets melankoliska slinga (av Conny C-A Malmqvist) väver in en drömlik rytm.
Kanske är just glasrutan och det forsande vattnet Lena Mattssons signum. Flera av hennes verk präglas av att en tydlig hinna läggs mellan verket och åskådaren – eller rättare sagt en representation av den hinna som redan finns där ontologiskt eftersom verket alltid är skilt från åskådarens värld genom förskjutningar i tid och rum. Det är talande att ett av hennes centrala verk är utställningen Beyond the Surface. Representationen av den yta som vi måste tränga igenom för att nå verket är den återkommande tropen i Mattssons bildvärld – som i övrigt inte råder brist på symboler. På så vis är Mattssons verk – filmer, installationer, performances – i hög grad självreflexiva. Men det är ett annat slags självreflexivitet än de metaperspektiv som rutinartat anläggs i videokonsten i parti och minut. Det är faktiskt en rörelse åt andra hållet. Metanivån – tydliggörandet av verkens materialitet och kulturella kontext – indikerar en tematisk struktur vilken öppnar för en läsning av etisk karaktär. När glasskivan skiljer oss från de små nakna männen i Take me to the moon before it is too late, eller när rörliga bilder fyller den tavla som är central i Ikon Målaren är det alltså inte bara en påminnelse om konstverkets varukaraktär eller materiella bas; det är också – och i mycket hög grad – estetiska grepp som inbjuder till ett annat slags reflexion om hur världen är gestaltad. Det som skiljer åskådaren från verket blir en utsaga inte om konsten utan om världen. På så vis är hennes envisa och kontinuerliga återkommande till samma estetiska grepp kärnan i en hållning som går bortom estetiken. Beyond the Surface är därmed inte en kritik av kulturen utan ett påstående om varat. Den lille nakne mannen på monitorn är en påminnelse om ett universum som styrs av stränga mekaniska lagar, entropi och nedbrytning. Det är en värld där hoppet inte finns från början utan måste konstrueras och försvaras.
Beyond the Surface och A Crack in Time arbetar båda med dubbelexponeringen eller överlagringen, ett estetiskt grepp som funnits i filmteknikens repertoar sedan stumfilmen. Ofta har greppet använts för att illudera drömtillstånd eller fantomer, som i Sjöströms Körkarlen (1921). När Lena Mattsson använder sig av överlagringen gör hon det i linje med den estetik som tydliggör representationen av medieringen. Samtidigt finns här en materialdimension som hon såvitt jag vet är rätt ensam om. Beyond the Surface innehåller stillbilder och rörliga bilder som överlagras medan ljudbandet ger oss fågelsång och andra typer av miljöljud och ibland musik. En del av stillbilderna – som genom att följa varandra ger en animationseffekt – är akvareller. Genom det digitala fotografiets skärpa synliggörs akvarellfärgens skikt och papprets textur. Analogt med detta klingar naturljuden och den stillsamma pianoslingan av Conny C-A Malmqvist som mekaniska ljud som omger det digitala fotografiet av en analog bild. Det kan möjligtvis jämföras med hur Magdolna Szabó gjorde med videoverket Kinetic Silence som bygger på en långsam passage genom ett antal av hennes grafiska blad. Den digitala bilden tar oss till papprets skrovliga yta och tillbaka igen. Szabò studerar det grafiska trycket medan Mattsson närmar sig vattenfärgen – och att det är vattenfärg blir tematiskt intressant eftersom flera av de bilder som överlagras visar vatten, i pölar och i havet. De materiella grundelementen i konsten, vatten och papper, digitaliseras och ett avstånd markeras mellan de olika materiella manifestationerna: Bilden på pappret och bilden på skärmen. Det avståndet blir synligt.
Ytterligare en sak sker sedan när dvd-projektionerna inte görs på en skärm utan på en annan yta, som i Beyond the Surface där digitaliserade akvareller projiceras på en klippa eller på en stock, eller i installationen Luggage där en film projiceras på en resväska. En manifest yta som finns i samma rum som åskådaren och som är möjlig att ha taktil kontakt med fångar upp den digitala projektionens ljus. Den semiotiska kedjan fortsätter eller går snarare som en loop när projektionen i det reella rummet i sin tur dokumenteras och digitaliseras.
Återkommande bilder i Mattssons konst är representationer av barn. Det finns ett barnets perspektiv också i Cavefors-skildringarna, men framför allt handlar det om flickor, skyddslösa och utlämnade men samtidigt med en gåtfull integritet eftersom de aldrig inordnas i något narrativ. Det skapas inga meningsfulla berättelser där de kan överordnas eller underordnas som karaktärer. Flickorna lever i ett rum bortom berättelsen. De är inte objekt i bilden utan subjekt bortom den. I videoinstallationen Longing sitter en ung kvinna vid en strand med ryggen mot åskådaren och blickar på en tomt ark eller en duk som fylls med innehåll. Hon återkommer i andra bilder och installationer, men har egentligen bara två modi, antingen vänder hon sig bort och döljer sitt ansikte eller så vänder hon sig mot åskådaren och möter vår blick, överskrider den fjärde väggen, senast i videoinstallationen The Unspeakable där flickans blick till sist möter vår. Titeln ”The Unspeakable” påminner oss om att det inte är i det verbala eller i texten som Mattsson har sin utgångspunkt, inte i det som kan sägas utan i det som antingen måste visas – som i videokonsten – eller göras – som i världen.
Lars Gustaf Andersson
No comments:
Post a Comment