Jag ställde några frågor till Bo Cavefors. Meningen var att intervjua honom om någonting som har varit viktigt i hans liv, som kärleken och Gud.
Du är en portalfigur inom svenskt kulturliv, hela ditt liv har du arbetat med och för böckerna, och mycket av det vi vet om de radikala rösterna (konst och politik) i Europa och i världen är tack vare dig. Kan vi säga att din passion för böckerna är av samma styrka som din passion för att skandalisera och älska?
- För det första: jag är ingen ”portalfigur” och har aldrig strävat efter att bli det. För det andra: jag har ingen ”passion” för böcker utan ser dem som redskap, ibland utomordentligt vackra (estetiskt vackra) redskap med förbluffande, uppskakande, vackert innehåll i form av bilder och texter. För det tredje: jag har ingen passion för att skandalisera/provocera – snarare tvärtom: jag är en meditativ person – eventuella ”skandaler” eller vad som kan uppfattas som ”provokationer”, är resultatet av min öppenhet. För det fjärde: du har, faktiskt, rätt: jag älskar att älska.
Eros och det sakrala är, säger många, två olika ansikten av samma mynt. Gud talar till oss genom extasen, den erotiska extasen...
- Det sakrala utan eros vore en själslig stympning av vår gudsrelation, ett sakralt skådespel utan verklighet, liv och nerv.
Det finns olika former av kärlek på samma sätt som det finns olika sätt att få kunskap om Gud. Till exempel: Eros är inte Agape.
- Jo, jovisst finns det olika vägar till Gud, men du har fel om du påstår att eros inte (även) är agape, dvs total kärlek, i tanke, ord och handling, sexuellt, intellektuellt, osv – dvs, total, djup, äkta vänskap.
Du är en portalfigur inom svenskt kulturliv, hela ditt liv har du arbetat med och för böckerna, och mycket av det vi vet om de radikala rösterna (konst och politik) i Europa och i världen är tack vare dig. Kan vi säga att din passion för böckerna är av samma styrka som din passion för att skandalisera och älska?
- För det första: jag är ingen ”portalfigur” och har aldrig strävat efter att bli det. För det andra: jag har ingen ”passion” för böcker utan ser dem som redskap, ibland utomordentligt vackra (estetiskt vackra) redskap med förbluffande, uppskakande, vackert innehåll i form av bilder och texter. För det tredje: jag har ingen passion för att skandalisera/provocera – snarare tvärtom: jag är en meditativ person – eventuella ”skandaler” eller vad som kan uppfattas som ”provokationer”, är resultatet av min öppenhet. För det fjärde: du har, faktiskt, rätt: jag älskar att älska.
Eros och det sakrala är, säger många, två olika ansikten av samma mynt. Gud talar till oss genom extasen, den erotiska extasen...
- Det sakrala utan eros vore en själslig stympning av vår gudsrelation, ett sakralt skådespel utan verklighet, liv och nerv.
Det finns olika former av kärlek på samma sätt som det finns olika sätt att få kunskap om Gud. Till exempel: Eros är inte Agape.
- Jo, jovisst finns det olika vägar till Gud, men du har fel om du påstår att eros inte (även) är agape, dvs total kärlek, i tanke, ord och handling, sexuellt, intellektuellt, osv – dvs, total, djup, äkta vänskap.
 |
| Foto : Lena Mattsson, 2015 |
Det finns nivåer i sökandet efter Gud där ingen kontakt med människorna behövs, kontakten kan till och med vara farlig. Detta är sant i nästan alla religioner. Vad tycker du om den aspekten?
- ”Farlig”? På vad sätt då? Det enda som kan göra sökandet efter Gud ”farligt” är om sökandet ofredas av politiska idéer, konkurrerande religioner, osv. Gud som sådan är, tror jag, mottaglig för alla former av sökanden/närmanden.
Ett fält där erotik och sakralitet kan förenas med varandra är konsten. Jag tänker på de olika formerna av konst. Samtidigt skulle vi inte göra sanningen en tjänst om vi t.ex. sa att Teresa de Avilas skrifter var en form av förtryckt sexualitet… Själv tycker jag att det var en form av erotik som dock inte hade med sexualiteten att göra… Jag tycker att det finns en stor skillnad mellan erotik och sexualitet. Sexualitetens mål är fortplantningen medan erotikens syfte är extasen. Och ibland skriker köttet som själen.
- Ja, jo. Men erotik/sexualitet finns även i det sakrala, oavsett eventuellt konstnärligt plusvärde. Jag kan inte se att Teresa av Avilas uppenbarelser blir mindre trovärdiga av att de delvis är sexuella drömmar, visioner. Tvärtom. Sexualitetens ”mål” är, tycker jag, av självklara skäl ej enbart ”fortplantning” – sexualitet i form av fortplantning, men utan erotik, vore en tragisk och trist historia.
Själen måste nå kroppen eller är det tvärtom?
- Det ena bör inte utesluta det andra om vi som människor skall uppnå vad Gud förmodligen avser med vårt Varande.
Vilka författare och/eller mystiker har varit viktiga för dig med tanke på temat för vårt samtal?
- Omöjligt att svara på (det skiftar, men just nu är det Jean Genet som står mig nära – jag har under våren skrivit ett förord till en nyutgåva av hans Rosenmiraklet), men generellt vill jag hänvisa till Ignatius av Loyola och vad han säger i nr. 367 i Andliga övningar : ”Vi bör inte vanemässigt tala mycket om förutbestämmelsen (predestinacion). Men om talet på något sätt kommer in på detta ämne, bör man tala så att enkelt folk inte råkar i villfarelse, såsom det sker ibland när man säger: ’Om jag skall räddas eller bli fördömd är redan avgjort, och mina goda eller onda handlingar kan inte påverka utgången.’ På grund därav blir de tröga och likgiltiga för de gärningar som leder till deras själars räddning och andliga framsteg.”
Jag tror på värderingar som få tror på idag. Jag tror på det som Pound kallade ”levande tradition” och jag tycker att vi lever i en dekadent värld som skrämmer mig… Kaliyuga. Jag vet, jag tillmäter dekadansen ett negativt värde. Det gör inte du kanske. Ändå tror jag på en sak: Vi kan finna att mycket av det vi har sökt och söker, talar till oss på samma språk…
- Jag ser på ”dekadens” (som iochförsig är ett mångtydigt begrepp…) som kroppslig och själslig stimulantia. Därmed inte sagt att jag tycker du har fel om du anser att vi idag lever i en dekadent värld. Det är precis tvärtom: vi lever i en konform och död värld utan chanser till förnyelse. Det finns alltså bara en slutlig uppståndelse att se fram emot.
Är kärleken starkare än döden?
- Guds kärlek överlever döden – kanske till och med besegrar den.
Intervjuare Guido Zeccola
Intervjun publicerad i TIDNINGEN KULTUREN den 14 juni 2013
No comments:
Post a Comment