positioner / fotograf : leo a. sörlin -. objekt : bo i. cavefors (april 2015)

 

 

 

Karl Rahner SJ : Ignatius av Loyola om kyrklighet

 

 

 

IGNATIUS AV LOYOLA

OM

KYRKLIGHET

-         med Karl Rahners ord¹⁾.

 

Något vill jag också säga om min kyrklighet och dess betydelse för er tid. Detta väntar man sig, med rätta. Om jag utgår från den objektiva betydelsen av de ämnen jag tar upp, så kan jag här fatta mig mycket kort. Gud, Jesus, hans efterföljelse och kyrkan är olika ämnen som visserligen på många sätt står i relation till varandra men som ändå har olika tyngd. Därför är det inte bara min rättighet utan också min plikt, i tid och evighet, att skilja på dessa verkligheters vikt och betydelse.  Man betonar ofta att jag var en kyrkans man. Marcuse kallar mig en kyrkans soldat.

     Jag skäms inte över denna kyrklighet. Jag ville under hela mitt liv efter omvändelsen tjäna kyrkan, även om denna tjänst i sista hand gällde Gud och människorna och inte var till för själva institutionen. Kyrkan har oändliga dimensioner eftersom den är gemenskapen av troende människor på pilgrimsfärd, uppfyllda av hopp och kärlek till Gud, och av människor uppfyllda av Guds ande.  Men kyrkan är också, och det är för mig självklart, en konkret, sociologiskt bestämbar kyrka i historien. Hon är institutionernas, de mänskliga ordens, de påtagliga sakramentens, biskoparnas, de romerska påvarnas, den hierarkiska romersk-katolska kyrkan. Kallar man mig för en kyrkans man, och jag tar det som något självklart, så menar man just kyrkan som påtaglig och hård institution, ämbetskyrkan som ni ibland säger med en inte särskilt vänlig underton. Jag var denna kyrkans man och jag ville vara det, och ärligt talat har det för mig aldrig inneburit någon större konflikt med mitt samvetes radikala omedelbarhet till Gud och med min mystiska erfarenhet.

     Men min kyrklighet blir totalt missförstådd om den uppfattas som egoistisk, fanatisk, ideologiskt begränsad maktlystnad som blundar för samvetet, som identifikationen med ett "system" som inte går utanför sig självt. Eftersom vi alla som människor är kortsynta och syndiga, vill jag inte påstå att jag inte här och där har erlagt min tribut till denna falska kyrklighet. Har ni lust får ni gärna granska mitt liv på den punkten. Men en sak är säker: när allt kommer omkring var min kyrklighet bara ett, om än ofrånkomligt, moment i min vilja att "hjälpa själarna". Den viljan kunde nå sitt mål bara i den mån dessa "själar" i tro, hopp och kärlek kunde växa i omedelbarhet till Gud.

     All kärlek till ämbetskyrkan skulle vara avgudadyrkan och en förfärlig egoism inom ett system med självändamål, om den inte vore besjälad med denna vilja och bestämd av den. Men det innebär också (och historien om min mystiska väg bekräftar det) att kärleken till denna kyrka, hur obetingad den på många sätt än är, inte alls var det första och sista i min "existens" (som ni säger), utan den var något som kom i andra hand, utifrån Guds omedelbarhet.  Därigenom hade den sin betydelse, sina gränser och sin bestämda egenart.

     Man kan säga det på ett annat sätt:  genom att jag medverkade i Guds nedstigande till sin Sons konkreta kropp i kyrkan, älskade jag kyrkan, och i denna Guds mystiska enhet med kyrkan, hur radikalt olika de två än är, var för mig kyrkan genomskinlig gentemot Gud och tillika den konkreta orten för mitt outsägliga förhållande till de eviga mysterierna.  Där fanns källan till mitt kyrkliga sinnelag, till mitt sakramentala liv, till min trohet mot påvedömet, till kyrkan där jag fick min sändning för att hjälpa själarna.

     Om min kyrklighet har denna plats i min andliga existens, denna och inte någon annan,  då är även en kritisk inställning till den konkreta ämbetskyrkan kyrklig.  För en kristen är det möjligt att ha en sådan kritisk inställning eftersom hans ståndpunkter inte sammanfaller med ämbetskyrkan som yttre institution. Den kristna människan står i ett omedelbart förhållande till Gud och inspireras av hans nåd (vilket gör kyrkan till nådesgemenskap). Denna inspiration förmedlas inte vidare genom den kyrkliga apparaten, utan här har istället ämbetsinnehavarna något att lära sig av de rörelser som inspireras av Anden.  I annat fal riskerar de att dra på sig skuld genom att visa ifrån sig sådana rörelser, vilka dessutom blivit kyrkligt godkända.

     Än en gång: en sådan kritisk inställning till kyrkan är också ur kyrkans egen synpunkt kyrklig. Eftersom Gud verkar i kyrkan är hon också som institution ställd under Guds Ande, som är så mycket mer än institutionens lagar, förordningar, bokstavstrogen tradition, osv. På grund av detta förhållande mellan Ande och institution kan konkreta konflikter mellan kyrkans ämbetsinne-havare och av Anden drivna inte undvikas. Sådana konflikter kommer ständigt att uppstå, i överraskande nya gestalter.  Det finns inte några färdiga recept och inte några institutionella mekanismer som kan förutse och bemästra detta.

     Endast i tron kan en kristen till sist vara övertygad om att en absolut konflikt mellan Ande och institutionen i kyrkan inte med nödvändighet behöver pågå till tidernas  slut.  För egen räkning kan man bara hoppas att Gud i sin försyn skall se till att inte en sådan situation uppkommer där ett absolut krav från ämbetets sida blir oförenligt med samvetets absoluta krav. Men när det gäller partiella och begränsade konflikter i kyrkan, så är de, som sagt,  kyrkliga, och jag behöver därför inte ange några konkreta recept för hur man skall handskas med dem.  Den yttersta grundsatsen för kyrklighet och kyrklig lydnad består inte i att i allt utföra en befallning uppifrån. Som ordensgeneral har jag inte heller styrt min orden utifrån en sådan grundsats. Ty om det vore den yttersta grundsatsen, uppstode aldrig några konflikter i kyrkan.  Men de finns, och de finns med helgonen och bland helgonen (mellan Petrus och Paulus till att börja med), och de skall följaktligen finnas.

     Ni skall inte tro att jag med min kyrklighet blev förskonad från att skaffa mig erfarenheter av sådana konflikter, eller att jag trollade bort dem med någon falsk kyrklighet. Jag var aldrig någon janitsar åt kyrkan eller påven. Jag kom i konflikt med kyrkliga ämbetsinnehavare i Alcalá, i Salamanca, i Paris, i Venedig och i Rom. I Alcalá och i Salamanca satt jag i veckor i kyrkligt häkte.  I Rom hade jag krångel att försvara min kyrklighet och detta kostade mig förfärligt mycken tid och stor möda.  När den evige Fadern i La Storta lovade mig att man skulle vara mig nådig i Rom, föreställde jag mig som en möjlighet att detta "nådesbevis" skulle kunna bestå i att korsfästas i påvens Rom.  Alla min kropps benknotor  skakade när Paulus IV valdes till påve. När jag satt som general för en påvligt stadfäst orden sände han sin polis för att göra husrannsakan hos mig. När jag skulle dö bad jag om hans välsignelse för att också i den stunden, då jag dog utan sakrament, göra en blygsam gest av hövlighet gentemot honom, men när Polanco kom med välsignelsen var jag redan död,  och när påven underrättades om min död var hans reaktion inte särskilt vänlig.

     Kort sagt: jag förblev såväl kyrklig som påvlig, men av kyrkans män med ämbetets auktoritet blev jag förföljd och inspärrad. Kanske kommer du ihåg att i stort sett så har syntesen mellan lydig tjänst och kritisk distans till kyrkans ämbete alltid fört med sig sådana konflikter.  Men det är en syntes vars förverkligande ständigt måste förnyas, historien igenom, utan att det finns någon alltid giltig och förpliktigande regel om hur det skall gå till.  Man måste granska saker och ting noga för att förstå när ordens kyrklighet och påvlighet under historiens lopp förtjänar beröm eller klander. Den helige Pius V talade till orden utan minsta förståelse för dess egentliga väsen; i striden om nådens väsen måste orden slå på defensiven och kunde bara förhindra ett hårt domslut. Vår orden tvingades kämpa mot sammansvärjningen mellan Innocentius XI och ordens general Gonzáles. På 1600- och 1700-talen förlorade vi ritstriderna mot påvar som hade mer av försiktighet och renlärighetsiver än av modig skaparkraft. Ordens upphävande år 1773 genom Clemens XIV (i en gement avfattad skrivelse och med ett förnedrande inspärrande av ordensgeneralen Ricci, som man idag skulle ha mobiliserat Amnesty International för) och under påtryckningar från Bourbonerna (som sedan trots det avsattes genom revolutionen och som därför redan i förväg borde ha fått veta av litet motstånd), var sannerligen inget hjältedåd som visade påvlig vishet och tapperhet, hur mycket historikerna understundom anför för att förklara saken. Den helige Pius X var nära att avsätta ordensgeneralen Wernz därför att han fann honom alltför integralistisk.

     Sådana och liknande exempel på kritisk distans mellan orden och ämbetskyrkan skulle man kunna finna många. Det skulle vara underbart om man kunde säga att sådana konflikter är självklara i och med att man i orden avstår från biskops- och kardinals-värdigheten, för att visa en grundläggande distansering från ämbetet i kyrkan. Ja, det skulle vara underbart om det inte vore så att andra institutionaliseringar i korsningen mellan orden och ämbetet delvis förfelar själva avsikten med att man avstår från kyrkliga ämbeten.

     Nu skall man inte dra den slutsatsen att det under min ordens långa historia inte gång på gång har funnits konkreta fall då ämbete och orden sammanföll, och då kritiskt avstånd och legitimt motstånd skulle varit på sin plats. Också denna orden har belastat sig med historisk skuld genom att i strid mot kyrkans Ande försvara institutionen med dess kortsiktighet och tröga orörlighet, i teolo-gin, i själavården, inom kyrkorätten, osv.

     Men principiellt står fast att obetingad trohet och kritisk distans till den institutionella kyrkan utgjorde en verklig möjlighet för mig och mina lärjungar och har sitt existensberättigande i kyrkans sanna väsen.

 ______________________

 ¹⁾ Texten hämtad ur: IGNATIUS AV LOYOLA, med en essä av Karl Rahner SJ samt en historik av Paul Imhof SJ. Översättning av Catharina B. Broomé OP. Verlag Bo Cavefors, Zürich 1981. Copyright©Bo I.Cavefors 1981, 1999.

 

 

 

 

 

Hugo Rahner SJ : Im Kreuz kulminiert...

 

Im Kreuz kulminiert der geschichtliche Realismus des  christlichen Mysteriums.                                                 

 

Hugo Rahner SJ

(1900 – 1968)

„Die Botschaft vom Kreuz ist völlig unmythisch, sie ist nicht ein Lied und nicht ein Klang und nicht ein Gedanke und Mythos und Symbol. Sie redet nicht von einer fernen Sage, sondern von einer ganz unmittelbar nahen, ganz realistischen, ganz brutal schimpflichen, furchtbaren Gestalt der Geschichte  . . .  Der fürchterliche Realismus des Kreuzes ist durch keinerlei Patina des Alters und durch keinerlei Ästhetik gemildert. Man versteht, warum diese Predigt Torheit und Ärgernis sein musste.“

 

(Hugo Rahner SJ : Das christliche Mysterium und die heidnischen Mysterien, in ders., Griechische  Mythen in christlicher Deutung, Basel 1984.)

+